Nu har jag bestämt mig för att berätta

Clara hur mår du egentligen? Den frågan har jag fått massor av gånger senaste halvåret. Många dagar och nätter har jag mått skit och nu har jag fått veta varför. Jag har fått en diagnos och reagerade rätt konstigt när jag fick veta vad det var. Nu har det gått några veckor och jag har bestämt mig för att berätta om det i det här poddavsnittet.

Det är helt enkelt lättare för mig att prata om det här än att skriva.

Musik: Himlen över Hedlunda av Olov Antonsson.

Här finns alla poddavsnitt med mig och Erica samlade. Du som prenumererar på podden missar inga avsnitt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

129 kommentarer på “Nu har jag bestämt mig för att berätta”

  1. Var extremt noga med att själv kolla dina provsvar och till exempel kolla sköldkörtelgruppen på Facebook. Många läkare är väldigt konservativa i sin avläsning av sköldkörtelprover. Den vanligaste feldiagnosen av hypotyreos är depression. Du kan ha dåliga värden även om de ligger inom referens.

  2. Tack för att du delar med dig!
    Vi har gått lite samma väg i vår utmattning.
    Jag tackade nej till medicin flera gånger och ville göra jobbet själv. Terapi, motion, yoga med mera. Mitt i utmattningen blev jag gravid och fick ett missfall. Då kollapsade jag helt och medicin kändes som min enda väg. Jag hade kämpat på med utmattningen så länge och blivit bättre men i väldigt långsam takt. När jag fick ett missfall hade jah inga reserver att ta ifrån.

    Medicinen har hjälpt mig väldigt mycket. Ibland kan tankarna gå till att tänk om jag börjat med dem mycket tidigare. Då hade jag inte behövt vara sjuk SÅ länge som jag varit och mått som jag gjort. Men samtidigt känner jag som du, jag skulle inte vilja vara utan denna resa heller. Då jag gjort jobbet med mig själv med samtalsterapi, förändrat mitt liv och tankesätt. Jag är en bättre människa efter detta på MÅNGA vis men visst!, en dyrköpt resa…
    men nu äter jag medicin, mår bättre och bättre, jobbar med mitt intresse, har mer sunda tankar kring hur jag vill leva mitt liv och det bästa, mitt förhållande går intakt och stärkt ur detta.

  3. Har också haft stort motstånd mot dessa piller men kände att ångesten var inte hanterbar längre så började förrförra veckan och känner redan en förbättring.

  4. Fina Clara, jag blir så rörd och glad över att du hittat det som skaver. Det är en fröjd att höra att du låter glad på rösten. Stor kram till dig!

  5. Hej Clara. Vad modigt av dig att berätta. Jag kan tänka mig att det kändes nästan lite oundvikligt att berätta, med tanke på hur mycket du delar med dig, men ändå. Modigt. Och vad skönt att du är hjälpt av medicinen! Jag fick min första depression för snart 5 år sedan och jag var också negativt inställd till läkemedel, av ganska liknande orsaker som du. Jag började ta medicin men slutade för tidigt. Det upprepade sig och det är först nu, den tredje gången som jag har accepterat att jag behöver medicin. Så: Att du redan har tagit dig runt din negativa syn på läkemedel är fantastiskt. Du har säkert bra kontakt med din läkare, och känner såklart bäst själv vad som funkar för dig, men tipset är: Sluta inte för tidigt. Tack för all inspiration och för att du delar med dig, för vi är många som kan relatera. Allt gott! Kristina

  6. Världens största kram till dig Clara! Tack för din berättelse. Tur jag satt hemma och jobbade när jag lyssnade, för tårarna sprutade…

  7. Så fint samtal mellan er! Och vackert att du delar med dig, även om det är svårt. Tycker du har fin balans i utlämnandet av dig själv och din familj.
    Och Erica, vad fint du har klippt detta podavsnitt!

  8. Lycka till, bra att du berättar, kan säkert hjälpa andra också som inte vill medicinera. Är ju inte konstigare än att ta insulin om du har brist på det. Vi måste sluta se ner på psykiska problem.

  9. Du är bäst! Tack att du öppnar dig. Jag tror att det betyder jättemycket för många.❤

  10. Hej! Kan inte ni göra en podd tillsammans med pms-podden?
    Kolla upp dom, det skulle bli världens bästa avsnitt till alla kvinnor och deras familjer. Hormonerna påverkar oss så himla mycket och det finns så otroligt mycket okunskap kring kvinnors psykiska hälsa kopplat till menscyklen. Tack för en bra podd:-)

  11. Hej!
    Jag lyckas inte få poddarna att fungera.
    Jag trycker på play och då kör reklamen igång.
    Sedan snabbspolar podden sig utan ljud.
    Jag har provat flera avsnitt…
    Nån som har ett tips?
    Bea

    1. Hej Bea,
      du kanske har kommit åt en snabbspolningsknapp?
      Om du lyssnar i Acast app så finns en symbol som ser ut så här: x1

      Den visas efter att reklamen är slut och själva avsnittet ska dra igång.

      Om du hör oss prata med smurfröst så har du troligen råkat trycka in den här x1-funktionen så att det istället står x1,5 eller x2. Det är bara att trycka igen på symbolen tills den gått varvet runt och visar x1. Det motsvarar normal fart vid uppspelning.

      (Om du lyssnar via dator eller här på sajten så ser du troligen symbolen i botten till höger i ljudspelaren. Om du lyssnar i din telefon kan du se den här symbolen ihop med en liten klockliknande symbol med en visare. Samma funktion dock).

      Hoppas verkligen du kan höra oss i fortsättningen!

    2. Jag har samma problem. Vill så gärna lyssna men får det inte till att funka. Gör jag något fel?

      1. Lyssnar du på dator eller i mobilen? Du kan alltid prova att ladda ner en ny (och kanske annan) poddapp. Då kan det lossna. Hoppas det funkar!

    3. Ladda ner Acast appen och lyssna därifrån. Då funkar det bra.
      Lycka till!
      EvaMarie

    4. Jag har det problemet ibland.när jag lyssnar via någon webbläsare, tex via länken i bloggen. Då funkar bara acast -appen.

    5. Jag har det problemet ibland.när jag lyssnar via någon webbläsare, tex via länken i bloggen. Då funkar bara acast -appen.

  12. Vad fint att du berättar så öppet! Jag medicinerar själv sen en tid tillbaka för depression. Jag själv har inga problem med att vara öppen om detta men alla har inte så lätt att hantera att man väljer att vara just öppen om det. Det tycker jag är märkligt då det är en väldigt vanlig diagnos idag. Bort med stigmatiseringen och leve öppenhet:)

  13. Tack för att du tar upp ämnet och dina tankar kring det. Det hjälper med all säkerhet många andra som är drabbade. Är glad att medicinen hjälpte dig och hoppas att din depression läker ut snabbt. Kram

  14. Hej Clara! vad fint och bra att du berättade. Började gråta när Himlen över Hedlunda börjad spelas i slutet för kände mig så himla lättad och glad för din skull. Vad fantastiskt att man kan få hjälp att komma ur sådant som är psykiskt jobbigt, känna att det fins ljus och framtidspepp igen. Kram!

