Kompislistan

Hur är du som vän? Lojal. Jag har väldigt höga tankar om mina vänner och tycker alltid att de är bäst, klokast och smartast. Och jag säger det till dem – men framförallt till alla andra. Jag sätter mina vänner väldigt högt. Samtidigt är jag som vän också ganska tankspridd och frånvarande.

Sämst som vän? Jag kommer aldrig ihåg födelsedagar och att ge presenter. Dock bryr jag mig heller inte om ifall mina vänner kommer ihåg mina födelsedagar eller ger mig presenter. Det är mig helt likgiltigt även om det såklart värmer med ett fint sms.

Vad stör sig dina vänner på med dig? Om jag skulle gissa: att jag är dålig på att svara på SMS och hålla kontakten. Det är obotligt. Det kan ta en vecka att få svar på ett sms från mig. Eller en minut. Det beror på dagsformen. Dock är det aldrig något personligt mot något vän. Jag behandlar alla lika dåligt. Men jag känner att jag inte klarar av vänskap som pressar mig på den här punkten för då får jag panik och känner mig kvävd.

Återkommande vänproblem? Tidsbrist. Alla har vi familjer och jobb som kräver mycket och gör det svårt att hinna ses. Men jag har också mig själv som jag behöver umgås med på tu man hand för att fungera och må bra. Så det blir inte alltid så mycket väntid över. Men även på den här punkten får jag panik av press. Den som tränger sig på gör sig icke besvär – och jag drar mig bara längre bort när jag känner mig jagad.

Typiskt för dig som vän? Jag är precis som min pappa en fundamentalt nyfiken människa som gärna ”intervjuar” vänner och tycker att i stort sett allt som mina vänner vill prata om är intressant.  Jag vill gärna höra om hur de löser disksituationen i fikarummet, bristande personalpolitik på arbetsplatsen eller vad deras åldrade gamla mormor har för sig nu för tiden. Plus att jag är långsint som ett as. Jag glömmer aldrig en oförrätt.  Tills jag får ett förlåt. Då glömmer jag det i sekunden efter och tänker aldrig på det igen.

När blir du sur? Min toleranströskel för vänner är väldigt hög men jag blir sur när jag blir pikad om att jag inte hört av mig på länge, inte velat ses eller liknande. Jag tänker att om man är vänner så litar man på varandras omdöme. Om en vän inte ringt mig på ett tag förstår jag att hen har haft fullt upp. Eller behövt ensamhet. Eller inte orkar höras. Jag jagar inte upp mig och får för mig att hen plötsligt inte värdesätter vår vänskap eller bryr sig om mig. Martyrskap och skuldbeläggande hör inte vänskap till (det hör hemma i äktenskapet – hähä). Nej men all form av skuldbeläggande och sura förväntningar dödar kompiskärleken för mig. Vänner är liksom livets krydda. Att hålla på och sura och har konflikter finns ingen poäng med.

Tråkigast med dina vänner? Att varken Erica, Annakarin, Susanne, Albin & Ulrika, Malin & Johan och Malin W – som jag räknar till mina nära vänner och som viktiga personer i mitt liv var på mitt och Jakobs bröllop. Istället var där en massa vänner som jag faktiskt inte ens har träffat sedan bröllopet. Det är det tråkiga med att ordna ett stort bröllop när man är ung. Många av de viktigaste relationerna i ens liv är inte formade då.

Önskeegenskap som vän? Att jag var mindre av en ensamvarg. Då skulle jag kunna hålla liv i fler fina relationer än idag. Just nu står många på paus och jag har liksom inte tid att vårda allt. I mina vänners personligheter har jag inga önskeegenskaper. Alla har sina styrkor och svagheter och jag vet precis vem jag kan prata om vad med – och tillsammans tycker jag att jag har den perfekta vänskaran som jag är så tacksam för.

Värsta sortens vän? Den som är snål och räknar kronor och ören. Den som är tävlar med en och inte kan dölja det. Den som inte blir riktigt glad när den borde bli det. Det är den värsta sortens ”vän”.

Bästa sortens vän? Den som vill lyssna på mig men inte är rädd för att avbryta och som inte blir sur när jag avbryter. Där vi bubblar i munnen på varandra. Den som känner mina allra sämsta, fulaste, oginaste sidor men som tycker att jag är bra ändå. Den som säger ”Allting ordnar sig Clara” och pekar på alla gånger det ordnat sig förut och varför det kommer ordna sig igen för mig.

