Tack för alla frågor i frågestunden. När de trillade in kom jag ihåg varför jag får ångest av frågestunder. Så många intressanta och kluriga frågor och känslan av att jag måste svara på allt och vara så genomtänkt och formulerad på en massa plan där jag kanske inte alltid är det.
Nå, med det sagt ska jag göra mitt bästa för att svara. Men jag tänker att jag tar några frågor åt gången och betar av dem. Här kommer en första batch!
Jag är jättenyfiken på det här: När du fotar släkt/vänner, finns det de som inte vill vara med på bild? Alltså: har du haft ett ”snack” med alla du umgås med om bloggen? Och när du fotar den (lite hemlige) Jakob, får han se bilderna innan? Fått intrycket av att han vill vara med så lite som möjligt.
Jag vet ganska bra vilka som absolut inte vill vara med och vilka som inte bryr sig. De som absolut inte vill vara med är personer du alltså aldrig sett i mitt flöde. Eller knappt hört omnämnas. Och om du kikar noggrant är det i princip bara bilder på mig själv som är riktiga närbilder där jag tittar in i kameran. Några enstaka kompisar, min syster etc förekommer på liknande bilder. Annars är det oftast taget på avstånd, lite snett bakifrån etc. Det är helt medvetet. Om jag är osäker på om personen verkligen gillar bilden jag tagit brukar jag fråga innan jag lägger ut.
Åå jag är också nyfiken på det! Hur ser du på att publicera bilder på dina och andras barn till exempel?
När andras barn förekommer på bild kan man vara säker på att jag frågat barnen och föräldrarna. Mina nära vänner har jag pratat med och där vet jag att det är lugnt att barnen är med på bild. Men ibland när det kommer en kompis som inte brukar vara här så ofta, eller om jag tex fotar på en avslutning där det finns fler barn drar jag iväg ett sms till föräldern och frågar. Eller så fotar jag helt enkelt så att barnet är otydligt, suddigt och inte riktigt syns.
När man pratar om att fota barn så låter det alltid som att det är en och samma sak man diskuterar. Men när man fotar vuxna finns det ju tusen sätt att fota på. Det är samma sak med barn. Det finns tusen sätt jag inte skulle fota mina barn på till sociala medier. Men det betyder inte att alla sätt är fel. Och en sak jag aldrig skulle göra är att ta med dem på en premiär/event när någon annan kan fota dem hur som helst. Jag tror också att jag kanske hade resonerat annorlunda om vi bott i stan. Här lever vi ett så skyddat och privat liv – i stan hade jag nog varit mer restriktiv.
Här finns faktiskt ett helt blogginlägg jag skrivit om saken, för den som vill veta mer.
Jag har alltid undrat hur planlösningen ser ut på er övervåning!
Haha, det är förvånansvärt många som velat ha planritningar och skisser över mitt hus genom åren. Men det är faktiskt en sådan där sak som aldrig kommer att visa. Jag har vissa grejer jag bestämt mig för att inte blogga om, visa eller adressera. Detta för att spara på saker som bara är mina – trots att jag delar med mig så generöst av mycket annat. Det är både stora saker och små saker. Men det är viktiga saker för mig!
Skulle vara spännande att höra dina tankar om vänskap. Vet att du har vänner du tycker att du är väldigt olik (typ Malin Wollin). Hur ser du på att ha vänner med tex helt andra politiska åsikter eller annan livsstil än vad du själv har? Vad tycker du man kan ha för olikheter i en vänskap och vilka delar måste man vara lika eller passa ihop på (om det nu finns några sådana).
Jag är väldigt glad över att jag har en sådan brokig skara vänner. Jag har kompisar som älskar att festa och jag har kompisar som är nykterister. Jag har vänner som är kristdemokrater och med i Ja till livet, och vänner och släktingar som kallar sig kommunister och anarkister. Personer som lever i kärnfamilj, i självvald ensamhet eller stjärnfamilj. Åsiktsmässigt har jag kompisar i de flesta varianter. Jag kan dock inte komma på att jag har några uttalade rasister i min vänskapskrets (dock en hel del bekanta på facebook). Det skulle vara svårsmält.
Jag kan vara vän med många olika typer och tycker att olikheter är berikande. För mig gör det världen mindre skrämmande att förstå att vi kan ha diametralt olika åsikter men ändå tycka bra om varandra. Men för en riktigt nära vänskap tycker jag ändå att det krävs att man har liknande grundvärderingar. Om livet men kanske framförallt om barn? Synen på barn säger så mycket om en människa!
Hade jag och Elina eller jag och min syster haft olika tankar om hur barn ska uppfostras – då hade vi nog inte orkat umgås så mycket som vi gör. Då blir det för mycket friktion. Även om man inte ens har barnen med sig. Samma sak i matlaget. Vi är olika som föräldrar och har olika regler för vissa saker – men grundsynen på barnen är ändå lika vilket gör att vi funkar ihop.
Hur folk är med barn kan rentav vara en ledtråd till om man borde försöka bli vänner. Som när jag lärde känna Frida. Jag insåg att vi skulle kunna vara riktigt bra vänner när hon var Bertils förskolefröken. Eftersom hon hade sån himla rimlig, vettig och fin syn på barn. Samma syn som jag själv alltså, haha.
Det känns som att jag plockat ihop en stor godispåse av udda, roliga vänner nu i vuxen ålder. De flesta av dem känner inte varandra och hänger inte ihop på något sätt. De är fritt flytande. Malin Wollin som du nämner i frågan lärde jag känna när vi var i Kenya med Unicef. Vi är både otroligt olika och samtidigt väldigt lika varandra. Malin pratar jag med när jag vill ha ett ärligt råd från någon som inte skräder orden – men också när jag är orolig för något med barnen och behöver en erfaren, klok fembarnsmammas input.
Sen undrar jag om du tror att du och Erika någonsin kommer podda ihop igen
En Underbar Pod kommer vi nog aldrig att göra igen. Vi kände oss så färdiga med den efter långt över 100 avsnitt. Jag är dock extremt glad över allt vi gjort tillsammans. Erica min närmsta kollega och vi jobbar ju ihop hela tiden ändå. Och jag är övertygad om att vi kommer göra podd eller radio i någon form tillsammans i framtiden. Det kommer inte gå att undvika!
Hur spelar ni in podden Wollin & Clara? I Umeå eller i Kalmar eller mittemellan – eller ses ni inte “på riktigt”?
