Min känsla för vintern och julen känns helt förstörd och full med ångest och trauma efter att min mamma dog förra vintern i bröstcancer. Blir liksom bara provocerad och illamående av allt som har med denna årstid att göra nu märker jag. Vet inte vad jag vill med denna kommentar mer än att få lite sympati och kanske nåt tips på hur jag ska orka fortsätta skapa fina minnen för mina barn.

Så skrev signaturen K och jag tror att jag förstår känslan. För det första året efter att någon har dött är speciellt. Allt är så nytt. Att för första gången fira jul utan att den där viktiga personen finns i livet är svårt. Och nu dog din mamma dessutom under julen. Det gör det ännu svårare.

Årstider kan vara triggande för sorg. Min mamma dog den 25e januari och varje år kring det datumet känner jag mig låg. Det är något med den tunga himlen, att allt är jämngrått, mörkt och att julen är bortstökad, som återkallar minnet. Dessutom doftar vintern på ett nytt sätt då. Som jag aldrig hade lagt märket till om det inte var för att jag blivit så ledsen. Årstiden förstärker sorgen och då är det ändå femton år sedan hon gick bort.

Förlorar man någon man älskar vid juletid så får man kanske leva med att julen alltid kommer ha ett extra stråk av sorg över sig. Även många, många år därefter.

Samtidigt vill jag bara ge en skärva hopp också, om att sorgsna jular kan bli bra jular. Att jular när saknaden ligger precis under ytan ändå kan vara fina på sitt vis. Framförallt om man övar på acceptans inför sina egna känslor. Första julen efter att min mamma dött var en jul jag hade bävat inför. Efter att ha firat underbara jular hos mormor och morfar i princip hela min uppväxt – med varje aktivitet, maträtt och fikastund genomförd på precis samma sätt som året innan – skulle det nu bli jul där utan mamma? Otänkbart.

Vi bestämde oss för att göra något annat den julen. Så jag, pappa, Anna och Jakob åkte till farmors gamla hus i Glommersträsk. Där vi mötte upp min faster Inger och hennes man Ulf och min kära farbror Lars. Bara att skotta sig in, få upp värmen och få julstämning i det utkylda huset var ett helt bestyr. Ingen hade firat jul där sedan farmor dog sju år tidigare. Vi plockade fram hennes lilla bordsgran i plast och dekorerade med en slinga med kulörta lampor. Vi tog in granris och hängde upp en pappersgirland och sedan var det bra med den saken.

Under dagarna där gjorde vi jul på ett nytt sätt. Vi gick på en fullsatt julmässa. Vi promenerade runt byn. Vi såg hemvideofilmer från tidigare år och jag fulgrät med tröjkragen uppdragen över näsan. Vi pratade gamla minnen och planerade för nya tider. Och mamma var med oss. Men inte på det där påträngande sättet, som en fruktansvärd saknad. Utan mer i bakgrunden som en värme. Dessutom skrattades och skojades det som det alltid gör med pappas syskon. Och jag tyckte då och tycker fortfarande att det är en av de bästa och mest innerliga jular jag har upplevt.

Kära K. Nu har du inte längre en mamma, så nu måste du vara extra noga med att mamma dig själv. Ge dig själv villkorslös kärlek, omsorg, medkänsla och förståelse för den otroligt svåra plats du befinner dig på. Och ge dina barn det du förmår i det praktiska – även om du inte orkar i det emotionella. Någon form av normalitet är alltid bra när man är i kris. Det kommer bli bättre. Ge det tid. Jag tror på dig!