  15. Hej Clara! Du sätter ord på så mycket som jag känner igen mig i. Har haft utmattningssyndrom och tror att jag har kommit vidare ganska bra i den men ändå så är det något som saknas. Jag har både blivit erbjuden medicin av läkare och tackat nej och sedan har jag träffat läkare som inte tycker att jag ska medicinera. Nu när jag lyssnar på ditt program så är det som att något landar inom mig och jag inser det okloka i att inte ta den hjälp som finns. Jag tackar för ett fint och berörande podavsnitt och för att du delar med dig av dina erfarenheter. Ja, det ska nog bli en fin vår det här! Kramar!!

  16. TACK för att du delar med dig av något som är SÅ vanligt men fortfarande lite tabu idag. Jag fick också diagnosen ungefär samtidigt som du pga flera faktorer men idag mår jag så himla bra tack vare SSRI-preparat (Premalex). Tack igen! Kram

  17. Hej & tack för din berättelse! Jag känner igen allt och mår till och från sådär. Nu efter en del år så har jag landat i detta och börjar komma ur det – däremot är jag fortfarande rädd för ångesten även om jag vet hur jag ska möta den.
    Lycka till – andas, ha tålamod och tillförsikt – som Ulf Lundell skriver Det är gott att leva trots allt!
    Kram
    Åsa

  18. Tack för att du berättar. Jag är säker på att det betyder mycket för många. Om någon hade sagt ”jag har hostat i flera veckor och febern hoppar upp och ner”, då hade inget tvekat att säga ”du ska gå till doktorn, du behöver nog medicin, antibiotika”. Varför ska det vara så svårt att prata om psykiska sjukdomar och mediciner? När jag var deprimerad (förlossningsdepression) var det en stor lättnad när läkaren sa ”jag tror du har en depression” – jag trodde ju att det var något fel på MIG, som inte kunde älska mitt barn, som tänkte att jag skulle kliva ut framför en lastbil för att slippa undan allt, och alla skulle slippa mig… Det var inte fel på MIG, det var bara fel på mina signalsubstanser. Men när jag nu, långt efteråt, vid ett tillfälle när folk förfasade sig över en småbarnsförälder som tagit sitt liv, (”hur kan man göööra så, hur själviskt är inte det!”) berättade om detta att jag tänkte kliva ut framför en långtradare, då blev folk väldigt besvärade. Varför? Varför ska jag skämmas för att jag har varit deprimerad? Det kan ju hjälpa någon annan om jag berättar. Precis som det kan hjälpa att höra någon säga ”jag gick till doktorn och fick penicillin när jag hade sån där hosta och feber som åkte upp och ner, gör det du också.”
    Tack igen för din berättelse. Och krya på dig!

    1. Dom blev kanske besvärade för att de skämdes över att de inte tänkt efter mer innan de förfasade sig över den fruktansvärda historien med småbarnsföräldern.

      Tack K för att du är modig och hjälper andra genom att våga vara öppen!

    2. Jag tror att det kan vara så att de skämdes för sina uttalanden om småbarnsföräldern. (Varför anses det ofta egoistiskt att ta sitt liv? Många tror felaktigt att andra skulle ha det bättre utan dem. Det är väl i så fall om man hårdrar det lika egoistiskt av andra att vilja att man lever för deras skull? Och man är desperat då man mår dåligt, inte egoistisk.)

      Eller så blev de besvärade för att de inte visste vad de skulle säga till dig, skämdes för att de inte förstått hur du mått och kanske blev rädda att inte kunna hjälpa dig om du blir dålig igen. Jag tycker att det är svårt att vara öppen med hur dåligt jag mått – jag känner det som att andra tar på sig ansvar för det och blir oroliga för mig framledes.

      Fint och modigt av dig att berätta.

  19. Starkt att berätta. Vad skönt att det verkar vända nu! Har aldrig varit deprimerad, men känner igen ångesten, kan inte fatta hur jobbigt och extremt dränerande det måste vara att leva med det hela tiden. Kram!

  20. Hej Clara!
    Vad otroligt fint av dig att berätta om din depression och vad bra att medicinen gör sådan positiv verkan. Du är modig och stark Clara – för när man är svag och vågar visa det så är man stark. <3
    Tack att du ger av dig själv till oss som följer dig i ditt liv. Du är verkligen Underbar Clara. Fortsätt ta hand om dig.
    Kram Charlotte

  21. Jag måste få fråga: Tror du att det finns någon chans att det du äter kan påverka hur du mår just nu? Om du tror det, se över om något du äter orsakar din depression. Mat är medicin och det är många som har blivit hjälpta av att lägga om sin kost. Mitt bästa snabba råd är att prova paleokost. Läs i alla fall om det och hur det teoretiskt kan bota depression: https://paleoleap.com/brain-on-paleo/

    Det finns så mycket man kan göra för att förbättra hjärnans funktion med kost och livsstil. Hör gärna av dig om du vill ha hjälp så ser vi till helheten! Ta hand om dig. //Katarina

  22. Så starkt och fint att du berättar Clara! Under förra året drabbades jag av en depression och fick antidepressiv medicin för det. Och jag hade också ett stort motstånd att ta medicinen men en kollega sa till mig att ”just look at at like this, you’re mood barometer is not balanced at the moment and you just need a little help to bring it back on track”. Och då kändes det lättare? Är så glad att du känner att du mår bättre och väldigt tacksam för att du berättar. Jag tror verkligen det kan bidra till att fler vågar prata och öppna upp om psykisk ohälsa. Stor kram till dig och Erica❤

  23. jag vet inte om jag håller på att bli deprimerad. livet är så jobbigt ibland. äter iaf antidepp

  24. Hej Clara,

    Jag älskar ditt arbete och jag önskar dig allt gott med din hälsa!

    Jag bor i Holland och har bott några år i Sverige. Min svenska är inte så himla bra fast jag försöker ändå att skriva dig på svenska. Jag har fyra barn och jag kände mig ochså utmattad för några år, tänkte: Jag blir bara gammal. Till den tid jag började forska hälsoriskerna av trådlöst teknik i Sverige. Det började för att jag ville veta vad det innebär när mina äldsta söner sat hela dagar bakom en trådlös dator på de svenska skolorna. Jag blev alldeless chokades att upptäcka att trådlös teknik är en jättestor världshälsoproblem som utmattar oss alla väldigt mycket. Jag tog bort alla trådlösa apparater hemma och installerade trådbunden internet igen och inom 20 dagar kände jag mig 20 år yngre och pigg igen! Läs vad jag skrev för Nya Dagbladet. http://nyadagbladet.se/debatt/svenska-skolbarns-halsa-hotas-i-skolan/ Man kann inte motverka den destruktiva krafter från trådlöst teknik med meditation, yoga eller loppning. Det är för mycket för våra kroppar. Jag skriver i Holland sedan många år om uppfostran, födelsevård, familjliv och hälsa och pratar just nu med några nationella holländska politiker om det här. En sak är helt klar för mig: Trådlöst teknik hotar våra barn och våra familjer på ett sätt som är förmodligen värre än rökning. Majoriteten av vetenskapligt forskning visar det fast industrin förhindrar med många pengar att mainstream mediakanaler skriver om detta. Trådlöst teknik är den factor X bakom cancer och utmattning, allt forskning är där för alla som verkligen vill veta och ser det. Frågan är bara: Vågar vi ser den obekväm sanning?