Vi spelar in den på distans. Malin i Kalmar och jag här hemma. Sedan skickar vi ljudfilerna till vår klippare på Aftonbladet som sätter ihop det till en helhet.
Säger detta med noll vass röst, undrar genuint. Vad tänker du om att bo och växa upp i ett samhälle (vad jag kan se alltså; din vängrupp samt familj) där majoriteten är vita och heterosexuella?
Som person tänker jag ofta att jag vill bo ute på landet med min familj. Som lesbisk vill jag det inte, har hört för många tråkiga historier. Som person vill jag samtidigt heller inte bo på landet för att mina barn med stor sannolikhet skulle växa upp med en så vit syn på livet. Är själv uppvuxen på “landet”, ca 1h utanför Stockholm, där fanns inga homos (closeted antagligen, men inga förebilder) och en enda ickevit familj som hade det riktigt trist på den skola jag gick på och som flyttade innan jag började tvåan.
Spretig fråga, men är nyfiken då jag själv tänker dagligen på stan vs landet och vad det innebär.
Det är skillnad på landsbygd och landsbygd. Alla byar är inte likadana. Alla som bor där är inte likadana. Och nej det finns inte en stor, mångkulturell befolkning där jag bor. Men det finns absolut olika kulturer. Till exempel får mina barn lära sig om samisk kultur på ett sätt jag aldrig fick när jag var barn. De går också i en skola med extremt blandade inkomstnivåer och utbildningsnivåer bland föräldrarna. Det är också en viktig aspekt av mångfald och bor man i en stad är det mindre vanligt. Sedan redogör jag inte för sexualiteten bland alla mina bekanta. Men ja – i den by där jag bor finns både öppet homosexuella par, polyamorösa par och personer med flytande könsidentitet. Så har jag det sagt.
Jag har bloggat om den ”inskränkta” landsbygden lite mer utförligt här.
Jag reflekterar ofta när jag läser din blogg över hur oerhört olika våra barn växer upp. Trots att de är rätt så lika i åldrar. Men bara för att vi bor i en förort till Stockholm och ni på landsbygden i Norrland. Det är liksom i stort och smått. Dina barn leker oerhört mycket mer, mina barn går mycket mer på organiserade aktiviteter och är mycket mer digitala. Vi reser mycket mer, bor på hotell, restauranger och sånt är något vi gör regelbundet medan jag tror ni gör det väldigt sällan.
osv. Mina barn går i skolor med hundratals barn med många de inte kan namnet på medan dina barn väl går i en ganska liten grupp där alla känner alla. Vi bor i ett modernt hus och ni i ett gammaldags hus.
Reflekterar ni och framför allt dina barn över olikheterna? Förstås inte mellan er och en okänd människa i Stockholm men är de medvetna om att de lever ett relativt ovanligt liv för att vara barn i Sverige 2022?
För det första är jag inte säker på att det liv mina barn lever är så ovanligt. Det finns många, många människor som bor utanför de stora städerna. I byar, på landsbygden, i mindre samhällen. Jämfört med de barn som mina barn umgås med så lever de helt normalt.
Men absolut – ibland blir jag full i skratt när jag märker hur landet-präglade barnen är. Som när min storpojke väldigt gärna ville få gå in på apoteket sist han var hos tandläkaren – eftersom han tydligen aldrig varit på ett sådant. Eller när han som nioåring gick på stan med mig och tog av sig skorna när han kom in på Åhlens, eftersom det ju var inomhus. Mina barn är också väldigt präglade av att bo i en liten by där man känner alla. De hälsar på alla när man är i stan och tycker det är trist att folk inte hälsar tillbaka. Är man på någon lekplats eller på ett bad är de otroligt kontaktsökande och förutsätter typ att de redan är bekanta med alla. Alla barn är potentiella lekkompisar för så är det ju hemma på byn.
Jag tänker att det finns fördelar och nackdelar med att växa upp i stan och på landet. Men om jag inte tyckte att fördelarna övervägde något enormt så hade jag inte bott så här! Om mina barn reflekterar över hur de växer upp? Ja det gör i alla fall min äldsta son. Och han tycker att vårt liv är alldeles för modernt! Han vill att vi ska leva som på stenålder och vara jägare och samlare, haha.
Jag har skrivit ett helt inlägg när jag resonerar mer om dessa frågor: Är man barn längre på landet?
Har du längtan efter någon ny bekantskap? Någon som lever eller har levt ett annorlunda liv än du själv?
Ja det har jag. Jag tycker dock att det är svårt att hinna med alla de relationer jag redan har. Så jag tänker att nya vänskaper kanske kommer när mina barn blivit äldre?
Skulle du vilja byta hem/boende under en period? Var skulle du vilja bo i så fall?
Jag skulle kunna tänka mig att vara utomlands en period. Drömmen vore typ ett år i Italien. Kan dock inte ett ord italienska utöver vaffanculo!
Drömmer du om att leva ett annorlunda liv i en annan kultur någon gång?
Ja och väldigt ingående. Tror jag får skriva ett riktigt inlägg om det snart.
Vilket intresse skulle du vilja lägga mer tid på? Om tiden fanns?
Musiken. Fick sådan akut längtan efter att sjunga mer när jag var på en konsert med Lisa Nilsson förra lördagen.
Längtar du någon gång efter storstadspuls?
Ja det gör jag. Men aldrig efter Stockholm. Jag måste ju dit snart men då är det nästan tre år sedan sist. Men jag kan längta så att jag dör efter att få uppleva Rom, New York eller San Fransisco. Vill inget hellre än att åka till NY nu men vet inte hur jag ska lösa det eftersom jag helst inte vill flyga.
Jag upplever att du sällan dömer andra eller bryr dig vad andra tycker vilket är mycket befriande! Min erfarenhet är att en del folk som går i kyrkan både ska välkomna & ta hand om alla men ändå har en viss dömande ton mot de som gör ”fel”… T ex att du svär ibland, tycker det är fine att mannen dricker alkohol… Svårt att förklara hur jag menar men om du upplevt detta tror jag du förstår. Hur resonerar du kring detta? Har du upplevt detta eller varit en själv och numera ändrat ditt tankesätt?
Tack, det var en fin komplimang. En anledning till att jag förhoppningsvis (!) inte är så dömande i kristna frågor är att jag inte kommer från en kristen bakgrund. Jag varken vill känna eller känner indignation över många saker som andra kristna kanske blir upprörda av. Jag vet ju (med mig själv som lysande exempel) att det går utmärkt att ha en varm gudstro och samtidigt inte riktigt passa in i vanlig frikyrkokultur.
