Jag älskar verkligen att fotografera – och att fotografera människor är det bästa jag vet! Särskilt om de inte tänker på att de fotograferas utan är sig själva i stunden. En kompis konstaterade att jag är en diskret fotograf som tar bilder utan att någon riktigt märker det. Det gjorde mig glad! Och det handlar både om att jag inte vill att personen som blir fotad ska störas – och att att min bild inte ska bli störd av deras aktiva medverkan och poserande.
Jag tänker på mitt fotoarkiv som en gåva till mina barn, min släkt och mina kommande barnbarn. Så mycket liv som finns dokumenterat. Gick igenom vad jag fotat det senaste två åren och valde ut några av favoriterna. Bilderna där jag själv förekommer är antingen tagna med självutlösare eller att någon fått instruktioner om hur och var det ska fota.
En första skidtur på nysnön
Ringa farmor på sommarlovet och berätta att man börjat samla på kapsyler och att man vill att hon ska spara sina, för att man tänker bli kapsylmiljonär.
Tankfull höstlovsutflykt
Husfrid
Ilningar i magen
Syskonkärleken
Tillsammans går det lättare
Det stora skur-ilet medan sjövattnet fortfarande är lagom varmt.
När badlusten är akut och man varken hinner välja rätt sko eller fot.
Barnarbete
Midnattsbad i dimma
Fast på en öde ö i ett rasande åskoväder.
Handsömnad i hammocken med störande hund.
Filmkväll med matlagsbarn.
En morgontur på flotten med alla stugkompisar
Fyraåringen mansplainar hur man bäst målar en ladugårdsdörr.
Sekunden efter att jag ställt en pinsam fråga
När jag blir pinsam osäkrar han sin revolver.
Sista kvällen i sommarstugan efter en lång sommar med barnen.
Nyblivna sommarlovsbarn som kurar ner sig i min säng för att lyssna på när jag högläser Mormorsmysteriet.
Svettigt mål
Eldigt bål
-Är du verkligen en farmor, farmor?
Brorsor som behöver rasa av sig och leva om.
Som alla män i alla tider: dubbelvikta över något gemensamt problem, med pannan i djupa veck.
Tjuvspanar på kojleken i barnens stenåldersby
En riktig sockerkoma.
Nerfgun-turnering på treårskalas
Uppvärmning innan dammen-doppet.
På landet leker man som man vill.
Efter sommarregn kommer solsken och spring i ben
Typiskt bra snödjup. Man kan skida rakt in genom fönstret, om bara någon behagade öppna.
Här finns förresten fler inlägg, med mina bästa tips för att lyckas med bilderna
45 svar
Jeg tror ikke det er så mye mer å hente i diskusjonen om barn og bilder, men jeg synes generelt at det i dag er et voldsomt fokus på hva barn ønsker/ ville ønsket hvis de hadde all informasjon, og så en forventning om at det burde veilede hva vi som foreldre velger. Det er et veldig nytt fenomen, og henger kanskje sammen med vridningen mot veldig mye fokus på barn? Jeg får ofte spørsmål om det ikke er dumt for mine barn at jeg har valgt å oppdra dem i kirken, for eksempel, i fall de ikke senere tenker at de er kristne. Folk har også mange meninger om at barna mine er med på møter (jeg jobber mye frivillig), eller at jeg reiser i jobben. Det er for meg en litt fremmed måte å tenke rundt foreldreansvar på – jeg tar selvsagt hensyn til mine barns ønsker, innenfor rimelighetens grenser, men det er jo ikke alt jeg åpner for innspill på. Jeg ser ikke helt hvorfor bilder skulle være i en helt egen kategori enn andre valg vi tar på vegne av barna våre.
Fantastiska bilder!
Fattar inte varför det blev en sån stor fråga om att dela bilder på barn eller inte med detta inlägg? Clara har väl alltid visat bilder på barnen, och jag tycker att hon gör det på ett fantastiskt sätt.
Nydelige bilder, jeg får mye inspirasjon til å ta bilder av mine egne barn! Jeg tenker også at det er stor forskjell på å publisere bilder på egen blogg/plattform enn på sosiale medier som Facebook, der man gir de store selskapene rettighetene til bildene. Det gjør jeg aldri med mine barn. En blogg som er nesten et kunstnerisk prosjekt blir noe annet, tenker jeg.