    1. Snälla, sluta sprid sådan här ovetenskaplig ”fakta”. Det du skriver stämmer inte.

      Till Clara: Tack snälla för att du berättar om ditt mående. Tack också för all gratis glädje och skönhet du sprider genom din blogg. För mig är din värld en oas dit jag kan vända mig när jag behöver titta på snälla, vackra, varma och lugna saker!

      1. Ovetenskaplig? Hur kann du hävda det? Majoriteten av allt oberoende forskning om RF strålning (trådlös teknik) visar att det är en hälsorisk. Tror du att Socialdemokraterna’s och Miljöpartiets motioner för strålningsfria skolor baserar sig inte på väldigt mycket forskning?
        På grund av vetenskapliga argumenter vill de skydda våra barn på skolorna.

        Socialdemokraterna
        https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/stralningsfri-skola_H4022789

        Miljöpartiet
        https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/barns-ratt-till-skydd-mot-stralning-fran_H102F%C3%B6254

        Amanda, sluta gärna själv med att reagera på saker du vet ingenting om. Komm hellre med fakta.

        Mvh,

        Wendy Schouten

        1. Vetenskap är lätt att använda som slagträ i en diskussion, särskilt när man inte behöver föra ett vetenskapligt resonemang, dvs referera till källor när man kommer med ett påstående. Personligen tror jag det gör mer skada än nytta att sprida skrämselpropaganda eftersom många människor med problem kan tro att de har t ex elallergi eller överkänslighet mot wifi, som gång på gång INTE har kunnat påvisas i forskningsstudier. Visst är RF-strålning och viss annan strålning ohälsosam, men det är om man utsätts för det i extrema mängder. Alltså typ 100 eller 1000 ggr mer än vad som förekommer normalt i vårt samhälle. (detta står bl a i folkhälsomyndighetens material)

          För lättillgänglig och bra sammanställd fakta om strålning och överkänslighet kan man kolla på folkhälsomyndigheten:
          https://www.folkhalsomyndigheten.se/livsvillkor-levnadsvanor/miljohalsa-och-halsoskydd/inomhusmiljo-allmanna-lokaler-och-platser/elektromagnetiska-falt/eloverkanslighet/

          Eller på WHO:
          http://www.who.int/peh-emf/publications/facts/fs296/en/

          Hoppas någon får nytta av länkarna och får med sig matnyttig kunskap till nästa diskussion om strålningkänslighet!

          /Utbildad RF-ingenjör

          1. Du litar på myndigheterna som ljuger när de hävdar: Det finns inget vetenskapligt bevis för att rf strålning skadar människor. Jo, det finns flera hundra faktiskt.

            Jag som fyrbatrnsmama har ett enda mål: skydda mina och andras barn. Jag tjänar ingenting med det.

            Telekoms industrin och staten gör tvärtom, de prioriterar inte vårt hälsa fast deras ekonomi.

            Läs gärna hur vi luras av staterna och Telekomindustri i denna dokument skriven av Olga Sheean, som jobbade hos WHO. Den kom ut just nyligen. http://olgasheean.com/who-harm/

            Det är väldigt märkligt i Sverige hur upprörd man blir när man säger att trådlös teknik är en vetenskapligt beprövad risk som bara är en fakta. Det finns inte bara några vetenskapliga rapporter fast flera hundra som visar det.

            En skam att man kann få massor av diagnoser och piller fast inte informationen att väldigt många människor mår väldigt dåligt av trådlös teknik.

            Jag vet att det finns människor i Sverige som får betalt av industrin för att motverka kommentarer som min för att de hotar industrins stora interesser och att Telekomindustrin betalar mycket reklampengar till alla nationella tidningar som inte vågar ta upp ämnet. Resultat är totalt omedvetna medborgare.

            Jag känner mig ledsen för svenskarna som är så förtroendefullt mot staten traditionellt sett.

        2. I lagförslagen som du länkat står att man gör det som en preventiv åtgärd, då denna typ av strålning klassats som ”möjligen cancerframkallande”, dvs det finns inget bevisat samband, utan bara spekulationer kring det (sedan är det naturligtvis bra att inte ta onödiga risker). Depressioner har funnits i alla tider, tror ökningen av dem snarare beror på samhällets uppbyggnad och krav som ställs däri än på strålning, samt att det är mindre stigmatiserat idag och därför pratar vi mer öppet om det som ett folkhälsoproblem.

      2. Amanda! Jag ger mitt starka stöd till Wendy. Du liksom många är förda bakom ljuset av de myndigheter som du hänvisar till. Jag ber dig att gå in på: powerwatch.org.se och läsa rapport för rapport med gröna rutor. Där kan du se vilka rapporter som visar på samband. Personligen som också EMF-drabbad så tror jag att det blir mycket svårt att få fram s k dubbelblind-studier inom EMF-området. Det är oetiskt att utsätta någon medvetet för strålning och alla människor är olika. Men, man måste noggrant intervjua alla med utmattningssyndrom v g användning och exponeringsfaktorer liksom noggrann analys över tid och arv, samt andra miljöfaktorer som handlar om metaller i kroppen (ex. amalgam) . Det gränsvärde man hänvisar till bygger på en docka fylld med vatten som kokar vid en viss strålning. Det är det mest ovetenskapliga av allt. Cellernas DNA är betydligt känsligare än vatten. Läs allt du kan även av Strålskyddsstiftelsen.se Märk väl. Jag avser inte skrämmas utan ger fakta och vill varna eftersom jag vet vad som händer. Jag har läst cirka 1000 abstract och flera böcker. Disconnect av prof. Devra Davis USA rekommenderas. Min strålningsskada slog till av ett sms……. och hela livet förändrades.

  25. Tack för ett fint poddavsnitt som slog an en fet sträng av igenkänning hos mig! För drygt fem år sedan satt jag hos en läkare, helt trasig och bara grät. Precis som du hade jag gått och dragit på min depression ett tag (tror nog att det är vanligt). Jag var lite rädd för piller och hade väl en inre duktig-flicka-röst som sa att det här ska jag minsann klara själv. Min läkare sa också det där om kemi och att det inte är konstigare att medicinera mot depression än tex diabetes. Detta blev en aha-upplevelse och början på vägen tillbaka. Jag kommer kanske alltid att behöva äta ssri-preparat eftersom jag troligtvis har en ärftlig oförmåga att hålla uppe serotoninnivåerna. Känns lite tråkigt att behöva vara beroende av medicinen men framförallt är jag otroligt tacksam för att den finns och att den hjälper mig! Tack vare den kan jag få vara mig själv och slipper få den där hemska ångesten. Jag tycker att det är viktigt att våga berätta om psykisk ohälsa, det är ju en sjukdom som alla andra egentligen och kan drabba vem som helst. Tack för att du berättade, Clara, jag tror att det kan hjälpa många därute. Och krya på dig! En dag i taget 🙂

  26. Inatt drömde jag om depression, och inte bara det utan att jag enl. drömmen haft en ”superdepression” som jag inte hade längre, vilket var positivt.

