
Tog en ensam promenad under stjärnorna. Känner mig alltid väldigt nära Gud när jag går så här för mig själv. Gud men också alla som jag har förlorat och som befolkade min barndom. Ja, jag känner mig också nära deras barndom. Som de berättat om den och som jag föreställer mig saken. När byarna inte ens var upplysta av gatlyktor utan badade i kompakt mörker.

Mörker, stjärnhimlar och midvinterköld.

Att gå runt så här för mig själv är min meditation. Ett sätt att hitta tillbaka till en inre, fridfull kärna som är svår att nå när det brusar i vardagen och dagsljuset.
31 svar
Så fint Clara!
En önskan från mig, ett inlägg om hur man kan vinterpynta februari ut? Ljuset kommer tillbaka. Man vill ha det ombonat och mysigt, men inte köra på pastellfärger som butikerna försöker sälja på en.
Och inga ”krispiga” tulpaner, haha.
Krispiga tulpaner låter som frysta tulpaner.
…..och jag som absolut ÄLSKAR krispiga tulpaner!!! Jag gillar uttrycket skarpt , och tycker att ha huset flödande med olikfärgade tulpan buketter från typ slutet av januari till början på april är räddningen under de månaderna då inget grönt växer utomhus i Sverige.
Så magiskt med stjärnhimlen, det är något jag varje höst väntar på att få se, och hur stjärnhimlen ändras från höst till vår, t.ex. så ser vi på kvällar de 3 vise männen först från slutet av november, tidiga mornar kan man se dom något tidigare, sen i maj får man vinka dom adjö, vi ses till hösten igen om vi får leva. En annan sak så undrar jag om du Clara tänkte dra något städtema i år? Jag skulle behöva lite inspiration..
Ååh, städinspiration skulle jag också behöva! Reflekterade nyss över att de sakerna som fungerar bra i mitt liv har jag tydliga rutiner kring, som jag fått jobba hårt för (tandtråd, styrketräning, äta grönsaker), medan de områden i livet som saknar rutiner är totalt kaos (bl.a. all form av städning, motionsträning). Önskar så att jag kunde skapa nya vettiga rutiner kring städning! Det känns som att varje gång jag skall ta tag i något litet hörn måste jag ”uppfinna hjulet pånytt”, starta från noll. Det är så skönt med rutiner där allt flyter på utan att man behöver fundera extra över hur/när/var.
Jag skrev en liten lista och har framme. Detta kan man göra varje dag om man orkar (det gör inte jag) eller välja några punkter. Det är inte en lista över vad vi gör när vi städar utan snarare vad vi borde göra då och då för att hålla nån slags ordning, eller om man vill få det lite fint lite snabbt utan att egentligen städa. Dess rubrik är: 30 minuter för ett lite finare hem.
– Bädda alla sängar
– Plocka av + torka av köksbordet
-Ställ iordning skor i hallen
– Lägg vantar och mössor på sin plats (byrålåda)
– Plocka av + torka av soffbordet
– Plocka upp saker fr vardagsrumsgolvet
– Gör fint i soffan
– Dammsug köket
– Dammsug hallen
– Plocka av + torka av diskbänken
….
Ibland gör jag några punkter eller bara en, eller alla. Jag hoppas detta även kan inspirera min man som har lite svårt att se att det är stökigt.
Så vackra bilder och tänkvärd text. När du skriver om en inre fridfull kärna blir jag helt lugn och känner att det är målet för varje dag, så eftersträvansvärt. Viktigare än allt annat.
Det måste vara underbart att känna att du är ”hållen” av en högre makt.
Jag kan ej det tyvärr, men det verkar betryggande.
Ibland får man försöka välja att tro ändå!
Psaltaren 139:5-6 B2000
Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd.
Det är inget man som ateist kan välja. Som att höra att man får försöka tro på Zeus ändå. Eller på Juju.
Jag kan njuta av natthimlens stjärnor likaväl som nån annan. Det stora i att jag finns just här och nu.
Nej, det tror inte jag heller. Som ateist har man ju valt en annan livsåskådning, men jag uppfattade Jasmins kommentar som en önskan att tro sig vara buren och då är min erfarenhet att det emellanåt är ett val och något som oftast inte går att få ihop med förnuftet – det övergår mitt förstånd, som bibelordet säger.
När jag läser det du skriver, hur du känner dig där under stjärnhimlen, då blir jag så glad.
