En sjukdom för prestationsprinsessor?

#hjälpjagärutmattad

Jag dras till stora organisationer som utåt sett är väldigt välmående men när arbetsvardagen dragit igång har det visat sig att det enbart är prestation som räknas. Så länge jag levererar är det OK, då lever jag upp till min arbetsplats förväntningar, men när jag som nu, vacklar och har en dagsform som pendlar under arbetsdagen… Då känns det som att jag får klara mig helt på egen hand, utan något stöd av min närmaste chef

Så här skriver Linda under hashtaggen #hjälpjagärutmattad. Jag blir så förbannad när jag läser alla era upplevelser om utmattning. Ofta pratar man om utmattning som någonting som drabbar prestationsprinsessor som inte lärt sig säga nej. En sjukdom för allt för duktiga flickor. Det är ett så jävla fult sätt att lägga skulden på individen istället för strukturen.

Sanningen är att vi har byggt vårt lands välstånd på att framförallt kvinnor arbetar över sin egentliga kapacitet. Inte minst inom skola, vård och omsorg. För kort om personal på för många barn eller sjuka. Men hon förväntas fixa allt, hon klarar biffen! Hon räddar liv och utbildar barn och sköter gamlingar. Hon ordnar upp situationen och dessutom till en riktigt kass lön. Och när hon kommer hem fortsätter arbetet, för även där är hon huvudansvarig. Både för hushållsarbete, barn och sina nära relationer.

Vi litar på hennes förmåga, utnyttjar den till max och tar den för given. Tills den dag då hon blir utmattad. Då får hon höra att hon måste lära sig att säga nej. Sluta vara en sån duktig flicka. Sätta gränser kring sig själv. Inte vara en prestationsprinsessa. 

Efter lågkonjunkturen som drabbade Sverige under nittiotalet ökade sjukskrivningarna för psykisk ohälsa dramatiskt framförallt bland verksamma inom sjukvård och skola. Det är statistiskt säkerställt att ohälsan hängde ihop med besparingskraven under den här tiden. Ju fler man sparkade och ju mer man skar ner i verksamheten – desto högre psykisk ohälsa bland de som blev kvar. Åtgärder som var tänkta att spara pengar kom tillslut att kosta pengar i form av höga sjukskrivningstal.

Det här är ett svek från samhället och från arbetsgivarna. Sverige har blivit ett av världens rikaste länder. Men vi förmår inte ta hand om de medborgare som bär upp det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

58 kommentarer på “En sjukdom för prestationsprinsessor?”

  1. Åh så fruktansvärt mycket jag känner igen mig det där!
    Uppväxt med en pedantisk mamma som städade, städade och städade, fixade, donade och höll i alla trådar samtidigt. Det jag mest minns av henne under barndomen är faktiskt att hon städade, och var stressad och irriterad. Hennes systrar och mamma var precis likadana och jag som flicka har drillats hårt att följa i dessa spår. “Såhär ska det inte se ut hos en flicka..” “Du som är flicka ska hålla ordning”
    Vid ett tillfälle(när jag blivit vuxen) när jag uttryckte att det var tungt att hinna leva upp till samhällets alla krav på perfektion fick jag en syrlig kommentar av en släkting “När jag var i din ålder orkade jag med det dubbla du gör idag, och då ska du veta att jag hade fler barn än du har nu”
    Och när jag nu försöker hålla liv i allting på samma gång, det vill säga jobb, relationer och hemmet så får jag kommentarer av samma personer att jag måste stressa ner! Att sänka kraven på mig själv! Och jag har även fått kommentarer om att det kanske inte är så konstigt att jag upplever att barnen bråkar mycket sinsemellan, det beror ju naturligtvis på MIG, att jag sprider för mycket stress hemma..sagt av personer som drillat mig så hårt i hur en flicka ska se ut, bete sig, agera och att hon ska hålla hemmet i topptrim. Åh, jag blir arg när jag tänker på det, men det är så skönt att läsa att det finns andra där ute som känner likadant!

  2. Håller helt med! När jag var på väg in i min utmattning fick jag ofta höra att jag skulle dra ner kraven, inte vara duktig. Helt enkelt att utmattningen hade med mitt sätt att förhålla mig till mina arbetsuppgifter att göra. Antyddes samtidigt att jag var skör o att det nog var en depression. Aldrig ett ord om att det hörde samman med arbetsplats, strukturer, könsnormer eller organisationen som helhet, vilken har skyhöga sjukskrivningstal. Har lämnat arbetsplatsen och skolar om mig för att överleva.

  3. Fy fasiken alltså! Det är så jäkla svårt, man vill så mycket. Har höga ambitioner och stora mål men någonstans finns gränsen när man inte pallar längre. Jag har äntligen kommit tillbaka till att känna igen mig själv och orka göra saker.

    Men så viktigt att du lyfter och pratar om det här!