Gemensamma drag för mina närmsta vänner? Väldigt roliga, slagkraftiga och tuffa kvinnor. Med feminismen rinnande genom blodet. Frifräsiga och fantasifulla. Men med en lite konservativ sida som gör att vi kan sitta och förfasa oss över världen tillsammans. Som arga tanter. Det gör mig lycklig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

51 kommentarer på “Kompislistan”

  1. vi är väääldigt lika på några punker. så skönt att det finns fler som är dålig på att svara på sms och som tycker att skuldbeläggande och sura miner dödar kompiskärleken. WORD! så att säga 🙂

  2. En ganska homogen vänkrets, har du inga egna manliga vänner eller någon med utländsk bakgrund?

  3. Haha, jag har exakt samma förhållningssätt till mina vänner! Lustigt att det finns fler.

  4. Den som räknar kronor och ören kan göra det för att det är nödvändigt, det kan vara svårt att veta hur någons privatekonomi ser ut även om man är vänner. Rekommenderar instagramkontot klasshat. Obs bara pga ditt kategoriska uttalande, vet inget om dina avfärdade vänskaper.

    1. Njaa. Det stämmer såklart men du missförstår vad jag menar. Har flera kompisar med otroligt dålig ekonomi. Men generösa hjärtan. Där jag bjuder nio gånger av tio därför att jag vet att de skulle göra samma sak för mig om det var tvärtom. Och så har jag haft kompisar som tjänar bra med pengar men aldrig är spontant generösa utan snarare gärna snyltar och är giriga. Sånt avskyr jag

  5. Och vi sa samma då vi åkte hem från er i onsdags; så konstigt det känns att inte NI var på vårt bröllop! <3 De flesta av de vi umgås med nu var inte på vårt bröllop för 10 år sedan och de flesta som var med för 10 år sedan skulle man aldrig ha bjudit/blivit bjudna till idag.

    Vi är så glada och tacksamma över att ni finns i våra liv och över att vi får finnas i erat; en salig nåd är vad det är att ha vänner som ni!

  6. Spännande! Är väldigt lik dig vad gäller vänner. När gifte ni er? Skulle vara så kul att få se bilder från det!!

  7. Helt ärligt, jag skulle kunna kopiera den här texten och alla som känner mig väl skulle instämma att det var jag det stod skrivet om!! Med andra ord skulle du och jag passa bra ihop alltså :-).

    Kram på dig

  8. Väldigt bra lista, och kloka svar från dig, Clara!
    Jag har en liten fundering, gällande punkten ”när blir du sur”. Du uttrycker att sura förväntningar dödar kompiskärleken för dig. Men visst måste det vara okej att lufta sina förväntningar i en relation? Att jag blir ledsen av att mina vänner inte hör av sig på ett tag är väl okej att känna, utan att det behöver vara ”sura förväntningar”? Därmed inte sagt att det behöver bli kravfyllt eller att man inte får eget utrymme. Jag tänker bara att varje nära relation kommer med skyldigheter och ett ansvar gentemot varandra.
    En fundering bara! 🙂 kram

    1. Jag kan bara svara för mig själv, som verkligen kände igen mig i Claras svar: nej, för mig vore det tyvärr omöjligt att vara vän med någon som uttryckte att hen blev ledsen när jag inte hör av mig på ett tag. Med två småbarn och utmattningssyndrom finns inte utrymme för dåligt samvete över att min brist på tid och ork gör mina vänner ledsna. Då är det bättre att de lägger sin tid och vänskapskärlek på någon som bättre lever upp till deras förväntningar. Sorgligt men sant. Jag har ångest och skuldkänslor så att det räcker i mitt liv.

      1. Jag känner igen mig i dig också, Annika. Jag har också utmattningssyndrom och orkar mycket mindre än jag brukar. Och självklart ska det finnas utrymme i en vänskapsrelation att berätta att just i den här perioden av mitt liv kommer jag inte orka ses eller höra av mig så mycket! De äkta vännerna kommer ju förstå och respektera det (och förhoppningsvis stanna kvar). Men min fundering var snarare om grundläget alltid ska vara att man inte får ha förväntningar på varandra eller om man faktiskt får uttrycka om det är något man upplever inte står rätt till i relationen.