    Är glad att du tar upp ämnet!
    Stort tack för att du på detta sätt hjälper till att bryta stigmat.
    Förstår att det är enklare att prata om det i pod än att skriva — orden blir alltid stora när man skriver, det är som om de studsar mot skärmen och nästan hånar en.

    Bra jobbat!

  27. Kände igen mig i mycket du sa, blev berörd och kände tårar pocka på. Vi är många som inte mår helt bra, och det hjälper att förstå att vi inte är ensamma. Kram till alla!

  28. Alltså jag kan inte tacka dig (er) nog för detta poddavsnitt!! Det är så stort att du väljer att dela detta med oss! Den här rädslan för antidepp medicin är du långt ifrån ensam om. Jag blev sjuk i utmattningssyndrom i somras (juni 2016) och är fortfarande sjukskriven. I höstas blev jag ordinerad antidepp och kände precis som du. Bestämde mig för att prova iaf som tur var. Efter några dagar så kände jag att det började hända saker. Medicinen liksom ”lyfte upp” mig. Är så tacksam för att läkaren jag bytte till förstod hur illa det var. För jag fattade inte det själv. Hur konstigt det än låter. Jag har lyssnat på varenda poddavsnitt och varje gång tänker jag ”det här var det bästa avsnittet”. Men nu vet jag – den HÄR veckans avsnitt är det bästa!! Slutligen vill jag bara tipsa om en blogg som handlar om utmattning och depression bl a. Hon har skrivit ett otroligt intressant inlägg som heter ”serotonerg depression” (i mars), du hittar det hos: alldamnstories.
    Kram på er!

  29. Hej Clara och Erica! Jag blev så glad Clara att du delade med dig om hur du mått och om depressionen. Jag känner igen mig i mycket och har precis som du förlorat min mamma i tidig ålder, dock i en bilolycka. Känner att jag har gått vidare för länge sedan och accepterat vad som hänt men kan ofta känna mig låg i perioder och det är svårt att veta hur man ska tackla detta. Men ni gav mig energi att kanske ta mig an detta och hitta ett sätt att må bättre, så tack så jättemycket! Kram

  30. Bra att du berättar och bra att du fått hjälp! Jag blev oroad av rubriken och kom på mig själv med att pusta ut och tänka ”jahaaa, det var ändå inte värre än en depression!” Därmed inte sagt att det inte skulle vara otroligt påfrestande, det har jag egen erfarenhet av och det suger. Heja dig och krya på dig! ❤

  31. Så starkt och modigt att prata om dessa frågor. Tack för att du delar med dig! All styrka och värme. Disa

  32. Tack för ett modigt, ärligt och utlämnande poddavsnitt! Jag förstår så väl att folk varit riktigt oroliga för dig Clara; särskilt då du läste raderna från ett blogginlägg.

    Jag har egen erfarenhet av både utmattning och djup depression. Även erfarenhet av andras, näras. Så jag kan mycket väl förstå både din egen – men också bl.a. Ericas situation som närstående. Under inflytande av en djup depression är man inte sig själv och det skrämmer både en själv och ens omgivning.
    Jag är glad att du fått – och vågat ta emot – bra hjälp.

    Angående mediciner så ibland är det – precis som du säger – en obalans i kroppen som kan rättas till med rätt medicin. Likväl som en järnbrist.

    Sen är det ju så att det är väldigt olika hur de fungerar på olika personer men också stora skillnader vilken sorts medicin. Som med medicin för bättre sömn; det finns riktigt tunga som gör att brukaren sover tungt och blir typ avtrubbad och får ”baksmälla” dagen därpå. Och milda, ångestdämpande, rogivande som man kan ta även till natten för bättre sömn.

    Måste tillägga att jag reagerade på att din läkare sagt att depression är att föredra framför t.ex. problem med köldkörteln då man bara behöver medicinera en period vid depression. Det känns som att förminska depression. Depression är bland det värsta att uppleva och i vissa fall med dödlig utgång, självmord.

    Med det sagt så hoppas jag att du fortsätter må bättre! (Och även Erica efter sin utmattning) Kram till både dig och Erica!

    1. Hej igen!

      Kom på att jag vill ge en liten varning apropå att börja må bättre efter utmattning/depression. Om man är en ambitiös, energiskt och kreativ person (vilket man väl är om man blivit utmattad) så finns det risk för att man blir så glad, lättad och peppad då man börjar må bättre och känner igen sig själv att man drar igång en massa och varvar upp. Naturligtvis ska man inte bli för rädd och hämmad så man inte vågar något av rädsla för att bli sjuk men man får tänka att man inte ska återgå till hur det var innan utmattningen utan hitta ett bättre, mer hållbart sätt att vara och leva.

      ”Väg framåt – inte tillbaka. Vi ska inte sträva efter att komma tillbaka till där vi var innan utmattningen – det var där vi blev sjuka, istället hitta en väg framåt, efter utmattning” som föreläsare Ewa Rosendahl från Piteå, nu boende i Jönköping, uttrycker det.
      http://www.kreatewa.se/index.html

      Kram.

  33. Tusen takk for et varmt og åpent innlegg. Måtte faktisk gråte litt, kjente meg igjen i mye <3 Alt godt til dere begge.

  34. Så viktigt att prata om psykisk ohälsa och kanske alldeles särskilt att avstigmatisera medicinering för psykiska åkommor, tack för din berättelse och för ett bra podavsnitt!
    Ska kanske tillägga att detta var första gången någonsin jag lyssnade på en pod och nu blir jag ju helt klart tvungen 😉 att höra mer av er <3 🙂

  35. Jag har läst din blogg länge och imorse lyssnade jag på er podd. Tack för att du berättar om din resa och din depression. Vet att det är svårt.

    Bästa hälsningar // Anna

  36. Tack för att du delar med dig Clara! Massa kärlek och vad kul ändå att höra att det verkar vara lättare nu!
    Måste också säga att jag tycker Erika vårdade ditt ämne så fint, lät dig prata och stöttade där det behövdes. Vilken fin vän.

  37. Fint Clara och vad BRA att du berättar! Viktiga steg för att normalisera psykisk ohälsa och alla de hjälpmedel som kan få folk att må bättre. Modigt! Heja dig! Och tack för fina bloggen och fina podden. Kram!

  38. Tack vare dig tog jag mig i kragen och kontaktade vårdcentralen och fick en läkartid idag. Det har tagit mig två och ett halvt år att våga ringa ang min psykiska ohälsa, och nu är det gjort. Kände så mycket igen mig i det du sa i podden.

    Hoppas du mår bra idag,

    Tack och kram från en trött mamma!