Att jag inte bryr mig så mycket av vad folk tycker om mig beror på att jag hela tiden övar på den här plattformen. Jag får så många indignerade kommentarer av folk som är besvikna på mig av en eller annan anledning. Alltid med krav på avbön eller att jag ska skämmas och backa. Inte sällan med hot som ”nu slutar jag läsa eller lyssna”. Men då har man missförstått alltihop. Jag kommer inte begränsa vad eller hur jag uttrycker mig, bara för att bli omtyckt. Det var nämligen aldrig lusten att bli omtyckt som fick mig att starta den här bloggen. Utan lusten och behovet att uttrycka mig.
Fler personer borde öva på det här för övrigt. Det är väldigt värdefullt att vara lite mer hårdhudad, särskilt som kvinna. Livet blir rikare när man vågar och tål saker!
66 svar
Väldigt intressanta frågor och svar! Känns som att varje fråga & svar har potential att bli ett eget blogginlägg.
Och ja, även jag har undrat över planlösningen på din övervåning 🙈 Känns ju lite överdrivet, men tror det har att göra med att jag visualiserar mycket av det som du skriver om, men övervåningen kan jag inte riktigt visualisera, då jag inte vet hur det ser ut där, annat än i vissa rum och vinklar (plus att jag är en väldigt nyfiken person!). Får väl tillägga att jag inte lider av detta, och jag tycker att du resonerar så himla sunt kring det här med vad du vill dela och inte. Får tacka för det du delar med dig av till oss. Jag måste säga att jag uppskattar din blogg väldigt mycket och det är den blogg jag följt längst, för det är så givande läsning! Jag tycker att du fått till en så otroligt bra blandning av mysigt, roligt, vasst och tänkvärt. Du är så skicklig på att skapa stämningar och bloggen känns så väl sammansatt, inte alls spretig trots alla varierande ämnen. Till och med reklaminlägg kan vara givande läsning här, och det säger en hel del. Inte undra på att du är en av Sveriges största bloggare!
Tack snälla, snälla för dina uppmuntrande peppiga ord. Det gör mig jätteglad <3 kram och vad fint att du fortsätter läsa
Jag har en fråga och ett önskemål! Du skriver att En underbar pod inte kommer att återuppstå, det får vi förstås respektera! Men, det vore alldeles utomordentligt underbart om ni hade velat/orkat göra en julspecial, eller ännu hellre, en adventsspecial med några avsnitt för att bygga upp stämningen inför jul. Förstår såklart att ni har fullt upp och inte bara kan klämma in det hursomhelst! Men det är i alla fall något jag funderat på ☺️
Jaa, det hade varit fantastiskt!
En fråga irriterade mig lite, se ”Vad tänker du om att bo och växa upp i ett samhälle … där majoriteten är vita och heterosexuella?” Vad händer när man gör så där, är det fel eller får det vara tillfälle och får förbli som det är? Tänker nu på hur konstiga vi är som vid tillfället lever så där? Är det ett tecken på mångfåld eller enfåld att vi lever i ett hus med fyra andra barnfamilijer (i en mindre stad) som visst ser alla ”vita” och heterosexuella ut. Ingen av oss har tv, det blir inte mycket digitalt liv utan barnen (omkring 5-8 år gamla) får härja i trädgården, kvälltiden gärna som vrålapar. Det pratas fyra språk, den ena familijen är vegetarian, en annan äter halal en annan bara biologiska grönsaker från egen odling (plus kött mm som köptes); jag kan se hur konstiga vi är, de andra barnen i min dotters skola tittar tv redan vid frukosten, alla har samma åsikter om ska vi säga Donald Trump och åker bil, vi cyklar. Egentligen kan jag se de familjer i min dotters skola har olika ”färg” och sexualitet, men annars är de mycekt likadana. Vi skiljer oss åt, tänker någon att vi borde flytta till ett annat boområdet – ?
Inget är fel eller rätt såklart, frågan var ”vad tänker du om” för det är sånt jag själv tänker på. Vad gör det med ett barn och sedan tonåring och sedan vuxen att växa upp i majoriteten vita områden vs växa upp i områden där det inte är det. Alltså inte att något är bättre än det andra. Jag själv växte upp extremt vitt och få homosexuella förebilder. And look at me now!
Jag funderar på det för att jag själv har svårt att känna var jag skulle vilja bo, storstad eller mer landsbygd.
Ditt liv låter underbart! Klart mer rikt än mitt om jag fick barn i min lilla lägenhet. Och precis därför ställde jag frågan, för att det skrämmer mig att bo i stan för barnens skull för då har dom inte naturen och allt som kommer med det, men det skrämmer mig att barnen ska växa upp på landet med för där är det andra saker som inte finns eller syns. Men känner att jag fick ett snäsigt svar (och länk haha, till en dum dum journaliststockholmare), så jag lägger mig platt här och pratar med någon annan istället.
Någon som kanske är lika queer som jag själv och istället kan diskutera rädslorna man bär på då om man vill flytta från stan. Rädslorna är inte dumma, dom är tyvärr där av en anledning.
Så har jag sagt det. Så att säga.
Härliga och spännande frågor och svar!
Hej!
Kan inte du skriva mer om att ”vara hårdhudad och tåla saker ” o att öva på det. Jag själv skulle nog behöva det o känner att jag lär mig otroligt mycket bra o vettiga saker av dig. Kan ta otroligt illa vid mig o är nog mycket av en ”pleaser” kan få otroligt dåligt samvete om jag inte gör som jag åtminstone tror förväntas av mig. Känner höga krav på mig själv som förälder o har svårt o förhålla mig till barn o föräldrar som jag ”måste” umgås med då vi flyttat till ett radhusområde där man ”inte kommer undan andra barn o föräldrar” med annan syn på hur de vill göra med ex godis skärmtid osv . Blir otroligt stressad o det går ut över mig o mitt barn.
/Elin
Det kan jag absolut göra! Men jag tror att en nyckel är att öva. Öva på lagom svåra saker. Öva på att markera gränser i det lilla först – och sedan när det börjar gå lättare så byter du till svårare utmaningar. Jag tror att det är enda sättet. För man märker tillslut att det inte händer så mycket när folk är arga på en eller besvikna. Man går och lägger sig och vaknar upp igen och så var det med den saken. Heja dig! Ta fram mammailskan i dig – och låt den göra dig rasande över att din rädsla för att bli ogillad till och med går ut över ditt barn! Ilska gör en modigare
Tack för alla svar på våra nyfikna frågor! Flera av frågorna folk ställt är sådana jag själv funderat över. Här kommer en följdfråga på ett av dina svar. Du skriver att:
”Jag får så många indignerade kommentarer av folk som är besvikna på mig av en eller annan anledning. Alltid med krav på avbön eller att jag ska skämmas och backa. Inte sällan med hot som “nu slutar jag läsa eller lyssna”.”.