        1. Det svåra blir väl om man har en vän eller flera som mår dåligt och behöver en mycket. Hur gör man då, när man känner att man inte räcker till? Ska man då lämna sin vän i sticket för att man inte orkar/ids höra av sig? Tycker detta är jättesvårt, för jag ogillar verkligen kravfyllda relationer och mår dåligt av det såklart. Vill att det ska vara enkelt. Men samtidigt måste man ju hjälpa och stödja sina vänner när de behöver en. Hur tänker ni kring det, ni som också vill ha det kravlöst och enkelt kring vänskapen?

    2. Jag håller med dig, Helena.
      Visst handlar vänskap om att ge och ta eller rättare sagt få.
      Det är väl inte konstigt om en vän blir besviken om det hela tiden är hen som ska hålla kontakten.
      Även om vi alla har perioder av ups and downs, så kan man inte förvänta sig att ens vänner ska höra av sig varje gång, medan man själv är trött/deppig/utarbetad. Det kan vännen också vara. Vem håller kontakten då?
      Är det för mycket begärt i en vänskap att respektive part visar att man bryr sig?

  9. Veldig interesant innlegg. Kjenner virkelig igjen meg i å det å være dårlig på å svare på mail, enten med en gang eller 2 uker senere:) Med jobb og små barn blir det lite tid igjen til venner, men setter så himla mye pris på den lille tiden man får.

  10. Åh. Jag har SÅ svårt för människor/vänner som tycker det är okej att inte höra av sig, vänta en vecka med att svara på sms etc – och när argumentet bara är att dessa människor ÄR så. Och att vännerna inte ens får ifrågasätta det, för då känner ni er stressade? Nä, går fetbort för mig då jag tycker det är otroligt själviskt.

    1. Det är väl det som är så fint med vänskap? Att vänskap är frivilligt. Att den som inte står ut med en vän som hör av sig sällan kan bestämma sig för att sluta vara vän. Och vice versa. Ingen behöver ändra på sig. Till skillnad från i ett äktenskap eller i en familj där man måste försöka hitta en kompromiss kan vänskapen vara byggd på lust och glädje och friktionsfrihet – inte att någon behöver ändra på sig nödvändigtvis. Mina vänner vill jag inte ändra på ett dugg. De är bra precis som de är. Och ändrar jag någon gång åsikt så hoppas jag att jag kan ”släppa dem fria” istället för att tvinga dem att förändra sig för att göra mig nöjd

      1. Malin och Clara: Håller med dig Malin, tänkte också så när jag först läste inlägget. Men nu när jag läser Claras svar till dig håller jag med om det också. Det är en viktig sak jag lärt mig av att läsa bloggar och andra forum, att jag inte måste reagera på ”första känslan”, utan stanna upp och fundera ett varv till. Titta från ett annat håll. Vidga vyerna och lyssna på ”alla inblandade”. Det finns klokheter att upptäcka när man lyssnar utanför de invanda tankeramarna – så bra att det är så! Jag är både mormor och farmor, och funderar ibland på om jag är konstig som läser på ”ungdomars bloggar”, en vän till mig antydde det, men jag tycker det är stimulerande! Jag lär mig otroligt mycket, och ofta häpnar jag över att ni är så klarsynta och skärpta. Inte för att inte ungdomen är skärpt, så menar jag inte, men hur har ni hunnit skaffa så mycket livsvisdom? Jag tycker det är sorgligt om vi äldre inte skulle ta lärdom av er, det är rena terapin för en tant på snart 60 🙂

      2. Men att inte höra av sig eller inte är ju ingen egenskap någon har eller inte har, utan ett val man gör? Och väljer man att inte höra av sig till vänner (till skillnad från exempelvis familj) så är det ju definitivt en medveten prioritering, som jag tycker är slapp och oengagerad. Jag värdesätter vänner högt och tycker inte det bör vara en relation man engagerar sig i enbart när man råkar känna för det, och dessutom uttryckte sig som så att om krav ställs – då backar man. Låter inte som en trygg och nära relation i mina öron. Du skriver själv att du ”behandlar alla lika dåligt”. Varför väljer man att göra det?

        1. Att man inte hör av sig är ju i allra högsta grad en egenskap. Det handlar ju om hur social man är och hur ofta man vill ses och orkar höras. Stämmer två personer inte överens på den punkten är det bättre att inte ses än att försöka förändra varandra.