  4. Fast alla vi då som faktiskt säger nej, som tar hand om oss, som förstår att kroppen och psyket inte orkar hur mycket som helst. Som när det är kaos på jobbet och tufft privat ändå jobbar hårt med sömn, motion och avslappning för att få kroppen att hålla. Eller personer som vägrar sköta två eller tre personers jobb bara för att visa sig duktig. Som faktiskt står upp för sig och kollegorna gentemot arbetsgivaren.

    Då har vi lite svårt att förstå varför ni ska skylla på samhället istället för att ha fokus på individens egna ansvar för sig själv. Om inte så många kvinnor envisades med att bara köra på och inte ta ansvar för sig själv eller för sin verksamhets välmående på lång sikt så skulle ju problemet vara betydligt mindre.

    Clara, du skrev någonstans i det här sammanhanget att utmattningssyndrom är en “skitsjukdom”. ja, det förstår jag att man känner, att det är galet tungt att må så dåligt som en utmattad person gör. Det förringar jag inte en sekund.
    MEN, det är ändå en himla skillnad mot den sjukdom som brukar kallas för skitsjukdom, nämligen cancer. Eller ALS eller MS osv. Alla de där jäkliga sjukdomarna som man inte har en aning om varför någon drabbas av och som slår så hårt och skoningslöst.

    Utmattning byggs upp under lång tid och drar personen i bromsen i tid så kan det värsta förebyggas och hindras.

    1. Ja självklart finns ett egenansvar i att dra i nödbromsen. Men det finns inte alltid människor att lämna över “omsorgsansvaret” till för att göra utrymme till den där motionen, vilan och kosten som du kan göra. Ponera att du har en man som ligger ute på veckorna och du är ensam med barnen? Kanske att du är ensamstående? Lägg därtill att du har äldre föräldrar med sjukdomar som vägrar hemvård? Din arbetsplats kanske är turbulent och otydlig arbetsplats med ospecifika krav och förväntningar? Du kanske har sjukdom i familjen, barn med särskilda behov? Det kanske finns en egen ohälsa i grunden som du aldrig sökt hjälp för?

      Grattis till dig som har förmånen att kunna göra de saker som är bra för dig. Alla kvinnor har inte det. Därför måste vi prata om samhällets förutsättningar och vilka krav som ställs på kvinnor. Det är inte detsamma som att frånta kvinnors egna möjlighet att säga nej och stopp eller bortse från egenansvaret. Vi har genom åren sett Barnmorskeupproret och vi har sett #pressatläge för att nämna ett par av de kvinnodominerade arbetsplatser som organiserar sig och säger stopp.. Så nog försöker kvinnor både individuellt och i grupp att säga nej, men tyvärr har åtminstone inte jag sett aktiva stora åtgärder för att faktiskt dra i nödbromsen på samhällsnivå. Därför tycker jag det är så bra av Clara att lyfta perspektivet och bredda det från individuellt till samhällsproblem.

      1. Precis Josefine! Och Clara, om du inte sett; kolla in #pressatläge och Förskoleupproret. Så himla viktigt initiativ (som inte agerar mot någon förskola utan vänder sig till politiken för att få till en skillnad för barnens och pedagogernas arbetsmiljö).

    2. Men om man sagt till? Pratat med chefen flera gånger? Blivit lovad saker och inget händer? Blivit nekad att få gå ner i arbetstid? Sen pang så hann man bli utmattad istället för att tex hinna säga upp sig.

      1. Ja, precis så har det nu blivit för mig! Har sagt upp mig, men tyvärr hann min energi försvinna. Skulle sagt upp mig för flera månader sen, men lätt att vara efterklok!
        Arbetsgivare borde ta ett större ansvar när anställda faktiskt säger till och ber om hjälp, vill gå ner i tid och mycket mer.

    3. Hej Karin!

      När jag läser din kommentar tänker jag att vi inte kan hålla på och jämföra äpplen med päron, vi måste se VARANDRA istället. Jag kan ändå känna igen mig i hur du tänker, skulle säkert kunnat skriva en sån där kommentar innan jag blev deprimerad efter ett trauma. För att jag inte hade hela bilden då. Nu har jag varit sjuk i 1 år och 3 månader nu och vet att en depression har många likheter med en utmattning eftersom jag inte är ensam i mitt lilla hörn av världen om att må dåligt just nu. Finns så många kvinnor runt mig som faller. Därför tycker jag att vi kan slå fast att det är en skitsjukdom som kan förstöra så mycket. För den som är utmattad på alla plan – livet, relationer, jobbet, kroppen m.m. Det slår så hårt och är skoningslöst mot människan. Vi kan inte lägga ansvaret på den sjuke, vi MÅSTE se det ur ett större perspektiv precis som Clara skriver. Tack för att du gör det Clara, jag backar upp dig alla dagar!