Jag läser (nästan) alltid kommentarerna efter dina blogginlägg eftersom de oftast är lika smarta och roliga som inlägget i sig. Kanske har jag bara inte noterat det men det är mycket sällan jag i kommentarsfältet stöter på den typen av kommentarer du skriver om. Följdfrågan är följaktligen, sorteras merparten av negativa kommentarer och kritik bort? Hur många kommentarer per inlägg ungefär publiceras aldrig? Min upplevelse är nämligen ett väldigt homogent kommentarsfält med många kloka och intressanta och snälla funderingar och glada tillrop.
Ser fram emot nästa del av frågestunden!
Jag måste säga att jag får jättefå sådana kommentarer på det stora hela. Förutom på inlägg där jag sticker ut hakan och gör något som inte förväntats av mig. Har ett par sådana inlägg varje år och häpnar alltid över kravet på att backa och be om ursäkt och göra avbön.
Men på det hela behöver jag nästan aldrig ta bort kommentarer utan det allra mesta kan få stå kvar. Kanske bara några i månaden jag inte godkänner av olika anledningar. Men det är oftast inte den typen av kommentarer utan sånt som bara är elakt trollande. Överlag är stämningen otroligt god här på bloggen – inte bara mot mig utan gentemot varandra i kommentarsfältet =)
Vad fint av dig att du inte vill flyga. ( Förhoppningsvis hittar flyget en lösning på hur vi kan flyga utan att belasta miljön i framtiden. Men ändå inte i den omfattning som folk ”okynnesflyger” idag. )
Intressanta frågor, intressanta svar. Ju äldre jag blir, desto mer inser jag att få personer är intresserade av försöka förstå någon annans inställning. Vi vill helst hitta människor som är som vi och tycker som vi, vi känner oss mest trygga i det. Forskning talar om att vi har störst chans på en bra och långvarig relation (kärlek, vänskap) om vi hanterar känslor likadant. Jag tror att det är det du, Clara, försöker beskriva då det gäller vilka du kan tänka dig vara vän med, den ”rätta” sortens föräldrar. (Ordningssamma och tillmötesgående personer har störst chans på långvariga relationer för övrigt, neurotiska personer är mest missnöjda med sina partners. Fun facts.)
Vad intressant! Både att vi har störst chans på långvarig relation om vi hanterar känslor likadant och fun factsen.
Jag och min man och även en del av mina bästa vänner brusar upp, river av det hela och sen är det över. Vi trivs liksom bra ihop, kanske då för att vi hanterar känslor lika där? Har vissa närstående som inte verkar palla med starka känslor och det blir så oerhört ansträngande att gå på tå och stänga allt inne hela tiden. De i sin tur står väl inte ut så länge av sina skäl. Behöver man göra om sig för mycket blir det för ansträngande, men har aldrig tänkt på att det handlar om ifall man hanterar känslor lika. Ska försöka lägga märke till det framöver!
”Neurotiska personer” används väldigt sällan som begrepp numera, som väl är. Vi kan väl fortsätta med att fasa ut det nånstans ditåt vi skrotade ”hysterikor”.
”Neuroticism inbegriper individens känslomässiga tillstånd och avspeglar tendensen att uppleva negativa känslotillstånd såsom rädsla, nedstämdhet, förlägenhet, ilska, skuld och till och med avsky.” Motsatsen är ”känslomässig stabilitet (eng: emotional stability): trygghet, acceptans, tillit, behärskning”. Detta är ytterligheterna på en av de fem skalorna som mäts då man tar ett av de vanligaste personlighetstesterna i västvärlden, femfaktormodellen. Det ligger inget fördömande i detta, jag menade helt enkelt personer med hög grad av neuroticism om det låter bättre.
Ja det låter faktiskt bättre, särskilt eftersom att det bara är ett visst samhällsskikt som nånsin kommer i kontakt med såna där personlighetstest, medan det sedan en mycket längre tid tillbaka gaslightats friskt med benämningen ”neurotisk” (om ffa kvinnor) . Från både samhället i allmänhet och psykiatrin.
Eh, sista fun facts gäller då båda partnerna delar dessa personlighetsdrag. Vill bara klargöra det.
Håller verkligen med om det du skrev om vänner och olikheter i syn på barn/föräldraskapet. Jag har en vän, som jag iofs även innan barn inte hade en särskilt djup relation med, men vi hade kul ihop och delade vissa intressen. Men sen när vi båda fick barn blev det så tydligt att vi hade helt olika värderingar eller prioriteringar eller vad jag ska säga. Hon prioriterar i mina ögon sig själv och sina behov, inte barnens, och hon tycker att det viktigaste är att barnen lyder, inte kladdar, inte låter för mkt etc. Och hon tycker säkert att jag daltar, att mitt barn låter för mycket och är ouppfostrat… Då blir det väldigt svårt att umgås.
Tycker det låter som en väldigt bra strategi! Märker nu när jag läser era svar att jag kanske inte formulerat min fråga så bra. Var kanske inte så nyfiken på just det här kommentarsfältet, som precis som det redan konstaterats oftast är väldigt sakligt, utan mer på diskussionsklimatet på internet över lag. Gränsen för vad som är accepterat att säja sänks hela tiden känns det som. Människor har märkt att man kan slänga ut sig vad som helst när ingen vet vem man är. Och undrar kanske inte hur en enskild skribent förhåller sig till sina egna läsare, utan hur vi som samhälle ser på det här fenomenet. Respekt vs yttrandefrihet osv. Och då kanske inte skitsnack på flashback, utan mer kommunikationen mellan läsare och skribent, oberoende om den förs på en blogg eller via brev med mordhot. Blev upprörd då jag hörde att Malin mordhotats och tänkte att, såhär kan vi ju inte ha det! Och kände att du/Clara och Malin inte delade min upprördhet, vilket gjorde mig nyfiken på en analys på det här. Är tacksam för alla svar här, även om jag ännu känner att jag inte lyckats formulera mig så att svaret inte riktats ”bredvid”.