Tycker det är en intressant diskussion. Och inte helt enkel. Clara skildrar ju barnen fint och respekfullt, till skillnad från en del andra influencers som lägger upp integritetskränkande bilder. Jag ser bara foton fulla av kärlek, ömhet och jag tycker att kameran alltid håller ett avstånd. Men likväl växer de upp i offentligheten utan att kunna förstå vidden av exponeringen och vilken effekt den kan tänkas ha. Det finns barn som senare i livet inte har några som helst problem med detta, och det finns de som i vuxen ålder vänder sig emot det. Hur det blir vet man ju inte på förhand.
Nej precis! Hur det blir vet man inte på förhand. Och har man inte fotat sina barn går det heller inte att göra ogjort. Men det är lite det som är en förälders roll, stora ansvar och privilegium. Att ta beslut för sina barns bästa. Vad det är kan ingen annan säga, förutom sånt som är uppenbart kränkande eller destruktivt för barnen.
Det är ju fint att du tar bilder av dina barn. Det blir roligt för dem att ha i framtiden. Men hur kan det vara för dina barns bästa att du lägger ut bilder på dem på din blogg?
Vad skulle vara problemet menar du? Vad är så hemskt med att synas på bild? Vari finns den automatiska skadan? Det är så många som antyder att de vet så mycket om mina barn baserat på min blogg. Jag skulle vilja säga att ni nästan inte vet någonting alls. Att ni tror det handlar om att jag är skicklig i mitt hantverk. I själva verket är det mesta hemligt och privat och nämns inte alls.
Nu har jag i alla fall förklarat färdigt i denna fråga och kommer inte godkänna fler kommentarer på temat
Det är lite komplicerat detta med sociala medier och foton. Å ena sidan kan jag tycka att många delar allt för mycket med världen, och då speciellt oroväckande är det när det är barnen som synliggörs, ofta på väldigt fel sätt! En del influenser har ibland ingen som helst tanke på vad dom lägger ut, känns mer som att klick och engagemang går före vad som är etiskt försvarbart.
Men om vi håller oss till Clara, det är ju hennes blogg vi läser så upplever jag att Clara har en stor integritets sfär gällande sin familj och sina vänner och det avspeglar sig i bilderna! Jag har tittat in hos Clara till och ifrån under många år och just hennes fotograferande är den bit som gör att jag fortfarande, efter alla år, kikar in lite nu och då.
Jag upplever hennes foton som väldigt familjevänliga på det viset att hon aldrig lämnar ut personer på ett negativt sätt. Nu har jag inte läst prick alla inlägg, men utav de jag läst så är fotona väldigt neutrala när det gäller personer men väldigt talande/berättande när det gäller vardagen och dess naturliga liv.
Nu säger jag inte att det är okej att lägga upp vad som helst och hur som helst. Många har passerat den gränsen med råge och priset för det får barnen allt för ofta betala!
Men vi lever i en digital era just nu. Ytters få fotar analogt och ytters få framkallar bilder eller gör fotoböcker. Allt som oftast ligger familjelivet, alla minnen och händelser på ett usb minne i en byrålåda. Fotoalbum i dag är en raritet tyvärr (inte hos alla, men hos många) så en blogg som Claras, med väl genomtänkta foton av livet, med minnen samlade, som ett fotoalbum blir när den tiden kommer, en härlig minnesskatt för hela familjen. Och när den dagen kommer finns valet att göra den stängd för allmänheten och bara vara synlig för familj och andra nära och kära.
Som sagt, allt har två sidor. Jag tänker att det är hur man gör som styr, inte att man gör. Men det är komplicerat och tyvärr inte lätt, speciellt när det är barn involverade.
Jag har faktiskt skrivit ut (via fotofirma) bilder på barnen/familjen och folk omkring, både i vardagliga situationer, resor, kalas osv. Mina barn sitter då och då och bläddrar i albumen och visar kompisar, farmor osv. Det kan jag verkligen rekommendera.