  39. Tusen tack för att du vill o orkar dela dina erfarenheter med oss.
    Önskar dig en fin vår ????!

  40. Fint kommentarsfält generellt, men tycker också det säger en del om både vår tid och om problemen med att ha en sjukdom idag, detta att det florerar massa kommentarer om alternativa förklaringar till en depression. Trådlösa apparater, underdiagnostiserad hypotereos eller paleokost. Alla vill hjälpa, men alla förklaringar kan inte stämma samtidigt. Jag inte ritkigt vad jag tycker om det här oombedda bakom-skärmendiagnostiserandet av andra människor. Visst, alla är säkra på att de själva har rätt, men det blir väldigt mycket att hantera när det ständigt ska överösas med allas egna hälsoteorier. Jag tycker nog man kan låta bli tills någon ställer frågan.

    1. Tenkte det samme som deg, godt skrevet! Føler det legger til på tabuet rundt psykiske lidelser når ”alle” alternative forklaringer er bedre enn depresjon

    2. Reagerade likadant, som vanligt uttröttande med (välmenta) tips & råd — som om dessa inte går att få en googling bort. En del personer är dessutom depressiva till naturen, medan andra kämpar i någon del av livet med det. En stukad fot, ska man ändra kosten? Nä. Bättre att komma med dessa ”råd” om det finns en fråga före. Men om inte, bäst att lämna och låt det vara.

      Jag kom på mig själv med att fundera kring de tips som kommit: ska man äta rätt samtidigt som man ska undvika trådlös teknik + se till att få rätt diagnos? Stressigt, särskilt oöverkomligt om man redan lider av depression och har svårt att komma upp ur sängen och ens duscha.

  41. Jag håller med flera tidigare talare. Vackert, öppet och fantastiskt bra poddavsnitt med mycket igenkännande känslor. Fint att se din och Ericas relation också. Att Erica hjälper oss lyssnare ta del av det vi inte alltid hör. Ni är kloka människor ni. ♡

  42. Hej Clara! Så tråkigt att du drabbats av depression men vad skönt att ha fått veta vad det är som har skavt! Har själv varit där, lösningen kommer ju en miljon gånger närmre när en vet vad en jobbar med. Modigt och starkt av dig att berätta!

    Sen vill jag också säga att när jag gick in på din blogg idag (innan jag såg det här) gjorde jag det så klart för att få dagens Clara-dos, men också med avsikt att sprida lite love – så jag passar på att göra det i den här kommentaren också 🙂 Tycker nämligen att din blogg varit så fantastiskt bra på sistone och jag vill bara säga att jag tycker att du gör ett skitgrymt jobb! 🙂 <3

  43. Så starkt och modigt av dig att berätta så öppenhjärtigt om detta! Egentligen blir jag irriterad på att det ska anses som ”modigt” då det inte hade ansetts just modigt om du hade berättat att du behandlas för t ex hypothyreos, men psykisk ohälsa är fortfarande så otroligt skamligt att det första som dyker upp är just orden ”starkt och modigt”. Jag har själv mångårig problematik med depression och utmattning och än idag, mer än 5 år senare, undviker jag ordet depression. Så otroligt galet och dumt! Jag har tillochmed pratat med min psykolog om just det, att våga stå upp för sin psykiska ohälsa, och jag vill inget hellre än att göra det, men det ÄR så svårt.
    Därför tycker jag att du gör oss alla med psykisk ohälsa en otroligt stor tjänst genom att prata så öppenhjärtigt om din depression, tack! Och att det finns antidepressiv medicin är det mest fantastiska, jag gjorde själv en dosökning efter mycket motstånd i höstas, och trots mångårig erfarenhet blev jag så förvånad när rullgardinen liksom rullades upp ett par veckor senare. Det finns ju inget värre än ångest, och inget skönare än när den släpper!
    All kärlek till dig, Clara!

  44. Vad fint du berättar! Jag kan verkligen relatera till vad du säger; jag går just nu på smärtrehab för en fysisk sjukdom och i samband med det har jag fått göra en utredning som visade att jag även har GAD, generellt ångestsyndrom. När jag fick reda på det blev jag jättedeppig: inte nog med att jag ska vara sjuk och ha ont, ska jag ha svagt psyke också?

    Den där ångestdiagnosen kändes nästan värre än själva sjukdomen ett tag, för det kändes precis som du säger så stigmatiserande. Jag ville inte vara en av de där som mår psykiskt dåligt. Jag kände mig så misslyckad. Men nu en tid senare tänker jag att det inte är så konstigt att jag har ångest, jag har en kronisk sjukdom som påverkar en stor del av livet och som gör att jag inte vet hur framtiden kommer att bli. Det vore väl snarare konstigt om jag inte oroade mig. Dessutom har jag alltid varit en orolig själ som har grubblat mycket, så att den sidan accentueras vid en fysisk kris är väl inte heller så märkligt. Det samma kanske gäller dig, att din kris utvecklas till en depression är kanske inte heller helt ologiskt? Tack i alla fall för att du delar med dig, det får mig att känna mig mindre ensam i ångesten! Lycka till med lyckopillren 🙂

  45. Åh, TACK så himla mycket för det här avsnittet och att du berättade! Din historia gick rakt in i hjärtat. Har själv känt sådär att jag har försökt och försökt att må bättre men sen tillslut visade det sig vara Asperger, och den känslan är verkligen jobbig först men så himla underbar en kan börja bli bättre! Så känner precis igen mig.

    Men visst finns det ett litet motstånd mot både tabletter och diagnoser, det lever kvar en idé om att det ska vara ”svaga” människor som har sånt. Så tack för att du går ut med det också!

    http://www.zaitzova.com

  46. Tack för ett fint avsnitt där du delar med dig av något väldigt privat. Modigt och starkt gjort! <3 Kul att medicinen hjälper dig så bra, den funkar ju fint för de flesta (och det kan man ju se i kommentarsfältet, där många har positiva upplevelser). Själv åt jag sådan medicin för många år sedan och det ångrar jag än idag. Nog tog det udden av den värsta ångesten, men jag drabbades av en bieffekt där sexlivet blev lidande. Mina orgasmer "försvann" eftersom tabletterna kapade toppen på dem på samma sätt som toppen på ångesten. Väldigt obehagligt och tyvärr något som bestod under flera år efter att jag hade slutat med läkemedlet. Det var en stor sorg och oro. Men problemet försvann sakta med tiden och nu fungerar kroppen som vanligt igen. 😀 Nu skrev jag inte det här för att skrämma dig, utan bara för att balansera upp den väldigt positiva bilden i kommentarerna. Pillren är fantastiska och hjälper många, men man kan ha otur och få långvariga biverkningar så det gäller att tänka sig för innan man tar dem.

    1. Betablockerare som du tar vid olika former av hjärtsjukdom har oxå biverkningar som drabbar den sexuella förmågan. Ingen skulle ”tänka sig för innan” man blev insatt på dessa. Har du minskade nivåer av signalsubstanser så har du och då kan medicin vara den enda lösningen.