Förstår verkligen! I min familj när jag växte upp skulle man följa regler, sitta stilla, äta upp, torka sig och kladd, helst undvika det innan det uppstod. Tyckte det var så avskuret, smått och livsglädjedödande att jag inte ville göra så med mina barn. Jag och mina barn har mer energi än att vi vill gå långsamt och vara tysta hela tiden. När jag fick barn och hela 3 stycken innan mina syskon fick det, var det rätt störigt att de hade helt annan syn och förväntan på umgänge än vad som var kompatibelt med mig och våra barn. Har blivit bättre sen de själva fått barn, tack och lov…
Hej Clara!
Det här har inte med frågestunden att göra, men är en fråga. Lyssnade på din och Malins podd där ni diskuterade bloggläsare, kommentarer osv. Att man får de bloggläsare man förtjänar, att man inte skall backa och stå upp för sina åsikter. Jag håller med er på många punkter, men känner att ni sätter ribban lågt för hur en läsare får bete sig. Ni pratar ganska lättsamt om mordhot i stil med ”är man så känslig så ska man inte ge sig in i den branschen”. Jag tycker man kan kräva mer av en läsare. Inte att hen har samma åsikt, men att man kan bete sig sakligt. Kommentaren om att man måste kunna tåla sånt i bloggbranschen kändes som att någon hade sagt om en kvinna, hon måste tåla sexuella trakasserier om hon klär sig ”så”. Jag vet inte om jag förstod er rätt, men tycker att det skulle vara intressant att läsa dina tankar gällande hurdant beteende man kan förvänta sig av en läsare/i ett kommentarsfält?
Fast det handlar väl om ett konstaterande att det är så det ser ut och att man inte kan ändra på det – man måste kunna hantera det. Bloggare får också utstå sexuella trakasserier och det är inte ok, men hur garderar man sig mot det? Det går inte… man måste kunna hantera det. Givetvis får man ju plocka bort såna kommentarer men man hinner ju kanske läsa dem.
Jo, det är klart det är svårt att göra något åt det. Men tänker att dåligt beteende som blir mött med en axelryckning normaliseras efter en tid. Och precis som man i diskussionen gällande sexuella trakasserier borde diskutera mer hur man ska förebygga att män (eller kvinnor) beter sig illa än hur kvinnor ska skydda sig, tycker jag att man kan diskutera mer hur bloggläsare skall bete sig än hur bloggskribenter ska tåla allt möjligt. Min poäng är alltså inte här att Clara och Malin borde ha diskuterat på ett annorlunda sätt, men de pratade om ämnet på ett sätt som gjorde att jag blev nyfiken på en djupare analys. Blev lite klumpigt formulerade maratonmeningar ser jag …
Tänker på att Claras kommentarsfält nog är mycket snällare än många andras… och Clara ger typ aldrig notis om bloggläsare som inte kan bete sig. Tror det lätt kan bli en dålig spiral också. Om man pratar mycket om dåligt beteende kanske man lockar fram det samtidigt. Klimatet här inne måste vara väldigt otillfredsställande för läsare som kommer med mordhot och sexuella trakasserier – man får så lite uppmärksamhet. Är det inte mycket så att det vi ger uppmärksamhet växer? Och då är det bra om man kan plocka bort och bara strunta i det lilla fåtal som inte kan bete sig. Varför är inte alla trevliga läsare värda uppmärksamheten ISTÄLLET? Det är väl lite så Clara gör – hon göder bilden av det trevliga och givande klimatet här och det bara växer! Guldstjärna!
Tack Flundra för en fin och klok kommenar. Precis så tror jag att det är =)
Intressant hur du tänker kring barn. Får mig själv att fundera. Jag fick barn relativt sent jämfört med flera tidigare vänner. 33 år. Och umgicks mest med vänner utan barn, de föll sig naturligt. Hade dock en vän som inte alls tyckte om barn och när vi sågs med mitt barn så frågade hon inget om mitt nya liv och tittade knappt på mitt barn (ingen present med heller förstås, trots relativt nära vänner sen många år tillbaka). Det räckte för mig att tappa det helt för henne, vi har aldrig setts efter (ett år sen). Hur hade du känt för en sådan vän? Hade du också slutat umgås?
Kände överlag tyvärr att de vänner utan barn helt plötsligt delade väldigt lite med mig. Vi hade vår historia men helt olika liv nu. Så svårt då fortsätta då.
Har varit med om exakt samma sak med en vän jag hade i nära 20 år. Kom inte och grattade när bebisen var född. Ville bara ses barnfritt. Sista gången vi sågs skulle vi ta en promenad och bebisen var jag tvungen att ta med mig eftersom jag var ensam. Jag föreslog för- eller eftermiddag men hon ville gå precis klockan 12. Dålig tid för mig då det var sovtid för bebis och han sov inte i vagnen. Jag sa ja tillslut för hon menade att alla barn ju sover i vagn. Bebisen skrek hela promenaden och vi kunde inte säga ett ord till varandra. Sen hörde jag inte mer från henne. Jag kan fortfarande sakna henne fastän jag förstår att en riktig vän stöttar och bryr sig, även om man själv inte gillar eller har barn. Man grattar till stora händelser i livet. Finns väl massa människor som till exempel inte vill gifta sig men ändå går på andras bröllop och ger bröllopspresent?
Det här lät ju inte som ett så trevligt beteende, det är klart att man ska visa engagemang när en vän får barn (och för andra stora händelser i ens väns liv), men jag vill också lyfta att det kanske inte alltid som barnfri/barnlös är jättelätt att bete sig ”rätt” kring barn. Är man inte väldigt barnkär själv eller bekväm med, och van vid, barn kan man känna sig både handfallen och lite utanför, och kanske också otillräcklig.
Så kanske man kan försöka vara tolerant åt båda håll. Att stå bredvid som vän när någon går in i sin mammabubbla är inte alltid lätt heller. För den nyblivna mamman kretsar förstås hela livet kring barnet, men så är det ju inte för vännen. Och hur mycket man än bryr sig om sin vän och kanske även barn, så kan det ju vara påfrestande med det totala fokuset på ett spädbarn eller litet barn, det går ju inte att umgås ”som vanligt” till en början, allt handlar förstås om barnet. Det får man ha förståelse för att det kan vara lite svårt att hantera, tycker jag. Föräldern är ju i detta ständigt och van, men inte kompisen som hälsar på eller ringer då och då.
Tycker det är enormt sorgligt att personer utan barn ska sorteras bort som vänner, kanske blir umgänget glesare den första tiden, men nog måste väl en bra vänskap kunna palla för det? Ska man inte kunna umgås för att man har olika liv? Med det sagt, så måste det ju finnas förståelse och anpassning från båda sidor.