    4. Människor har olika inre styrka. Inte alla har förmågan att säga detta viktiga nej och låta det stå där orubbligt. Vi som har gjort det skall knappast klappa oss själva på axeln och tycka att vi är extra duktiga för det. Vi har haft ynnesten att – beroende på omständigheter, arv, miljö, vad du vill- klara av att stoppa i tid. Håller med Clara och många andra om att det sannerligen i första hand är ett sammhällsproblem. Samhället är vi alla. Så vi alla har såväl eget som gemensamt ansvar i denna fråga.

    5. Jag håller med dig. Samtidigt så är det ju frustrerande att de gånger jag sagt nej eller prioriterat familjen/min hälsa först så får jag det slängt i ansiktet. Blir pressad att säga ja när jag sagt nej tre gånger redan. Blir uppläxad att jag måste lära mig säga nej och tänka på min hälsa men när jag gör det så möts jag alltså av något som liknar förakt eller som implicerar inkompetens över att välja rätt.

      Sedan tror jag också att det kan vara svårt att veta hur jag ska hantera en (för mig) ny situation när det plötsligt blir för mycket. När jag plockat bort projekt efter projekt men det inte hjälper. När jag flaggar och säger att jag mår inte bra, möts av förståelse och aktiva handlingar men det fortfarande inte hjälper. Energin är fortfarande inte tillbaka trots att den “på pappret” borde vara det. Jag tror att det är naturligt att alla känner sig lite vilsna någon gång och inte riktigt vet hur de ska möta en sådan utmaning.

      Och jag tror helt enkelt inte att varken du eller jag tjänar på att se det som enbart varje individs ansvar utan att vi måste tänka lite större än så.

    6. Jag läste din kommentar igår kväll Karin och jag tog nog mer illa till mig då än vad jag förstod. Jag kan förstå hur du tänker – absolut. Det måste kännas surt att själv lägga in timme efter timme på träning/kost/sömn etc när tid är en bristvara och sedan hör man om människor som går in i väggen för att de inte säger nej utan vill vara duktiga.

      Jag vill någon stans bara säga, att vi människor har så otroligt olika förutsättningar och startpunkter här i livet. Ibland stöter man på folk som säger att “men herregud, det är väl bara att säga nej! Stå upp för dig själv människa”. Som att det var ett enkelt val, knäppa lite med fingrarna och en avsaknad av kunskapen att det var det man behövde göra.

      Det jag menar med det är att givet den uppfostran jag kom ifrån och den oro samt okunskap kring vad som förväntades av mig på ett kontorsjobb (jag är den första personen i min släkt som har läst på gymnasiet, och sedan på Universitet) så hade jag redan kommit långt. Jämför man min självkänsla med den som jag tror att min mamma har så har jag gjort en ENORM personlig utveckling. Jag var överviktig som barn och förstod vikten av motion, så jag började träna när jag började universitetet och gick ner 27 kilo. Jag visste om vikten av sömn, varför jag inte gjorde något annat än att jobba och gå hem och sova. När jag insåg att min första arbetsplats efter civilekonomexamen gjorde att jag mådde dåligt försökte jag desperat att få psykologhjälp. Men jag hann inte få hjälp innan jag kraschade.

      Vad jag vill säga med allt det här är att de allra flesta av oss vet nog om att man ska säga nej. Man kanske tom gör det – men blir ändå inte lyssnad på. För mig, som inte hade ett annat jobb att jämföra med, förstod inte HUR dålig arbetsplats jag hade hamnat på. Som fick höra av chefen “har du tänkt på att du alltid kommer in sist, men ändå går först” när man lägger in 10h om dagen och ofta även lördagar. Jag tänkte att jag skulle sluta, så fort jag fick semester så att jag hade ork att söka andra jobb. Eftersom det var mitt första jobb efter examen var jag livrädd för hur det skulle se ut om jag inte fick fast anställning efter min provanställning – då skulle jag inte heller vara kvalificerad till A-kassan.

      Till slut var det inte de faktiska timmarna som gjorde mig sjuk. Det var stressen av den dåliga arbetsmiljön, stressen över att hitta en bostad (bodde i en studentlägenhet som blev uppsagd pga att jag inte längre studerade och hade fått nej som svar på frågan om jag fick flytta hem igen), sorgen över en vän som inte orkade leva, stressen över att ha en pappa som ringer och berättar att han inte har pengar till mat till sig själv och min lillebror och undrar om han kan få låna och till slut den ohemulda oturen att allt detta händer under samma treveckorsperiod där min dåvarande pojkvän pga en tidigare ryggskada får höra av läkaren att han troligen aldrig kommer kunna gå obehindrat igen. Då kraschade jag – jag kunde inte hålla ut till den inbokade tiden på vårdcentralen för utredning om psykologhjälp.