  47. Vad fint att du delar med dig av din historia. Det har känts i dina texter att du inte har mått helt hundra. Vi är många som känner igen oss och som också äter medicin mot psykisk ohälsa. Själv har jag haft ångest och depressioner sen jag var 17 år och jag är nu 27. För fem år sedan orkade inte kroppen med all ångest och jag blev utmattad. Hade jag inte varit så envis och vägrat ta mediciner hade jag förmodligen inte drabbats av utmattning som jag dras med än idag. Jag provade allt innan utmattningen, meditation, flera olika sorters psykoterapi, träning, you name it, men medicin tyckte jag var för veklingar. Nu är jag så himla glad för att jag gav med mig. Medicinen tar inte bort allt, men jag dyker inte längre ner i de djupaste avgrunderna. Jag har också brottats med känslan av att jag inte ”vill vara en sån som tar lyckopiler”, men nu försöker jag vara öppen med det. Reaktionerna har nästan enbart varit positiva och det har många gånger visat sig att de som jag berättar för också knaprar något.

    Himla skönt att den första medicinen hjälpte, själv fick jag testa 7 olika kombinationer innan det träffade rätt!

    Hoppas verkligen att du fortsätter att må bättre nu! Du är värd det bästa!

    1. Jag tycker att det verkar väldigt svårt att hitta rätt medicin vid ångest, depression och liknande. Svårare än vid fysiska besvär.
      Många berättar om hur de fått prova 10-tals olika mediciner, om svår inkörning med förvärrade symtom och dessutom om jobbiga biverkningar som i vissa fall är samma som symtomen (ångest t.ex.) Ibland har de fått mediciner mot biverkningarna också. Jag tror att dessa faktorer bidrar till ett motstånd mot medicinering vid viss psykisk ohälsa. Att det är för svårt och komplicerat för många, kan avskräcka på förhand.

      Men mediciner hjälper också väldigt många och räddar liv!

  48. Så starkt och fint att du vågar dela med dig, det hjälper så många att höra andras erfarenheter. Heja dig!

  49. Fina, fina Clara, vad härligt att höra sprudlet i din röst igen! Så glad att höra att medicinen hjälper dig och att du mår bättre. Och att du väljer att berätta om det som om det vore vilken annan sjukdom som helst. Du gör så mycket för att ta bort skam och skuld som är förknippat med sjukdomen. Må du fortsätta sprudla 🙂

  50. Vilket fint avsnitt och vad modigt att du berättar för oss. Psykisk ohälsa behöver verkligen lyftas mer. Tack för att du delar med dig.

  51. Tack för ett väldigt fint avsnitt! Det känns så sorgligt att säga det, men det är verkligen modigt av dig att berätta. Egentligen ska det inte vara konstigare att prata om psykisk sjukdom än om fysisk, men tyvärr är fördomarna fortfarande många. Därför är det så viktigt att vi som orkar berätta gör det. Jag gläds med dig att behandlingen fungerar, och hoppas du ska hitta tillbaka till dig själv ordentligt.

    Jag lever själv med återkommande depressioner och har gjort det sedan gymnasietiden, så det är mer än femton år vid det här laget. Jag kan må bra flera år i rad, för att sen få ett nytt skov. Det är förstås tungt, men det går att leva med. Ju äldre jag blir, desto bättre blir jag på att ta hand om mig själv och förebygga de riktigt djupa dipparna. Och förstås – att förstå när det är dags att börja medicinera igen. Länge skämdes jag för mina mediciner, men inte längre. När jag behöver dem är de min livlina. Varför skulle jag neka mig själv det? Jag skulle ju aldrig föreslå att någon annan avstod från medicin som hjälper dem. Men vägen hit har varit snårig, och jag kände igen mig mycket i det du pratar om i dagens avsnitt.

    Varma hälsningar och massor av pepp till dig!

  52. TACK för det här poddavsnittet och för att du vågar vara så öppen ❤ Lider också av ångest och det senaste året har jag dessutom kämpat med en fruktansvärd förlossningsdepression. Det är så viktigt att fler vågar prata om psykisk ohälsa, tillsammans kan vi bryta stigmat kring dessa sjukdomar!

  53. Så härligt att höra att du fått hjälp som hjälper! Kloka du. Det kommer bli bra ❤ Tack för din röst i bloggvärlden! Kram till dig!

  54. Det var ett väldigt fint avsnitt! Kände igen mig mycket! Har aldrig ätit SSRI och kan vara skeptisk trots att jag dagligen i mitt jobb möter personer som har flera diagnoser och mediciner. Inte dömer jag dem för det. Men det skulle på ett sätt kännas som ett misslyckande för mig om jag skulle behöva. Tack för att du lyfter ämnet, fick mig att börja tänka!
    Hoppas och ber att du ska få må bättre nu!

  55. Ett väldigt fint avsnitt om att livet inte så sällan också har en svärta i perioder. Vad är egentligen den historiska skammen i det?!

  56. Första gången jag kommenterar din blogg. Tack Clara för att du berättade, det är oerhört starkt av dig – och viktigt – för att bryta de tabun som envisas med att kvarstå kring psykisk ohälsa. Mycket igenkänning i din beskrivning av symptomen, att något känns fel i kroppen oavsett vad man gör. Har själv insett att jag måste hjälpa mina signalsubstanser lite på traven med låg dos av antidepressiv medicin. Kanske, när man genomlidit flera perioder av depression, behövs stödet där för alltid. Som en hjärtklaff. Ett permanent stöd eftersom kroppen inte själv kan reparera skadan. Tänker att skörheten både är en tillgång och en börda. En tillgång så pass att man känner livets alla nyanser på djupet. Var rädd om dig.

  57. Fint samtal! Och tänkvärt hur texter kan uppfattas… ”Blås liv i min låga” (hette inlägget så?) uppfattade jag inte alls obehagligt eller som att du var suicidal… precis som du kan jag ibland finna tröst i min egen litenhet i det stora världsalltet. ”Människans dagar är som gräset; hon spirar som blomman på marken… så sveper vinden fram och den är borta, platsen där den stod är tom” (Ps 103). FY så förfärligt!!!! tycker många jag känner. Själv tycker jag att det är vilsamt att tänka på…. Och jämfört med alla miljarder år och hela universum – ja, det känns trösterikt att vara ett litet sandkorn i en öken tycker jag!

  58. Som många kommenterar här, dina provsvar kan ligga inom gränsvärdena enligt sjukvården.
    Kolla även om du har utmattade binjurar,( kortisolbrist).
    Jag har skrivit i kommentaren i ditt inlägg om Hypotyreos. Jag gick och mådde dåligt i flera år. Ett bra sätt är att kolla tempen på morgonen. Man ska ligga runt 37 grader. Går man omkring och ständigt är frusen och trött ,så är det ett tecken på sköldkörteln inte mår bra.
    Kände mig alltid trött, frusen alltid kall om händer och fötter. Magen krånglade, viktuppgång.
    Jag kände mig ofta lite ledsen ,fast jag förstod aldrig varför och jag fick erbjudande om mediciner för depression. Nu när jag är i det närmaste inställd på rätt dos av medicin är jag aldrig frusen, är sällan trött ( ibland är tröttheten självförvållad) och mår mycket bättre.
    Ett tips är att dra ner på kolhydraterna, jag vet att du inte gillar tanken. Men prova.
    Är det dina stresshormoner som spökar, hjälper inte motion genom pulshöjande aktivitet för då blir det bara värre. Det är stress och sömnen som gör binjurar utmattade.
    Jag tar homeopatisk medicin och får en rejäl endorfin kick. Depression kan vara en kroppsligt grundande orsak , en hormonbrist.
    Mina besök hos en homiatriker var min räddning.
    Naturligt sköldkörtelhormon , vitaminer, mineraler och en shot med binjure från gris då och då, det är grejer det.
    Det kostar, men är värt varenda krona.
    Min historia kanske hjälper dig eller någon annan.
    Ingen ska behöva gå och må dåligt.
    Kram
    Helén