          1. Ja, fast när man har den ”egenskapen” i vissa relationer, och inte i andra, då upplever jag det mer som ett val man gör. Det går ju dock inte att ändra på människor precis som du skriver, men jag tycker oavsett att det känns väldigt själviskt och som en osympatisk sak att göra/tycka/känna. Men tur för mig att jag kan välja att endast ha engagerade vänner som vill höra av sig och ses!

      3. Intressant, jag förstår din tanke, men känner inte igen mig i resonemanget. Jag tänker att det inte är givet att familj och partner fyller den funktionen i livet som de gör för dig, och att vänskap därför kan ha väldigt olika betydelse. Om jag inte hade kunnat ställa vissa krav på vänskap innebär det att jag inte skulle ha något egentligt socialt skyddsnät (i alla fall i staden där jag bor). Så den roll som du beskriver att din partner och din familj har fyller de nära vännerna för mig.

        Man orkar med olika mycket kontakt, men det finns också situationer man kan förändra för att orka mer. Om man alltid är så trött att man inte orkar träffa vänner (och tycker att vänskapsrelationer är viktiga) behöver man kanske se över hur man prioriterar sin energi i vardagen.

    2. Håller helt med dig, Malin. Att inte höra av sig är ett val man gör, som visar hur lite man bryr sig. Om man inte har energi att vara social och träffas är det inte mycket begärt att skicka ett enkelt sms. Det kräver ingen stor ansträngning.
      Tråkigt att så många anser att det är ok att inte svara på sms på lång tid, och att de inte kan förstå att vänskap innebär att båda visar att man bryr sig. Man kan inte förvänta sig att en vän ställer upp för en själv totalt, och att man själv inte behöver lyfta ett finger.

      1. Hur kommer det sig att just ni är ”facit” på hur ofta och snabbt man ska höra av sig som vän? Klart att ni blir besvikna då om ni upplever att ni sitter på den objektivt rätta sättet och frekvensen att kommunicera på och att vissa vänner sedan inte kan leva upp till det!

        1. Du verkar ju själv hålla med då du skrev att du ”behandlar alla lika dåligt”?.

          Självklart finns ingen exakt svarstid, men ”vänner” som sätter i system att inte svara (när de egentligen både hinner och orkar) har jag inte mycket till övers för. Upplever dina tankar typ ”Jag hör av mig när det passar mig, och om någon har problem med det får ni antingen hålla tyst eller dra”. Inte ett synsätt jag önskar i mina vänskapsrelationer iaf, men hey – vi är alla olika.

          1. Ja. Eftersom normen är att det är dåligt så formulerade jag mig så. Men jag tycker inte att det är dåligt och när mina vänner gör samma sak tillbaka så stör det mig inte. Vissa vänner svarar snabbt och andra svarar knappt. Och båda sätten är okej för mig. Jag har inget behov av att ändra på dem

          2. Jag är precis som Clara i detta fallet. Ibland svarar jag direkt och ibland kan det gå några dagar/någon vecka. Alla mina vänner tycker det är okej. De vet att jag är så. Vissa av dem är likadana och andra inte, det är helt okej med mig också.

            Det är ju det som är så fantastiskt med vänskap, man hittar de man trivs med som trivs med en själv 🙂

  11. Detta är lite off topic och jag vet att det är inte detta som Clara syftar på. Vill ändå lyfta fram en annan aspekt på det ekonomiska. Just det där med att räkna kronor och ören är intressant, jag har dålig ekonomi men vill gärna köpa något fint till släkt och vänner när någon fyller eller så. Därför brukar vi (främst jag och mina syskon) köpa tillsammans, då kan man köpa något lite dyrare eftersom flera delar på notan. Det är oftast jag som fnular på gåvan, beställer och betalar vilket är helt fine. Det är så att säga ett kärt besvär. Men när det gäller att få de andras andel av pengarna så får jag tjata och påminna för att på cashen vilket har gjort mig sniken och lite sur faktiskt. Jag tycker det är fräckt att inte betala sin del utan anta att jag ska ta hand om notan. Jag har därför märkt att jag blivit just en sådan som räknar varje öre, för jag är så innerligt trött på att stå för fiolerna. Tycker det är synd eftersom jag faktiskt gärna skulle se mig som en generös människa, men känner mig istället som en riktig girigbuk.

