Innan jag blev kristen satt jag i kyrkan och störde mig på alla män som pratade. Kritiskt höll jag mig utanför trots att bästa sättet att påverka hade varit att gå med och förändra inifrån. Då hade jag kunnat bli det jag själv saknat. Men det var för jobbigt och för läskigt. Lättar och skönare då att stå utanför, med armarna i kors och vara kritisk. Tycka massa saker om hur andra borde engagera sig.

Gemensamt för människor som brinner för något är att det alltid står någon utanför med armarna i kors och tycker att de brinner fel. Engagerar man sig mot den sjuka köttindustrin säger någon att man borde prata om svältande barn istället. Pratar man om utsatta kvinnor i Sverige får man höra att man istället borde prata om dem i Afghanistan. Reser någon världen runt och föreläser om miljöförstöring kritiseras den för att den flyger. Ger någon pengar till välgörenhet får den höra att den bara försöker lätta sitt eget dåliga samvete.

Är det verkligen människors engagemang vi ska reagera mot? Är det inte bristen på engagemang? Måste man ställa viktiga frågor mot varandra? Måste vi rangordna allt elände på jorden och beta av dem i rätt ordning för att ha rätt att tycka något alls? Är inte allt lidande på jorden i själva verket ett enda stort pussel.  En bit behövs för att lägga en annan – tillsammans ger de hela bilden.

Människor som är engagerade i något snart blir engagerade i mycket. De som gjort långtgående feministiska analyser brukar också vara medvetna om andra orättvisor. Den som brinner för djur brinner i regel också för barn. Men när vi sätter så höga krav på varandra – att den som gör något måste göra allt – då är vi illa ute.

Vem ska våga engagera sig i något om engagemanget gör att man blir än mer ifrågasatt? Till på köpet av människor som själva gör väldigt lite om ens någonting alls. Det finns någonting djupt cyniskt och destruktivt i människor som konsekvent ställer sig utanför andras engagemang. Med armarna i kors och tycker att de som brinner brinner fel. Människor som “inte skänker ett öre till välgörenhet – för det mesta kommer ju ändå inte fram”.  Nej, det är ju klart att inget kommer fram när man inte ger. Kritiker som kritiserar allt men själv inte gör något.

Det är enkelt att vara pessimist och kritisk. Det är inte alls svårt att förhålla sig cynisk till omvärlden.  Men cynism är inte sannare. Det är bara bekvämare.