      Jag vet inte om jag borde posta den här kommentaren. Jag förstår att ingen kommentarsskrivare här menar något illa till någon – eller förringar de faktiska problem man får av utmattning. Jag känner bara en sådan enorm matthet i att skulden så ofta skjuts över på den sjuke. Som att man inte försöker, som att man inte själv gärna hade blivit lyssnad på eller ville ha en bättre situation för sig själv. Jag förstår att min historia kanske skiljer sig från en del andras och att jag hade maximal otur att allt detta hände mig under en och samma månad i livet. Men det är just det jag vill lyfta fram också: hur olika förutsättningar vi alla har, hur långt man har kommit i sin personliga utveckling och hur olika rustade man är för livet.

      Nu har det snart gått fem år sedan allt det här hände 24-åriga mig. När jag väl kraschade hade jag en otrolig tur att få psykologhjälp direkt. Under våra många samtal förklarade hon för mig att det var vanligt att människor som bränt ut sig en gång gör det igen innan de inser att de måste lägga om sitt liv. Det skrämde skiten ur mig och jag bestämde mig för att helt byta bana och “började om” mitt yrkesliv i en annan bransch. Idag jobbar jag på en hållbar arbetsplats där personalen blir lyssnad på – men gudarna ska veta att det var svårt att hitta dit!

    7. Hej!
      Jag applåderar din styrka. Om du har stått upp för dig själv och sagt nej till arbetsuppgifter så har dessa lagts på någon annan som kanske inte hade styrkan eller vågade säga nej. Då gäller det att även stå upp för övriga i organisationen. Det är en stor utmaning och kräver mod. Jag skulle vilja höra mer. Företag organisationer bör vara fullt ut ansvariga för att bedöma arbetsbördan på varje individ och ekonomiskt ansvariga för konsekvensera i de fall arbetsbördan blivit för stor med resulterande personaldefekt. Förebyggande underhåll av både personal och utrustning sas. När AI kommer ersätta personal är jag övertygad om att företagen kommer lägga stora summor på att underhålla datorerna och robotarna.
      Sjukskrivningarna en samhällskostnad som vi alla betalar.
      MVH
      Lina

  5. Alltså så jäkla bra formulerat! Håller verkligen helt med dig.

    Blir så himla ledsen på att vi som individer många gånger får skulden, när det (precis som du skriver) finns ett strukturellt problem.

    Superviktigt ämne verkligen, tack för att du lyfter frågan! ♡

  6. Bra skrivet för det stämmer på pricken från de erfarenheter jag har. Jag hade en period på jobbet då jag mådde dåligt pga de krav och den stress som fanns där. Chef samt företagshälsovård menade att jag borde lära mej hantera stress bättre. Att det var bara mej själv jag kunde påverka, inte omgivningen som gjort mig stressad. Delvis sant, få verktyg att hantera stress är bra. Men sa någon nåt om hur vi kunde jobba för att förbättra arbetsmiljön? Nej. Det var jag som skulle förändras.

  7. Blir tårögd när jag läser mina inkopierade meningar i början av ditt inlägg… Sitter med en deadline idag och som vanligt när jag bör och måste fokusarbeta- så tappar jag lätt koncentrationen och förströr mig med annat. Det tar så mycket kraft. Så skönt att veta att vi är flera samtidigt som det blir en tydlig signal. Vi, samhället har skapat strukturer som inte är hållbara… De enda egentliga resurser samhället har (som jag ser), är individer, sedan är vi alla olika.

  8. Det är märkligt att man får veta “Stå på dig, sätt gränser, ta inte skit” men så fort jag följer de råden, blir samma personer som sagt det, skitsura. “Vem tror du att du är” ser jag i deras ögon, de klarar liksom inte av frukten av deras råd. Så får man lära sig att vänta ut dem, de måste lära sig var gränsen är satt. Mer får de inte kräva, närmre får de inte komma. Men vilket liv i luckan det blir ibland. Särskilt inom vissa kulturer (jag säger inte att det handlar om kyrkan *host*).

    Tack för vidarediskussion – ämnet är viktigt!

  9. SÅ bra skrivet Clara!
    👏🏻👏🏻👏🏻
    Jag jobbar inom vården och kan (tyvärr) bara instämma i att det du skriver är sant.

  10. Tack för det du skriver, suveränt bra! Stämmer på pricken. Högre löner, anställ mer personal och kortare arbetsdagar; ex) deltid/6-timmar och eller färre arbetsdagar/vecka. Och hela “arbetsstrukturen” bygger på den sk “tillväxten” där den giriga marknaden och halvkorrumperade politiker/myndigheter går hand i hand, när pengar och vinst räknas mer än människors välmående, när det mesta är på “männens villkor”, deras “strukturer” är, har alltid varit näst intill omöjliga att förändra. Vi har bara kommit en liten bit på väg till förändringar, och frågan är på vems/vilkas bekostnad? Barn och kvinnor får alltid utstå värst och drabbas.