  59. Så fint av dig Clara att berätta för oss. Det måste ha krävts massor av energi, kraft och styrka för att orka det och jag hoppas du inser att du har en enorm dos av de egenskaperna inom dig! Varm kram från en trogen läsare och lyssnare

  60. Tack Clara för att du berättar. Dina ord ger mig värme, jag blir mindre ensam. Jag känner igen mig så mycket i det du säger. Jag äter medicin sen 6 månader tillbaka. Det går upp och ner men det blir bättre ❤

  61. Starkt och modigt av dej att berätta Clara! Men visst är det synd att man ska behöva tycka det? Det borde gå att ändra synen på depressioner och ångest! Det drabbar ju nästan alltid väldigt talangfulla, artistiska människor och borde kunna ses snarare som ett bevis på att man är en kreativ människa med ett livligt intellekt och inkännande psyke än som någon form av svaghet. Ett kvitto liksom – japp, Du är kreativ, ta nu hand om dej så att du orkar fortsätta att dela med dej av din konstart!
    Skönt att vi fick veta eftersom vi följer dej och oroar oss för dej!
    Var rädd om dej och snäll mot dej själv!

  62. Tack för att du delar! Min dotter medicinerar mot ångest och depression. Vill vara öppen med det för att bryta tabut kring dessa sjukdomar och medicinering. Efter flera månaders testade av mediciner och kombinationer verkar hon nu hittat något som ger bättring – långsamt.
    Häromdagen gick hon omkring och sjöng för sig själv. Men det var först när jag lyssnade på din podd som jag insåg vilket friskhetstecken det är.
    Så tack för att du delar. Tillsammans kan vi plocka bort skam och skuld runt psykiska sjukdomar.

  63. Hej Clara! Lyssnade just på ditt podd-avsnitt. Tack. Förstår precis ditt motstånd mot att ta medicin. Det känns som ett nederlag, och en slags bekräftelse på svaghet och att en blir placerad i ett fack, som kan vändas emot en i olika situationer, vilket det faktiskt tyvärr kan. Detta trots att det ofta handlar om ren kemi och brist på vissa ämnen. Tack för att du delar o bidrar till att bryta tabu kring denna hjälp.

  64. Åh Clara!
    Sitter på jobbet och lyssnar på podden i lurarna och tårarna rinner ner för kinderna. Så fint du berättar om hela händelsen. Jag önskar dig all lycka till med ditt välmåend!

    Stor kram!

  65. Tack, TACK för att du delar detta!

    När jag läser kommentarsfältet så ser jag att många är tveksamma inför psykofarmaka – och att man skämms. Detta känner inte jag.
    DOCK känner jag en otrolig skam över att jag inte alltid orkar arbeta. Att jag inte alltid orkar ställa upp, se andra människor och ge av min energi. När jag TILL SIST fick ändan ur och tog läkarnas ord på allvar och sjukskrev mig, så grät jag floder över att det behövt gå så långt. Jag skämdes! Skämdes främst inför arbetsgivaren, men även inför kollegor och vänner – nu skulle jag falla från pedestalen. Jag som alltid varit så stark och orkat allt. Och jag kan fortfarande skämmas. ”Är jag verkligen sååå dålig? Överdrivet jag? Är jag bara lat?”.
    Samtidigt vet jag ju att jag helt enkelt inte fixar arbetet just nu. Är halvtidssjukskriven och HOPPAS att på så sätt orka vara en lite gladare mamma och fru. För jag har varit rätt hemsk emellanåt. 🙁

    Ja, som satt. Tack för att du delar allt detta Clara!
    Berätta hörna mer, om du vill! Hur tänker du om arbete? Hur skyddar du familjen från sjukdomens smällar?

    Kram och krys på dig!!!

      1. Tack för svar! Nej, tyvärr ingen smartphone, och tråkigt nog fungerade inte detta. Ska försöka haffa någon ungdom som kan hjälpa mig!

  66. Lyssnade på er för första gången igår till detta avsnittet. Har själv också hamnat i ngn form av depression och varit sjukskriven drygt en månad från jobb. Går till psykolog, försöker vara ute mycket i naturen, läsa och koppla av. Min läkare har velat skriva ut antidepp till mig sedan dag ett och sist jag var där för lite mer än en vecka sedan så fick jag recept och hämtade ut. Sedan har asken stått där orörd…… tills att jag fått höra dina ord igår, då gick jag ut i köket och tog min första dos! Tack för att du får det att låta så normalt, som vilken pilla som helst! Väntar på den stora dippen man ska kunna få de första dagarna men sen hoppas jag att det går uppåt igen.

  67. Vad modigt av dig! Jag känner igen mig i din berättelse, det där att inte riktigt veta vad som är felet. Jag kraschade första gången 2014, sen igen januari 2017. Börjar förstå att det som klassades som utmattning första gången var en depression, som bara blev lite bättre, en stund. Hittade/letade bortförklaringar till varför det aldrig blev riktigt bra efter första gången. Nu äter jag medicin och känner hur det ljusnat lite. Kram på dig!

  68. Så glad att du är på väg tillbaka, måste verkligen vara helt fantastiskt! <3

    Sen rörde det här pod-avsnittet upp en massa känslor och funderingar hos mig själv, vi får se var detta slutar…

  69. När du skrev ditt ”deppiga” inlägg reagerade jag inte alls med oro. Jag tyckte det var ett fint och hoppfullt inlägg med utzoomning från det egna lilla perspektivet. Som en liten betraktelse. Men det är nog för att jag också har en tro.

    Gott att höra att du mår bättre!

  70. Tack Clara for att du valde att dela med dig av vad du har gatt igenom! Allt det jobbiga vi gar och bar pa inom oss blir tyngre om vi inte vagar beratta om det for andra. Nu nar du har delat med dig av hur du mar kommer det att kunna hjalpa bade dig sjalv och manga andra att ma battre. Fint att du vagade borja ata tabletter sa att du kan ma battre igen. Ditt liv ar jatteviktigt och varlden behover allt det du har att erbjuda, darfor ar ingenting annat viktigare an att du sjalv mar bra. Fortsatt att ta hand om dig! Kram 🙂

  71. Lyssnade sent igårkv, berörd och fundersam..
    Vet att det som händer i kroppen börjar långt utanför, långt tidigare..
    Den känsla jag har runt dig, som jag uppfattar den bild du ger till mig är att du är en högkänslig själ, driven och känslig. Att ha många järn i elden ,bollar i luften kalla det vad man vill, blicken överallt i vidvinkel. För att sen vilja sitta i en mörk skrubb med en filt över huvudet..
    Känner så igen mig, Skulle vilja skriva, du hinner, ta en sak i taget, njut av barnen just nu. Tänk på, verkligen tänk på hur du är som personlighet, lägg in din personlighet i agendan. Vad kostar det mig att göra detta nu, trots att du brinner för något just i stunden..?!
    Vilket bakslag kommer, för det kommer…bli medveten om det..
    Jaaa….
    Det är svårt att lida och det går upp och ner, men det är väl det som kallas livet..
    Kram / Tant 53 år

  72. Tack Clara och Erica för detta fina podavsnitt! Fantastiskt att höra att du mår bättre, Clara, och så blir jag glad över er vänskap, var rädd om den <3

  73. Tack så mycket för alla era fina kommentarer, stöd och pepp. Jag blir jätteglad och faktiskt också rörd <3 <3 <3

    KRAM!