Jag tror inte barnlösa vänner har sorterats bort ur mitt liv för att de är barnlösa de har mer varit ;den som ringer mitt i natten på fyllan(inte bara en gång…) , den som är uttalat rasistisk & har åsikter totalt olika mina egna. Man känner att detta funkar inte längre.
Tack för den här kommentaren
Varför förväntas en vän ge presenter till någons barn?? Kanske om det är dop eller födelsedag men bara för att man ses? Förstår inte varför barn ska vara ett undantag från andra saker som sker i livet, men som inte uppmärksammas eller firas med presenter. Ger du din vän presenter då o då? Det här är så intressant tycker jag, att omgivning förväntas begeistras av och fira andras val att ha barn.
Det att få barn är ett gigantiskt steg för en människa. Att bli förälder är en enorm förändring av hela ens tillvaro. Man behöver inte vilja ha barn själv eller ens gilla barn, egentligen inte vara det minsta intresserad av barnet i fråga, men är man en riktig VÄN så bryr man sig väl ändå om hur det går med kompisens nya liv? Vad är man annars för vän? Och visst behöver man inte ge en present (som jag läste kommentaren så antog jag att hon menade första gången de sågs efter att barnet kommit), men det är i min värld en sån sak ”man gör”. Precis som att man tar med sig ”något” till en vän som flyttat till nytt boende, första gången man kommer dit. Eller till den som just separerat och kastat ut karln. Eller den som blivit befordrad. Eller när man besöker en vän som ligger på sjukhus. Klart man inte måste. Men i egenskap av vän själv, så är det något jag VILL göra för att visa att jag bryr mig om och gläds med mina vänner när de gjort något som de velat göra, eller ett sätt att visa stöd, omtanke eller uppmuntran. Man behöver inte vara ett dugg begeistrad själv över saken det gäller.
Hur ser du själv på vänskap? Hur visar du uppskattning, kärlek och omtanke om en vän?
Jag tolkar det som att hon menar första gången de sågs, när bebisen var nyfödd. Då är det ju vanligt att ge en present. Men precis som det inte finns någon lag att man måste ge den som fyller år present, finns det såklart ingen lag att man måste ge present till en nyfödd. Men kanske bidrog det till känslan av att den här stora händelsen i Mias liv, inte var värd att uppmärksamma för vännen.
London! 🤩En väldigt levande stad med puls! Med stadsdelar som aldrig tar slut! Vi (familjen) var där på höstlovet för att se fotboll. Men då blev jag lite sur på mig själv för att jag inte åkt dit mer.. Längtar tillbaka och har inga problem med att flyga en gång vart tredje år..(nej, hatar inte miljön) Men, tänker att dit kan man fara med tåg och färja kanske? Om man vill uppleva häftig stad och undvika flyg. Trivs annars bäst på min landsbygd ute i skogen, men upplever gärna storstadspuls då och då om jag får åka hem till kossorna sedan…
Jahapp. Det där verkar ha hamnat fel, skulle vara under själva inlägget inte en kommentar till en kommentar…
Intressant att just planlösningen i ert hus är så privat när du delar med dig av så mycket annat? Hur tänker du där, undrar jag nyfiket? Varför just planlösningen? Kan förvisso även känna att det är lite konstigt att bry sig om planlösningen i någon annans hus, men ändå att det i sammanhanget (ditt som influenser o inredning o som visar så mkt av er hus) är intressant.
Jag vet inte riktigt. Men det känns bara så jävla skönt att veta att ingen sett vår planlösning, eller insidan av alla rum i vårt hus. Och jag har många fler sådana där saker jag hållit för mig själv trots att folk frågat. Tex när jag varit gravid har jag ju aldrig berättat vilken vecka jag är i eller när jag är beräknad. Jag har inte berättat könet trots att jag vetat hela tiden, inte berättat på bloggen direkt när de fötts och dessutom väntat flera veckor med att säga namnet. Finns ingen riktig logik i det annat än en längtan efter integritet och känslan av att inte vara så generös med mig själv att det inte finns något eget kvar till mig.
Tycker det verkar sunt. Läste någon gång att blondinbella kände att det inte fanns en enda privat vrå i hennes (förra) hus för allt var visat på bloggen eller i sociala medier. Det kan inte vara en rolig känsla i sitt hem.
Blev konfunderad, och sedan intresserad, av hur det funkar att ha vänner i Ja till livet (en kvinnofientlig organisation) men inte rasister?
Hur får ni det till att abortmotstånd är kvinnohat? De jag känner som är med i Ja till livet är raka motsatsen till kvinnohatare.
Förklara!
Därför att antalet aborter inte minskar vid abortförbud (som ofta är abortmotståndarnas målsättning) utan det som minskar är antalet SÄKRA aborter. Fler kvinnor skadas, fler kvinnor dör. Därför är abortmotstånd kvinnofientligt.
Kvinnofientligt ja. Men är det samma sak som att vara en kvinnohatare? Det är väl det som är frågan?
Om målet och drivkraften med ett abortförbjud är att plåga kvinnor vore det väl sant. Men om drivkraften handlar om att skydda rätten till ett barns liv. Är man en kvinnohatare då?
Jag skrev kvinnofientlig, och undrar fortfarande hur det är bättre än att vara rasist? Med tanke på att de inte tar till sig evidens på att begränsning av aborter inte resulterar i färre aborter har jag svårt att se det som att man arbetar för ”barns” rätt till liv.
Om man vill beskydda ofödda barns rätt till liv genom att offra kvinnors psykiska och fysiska hälsa så kan man iallafall inte värna om kvinnor, man är ingen kvinnoälskare, så att säga. Sedan om det är ”kvinnohat” eller inte, det är väl mer en definitionsfråga. Men jag förstår inte drivkraften hos ”Ja till livet”. Jag har fått intrycket att man pushar på politiska beslut för förbud samt utsätter individer för påtryckningar genom exempelvis protester. Jag förstår inte varför man inte istället lägger krav och kraft på bättre sexualundervisning i skolan, tillgång till gratis preventivmedel, fokuserar på mäns våld mot kvinnor etc. Att överhuvudtaget förhindra oönskade graviditer. Att vara familjehem och värna om redan födda barn. Och säkerställa sociala och ekonomiska skyddsnät för kvinnor att behålla barn (om de vill, men inte har möjlighet). Men jag kanske är för färgad av liknande organisationer i USA, i Sverige kanske man har annat fokus, så jag ska göra min hemläxa och läsa på nu, och kolla in vad de faktiskt säger i den svenska organisationen.