  11. Det är absolut såsom du skriver! Jag tillbringade ett helt år som arbetslagsledare på förskolan där jag jobbar där vi ska leda förskolan åt rätt håll och jobba med utveckling och det är jättekul! Jag ansågs så värdefull och bra att jag under ett år fick ha två lärarstudenter fastän jag själv nyss examinerat. Jag gick på fortbildningar och halva mitt arbetslag blev sjukskriven och var bittra att jag 26 år gammal (då) var den som ledde arbetslaget. De kände sig överkörda av mig. Så jag hamnade i konflikter och redigt dålig stämning. Hade högtflygande visioner för förskolans verksamhet (har jag fortfarande) men fick noll stöd från kollegor men massa stöd från chefen. Men efter ett år var jag slut. Jag hade noll lust kvar. Jobbade heltid. Efter semestern var kag fortfarande trött. Ville inte jobba. Hade inget sug att vara med barn eller kollegor. Samtidigt som vi hemma renoverade huset och spenderade två år i ofrivillig barnlöshet.
    Så jag kraschade i höstas. Låg och grät och grät. Jag ringde min mamma och sa att jag behöver hjälp. Men jag vet inte hur. Jag bara orkar inte. En vägg. Pang. Låg stilla på soffan dygnet runt i hela dagar. Blev svimfärdig av att ta en promenad. Jag som för några veckor innan sprang 6km.
    Jag tog ett återfall nu på våren. Gravid och glad. Tror bäbisen drog i handbromsen innan de ska pang. Så nu ska jag bara vila tills bäbisen ska födas.
    Så bra stöd från min chef. Bästa möjliga. Jag är min egen fiende. Jag övar på att bli min bästa vän. #hjälpjagärutmattad

  12. Verkligen. Jag har själv kännt att det varit mycket nu under våren och har skalat ner men det hjälper ju inte helt när det är strukturen som felar.
    ”Men du får ju säga nej Lina” säger en kollega och jag blir förbannad på skenheligheten för de gångerna jag faktiskt har sagt nej blir jag pressad av samma person att ändå säga ja. Eller får höra av en annan person då jag prioriterar min familj eller min hälsa att ”jag tycker att du har gjort några dåliga val” precis efter hen har uppmanat mig att tänka på min hälsa. What the actual fuck liksom?!
    För vissa personer är det som att ett nej bara gäller när de passar deras intressen.
    Mvh

  13. Så sant! Och så himla enkelt (och förbenat fult och utstuderat) att lägga skulden på den som är sjuk. Hela vårt samhälle är snett som bara den när det gäller “prestationer”. Vi är= vad vi presterar. Hur vanvettigt är inte detta?!? Vårt samhälle skapar verkligen grogrunden för “prestationsprinsessor”! Fast vi vet hur farligt det är fortsätter vi bara springa mot stupet i jakt på…exakt vad skulle jag vilja fråga? Sen ska man säga till sjuka/utmattade kvinnor att de borde “släppa på kraven”. Vilka krav? Jo, underförstått krav de ställer på sig själva. Fult! Det handlar om krav vi alla är med och ställer på alla. Vanvett!!! Och hur i hela himlen får vi stopp på det? Ser alla omkring mig stressa, pressa och kämpa för att klara sig och inte bara klara sig utan klara sig extra-superbra. Jo, för annars är det någon annan som får tjänsten, platsen, uppdraget och själv “försvinner” man. De flesta inte bara förvärsvarbetar utan skall sedan uppvisa lyckliga familjen, fina hemmet och förtjusande trädgården med fantastiska sällskapslivet, slanka som vidjor i en “rätt” utstyrsel. Fy fanken vad jag är less på detta. Jag har själv valt att “hoppa av prestationståget” för flera år sedan. Och milde tid vad jag är tacksam för detta. Innan jag blev sjuk. Innan allt snurrade så fort att jag inte kunde hålla kontakten min egen inre människa. Folk tycker jag är galen “hur kunde du säga nej till alla dina möjligheter”. Det skall “folk” faktiskt ge tusan i!!! Vi behöver nog sluta tycka så dj-vla mycket om varandra och ägna oss åt att sköta vårt eget. Var och en har bara sitt enda joderliv. Låt varandra vara och sluta i frågasätta varandra. Hade jag tagit den där fantastiska tjänsten så hade jag idag knapp vetat hur mina egna ungar ser ut. Visst hade jag haft mer pengar, “högre status”och allt möjligt sådant. Märkligt nog (eller kanske inte så märkligt) fick jag uppmuntran, stöd och bekräftelse för den väg jag valde av två gamla herrar runt de 90, som själva haft “fina” forskartjänster i alla år och “gjort sig ett namn” inom vårt ämne. De sade att inget jag valde bort – i mitt fall forskarvärlden, spännande forskningsresor, att “bli publicerad”, hundra tusen timmar framför datorn med rapporter… ja hela rasket – kunde uppväga tid och kraft och närvaro med min familj. De visste. De hade varit där och de ångrade sina val. Och själv sade jag inte nej till alla mina möjligheter, jag skärskådade just alla dessa möjligheter och valde dem som låg mig allra närmast om hjärtat. Oh, vad jag önskar att vi kunde se varandra som “människor som bara finns”, sluta tala om oss själva och varandra som det vi presterar. Till den som tvekar inför “den där fantastiska möjligheten” vill jag säga våga vägra! Våga verkligen se vad du har (familj tex) och våga ta ett steg undan från världens brus. Ingen behöver så att säga motivera sin blotta existens med stora prestationer. Vi finns! Det är nog! Och det går att leva enklare, stillsammare, långsammare och mycket mera i det ögonblick som just nu ges. Det kan ta lite tid att ställa om, från att springa runt efter “framgång”, att kämpa för att” vara lyckad”. Låt det ta sin lilla tid. Ro och stillhet kommer att infinna sig. Och en helt ny värld kommer att öppna sig för dig och de dina./M

