Radio är ett sådant naket medium. Rösten kan inte förställa sig – även om man försöker. Av film luras man. Bilden distraherar från det rösten berättar.  När jag lyssnar på våra gamla podavsnitt så hör jag mitt mående genom avsnitten. Det var Erica som påpekade det först. Du låter så mycket gladare nu för tiden. Det var mycket färre skratt i våra första avsnitt. Och det är nog sant. Vissa avsnitt har vi spelat in precis när något bra har hänt och vi liksom bubblat av energi. Andra är det tvärtom med. Man hör till exempel att vi var väldigt trötta och slitna när vi spelade in avsnittet Vid Umeåälvens strand. Det var under en jobbig period kring jul när vi båda behövde vila upp oss och jag hade ett ångesttryck kring bröstet, ständigt närvarande.

Jag tycker att hela den här poddupplevelsen är lite läskig. Visserligen har jag bloggat i elva år men jag släpper ju in er på ett helt annat sätt i podden än i bloggen. Man får ju en annan känsla för personligheten genom poddar. Kanske därför de är så populära?

Jag upplever samtidigt poddformen som mycket mer förlåtande. Medan jag ibland känner att jag knappt kan skriva någonting i bloggform på grund av risken att missförstås – vågar jag säga nästan vad som helst i podden. För när man hör rösten så hör man nyanserna och tolkar allting lättare. Det är fint. Tack för att ni lyssnar. Och tack alla som skrivit och sagt att ni nästan kört i diket eller kissat på er av skratt till våra senaste två avsnitt. Det är roligt att få underhålla er.