Jag förstår inte varför så mycket ska upp på nätet så hela världen kan se?! Det går jättebra att titta på riktiga bilder. Jag vill dokumentera ”lagom” mycket – som jag tycker lagom. Om jag ska dokumentera ”varje” ögonblick? Dels tycker jag det är svårare att leva i nuet, dels undrar jag vem som ska orka gå igenom all denna dokumentation i efterhand?
Vi håller på att gå igenom ett dödsbo där det finns ganska mycket fotografier (så mycket man dokumenterade på 70-80-talet) från min barndom. Absolut roligt att se bilder och minnas – men inte hur många bilder som helst. Jag tröttnar liksom efter ett tag.
Det här är så jag tycker och känner. Har inga direkta synpunkter på hur andra gör. Men eftersom jag själv tycker det skulle finnas obekvämt att finnas på bild på nätet, gäller givetvis även text om mig har det känts naturligt att skydda mina barn också från det.
Sen tycker jag det är skillnad på bild och bild. Om det skulle finnas ett ordentligt foto där jag är välklädd och sminkad tillsammans med mitt namn och titel i ett arhetssammanhang hade det nog varit ok. Det är liksom den ”offentliga” jag. Men ALDRIG att en bild på mig som ligger i sängen och sover el dyl skulle kännas acceptabel!
På liknande sätt kanske en gruppbild från barnens förskola/skola/fotbollsgrupp ev varit ok.
lovely pictures! what camera do you have?
Underbar bild på ” badsugen – välja rätt sko och fot”!!
Så bra att du skriver om detta. Att bloggare fortsätter att lägga ut bilder på sina barn är rätt obegripligt och har fått mig att tex inte prenumerera på Claras blogg. Tror många bloggbarn kommer ta avstånd när de inser hur mycket deras bloggmamma tjänat på att göra deras barndom offentlig.
Och jag tycker att det är SÅ konstigt att barn ska behandlas som någon udda art som per automatik inte får dokumenteras eller skildras – med hänsyn till att deras integritet. Så kortsiktigt och dumt tänkt. Barn behöver väl om något få ta mer utrymme i det offentliga. Här har jag skrivit vad jag tycker
https://underbaraclaras.se/2016/03/16/om-barnen-och-natet/
Det är klart att barn ska få ta mer plats i offentliga rum – på sina egna villkor. Som avsändare. Inte som objekt utan att tillfrågas. Man kan fråga valfri vuxen familjefotograf: skulle DU vilja bli smygfotad i privata sammanhang och se bilderna på offentliga platser på nätet? När du ligger nyvaken i sängen, sitter nybadad på bryggan eller är förkyld under filten i soffan? Om svaret är ja, kör på. Om svaret är nej, fundera över varför?
Helt enig med dig, Julia. Jag blir illa till mods av alla bilder på barnen, som ju på intet vis valt denna lite märkliga form av kändisskap. Otroligt vackra bilder, inget snack om saken, men de är privata. Har de blivit tillfrågade? Har de förstått vad de blivit tillfrågade om? Forskning säger att barn inte helt förstår innebär att bli exponerade digitalt på lång sikt, även om de reagerar positivt och säger ”ja” där och då. Detta vet du säkert, Clara, men har tydligen en helt annan åsikt. Kanske kommer dina barn aldrig tycka att det är fel att deras liv är så dokumenterat, kanske kommer en dag när de menar något helt annat.
Delar denna: https://www.forskning.no/barn-oslomet-partner/barn-har-saerlig-ett-godt-rad-til-foreldre-som-vil-dele-bilder-pa-nett/2276570?utm_source=chatgpt.com
(nej, jag prenumererar inte heller. Delvis pga av det. Det känns helt enkelt ganska smaklöst att betala för att se på massa bilder av barnen.)