    1. Fast detta: “De flesta inte bara förvärvsarbetar utan skall sedan uppvisa lyckliga familjen, fina hemmet och förtjusande trädgården med fantastiska sällskapslivet, slanka som vidjor i en “rätt” utstyrsel.”

      Det kan man faktiskt inte alls skylla på alla andra om man hoppar på. Finns massor med kvinnor som inte toksminkar sig, som inte köper senaste modet för dyra pengar, som inte har gäster hemma tre ggr i veckan. Som faktiskt är nöjda med campingsemester i Sverige. Som står ut med att vara lite tjocka och köpa kläder på HM.

      Någon (är det Clara eller någon helt annan) har någon gång skrivit en inlägg om att man inte ser allt som människor prioriterar bort. Dvs om man bara ser på sociala medier alla fina trädgårdar, alla löparrundor, alla resor och tror att det är hela bilden av de människornas liv, då blir det helt snett. Alla prioriterar bort men det skriver man ju sällan om på FB, man skriver ju om det man gör, inte det man inte gör.

      1. Här är en lista på fler saker man inte behöver hoppa på:
        – Kompisar. Det tar så mycket tid! Säg nej till vänskap och ta ansvar för att undvika utmattning!
        – Porslin. Måste diskas hela tiden, har ni tänkt på det? Ät istället på papptallrikar och spara energi.
        – Duscha. Det är ett val du gör att sträva efter renlighet och det finns massa människor som är smutsiga och klarar sig bra ändå.
        – Trädgårdsarbeta. Låt istället din radhusträdgård bli en härlig djungel, det kommer stressa av att se grannarnas blickar på ditt botaniska mästerverk.

        Kom ihåg! Det finns inga konsekvenser av att avvika från normen, det är ALLTID lättare att vara ett ufo än en i gänget. Ensam och smutsig, fången bakom en snårig trädgård, får du tid till återhämtning och kan njuta av en god middag serverad på papptallrik. Om samhället stressar dig – ta ansvar och välj bort samhället!

        1. Jahaja Katja B, ät på papptallrikar då om du blir så provocerad av att vissa väljer bort saker i livet. Låt för all del bli att duscha också om det ger dig någon form av glädje och då är det kanske lika bra att du avstår umgänget med dina vänner (pga den odör som sannolikt blir följden av detta val). Är du arg? Är detta ett försök till ironi? Ditt inlägg är en aning osammanhängande…vill du bo i en snårig radhusträdgård, smutsig och utan vänner så…bara gör det…eller??? Vi väljer ju som sagt, mycket mer än vi kanske vill tro är våra egna val i livet och sedan konsekvenser av dessa val.

          1. Hej Marelene A!
            Nu har det blivit missförstånd märker jag. Som du mycket riktigt tolkade det ironiserar jag i mitt inlägg och jag ska förklara hur jag tänkte: jag tycker det i kommentaren från Karin (som jag svarar på) läggs mycket fokus på idividens val som orsak till stress och utmattning. Det tycker jag är fel. Jag tycker det är viktigt att man ska få fortsätta prioritera att t.ex. sminka sig och inte skuldbeläggas för det även om man är utmattad. Jag tycker att vi har en ohållbar struktur i samhället och att det är den vi ska prata om, inte individers val och hur dessa leder till utmattning. Självklart tycker jag att man ska välja bort och prioritera om vid utmattning om man så önskar, men jag tycker inte att man skylla utmattning på dålig prioritering av individer. Då menar jag att att vi till slut sätter individer i situationer som den jag beskrev ovan, helt ohållbara existenser där den sjuka får ta hela ansvaret för sin psykiska hälsa. Hoppas du förstår hur jag menar! 🙂

  14. Det finns en tankesmedja som nu avslöjar hur mycket sparkrav som finns inom offentlig sektor trots att det ”satsas. Tankesmedjan Balans – gå in dit och lär dig om det sjukaste i vår tid: utmattningarnas orsak.

  15. Så bra skrivet! Blir ledsen, vilket hemskt samhälle vi har..
    Tänker på min mor, som har ett vårdyrk. Balanserar gamla sjukskrivningar med en ständig trötthet. Ökad arbetsbelastning i och med nedskärningar och brist på (utbildade) kollegor. Hjälper till med både föräldrar, barn och barnbarn på fritiden.