Jag känner igen mig!
Så liten inför det stora, det stora med Guds närvaro i ett människoliv.
Varm kram! ❤️
Ann-Christin, satte dom rätta orden på pränt.
Jag har inte det skrivna ordets talang.
Tack för de härliga vinterbilder a när solen gått ner, Clara!
Här är det bara grått och regn och jag saknar köld och stjärnhimmel så mycket.
Känslan att gå ut i natten när kylan griper tag, snön som glittrar och stjärnorna tindrar som julgranar. Tystnaden som bara ett tjockt snötäcke ger.
Tack för dom fina bilderna ❤️
Jilli: det var vackert beskrivet.
Tack ❤️
Håller så med dig! Saknar vintern i Västerbotten så det gör ont i mig. Efter dryga 40 år söderut ,,,
Underbara bilder!
Åh, här ärett fint minne från min barndom en sen eftermiddag ute ( nära polcirceln-kolsvart) liggandes i en snödriva tittandes på himlen och stjärnorna. Plötsligt kände jag svindel, ja, rymden inom mig och så förstod, nej, visste jag att Gud måste ha skapat mig om jag kan känna sådan oändlighet inom mig och sådan oändlighet. Tänker ofta på hur många generationer och folk som känt detsamma före mig och på andra platser på jorden. Växte upp i ett ateist/socialist hem där anden inte kändes vid men stjärnorna vittnade!
Tänker osökt på julsången ”I wonder as I wander”.
Du kan verkligen fånga stunden i både text & bild, väldigt vackert. Jag tycker själv mycket om att promenera ensam. Då kan jag lyssna på någon pod eller bara få vara själv med mina tankar. Att promenera är så bra för både kropp & själ tycker jag.
Du har verkligen utvecklats som fotograf genom åren Clara. Du har en egen personlig stil som jag verkligen gillar. Tack för alla fina bilder du delar med dig av.
Vilken stjänfotograf du är! Vackert fångade vyer och vilsam text.
Andlöst och välsignat vackert!
Jag tycker också att det är underbart att inse att det inte är ett kompakt mörker. När ögat vant sig så ser man ändå. Det finns ljus även där det tills synes är mörkt.
Så fint skrivet! Ser fram emot helgen då jag åker på tystnadsretreat för att landa i ande, själ och kropp inför det nya året…
Når jeg går ute om kveldene,eller står på verandaen og børster tenner (en fin vane, forresten) og ser stjernehimmelen, tenker jeg på alle jeg er glad i, som bor i andre land og steder enn jeg,og også alle jeg ikke kjenner, at vi har den samme stjernehimmelen over oss (selv om den selvfølgelig er forskjellig avhengig av hvor på kloden man bor), og det får meg til å kjenne så sterkt at vi alle er forbundet, vi er alle mennesker her på den lille jorden. ( Jeg får forøvrig litt samme følelse når jeg bader i havet, havet forener alle kontinentene…)
Til J som spør om rengjørings/rydderutiner: enig med deg! Men jeg praktiserer fortsatt ”rydde-kvarter”: 15 minutters oppgaver, setter på timer og kjører på ( som C har tipset om før). I tillegg festet jeg meg ved en setning et sted i høst:” do not put stuff down,put stuff away”, som typ, ikke bare legg fra deg noe ”i farta”, putt det der det hører hjemme med en gang. Det har hjulpet utrolig (!) mye for å få vekk smårot, som har en tendens til å havne på peis-hyllen, kjøkkenbordet og kjøkkenbenken. Den setningen går gjennom hodet mitt flere ganger pr dag, og jeg tar de minuttene/det minuttet det tar, og legger alt på plass. Kjempeeffektivt!
Så vackert! Älskar att gå ute sent på kvällarna på vintern, särskilt när det är kallt och stjärnklart. När jag ser bilderna kan jag riktigt känna känslan och lukten när man andas in den kalla luften och näsan fylls med kylan och doften av rök från stugornas skorstenar.
Men jag kan inte tro att det är sant, är bilderna äkta? Det är ju så otroligt vackert, kanske det vackraste jag sett. Jag måste ju definitivt besöka Norrland på vintern någon gång.
Wow, vilka fantastiska foton! Jag älskar hur du har fångat natthimlens färg och stjärnorna så tydligt. Och hur träden står i mörker men ändå hur ljuset faller på granens grenar! Hur gör du för att fånga det så fantastiskt?!