  12. Så himla olikt mig! Mina vänner är mitt allt. Jag har varken partner eller en nära familj. Även när jag har haft partners så är vännerna prio ett. De är ju mitt skyddsnät som jag alltid vill ska finnas där och som jag alltid vill finnas där för. Vi hade inte funkat ihop. Blir så himla ledsen över när vänner bortprioriterar mig för familj/partners (upprepade gånger alltså) just för de är så viktiga för mig. Jag har ju ingen annan. I min värld är det ingen skillnad på vänrelation, familjerelation eller partnerrelation. Alla måste vårdas och man får ge och ta.

  13. Jag måste kommentera ang det där med kompisar på bröllop. Vi gifte oss unga och precis som du är det många av gästerna som jag inte träffat sedan bröllopet. När vi nu hade bröllopsdag slog vi på stort och hade en stor fest (större än bröllopet) där vi bjöd alla våra vänner och det kändes så bra att kunna bjuda igen för alla bröllop vi varit på de senaste åren (par vi inte umgicks med då vi gifte oss). Rekommenderas om man har möjligheten!

  14. Kanske har förväntningarna på vänskap blivit högre i takt med att det finns fler sätt att höra av sig på? Allting går snabbare nu än när jag var i er ålder, ja jag vet förstås inte hur gamla alla är här, men i Claras ålder i alla fall. Det som fanns var ”vanlig” telefon och handskrivna brev/kort. Telefonen satt fast i väggen och dessutom var det dyrt, i alla fall rikssamtal. Så himla roligt det var när det låg ett brev eller kort i brevlådan! De flesta av mina kompisar hade inte bil heller, så det var inte lätt med spontanträffar heller, om man inte bodde på gång/cykelavstånd. Jag hör att det låter som om jag är 100 år, men det HAR hänt otroligt mycket på kort tid! Kanske synen på vänskap har ändrats, om man inte får snabba svar blir man besviken och känner sig sviken. Det är klart om man aldrig vill höras kan man ju undra om det är vänskap. Men om man å andra sidan ”kräver” svar kan man ju också undra om det är vänskap? Jag är själv känslig för krav, särskilt i relationer. Att bli avkrävd uppmärksamhet känns mer som ett köpslående än sann vänskap för mig. ”Jag ska ha det här av dig, annars får du inget av mig”… Vänskap kan ju vara just detta att trots att man inte hör av sig av någon anledning så finns man på något sätt där för varandra ändå. Och när det funkar för båda tar man upp tråden igen där man sist slutade. Jag hade, tyvärr är det så, en vän som blev alltför kontrollerande, som sög all energi ur luften, som snarare krävde än bad om samvaro. Som vilken destruktiv relation som helst, det blev kvalmigt och var inte bra. Jag ”gjorde slut” och fick mycket hat för det. Men jag orkade inte, ville inte. Jag tog mig rätten att lyssna på mig själv, även om det var svårt. Vänskap kan också vara att ge varandra fria, att ge utrymme utan att döma. Några tankar bara, ingen ”sanning”…

    1. Ja, visst är det intressant. Tänker ofta på det. Förut fick man ringa till varandra – ville man då inte prata så behövde man inte svara. Och den i andra luren blev inte besviken för att man inte svarade för den visste ju inte ens om den nått fram med sina signaler. Idag skickar man SMS och FÖRVÄNTAR sig ett svar. Det är ett krav. Folk har inte längre någon möjlighet att inte se eller respondera. Messen går fram. Missade samtal lagras. Och kraven ökar. Därför tycker jag att det är orimligt att tänka att folk ska besvara allt och hålla konversationen levande. Ibland orkar eller vill man inte svara. Så måste det få vara utan att folk blir arga.