Barnen i Claras bilder är inte objekt. Och huruvida de tillfrågats eller ej kan du ju faktiskt inte veta. Jag skulle tro att Claras barn är så pass stora att de kan säga ifrån ifall de inte vill. Claras vänner kan säga ifrån om de ej vill att deras barn ska vara med. De vuxna som syns i Claras blogg är också fullt kapabla att säga till direkt till Clara. Sen är det ju bara du som säger att foton tagits i smyg, Clara kallar det själv diskret foto. Och en sak kan jag lova dig att det finns en uppsjö familjefotografer som har samma inställning eftersom det oftast blir så mycket bättre foton där både barn och vuxna kommer till sin rätt. Fotografer som är seriösa vill personers bästa och har alla haft en etisk dikussion både i allmänhet och inför varje bild. Tillbaka till Claras foton i detta inlägg… det finns inte en endaste kränkande bild, på varken barn eller vuxna.
Är det barnen eller föräldrarnas som ska bestämma tycker du?
Jo kanske skulle man sluta läsa bloggen som du skriver men jag tycker detta är ett viktigt ämne.
Jag använde medvetet både begreppen exploatera OCH lägga ut/upp bilder eftersom båda förekommer i kommentarerna. Jag vet inte om exploatera är helt korrekt här därav båda begreppen.
I vilket fall som helst är väl bilderna på dina barn en bland många inkomstbringande källor? I annat fall har jag missat något här.
Det är klart du inte kan avgöra hur t ex Ulf kommer att känna senare i livet angående att figurera på internet. Vet inte hur gammal han är men han ser inte ut att vara gammal nog att kunna förstå vidden av att få bilder av sig publicerade på en blogg som når ut till delar av svenska befolkningen, det inser du väl själv? Jag tycker inte dina barnbilder är kränkande men deras integritet borde man tänka på i alla fall. Och som jag sa: bara för att sociala medier finns idag behöver ju inte små barn figurera där. Jag tror många av oss andra har barn som inte mår dåligt eller känner sig osynliggjorda p g a att de inte visas på en blogg.
Så, nu har jag skrivit hur jag tänker. Alla får såklart tycka vad de vill.
Jag tänker jättemycket på mina barns integritet när jag fotograferar och skriver om dem. Och det här är hur jag väljer att porträttera dem – just med deras integritet i åtanke. Att andra tycker att det är fel är ingenting som jag kan göra någonting åt. Och jag kanske skulle tycka att deras sätt att hantera sina barn är lika fel, om jag fick veta hur de gjorde. Men det vet jag ju inte. Antingen litar man på mitt omdöme eller så gör man det inte. Men om man INTE gör det så rekommenderar jag att söka sig vidare till en annan blogg.
Men snälla Clara, hölls du dold från allting och i alla sammanhang när du var i dina barns ålder? Försök vara lite nyanserad. Idag är sociala medier vanliga, förr fanns dom inte. Inte var vi som var barn på t ex 1970-talet dolda? Det finns ju mängder av barn i vårt land som inte har mammor och pappor som exploaterar/lägger upp bilder på dem på sina bloggar och inte är de ”dolda i alla sammanhang” (ditt uttryck) för det?
Du behöver bland annat visa bilder på dina barn för att din blogg ska gå runt förstår jag det som. Annars kan du visa bilder på annat, antar jag? De vackra bilderna på barnen skulle du ju annars kunna spara för privat bruk. Det är guld för dem att få ha de bilderna sen. De behöver ju inte figurera på internet för alla att ta del av.
Det är ju precis det som är min poäng. Man kan inte jämföra med 70-talet för då fanns inte internet. Idag lever människor hela sina liv där och då är det inte konstigt att barnen finns med i någon mån. Att hålla dem borta till varje pris för att deras bild inte får finnas online – det är absurt.
Sedan handlar det förstås alltid om HUR man gör någonting. Man kan visa och inkludera barn på olika sätt. Att du tycker att jag exploaterar mina barn får helt stå för dig. Du behöver ju absolut inte läsa den bloggen – och om du tycker att det är så illa så förstår jag heller inte varför du gör det?
Barn har inte riktigt förmåga att säga ja eller nej till hur dom exponeras på nätet, dom är lojala till sin förälder före allt annat. Dom vill bli älskade. Dom har inte heller ett utvecklat konsekvenstänk. Eller en tydligt utvecklad identitet. Så när ett barn säger ja till att foton publiceras på dom på nätet så är det ändå föräldern som behöver avgöra om det är rätt att göra det eller inte – med all kunskap om sharenting som nu finns. Många är dom barn som villigt har låtit sig fotas och filmas under barndomen men som sedan reagerar när dom är vuxna, dvs runt 20-25 år.