  16. Läser bloggar men kommenterar sällan. Trist läsare på det viset. Men nu: BRA TALAT CLARA!

  17. Ja!!! Dags att ställa om i det här landet. Fy vad jag hatar arbetslinjen. Jag brinner upp!!!

    Aurgh!

    Så, nu har jag vrålat av mig.

  18. Jag har jobbat i företagshälsovården sedan slutet av 80-talet och hela tiden intresserat mig för den psykiska ohälsan och den psykiska och organisatoriska arbetsmiljön. Jag har funderat mycket över hur vi kan hjälpa arbetsgivarna att bli bättre på att hantera den här delen av arbetsmiljön. Funderat över var gränsen för den roliga stressen, glädjen över att fixa en strulig arbetsuppgift, och den skadliga stressen går. Jag har funderat över vad som är motsatsen till stress. För det är ju det vi borde sträva efter. Och också funderat över vad som är individens ansvar och vad som är arbetsgivarens ansvar.
    Ni är många som tycker att ansvaret lagts helt i ert knä. Och jag förstår att det kan upplevas så och i många fall också vara så. Men det positiva med att lära sig mera om sitt eget sätt att hantera stress och att se vad man själv kan förändra för att må bättre är ju att man själv får en aktiv roll och får ökad kontroll över sin egen situation. Om det bara vore arbetsgivarens ansvar att förändra så överlämnar man allt i arbetsgivarens hand och blir “sittande passiv”, som en marionett, i väntan på att nåt ska ske. Den känslan av maktlöshet är inte positiv. Jag tänker att alla människor har ett eget ansvar för hur man agerar i sitt eget liv. Även om jag också vet att vi alla är en produkt av uppfostran och det samhälle vi lever i.
    Arbetsmiljöproblem ska hanteras systematiskt på en arbetsplats. Prata om dem på arbetsplatsträffar, i medarbetarsamtal och se till att chefen får veta vad som inte fungerar. Involvera facket. Om det inte tas på allvar, blir bättre eller att du blir mindre värderad för att du inte orkar, byt jobb! Inget arbete är värt att offra hälsan för.

  19. !!!!!!! Hear hear! Tack för att du belyser detta. Tänkte så mycket på det när jag såg Fanna Ndow Norrbys program om utmattning på SVT när det intervjuade en kvinna som när hon blev sjukskriven blev ersatt av två män, men inte hade fått färre arbetsuppgifter när hon larmat om att det var för mycket att göra. Folk förväntar sig att kvinnor ska prestera över sin förmåga för att samhället/företaget ska gå runt.

  20. Jag tycker allt att det är dags för lite gammal hederlig revolution! Är ni med mig, systrar?!

  21. Inte nog med att vi arbetar kort om folk på våra arbeten till låga löner och tar ett stort ansvar för hushållsarbetet och curlar män, jag ser en stor fara i alla andra tjänster vi utför på vår fritid. Vi ska sätta oss in i alla möjliga olika arbetsuppgifter som tidigare utfördes av anställda på banken, försäkringskassan, matvarubutiken m.m. Allt ska gå så lätt och smidigt att göra själv via internet med ett bank-ID eller varför inte scanna varorna själv? Vi arbetar inte bara våra timmar på dagen utan fortsätter sätta oss in i diverse system som ibland underlättar och förenklar men också komplicerar och kräver mer av vår tid.
    Samhället är skapt för att bränna ut oss. Och hur ska vi orka när vi står där brända?!

  22. Har varit sjukskriven pga utmattning en gång och på väg in i det en gång till men lämnade den arbetsplatsen innan det var för sent. Det som gjorde mig allra mest besviken var att jag i båda fallen hade kvinnliga chefer som inte förstod att arbetet i sig krävde mycket nog utan också hade krav på att man skulle vara ”social” och sitta och babbla på fikarasten när man mest behövde tystnad och avskildhet. Motsvarande krav ställdes aldrig på manliga kollegor, de behövde inte vara ”trevliga” utan fick vara sig själva. Som kvinna förväntas man alltid ta ansvar för att omgivningen har det bra – inte konstigt det blir för mycket!

  23. Ja, Clara du beskriver så på pricken! Jag har egen erfarenhet av utmattning. Jag är också less på att höra att jag är för snäll och ambitiös. Har t om för prydlig handstil. Borde stressa mindre. Jag har haft chefer som gång på gång ”smitit” från inbokade möten och lagt över ansvaret på mig. Utan att fråga. Att ständigt ”utsättas” för att bli inkastad i olika situationer för att rädda någon annans dåliga planering eller ringa ansvarskänsla. Det tar energi.
    Det har bara att göra med ett svagt ledarskap och inkompetens. Nån annan som måste lösa deras oförmågor samt brist på dåliga planering. Man utnyttjar och kör med härskartekniker för att själva slippa engagera sig. Det sjuka är, att det drabbar inte dem slutligen. Som sitter kvar och fjärtar o rullar tummar på kontoret. Utan de som har någon slags proffession o ansvarskänsla. Som alltför ofta får dra ett för tungt och ensamt lass.
    Det är dags att ansvaret för detta läggs på dem det berör. De som försökt komma undan hela tiden. Inte på dem som redan ”ligger” ner. Det borde ställas mycket högre krav på a-givare. Utbildning och någon form av böter/skadestånd vid orsakande av ohälsa när utmattning är tydligt arbetsplatsrelaterad!

