Hej från stugan! Är så lycklig över att jag äntligen är här. Eftersom vi har fått bredband under vintern kommer jag kunna blogga och visa bilder från vardagen. Hel otroligt ju! Men vi backar först till i torsdags.
Steg upp tidigt och körde till Övik, men gjorde en avstickare i Nordmaling.
Stannade till på Anettes byggnadsvård och antik i Nordmaling, för att leverera ett gäng signerade exemplar av Claras Kakbok som Anette ska sälja. Gick en lov i butiken och beundrade allt fint.
Såg hundra saker jag ville ha, men nöjde mig med några småsaker till påsk. Ska snart förbi där igen, när jag har mindre bråttom. De har i alla fall öppet i påsk för er som vill göra en rolig utflykt.
Sedan brände jag till konferensen Flying Solo som ordnades i Övik av Företagarna W och Linda Hörnfeldt. Inriktningen var mot kvinnor som driver företag! Jag pratade om hur man kan jobba med att bli bekväm att sälja. Vilket ärligt talat är något av det värsta jag vet.
2016 startade Linda föreningen Influencers of Sweden där jag och Sara Rönne satt i styrelsen. Det var tider det! Tyvärr var det få stora, etablerade influencers som var intresserade av att vara med och utveckla yrket och branschen i någon slags organiserad form. Men kul hade alla som var med. Och själv lärde jag mig massor.
Pratade gjorde också underbara Jonna Jinton. Det var så länge sedan jag träffade henne sist! Blir så inspirerad av att hon går sin egen väg till 100 procent och inte kompromissar. Annika Wickihalder sjöng som en ängel och visade sig också vara en ängel. Och så hade jag roligt snack med Rebecka Reis som jobbar med postural yoga och Lina Nordin Hemming som är ett geni på AI.
Hem kom jag halv två på natten. Snittade nog fyra timmars sömn per natt hela förra veckan, men det har jag redan skrivit om en gång i ett blogginlägg.
Jag fick så snälla och omtänksamma kommentarer till inlägget. Och sedan kom några som var så här: Välkommen till verkligheten Clara, det är inte synd om dig, sådär har alla det, skyll dig själv som skaffat tre barn, din man kan väl avlasta…
Hahaha. Vilka systrar i kampen, va! Hoppas att de vet bättre än att skriva sådär till sina väninnor i alla fall.
Efter kroppkakelunch hos pappa hämtade jag mina älskade systerdöttrar. Sedan brände vi hem lagom tills Folke slutade skolan och så överraskade vi honom i klassrummet.
-Ååå varför har alla i min klass sina kusiner på skolan? Jag har inga kusiner som går på skolan och det är sååå orättvist…
Så har det låtit mer än en gång. Men nu hade han plötsligt sina kusiner på skolan, om än bara för en stund! De fick gå runt och kolla överallt och svimmade nästan av den gulliga lilla matsalen, de pyttiga korridorerna och de rara små klassrummen. Det konstaterade snabbt att de vill flytta från Borås och gå här istället.
Den stolta gången hos kusiner som tar sig an världen.
Sedan överraskade vi Uffe på förskolegården och han fick visa runt inne på sin avdelning och berätta om allt pyssel han har gjort.
När vi kom hem ville Lykke genast borsta Essa. Inte mig emot. Hon är hans hundskötare när hon hälsar på. Går promenader, kammar pälsen och smörjer tassarna med salva.
Det var soligt och varmt så jag tog fram fredagsfika. Julen varar än till påska vet ni ju, så vi åt upp de sista lussekatterna.
Så lyckliga ungar som fick umgås första gången sedan jullovet.
Påskblommorna påskade sig och snart kom Anna och Bertil åkande från stan.
Till middag fixade jag hamburgare
Enligt samtligas önskemål.
Och sedan spelade jag till stor munterhet upp för alla, hur det såg ut när jag kom hem från konferensen natten innan. Jag hade varit kissnödig i en evighet men försökt hålla mig för att slippa stanna vid vägen. Men när jag till slut svängde in vid garaget så kände jag att nä jag kommer inte hinna till toaletten.
Så i mörkret och regnet tråcklade jag av mig mina kläder och spanx och hukade vid garaget och hann precis släppa några droppar, när en bil körde förbi och stannade till. Jag fick rusa in med strumpbyxorna vid fötterna och kjolen uppdragen i armhålorna och kasta mig på toaletten. Det mest befriande kisseri jag upplevt i mitt liv. När jag väl fick kissa alltså. Gapskrattade i min ensamhet åt hur ovärdigt och dumt och kul det var. På en och samma gång.
Vi tog en tidig kväll för min syster och hennes barn var lika slutkörda som mig.
Morgonen därpå slängde vi ihop vår packning och körde de 35 milen upp till stugan. Blir alltid så lycklig när vi passerar Arvidsjaur och de branta stigningarna börjar. Då vet man att man är på väg mot rätt sida Sverige.
Så småningom kom vi fram helt trötta, utpumpade och lyckliga. Men då började ett nytt elände. Mer om det i kommande blogginlägg…
21 svar
Bittra systrar. Urlöjligt givetvis har alla olika åsikter ibland det är helt ok för mig.