Ah. Så barnen kan inte bestämma. Då måste den vuxna bestämma. Och det är ju vad jag har gjort också. Men det verkar som att kritikerna tycker att det enda man kan bestämma som är okej är att inte visa sina barn alls? Det för mig är en märklig hållning. Då finns det ju ingen lösning annat än att barn ska hållas dolda i alla sammanhang tills de blivit vuxna.
Det beror nog på barnens åder och mognad.
Så om mina barn vill vara med? Ska de inte få det då?
Som jag tänker har jag sett till att det inte finns bild på mig någonstans på nätet (tror/hoppas jag). Jag tycker helt enkelt inte det känns bekvämt. Jag vill oftast inte vara med på bilder heller – blir stressad på kalas osv om en telefon åker fram. Många frågar inte on det är ok innan de tar bilder! Så jag håller mig gärna liksom bakom kameran.
Jag tycker det är ok att vara med på bilder ibland, som minne, men ibland tycker jag dokumenteradet går överstyr och nästan blir viktigare än det man gör. Utan kameror slappnar jag av, tänker inte på om jag sitter rak i ryggen osv.
Mina barn har jag förstås också sett till att de inte hamnat på nätet som små. Nu är de så pass stora att de förstår konsekvenser med att finnas på nätet, då har de fått välja själva hur de vill göra men de har inte haft något intresse att lägga upp bilder ändå.
Skillnad mellan att lägga ut en bild på en vuxen och ett barn tycker jag är att en vuxen kan man fråga. Ett yngre barn förstår inte ens frågan.
För mig är det främst en känsla (kanske integritet?) att det inte ska finnas bilder på mig på internet. Det känns för privat.
Fantastiska bilder! Vilken skatt!
Tänker ofta på Sally Mann och Immediate Family, hennes och många andra fantastiska dokumenärfotografers sätt att bara vara nära sina objekt, se tiden an och vara redo när bilderna som ska tas uppenbarar sig. Inte alla som har det tålamodet, eller tron på att det genuina som avbildas slår det mesta andra i känsla och uttryck. Tack för att du visar och påminner om att ser verkligen är så, det gör den här gamla fotografen lycklig.
Gumman med nerf gun:en, älskar den bilden! Den berättar allt om att en personlighet inte falnar med åldern.
Jag blir så glad när jag ser dina pojkar härja och leka vilt samtidigt som jag själv har supersvårt för det hos mina egna två pojkar som gärna gör vilda leka med våldsamt och att härja runt. Men tycker balansen om det är okej och inte är svår samt oron att någon ska skada sig. I mitt huvud vet jag att lek är bra och att det är en slags bearbetning, att de är så de lär sig men mitt hela jag har svårt med våldsamheter.
Så fina bilder! 😍
Speciellt den sista påminner mig om barndomens snödjup; det var mörkt inne för snön täckte halva fönstren, och vi åkte pulka från taknocken!
Wow! Var bodde du?
Nära polcirkeln.
Förstod nästan det 🤗
Fel ställe för denna kommentar , men vill bara säga: Är glad åt att jag valde prenumerera 😊Läser o har både nytta o glädje att få ta del av det du skriver.
Så roligt att höra 🤗❤️ det gör mig jätteglad
Det är intressant men svårt det här med att dokumentera omvärlden! Inom forskning där vi dokumenterar människor i sin vardagliga miljö finns det diskussioner om etiken i detta. Just att delta i människors liv men även dokumentera det, och då ofta lite dolt, är knepig etiskt. I forskning använder man ofta en tydliggörande symbol (tex ett synligt anteckningsblock) för att påminna övriga personer att man är där med syfte att följa och dokumentera vad de gör, inte deltar på samma villkor som övriga. Samtidigt hindrar det såklart forskning av känsliga situationer, det är ofta när personer glömmer av att forskaren är just forskare som förtroenden, ärliga och öppna samtal uppstår. Dessa kan då inte alltid användas i forskningen då personerna inte kan sägas ha gett godkännande i och med att forskningen skett ”osynligt”. Jag vet att du inte brukar hålla med om kritik om att barn inte bör fotas/dokumenteras i sociala medier, men tänker du något om det etiskt utmanande med det ”diskreta fotandet”?