  74. Började för drygt någon vecka sedan att plöja igenom podden. Har lyssnat på ungefär 1 avsnitt per dag. Lite på väg till jobbet och lite på väg hem. Jag fastnade totalt för den hemtrevliga stämningen. Det känns verkligen som man är där med er och bakar paj, pysslar, skrattar och pratar allvar. Idag lyssnade jag precis igenom det senaste avsnittet. Nu får jag inte längre har dig och Erica som sällskap på väg till jobbet varje dag. Känns mycket tråkigt. Nu får jag istället se fram emot nästa avsnitt och längta tills dess. Fortsätt med det ni gör för ni gör det vansinnigt bra!!

  75. Lyssnade idag. Blev väldigt tagen av din ärlighet och skörhet. Du är modig! Tack för att du delar. Jag äter också antidepressiva och upplever samma goda skillnad som du. Det kommer bli bättre! Ljuset är påväg och Jesus bär oss genom allt 🙂

  76. Jag har lyssnat på alla era poddavsnitt i app i telefonen, men detta fungerar inte. Det kommer upp en ruta att avsnittet ej är tillgängligt. Har försökt flera gånger senaste dagarna. Någon som har en idé om vad det vara som inte stämmer?

    1. Hej Sofia,
      Har du testat att ta bort appen från din telefon och ladda ner på nytt?

      Hoppas du kan höra!

  77. Tack för att du delar med dig, Clara! Starkt och rörande. Jag känner igen mig mycket i det du berättar, och även jag har nu, efter lång tids motvilja, tagit emot hjälp i form av antidepressiva. Och det hjälper ju! Varför var jag så rädd för dem, egentligen? Tack för att du, som har den plattformen och det inflytande du har, vågar berätta och avdramatisera ”lyckopiller”, som kan vara livsavgörande för vissa.
    Genom dina ord ger du mig styrka att se en glimt av den framtid jag vill leva. Så tack, Clara.

  78. Hej! Jag har alltid tyckt om dig och din blogg. Har följt dig i flera år. För mig som är döv är det en liten besvikelse att vi döva och hörselskadade inte kan få ta del av det du säger i din podd nu. Självklart ska du få prata om din diagnos för att det känns bättre och lättare för dig men det innebär även att vi trogna läsare med hörselnedsättningar utestängs då ni valt ta upp det endast i er podd. Vi är över 10 000 st med hörselnedsättningar i Sverige. Kan ni åtminstone möjligtvis sammanfatta det ni nu pratade om i er podd om diagnosen så att vi också får känna att vi är delaktiga och inte ställas utanför bara för att vi råkar inte ha hörseln intakt? Vi börjar såklart undra vad du bestämt dig att berätta men kan inte få veta det på grund av att vi inte kan lyssna på er podd. Än vad för diagnos du fått så hoppas jag innerligt att du snart ska må bättre igen. Allt gott till er!

  79. Gick på promenad för att få lite vårsol och slippa skälla på mina barn… Lyssnar på podden och fulgråter sittandes på en låg betongmur utanför Kasthalls fabrik. Känner igen mig så mkt i den generella ångesten och i att haka upp den på nåt. Jobbet, oron för min son efter hans svåra sjukdom, ingen eller få nära vänner, för lite träning, för dålig mat… På tisdag ska jag träffa psykolog via jobbet för risk för utmattning, kanske är det depression jag ska våga fråga kring också… Tack. Och jag är glad att du får chansen att med hjälp av medicinen må bättre Clara.

  80. Tack för det här avsnittet. Det är inte första gången jag känner igen mig i din berättelse Clara, och finner tröst i den. Du beskriver känslan av utmattning och depression så bra att jag hade dina ord i huvudet när jag skulle förklara för min kbt-terapeut hur jag mår. Du har även fått mig att börja fundera mer på SSRI som ett möjligt alternativ istället för att traggla vidare med samtalsterapi och KBT (som visserligen hjälper otroligt mycket men inte riktigt hela vägen). Tack för att du berättar och genom det avstigmatiserar utmattning och psykisk ohälsa. Ju fler som ”kommer ut” desto fler kommer få hjälp och våga söka hjälp. Du och Erika är bäst! <3

  81. Tack för att du vågar berätta och dela med dig! Det var lite som att lyssna på en berättelse om mitt eget liv så som det var förra våren och en stor del av sommaren, jag var ledsen, trött och totalt likgiltig inför allt. Ingenting gav mig någon glädje och minsta motgång, framför allt i jobbet, skruvade ner mig en sådan mörk spiral och de negativa tankarna malde och malde inombords tills jag var alldeles slut i skallen. Hela livet kändes meningslöst och jag kände mig som en robot utan känslor, allt kunde kvitta!

    Som tur var har jag en bra chef som ordnade en kontakt inom företagshälsovården och jag fick gå och prata med en beteendevetare som var väldigt bra och hon fick mig att ”våga” prova SSRI-läkemedel. Jag hade samma känsla som du, att jag skulle klara mig utan och att det i så fall bara var en konstgjord glädje. Idag är jag väldigt glad att jag provade dem för nu har allt vänt. Det blev också lättare att ta till mig hennes råd och tips för hur jag skulle kunna ändra tankemönstret.

    Med andra ord; utan piller hade jag förmodligen varit sjukskriven och djupt deprimerad. För det är så att vissa människor har en låg serotoninhalt som gör att de inte fungerar ”normalt” och det är inget skamligt (även fast jag inte berättar det för många, typ 3 stycken vet). Det är som att ta läkemedel mot kroppsliga sjukdomar ex. Parkinson som beror på låg dopaminhalt. Och detta skulle ingen säga något om! Men jag upplever att en del tycker att man ska bita ihop och skärpa sig när man mår dåligt. Svårt att skärpa sig när man inte orkar kliva upp eller ser någon mening med att göra det.

    Det tog mig ett halvår att känna mig som vanligt igen och nu mår jag bra och har energi till allt jag vill göra, endast latmasken hindrar mig ibland… 😉 Dock var det känslosamt att öppna mig så här och tårarna rinner, det är jobbigt att tänka tillbaka på svåra tider i livet. Men för att avsluta med en klyscha, ”det som inte dödar, härdar!” Till alla som lyssnar på podden och känner igen sig; Våga ta hjälp! Våga äta medicin! Våga berätta för nån närstående! Må bra och stå på er!