Det är sent och jag borde egentligen sova. Genom fönsterrutorna syns ingenting, bara midnattens mörker. Mitt eget bleka ansikte stirrar tillbaka från glasrutan i en grumlig spegeleffekt. Har jag så dålig hållning? Så rufsigt hår? Vad åt jag till middag? Åt jag ens middag?

Jag har ett vagt minne av en skinkmacka. Men kaffe har jag druckit duktigt. Jodå, så mycket att jag nu känner mig uttorkad. Det blir ett stort glas vatten på stående fot vid diskhon, och när kranen ändå är på fyller jag hushållsassistenten med hett vatten och diskmedel – den får stå över natten.

Nu ska jag bara knyta ihop säcken genom att torka av köksbänken. Essa gnyr från fällen vid järnspisen. Just fasen. Hunden måste ju ut…Jag har försjunkit så totalt i mitt eget att jag har glömt rasta henne i kväll. Irriterad går jag ner för källartrappan. Letar fram mina täckbyxor som inte har hunnit torka, drar på mig dem ändå och kliver sen i vinterstövlarna. Jag väljer den tjocka dunrocken och knäpper den ända upp under näsan. Rotar fram en mössa stor nog att möta rockkragens kant. Till sist på med en varselväst – och så ut genom källardörren. Det är svårt att stänga den; jag kan knappt lyfta armen för alla kläder, och varselvästen skär in i armhålan.

– Essa, sitt!

Äntligen får jag på den ivriga hunden både reflexväst och koppel. Jag letar efter min pannlampa i ena rockfickan. Inget där! Men hunden gnyr och rycker nu i kopplet för att få komma i väg. I den andra rockfickan hittar jag en udda vante och slutligen pannlampan, som har fastnat i fodret. Jag rycker loss den, fäster resårbandet om huvudet – bara för att inse att batteriet är urladdat. Nåja, jag har ju ändå varselväst. Med den trasiga lampan om huvudet börjar jag gå i den mulna natten. Flistersnö yr upp i ansiktet.

– Bara gå så känns det snart lättare, säger jag till mig själv. Ju snabbare jag går desto snabbare får jag komma i säng, tröstar jag.

Essa är ivrig, full av energi. Hon har vilat större delen av dagen medan jag… ja, vad har jag gjort egentligen? Jag började ju vid åtta i morse. Jag var på gott humör, men nu känns det som om jag inte hunnit hälften av det jag har sett fram emot att fixa i dag. Varför känner jag mig så håglös?

Det kanske inte blir någon vidare jul om jag nu ska vara på det här humöret? Och hur ska jag orka ordna julklappar? Jag gör en mental lista över klappar som jag måste hinna fixa. Jag inser att jag har glömt att messa morfar om vad äldsta sonen önskar sig – han har ju ändrat sig nu igen.

Gråter jag? Ja. En mjuk och stilla avslappningsgråt rinner ut genom ögon och näsa. Jag låter axlarna skaka. Torkar sen upp gråten med den udda vanten.

– Voff! Essas dova skall signalerar allvar. Jag stelnar till.

Vem är det som står därborta på kullen? En man, helt stilla i mörkret. Har han sett oss? Essa reser ragg och svansen pekar rakt bakåt. Jag ryser och känner mig ertappad – vem har sett mig stå och lipa mitt i natten?

Jag kortar kopplet och tar försiktigt ett par steg. Så känner jag plötsligt igen den orörliga gestalten. Mannen på kullen är tomten. Den uppstoppade jultomte som ställs fram här i byn varje år. Med mask och mössa, stödd mot en spark, stirrar han bistert ut mot förbipasserande. Jag skakar på huvudet satt pannlampan rasslar, och Essa slappnar av.

Här på andra sidan byn gör det inget att min lampa är svart. Ljusnät lyser upp trädgårdar och uppfarter. Granar och nakna syrenbuskar gnistrar, och mot en nerdragen rullgardin lyser en julstjärna. Molnen drar bort över himlen och det ymniga snöfallet stillar sig. Jag tänker på en annan december, året när jag såg den uppstoppade tomten för första gången. Då jobbade jag nästan dygnet runt veckorna före jul, och hade aldrig tid för en nattpromenad. Jag hade tackat ja till jobb som jag egentligen inte orkade med. Den julen hann jag knappt pynta, absolut inte baka och bara pliktskyldigast ta in en gran att dekorera. Jag var så frustrerad och ledsen. Jag kände mig snuvad på konfekten. Min favorithögtid – förstörd av stress och mina egna förväntningar som inte kunde infrias.

En eftermiddag svängde jag förbi min vän Erica för att beklaga mig. Hon gav mig en julklapp – en lunchlåda med en röd rosett. Under plastlocket låg en färdig kakdeg i en avlång korv. Korven och jag åkte hem, och så fort jag kom genom dörren satte jag på ugnen och min bästa jullåt. Jag skar degen i fina skivor som räckte precis till en plåt. Jag satte in den i ugnen och snart spred sig doften av jul i hela huset.

När jag kommer hem efter min hundpromenad har källardörren stått lite öppen. Snö har drevat in i karmen, och medan Essa trampar runt på källargolvet sopar jag rent tröskeln. Jag stänger, låser, släcker. Nu ska vi sova.

I dag blev det för mycket. Men i morgon kan det kännas roligt igen.

(Den här texten är hämtad ur min bok Underbara Vinter. Kanske är det någon som behövde läsa den just idag? Tack för alla fina kommentarer i det förra inlägget förresten.)