Att man dokumenterar diskret behöver ju inte innebära att man inte inhämtar tillstånd i efterhand. Inte heller att man inte avslöjar att man fotograferar/skriver, men det är ju skillnad på att säga ”hej, hallå, titta hit” för varje bild man tar och att diskret röra sig runt med kameran eller anteckningsblocket.
Det var denna typ av funderingar och avvägningar jag med min kommentar efterfrågade. I min forskning om/med människor funderar jag mycket på vad som är rimligt att skildra, hur det görs och i vilket syfte. Tycker inte gränsdragningarna är enkla alls och tänker att det är avvägningar som alla som arbetar med att dokumentera människor gör och behöver reflektera över. Som journalister och fotografer som också kommenterat nedan, liksom bloggare, influenser men även privatpersoner som ju i allt större utsträckning dokumenterar sina och andras liv.
Tack för att du tar upp detta. Med en nära släkting som tagit tusentals bilder på mig genom barndomen och även publicerat dom på sin offentliga blogg och i SoMe så vet jag hur komplicerat detta kan bli. Vi hade tio år då vi knappt pratade med varandra, pga detta. Jag hoppas att inte bloggare som exponerar sina barn kommer att uppleva det när barnen sedan blir vuxna (+25 år). Men dom är åtminstone medvetna om riskerna med att exponera sina nära och kära på nätet, det visste inte riktigt min släkting. Numera vet man mer om hur sharenting kan påverka familjerelationerna. Sally Mann som nämns ovan är ju också en fotograf som har fått oerhört mycket kritik pga sin exponering av sina döttrar.
Sally Mann har också en son, när du kritiserar så bör du ju göra det utifrån också pojken. Sen så tycker jag verkligen att man kan ifrågasätta att hon skulle ha bara exploaterat barnen, hon ser det ju inte så själv utan de är medskapare i bilderna som också är iscensatta. Till skillnad från dig har jag svårt att se varför just hennes skulle vara kränkande jämfört med nakna barn på badplatsen tagna av föräldrar utan någon som helst fotografisk vision eller kunskap. Visst stämmer det att hon fått kritik, men också ett stort erkännande.
Tack för att du tagit upp detta. Det är stor skillnad att fota och bevara bilderna privat med tillgång för bara de berörda och att offentliggöra fotona i något syfte. Som du skriver är diskussionen kring detta viktig både för reportrar och forskare. Även bloggare borde tänka igenom vad de lägger ut. Ett besläktat problem uppstår när någon ska skriva om sådant som hänt. Det kan då bli nödvändigt att ändra vissa namn och omständigheter eller åtminstone förtiga en del namn. För övrigt bör man vid publicering av foton av barn fundera på hur barnet kommer att reagera längre fram i livet.
Som nyblivna föräldrar vill vi givetvis fota mycket och vi har ärvt en Nikon f-501. Tyvärr kan vi inte ett skit om varken kameran eller foton, så hittills blir det bara bilder med mobilen.
Bebisen är fyra månader och det har inte riktigt varit läge att lära sig massa nytt, om vi säger så. Men ser fram emot att ta tag i det där! Längtar också efter att ge honom en egen liten kamera. Motiven som små toddlare väljer är oftast både förbryllande och fantastiska.
Igår när jag åkte hem och scrollade igenom nyheterna var det bara en massa elände – inte en enda positiv nyhet utan istället en stark känsla över hur tusan det kunnat bli så mörkt och hemskt i världen. Så skönt då att nu på morgonen läsa i din blogg och se bilder som visar hur bra livet samtidigt kan vara i allt elände. En känsla av lugn och harmoni sprids i mitt sinne när jag ser dina bilder och inlägg om vardagen. Livet är verkligen fint både i det stora och det lilla. Det tycker jag när jag ser på mitt eget liv också, skillnaden är bara att du dessutom fångar det så fint på bild!
Så fint att höra ❤️ håller med om hopplöshetskänsln som kan drabba en starkt