  24. Jag fattar inte hur detta kan få fortsätta?! Vi vet ju egentligen så mycket bättre. Vet att det i slutändan kostar mer. Men – det är ju inte samma kostnadsställe. Den som är ansvarig på ena sidan är inte ansvarig för konsekvenserna. Och mitt emellan står den som drabbad värst – individen.
    Blir både ledsen och arg. Valrörelsen i år ger inte heller något direkt hopp om förändring.

  25. Varför ställs inte chefen till svars när nån blir utbränd, vad är hens ansvar egentligen???

  26. Sitter på mitt jobb idag fast jag nog inte borde. Men när valet står mellan att åka till jobbet med gråten i halsen och fasansfull värk i kroppen, eller att vara hemma med samma symptom plus dåligt samvete och hjärtklappning över att vara hemma (igen), så blev det att jag åkte. Hur blev det så här?

  27. Mycket bra skrivet Clara!

    Jag tänker på att dessa ord – eller andemeningen i dem – missbrukas å det grövsta: ”Det är inte hur man har det, det är hur man tar det.” Hatar den meningen. Även ”Man kan inte ändra på andra, bara sig själv” missbrukas ofta, till individens nackdel. Visst ligger det något i vikten att ta eget ansvar, självklart, och att få redskap att handskas med t.ex stress och ohälsa.

    Men det är ofta en kombination av förväntningar och krav från omgivningen (och ibland tragiska händelser som dödsfall eller stress som skilsmässa, flytt o.dyl) och (eventuell) brist på att säga ifrån/sätta gränser, som gör en sjuk i utmattning. Och många, många blir inte lyssnade på fastän de säger ifrån, det får vi inte glömma!

    Skrämmande att många fått höra att de ska sätta gränser o.s.v men sen av samma människor får negativa kommentarer sedan – när gränserna drabbar även dem.

    Det finns också många situationer där man blir pressad att bita ihop och prestera, inte kan/törs säga ifrån – som då man är arbetssökande och tvingas av AF att vara på praktik efter praktik och visa framfötterna eller har osäker anställning och kämpar för att få fler timmar eller tillsvidare anställning. Eller bara att få vara kvar på sin arbetsplats. Orsaken ”arbetsbrist” kan lättvindigt ges vid uppsägning och små arbetsplatser brukar kunna undanta personer från LAS.

    Så det är långt ifrån så enkelt att det skulle vara individens fel.

    Min nuvarande chef/arbetsgivare ser att jag tar på mig för mycket ibland (vi jobbar nära inpå varandra) och hon säger små saker som får mig att lättare sätta/hålla gränser, som att inte dra över i tid. Jag känner mig sedd och uppskattad för det jag gör men också påmind om att göra rimligt. Genom hennes ord blir jag påmind om hur lätt jag blir för ambitiös och mer uppmärksam på att bromsa (i tid).

    #hjälpjagärutmattad

  28. Jag blir så ARG! Är socionom och är nu föräldraledig med 2 små barn och blir mer och mer yr, trött och har ibland svårt att prata. Vet att jag håller på att ta slut men har ingen aning om hur jag ska göra för att rädda mig ur detta. Kan ju inte ta ledigt från mamma”ledigheten”. Hur räddar msn sig själv när man är på väg utför? Hur vilar man?

    1. Den frågan ställde jag också. Både till mig själv och alla andra innan jag tillslut tvingades sjukskriva mig eftersom ingen hade något svar. Men eftersom du inte har det alternativet så vill jag tipsa dig om Papilly. Ett digitalt stressprogram som funkar även förebyggande. Jag kan ju inte lova att det hjälper dig men jag vet att jag önskar att jag hade hittat det tidigare!

  29. Oerhört skarpt skrivet. Tack för att du vågar!

    Är själv drabbad av utmattningsdepression och vet hur det är. Har inte kommit dit (än!) att jag vågar vara lika öppen med sjukdomen, men det värmer och stärker mig när andra vågar. Tack.

    Hittade en nystartat blogg häromdagen som du kanske skulle tycka om, det är en tjej i din ålder som skriver om sin kamp tillbaka från mångårig utmattning.
    https://ettannatsortsliv.com/
    är adressen. Tycker hon skriver bra och igenkännande. Finner styrka där med.

    Stor varm kram,
    Marie