Jag sitter och väntar på att min elbil ska ladda färdigt. Några procent kvar bara, hinner godkänna bloggkommentarer innan jag avslutar och åker vidare. Loggar in som jag gör trettio gånger om dagen, minst

En kommentar med gröna kräkemojis syns på skärmen. Du är vidrig, du är äcklig och så jävla ful. Dina barn skäms över dig. Och så en rad kommentarer om min familj, i samma stil. För hemska för att godkänna, eller ens bemöta. Kollar upp ip-numret. Jaha, samma person igen. Samma person som skrivit de senaste månaderna och alltid lika hatiskt med siktet inställt på att såra.

Det funkar dåligt. Jag blir inte sårad av det hon skriver. Det faktum att hon uttrycker sig som hon gör ogiltigförklarar allt som hon lämnar efter sig. Det enda som är obehagligt med kommentarerna är insynen i en människas lägsta drifter. Helst vill jag ju slippa få bevis för dem i mitt eget kommentarsfält.

En gång, efter att ha hamrat ur sig extra många otäcka kommentarer frågar hon argt varför jag inte släpper igenom kritik på bloggen? Som att kräkemojis och förolämpningar skulle vara kritik? Som att hon skulle ha någon som helst rätt att få dessa kommentarer publicerade? Särskilt inte på på min blogg?

Ytterligare en slagning på ip-numret visar att hon bor i grannkommunen. Nå. Det finns ju tarvliga typer överallt. Även i grannkommunen.

Jag har en väldigt smart, rolig och snäll läsarskara. Som också kan ifrågasätta mig och ha kritiska resonemang kring vad jag skriver. Det är jag tacksam för, den interaktionen är halva grejen med bloggen. Men den här skuggsidan finns också och att läsa det är en del av min arbetsmiljö och vardag.

Till er som skriver sånt här: Vet om att jag ber för er. Jag har inget hat mot er, utan känner medkänsla. Jag kan inte föreställa mig det mörker som skulle bo i mig, för att jag själv skulle göra något liknande. Min blogg är dock inte platsen för er att ångestreglera på. Men jag hoppas verkligen att ni hittar ett sätt.