Abortfrågan är komplex med många olika perspektiv att ta hänsyn till, inget man drar för enkla slutsatser om.
”Ja till livet”- rörelsen bidrar kanske till att man drar en förenklad slutsats och uttrycker åsikter som kan leda till mer skada än nytta men att påstå att rörelsen är kvinnofientlig är nog också en förenklad bild.
Man skulle lika gärna kunna vända på det och säga att rörelsen är kvinnovänlig.
Rörelsen jobbar ju inte för att kvinnor ska skadas på något vis. Även om konsekvenserna av att inte kunna abortera skulle kunna skada kvinnor, på flera sätt.
Men abort är ingen ”dans på rosor” och det är långt ifrån kvinnovänligt att promota detta ingrepp som att det är kvinnans bästa verktyg.
Att förebygga graviditeter är det som borde prioriteras och talas högt om av alla som yttrar sig i denna fråga.
Ta biologin på lite större allvar och prata om ” liggandets” konsekvenser för både män och kvinnor.
Vi efterfrågar sofistikerad medicinsk hjälp vid abort men låter det limbiska systemet i hjärnan ta över alltför ofta. Helt accepterat att bete sig som djur …och sen låta någon annan sopa bort resterna.
Ska vi sträva mot att människan blir mer sofistikerad får vi nog steppa upp lite och skapa bättre förutsättningar och ha mer respekt för varandra.
Knull-körkort!
Jag med. Att tycka att alla människor är lika mycket värda är, för mig, ett grundläggande krav på en vän. Då sållas rasister, kvinnohatare, homofober mm bort automatiskt. Svårt att vara abortmotståndare och för att kvinnor ska ha samma rättigheter som män samtidigt (att få bestämma över sin kropp är ju grundläggande i så fall).
Blir lite förvånad över att du uttrycker att man i en skola i en stad inte har så stora inkomstskillnader som eleverna i dina barns klass/klasser har…
Som lärare i en storstad kan jag säga att det också här finns stora skillnader (bara i en klass), gällande ekonomisk status. Det är dessutom också ofta mångkulturellt och mångsexuellt (alltså att det i klassen finns elever som kommer från familjer med två mammor eller två pappor eller tre eller fyra föräldrar, ofta av olika kön. Eller att familjen består av en mamma och en pappa).
Och detta är förstås berikande. Och skapar (oftast) en förståelse för olika levnadsformer och förhållanden.
Tack och lov, vill jag tillägga! Måtte vi se mer av den typen av klasser framöver. Och som sagts, vi som föräldrar väljer ju var vi bosätter oss i landet och därigenom lägger vi ”statusen” för hur våra barn formas.
Och det är väl härligt att barn formas både till att vilja leva på stenåldern och utvecklas inom databranschen.
Är denna mångfald i sig alltså något som gör folk till bättre människor? Jag måtte ha fördärvats totalt under min ”helsvarta” uppväxt i Västafrika. Inte en enda familj med föräldrar av samma kön heller men massor av familjer med flera mammor och bara en pappa. Och tyvärr var vi alla ganska fattiga och inte en enda rikare unge fanns som kunde bidra till mångfalden…dessutom var de flesta familjerna bönder och hantverkare…och samtliga utan undantag muslimer. Hur anser du som proffessionell barn-formare/lärare att denna uppväxt kan ha format en människa?
Man hamnar ju där man hamnar… Jag växte upp i en extremt liten by där typ alla vuxna var släkt på nåt vis. Alla vita, alla bönder, alla kristna, alla hade heterosexuella relationer. I skolklassen var alla vita, de flesta föräldrarna hade egna småföretag. Ett par föräldrar var skilda – typ skandal; stackars barn! De flesta var inte regelbundna kyrkobesökare, men ingen annan religion fanns i klassen. Vad jag vet.
Jag tror att mina barn som växt upp i en mer blandad miljö är mer förberedda på livet än jag var. Mer van vid olikheter. Jag hade inte ens sett en utomjordisk person innan jag var 12. Å andra sidan var jag typ fattigast i klassen. (hur mina föräldrar fick ihop ekonomi är obegripligt)
Hur du formats har jag såklart ingen aning om.
Men jag växte upp i en tämligen strikt kristen familj.
I hela min skola /miljö fanns ingen utomnordisk person. Jag hade inte ens träffat någon före jag gick i sjätte klass…
Jag visste knappt att homosexualitet fanns & trodde absolut inte att de fanns i mitt samhälle…
De fanns många icke religiösa på skolan som svor & jag trodde på fullaste alvar att de skulle komma till helvetet.
Akohol dracks inte i mitt hem & det är jag tacksam för!
Skilsmässor var ovanligt & sågs ner på, stackars barn!
Jag tillhörde de fattigare, de var lixom inte lönt att be om slalomutrustning.
I dag bor jag i ett samhälle med många nationaliteter,
nån jag känner har bytt kön. Jag känner flera homosexuella
Jag förstår att man inte ropar på djävulen om man svär.
mina barn har åkt slalom med beg utrustning.
Jag är skild…
Jag dricker inte alkohol & är fortfarande kristen
Jag tänker att en mer blandad miljö lär en att man kan vara /tänka /se ut olika. Man lär sig vara mer tolerant att se saker på olika sätt.
En skilsmässa kan vara fantastisk för man slipper bli misshandlad.
Nu är jag inte lärare hoppas de var ok att jag svarade ändå!
Jag tror att vi till syvende och sist helt frankt får hacka i oss den miljö vi hamnar i. Vad annat att göra?! Det är väl inte så att någon är bättre än den andra?! Att växa upp i ett homogent område kan kanske många gånger vara enklare, än att göra det i mångfald?! Mångfalden kräver många anpassningar. Samtidigt som inskränktheten kanske, är större i ett homogent område? Svåra frågor, många uppfattningar. Vi sitter alla på vår egen sanning och historia.