Dock finns det väl väldigt olika sätt att leverera de olika åsikterna på och vissa sätt att formulera sig på är bättre än andra
Jag läser Claras blogg för att jag uppskattar den och jag tycker tvärtom att det nog borde vara obligatorisk för alla att även följa bloggar man inte helt håller med om. Det berikar och ger en också fler insikter. Precis som att man ibland kan bli provocerad vilket jag tycker är uppfriskande. Och jag säger inte att hon inte sliter som företagare, jag tycker bara att det kan lägga en börda på andra kvinnor som också sliter. Men precis som någon skrev ligger det i betraktarens öga dvs hos mig. Jag ville bara förtydliga påståendet om att jag var en bitter människa och dålig vän.
När jag bodde i centrala Köpenhamn en vår hade jag också en liten kiss-situatuon. Var på väg hem från en fest och genast när jag gått ut genom dörren kände jag att jag borde ha kissat, men tänkte ”äh, det går”. Det gick det inte. Gick hemåt och övervägde både en och annan port och buske, men det var alltid för mycket och för lite att gömma sig bakom. När jag väl kom till min port insåg jag att jag aldrig skulle klara mig till fjärde våningen och in med alla lås och nycklar. Istället rusade jag in bakom knuten med byxorna runt knäna, bad en stilla bön om att ingen skulle vara där och hoppades hitta en liten lucka mellan alla snedparkerade cyklar. Aldrig har ett kiss känts mera befriande…eller längre för den delen. Sen kunde jag gå lungt upp till mig.
Åh, vad roligt att du träffade Rebecca Reis! Postural yoga och hennes program har hjälpt mig jättemycket.
En råttjävel som har gnagt på ledningarna???
Min poäng med min kommentar om välkommen till allas vår verklighet var snarare menat att de allra flesta av oss lever i en vardag där vi arbetar 40 h hemifrån och att vi sedan behöver rodda med allt övrigt i livet. Du förespråkar ju någonstans att vi också ska gå tillbaks till så som det var förr till viss del, baka och laga mat från grunden, städa och skura och lappa och laga. Inget fel med det, som jag skrev kan jag också charmas av att leva som Rut. Dock har du den fördelen att detta är ditt jobb. Att baka och tvätta trasmattor är något du också försörjer dig på. Jag uppskattar din blogg (och jag kan ha två tankar i huvudet samtidigt) men för mig är det ändå ibland lite provocerande för så som du beskrev hur allt blev övermäktigt, så är det för många rätt ofta. Hur ska vi då även hinna med bestyr så som det sköttes förr? Så nej, min avsikt är inte att klanka ner på vare sig medsystrar eller väninnor. Jag jobbar dock på facket 😉
Fia. Håller med dig. Önskar dig en bra dag.
Knepigt försvar! De finns bloggläsare som jobbar med allt möjligt och så finns det de som inte inkluderas i samhället i samhället på grund av funktionsnedsättningar. Clara försörjer sig väl inte på att skura trasmattor. Alla lever inte likadant och har inte fallenhet för samma saker. Skulle aldrig falla mig in att städa som Rut men kan roas av sådana inlägg. Clara har inget ansvar för dina upplevelser. Det är inte obligatoriskt att läsa hennes blogg.
Jag tycker ändå att det ligger i betraktarens ögon att du blir provocerad av Claras inlägg. Sen skulle jag inte påstå att hon förespråkar att vi ska leva som förr heller, hon verkar ha ett förhållande som är mer jämställt än de flestas och definitivt mer än förr i tiden. Om Clara förespråkar något skulle jag säga att det är hållbarhet, sen inspirerar hon till det på olika sätt. Jag tycker hennes inlägg bara bidrar med autenticitet, det är alldeles för mycket perfekt polerad yta på bloggar och sociala medier. Att även visa upp den andra sidan av myntet bidrar till bilden av Clara som en vanlig levande människa precis som oss alla. Jag tror den fejkade bilden av hur lyckade alla är hela tiden på sociala medier är en bidragande faktor till att människor mår allt sämre psykiskt i dagens samhälle, och att inlägg om mindre lyckade dagar också är viktiga för att normalisera och väga upp helhetsbilden.
Precis! Jag tänker att de flesta skulle ha svårt att göra det Clara gör. Det kanske kan se ut som att hon jobbar med att skura mattor och baka. Men att vara egen företagare är tufft, du måste driva dig själv framåt i precis allt. Du är ansvarig för alla bitar, du är vd, marknadsföringansvarig, ekonomiansvarig, städerska, samt den som gör allt jobb. Det är fortfarande ett krävande jobb även om man jobbar mycket hemifrån. Nu delade Clara med sig av en tuff period och jag tänker att vi alla kan relatera till att det kan vara extra mycket i perioder och visa empati istället.
Du gör det så bra som fixar allt du gör. Du är en riktig Powerwoman. Strunta i dom elaka och negativa kommentarerna. Tack för allt du delar med dig av. Trevlig läsning och så fina bilder. Ha det riktigt härligt i stugan. 🌞💕
Nämen vänta va?! Är essa en hanhund?! Hela min världsbild rubbades precis!😂
HAHA! Min världsbild gungade också till för en sekund 🙈😁
Jag blev också lite ställd, hahaha
Min med! Läste om meningen flera gånger men tänker ändå att Clara bara måste skrivit fel!
Ja 😅
Ja? Som i att det blev fel eller att Essa är en hane? 😅
Som att det blev fel 😅
Var tvungen att gå tillbaka och läsa kommentarerna i det inlägg du skriver om. Jag undrar samma sak som du om det är kommentarer som sägs till väninnor också. Tyvärr tror jag att det finns dom som pratar precis så till sin omgivning också.
Inte mer elände Clara, eller jo, för allt blir ju bra till slut i din värld😃
Mysigt inlägg som vanligt. Kram