      1. Jag önskar så ofta att det var som förr, där man inte alltid var nåbar. Beskrev Instagram för min faster, och hur det fungerar med likes osv. Då började hon förstå vad jag menade med att jag blir stressad av ”kraven” som finns i vänskapsrelationer. Man bör Likea och hänga med för det är så enkelt. Stänger jag ner mitt konto blir det som ett avståndstagande mot mina vänner, att jag inte vill följa dem, så därför hänger jag där än ibland. Är också seg att svara på sms mot vissa. Orkar inte med alla mina relationer längre. Dom är för många för mitt mående och livssituation. märker dock att jag också är bortprioriterad från vissa håll. Men jag känner inga hard feelings, utan jag förstår!! När man var ung (är 33 idag) hade alla relationer sin plats,, på sport-arenorna, i kyrkan, i skolan, i kvarteret. Men nu är många av sammanhangen borta och då växer man ifrån varandra… Och jag känner att det kan vara intimt att bjuda in en del gamla vänner i mitt familjeliv som jag står i idag. Idag är min arena småbarnsliv och umgås helst med dom som finns där jag bor. Mina gamla vänner har inte samma betydelse för MIG, som de en gång hade. Jag ser dem med andra ögon idag, när jag fått distans till dem. Och en del saker gillar jag inte. Men ändå förmår jag inte att bryta kontakten, eftersom ingen gjort något konkret taskigt..utan jag fortsätter slå knut på mig själv för att hinna träffas. vi har starka band från förr som gör att det är svårt att inte bry sig om dem och när vi träffas är det faktist kul och jag blir mitt gamla jag igen. Men kanske är jag lite falsk som fortsätter vara nära vän, fast jag inte orkar. Men vill inte såra och ännu värre ”vad skulle de tycka om mig om jag gjorde så…” Hemska tanke,,, hehe…mitt stora svaghet i livet,, vad som är bakom min fina fasad: duktig och snäll,, den får inte raseras… Bäst att vara alla till lags.

    2. Men alltså. Det där är ju som att säga att det är dåligt att KRÄVA engagemang i en relation, oavsett om det är partner, familj eller vän. Som att det vore nåt fult och kvävande med att kräva saker. Hoppas ni inte kräver det minsta lilla av era eventuella partners heller, för då kan de ju känna sig kvävda…

      1. I en parrelation kräver man ju en massa saker av varandra. Just därför är det så skönt att inte göra det med sina vänner. Krav finns det nog av i livet ändå.

        1. Jag har SÅ svårt att förstå hur man kan se det som ett krav (i negativ bemärkelse) att engagera sig i sina vänner, när det gäller att svara på saker eller hinna ses. Jag ser det mer som en ynnest, ett privilegium – att dessa fantastiska vänner finns i mitt liv. Jag svarar på saker och engagerar mig för att jag VILL, inte för att jag måste.

          1. Skillnaden är väl kanske att du ser ditt beteende som en norm och det normala och rätta? Det finns väl fler sätt att vara nära sina vänner på?

          2. Ja, jag förstår hur du menar. Tror bara vi fungerar och känner väldigt olika, och det är ju såklart okej.

  15. Förstår inte varför folk blir upprörda, Clara följer bara den klassiska och fortfarande allmängiltiga kärnfamiljenormen. Familj går först och vänrelationer är sekundära och ska vara kravlösa. Så länge vänskapskretsen är homogen, som någon skrev, och alla har samma förväntningar är det väl inga problem. Alla behöver inte vidga sina vyer med en heterogen och varierande vänskapskrets.

    1. Fast ursprung och kön är ju heller inte den enda faktorn för en varierande vänskapskrets. Lika viktigt är det ju att fundera på om man bara har vänner som är från samma samhällsklass och som röstar samma sak politiskt. Jag tycker att det är väldigt berikande att ha kompisar som är olika värderingsmässigt – någon är stenhård vänster och en annan är med i Ja till Livet. Någon har genomgått könsbyte och någon är uppvuxen i Livets Ord. Någon är jurist och bor i en fin lägenhet i Stockholm och någon är svetsare med nio år i grundskolan. Det är också berikande!

  16. Tyvärr är jag sen i denna tråden. Vill berätta om mina vänner som jag fick en gång för många (30!) år sedan vid en längre utlandsvistelse. Vi hörs knappt av under åren, kanske ett julbrev då o då, men när vi väl träffas känns det som igår. Det viktiga är att jag o dom, vet att vi finns för varandra. Vill de komma på besök är de välkomna o viceversa. Vill jag skriva o be om råd så kommer jag att få stöd. Vill de skicka sina barn på sommarvistelse hos mig i Sverige så blir jag jätteglad osv. Men vi kräver inte av varandra att kontakterna ska se ut på ett visst sett. Respekt, tillit o nyfikenhet för varandra är det som kännetecknar våra relationer.