Jag är övertygad om att vi har många val i livet oavsett var vi växte upp. De ideal som idag anses vara de rätta, de sanna, de mest toleranta etc i Sverige är inte alltid samma i en annan kultur. Detta betyder inte att vi skulle vara inskränkta (kanske det är ni som är inskränkta mitt i er mångfald?) Det tycks mig vara mycket lätt att benämna dem som har en annan syn på livet, människan och världen än den man själv omfattar för ”inskränkt”…Dessutom är ideal något som alltid i mångt och mycket förändrats och förespråkarna för ”tidens främsta ideal” har i varje ny tid ansett sig vara förespråkare för det enda rätta, sanna, kloka, goda och bra som någonsin funnits eller kommer att finnas…historien visar oss att det verkligen inte alltid varit så…
Håller med! Man bor där man råkat hamna och detsamma med skolmiljön. Det är bara att gilla läget. Och jag kan likt Zach fundera på om att leva i mångfald gör oss till bättre människor. Jag har växt upp väldigt homogent i en trygg miljö och är tacksam för det. Jag har inte blivit en inskränkt person för det och har genom livet träffat många människor med olika bakgrund och levnadssätt. För mig är det här ständiga tjatet om att mångfald skulle vara eftersträvansvärt ett påhitt från vänstervridna medelklasspersoner med dålig verklighetsförankring (förstår att jag kan få massa upprörda svar här nu). Om nu någon välbärgad medelklassperson tycker att det är för dålig mångfald i barnens skola så kan de ju själva bidra till mångfalden genom att sälja villan, ge bort pengarna, bosätta sig i en trång hyresrätt och ta ett lågavlönat arbete. Kanske göra en könskorrigering eller leva polyamoröst för den goda sakens skull? Nej, trodde inte det.
Vad skönt att det är så i din klass, det önskar jag verkligen att det var i flera klasser. Det är väl lite subjektivt, vad man räknar som stora skillnader, men jag upplever skolorna som rätt homogena och jag ser det som ett problem att det inte är större skillnader i skolorna. Jag bor nu i en mindre ort utanför den storstad jag växte upp i. I den stora staden så går barn generellt i skolan i det område de bor i. Och inkomstnivåer, socioekonomiska förhållanden, hur mångkulturellt det är osv, skiljer sig rätt mycket åt mellan olika områden. Vilket gör att det blir ganska homogent i skolan. Sen fanns det såklart i min klass barn som hade, vad vi iaf då kategoriserade som, riktiga rikisar som föräldrar, och barn som levde med 2 syskon och en ensamstående mamma, som ju generellt har mindre pengar att röra sig med då. Men ”alla” i mitt område hade föräldrar som hade det relativt lika: ägde sin bostad (även om bostäderna var lite olika) hade ett jobb att gå till (även om de tjänade olika mycket), åkte på semester på sommaren (även om nån åkte till sim stuga i Spanien, och nån campade i grannkommunen). Det stora spannet ”medelklass” helt enkelt.
När jag sedan kom upp på högstadiet så blandades skolorna från mitt område och ett av stadens utsatta områden, och jag hade nu förutom mina vänner från tidigare skola, också vänner med föräldrar som var arbetslösa och inte kunde nån svenska, ensamstående mammor med flera barn som bodde i 2or och hade 3 jobb men ändå knappt fick ihop det, barn som inte hade råd med gympakläder och som fick låna det i skolan, Barn som fick säga att ”jag kan inte följa med när skolan ska åka och simma, för det kostar 20 kronor och min mamma har inte 20 kronor”. Så tacksam för att jag fick växa upp med vänner med så olika bakgrund.
Men jag tycker tyvärr att det inte är så längre. Efter det fria skolvalet (inget politiskt ställningstagande för och emot det fria skolvalet, bara ett konstaterande av hur jag upplevt det), så försvann de ”rika”barnen från de ”blandade”skolorna. Och alla skolor blev så homogena, ungefär så som min lågstadieskola var. Så himla tråkigt!
White flight heter fenomenet
Nu felciterar du mig. Jag sa inte att det aldrig är så – men i många stadsdelar är det ju extremt homogena skolmiljöer. Hur blandade är inkomstnivåerna i en klass i tex Snösätraskolan i Rågsved och på Viktor Rydberg i Djursholm till exempel? Det låter ofta som att storstadsskolor skulle vara ett under av mångfald bara för att de ligger i en storstad…när skolsegregationen i själva verket är ett stort problem. Särkilt i större städer.
Själv är jag uppvuxen i stan och det var extremt homogent på min skola. Gick i en klass där det var väldigt likriktat vad gäller inkomst eftersom alla barn kom från samma bostadsområden. Och det krävdes en viss ekonomi för att köpa hus där.
”Under av mångfald”. Intressant uttryck i sammanhanget.
Vi har alla så olika erfarenheter och uppfattningar om skolan som fenomen. Ett laddat område att tala om, helt klart.
Härligt med kluriga frågor och reflekterande svar 😀
Tack för intressanta frågor och svar! Har du lust och möjlighet får du gärna utveckla hur synen på barn är en förutsättning för god vänskap. Vilken syn delar ni? Och är det vanligt att du träffar på människor med en annan syn på barn än din egen?
Jo, jag menar att även om man inte umgås med varandras barn så genomsyrar föräldraskapet så mycket av vem man är. När man märker på någon att man förhåller sig helt olika till sina barn är det svårt att knyta an och känna att man förstår varandra. Så många av ens andra ”problem” och sätt att förhålla sig till omvärlden har ju i någon mån med föräldraskapet att göra. Relationen till partner, till sina egna föräldrar, till svärföräldrarna och syskon. Synen på arbetet i förhållande till föräldraskapet. Ja, en stor del av ens identitet helt enkelt.
Jag har svårt att peka ut vilket slags föräldraskap som skiljer sig mot mitt – däremot väldigt lätt att peka ut vilkas syn på föräldraskap jag delar. Och där finns en omedelbar gemenskap och samhörighet.
Förstår jag det rätt att ”synen på barn” alltså snarast handlar om synen på barn”uppfostran”, inte på huruvida man har egna barn eller inte?
Ja men barnuppfostran låter så grunt. Som att det handlade om skärmtid eller ej – när det i själva handlar om hur man på det djupaste planet knyter an till en annan människa. Om man har egna barn eller ej spelar inte så stor roll – det märks ändå i samspelet med barn. Men sedan finns det ju personer som distansen ökat till sedan de fått barn och man insett att man är helt olika varandra på det där djupa sättet.
Ja, jag förstår, därav mina citattecken runt ”uppfostran”. Tack för förtydligande!
Sista styckena! Bra. Så trött på avböner hit och dit. Du har ju också tänkt färdigt och skrivit genomtänkt. Inget du bara häver ur dig. Så skönt.
Om inte annat finns det ju ingenting som är så TRÅKIGT att läsa som avböner och brasklappar. Dödar vilken blogg som helst.