Efter att jag skrev inlägget om mammaskammande och såg omslagsbilden från Family Living var jag tvungen att rota rätt på tidningen från det året – och hittade samtidigt Mama-tidningen som kom samma vår. Man kan säga att 2011 var Underbaraclaras genombrottsår. Jag var fortfarande en ganska liten bloggare innan dess. Tills Husmorsskolan i P1 sändes den våren, jag sommarpratade i P1 och fick omslagen både på Mama och Family Living. Och så vann jag Sveriges Chicaste Bloggare i tidningen Chic och medverkade i Sommarpratarna i Svt. Oj. Vilket liv det blev.
Jag minns att jag var så otroligt nervös för att det skulle komma hem ett helt team från Stockholm och fota mig och Bertil. Rubriken på omslaget blev sedan ”Jag försörjer hela familjen”. Intressant ändå – att det kan vara omslagsstoff att en kvinna försörjer en hel familj själv. Men det är klart, det var väldigt nytt med bloggande då. Och reportaget resulterade i väldigt gulliga bilder. Kolla in Bertils kalufs vid fyra månaders ålder.
”Jag vill ha fler barn men nästa gång blir det med epidural”. Jo tjena. Det var planen med Folke men epiduralen hann släppa innan förlossningen var färdig och jag födde än en gång obedövad….fy vale…
Älskar stylingen av mig på dessa bilder. Men kan i efterhand inte förstå att jag var så kroppsmedveten och rädd för att se tjock ut? Tjock var jag verkligen inte (men jo, jag erkänner. Det var vad som for genom mitt huvud under hela plåtningen).
Roligt att se hur annorlunda inredningsstil jag hade 2011. Det var mycket turkost, rött och rosa. Cath Kidston-inspirerat. Och Melker var fortfarande ganska valpig.
Hur fin frisyr hade jag inte? Älskar att det tydligen var ett citat att dra på i tidningen – det där om Allers!
Den här bilden var min favorit från hela plåtningen. Duktiga Ceen Wahren var fotograf och jag har länge tänkt fråga henne om jag får köpa loss bilden och göra en förstoring av den. Får nog göra slag i saken snart.
Lite senare den hösten var det då dags att fota julomslag för Family Living. Ännu mer nervös! Inte bara jag utan hemmet skulle dokumenteras. Och tydligen var det av kommentarerna att döma en väldigt anstötlig längd på min klänning…
Hur gullig liten familj? Jag ser tre barn på den här bilden. Ett pyttelitet och två aningens större.
Mina söners hår har alltid varit en eländig följetong. Med enorm hårväxt redan från födseln. De hade egentligen behövt frisörbesök var åttonde vecka. Men det är jag för snål för. Istället hemmaklipper jag och får barn med Gustav Wasa-frisyrer. För bättre kan jag inte. Det hjälps inte.
Jag minns att det var väldigt läskigt med ett hemma hos reportage – eftersom vi typ inte hade något hem ännu? Hälften av husets rum var tomma. Och VARJE vägg var vit. Det var vår nödlösning i början när vi saknade pengar och precis köpt hus. Rolla över allting med vit färg…huuu vad kalt och tråkigt det kändes.
I will never get a haircut again
Det mesta är sig olikt i vårt kök. Det här var liksom vårt julpynt? Långt ifrån dagens rustika bondmora-stil…
Det märks på stilen att det var åtta år sedan det här fotades. Men jag kan inte hjälpa att tycka att det var himla rart ändå. Och vad vi var rynkfria och oförställda. Det här var också innan jag lärt mig att man inte MÅSTE le med alla tänder bara för att fotografen vill det. Idag har jag oftast munnen stängd. Jag ler väl för fan bara om jag har lust.
29 svar
Hah, underbara bilder, de ser liksom RETRO ut fast det inte alls var länge sedan! 😀
Så fina bilder och så himla knasigt att få kommentarer om en kort klänning, du får ha precis så kort klänning du vill och tycker om, vi kvinnor ska stötta varann, inte tycka och trycka ner.
Förstår det måste vara himla knepigt ibland med negativa kommentarer. Men jag och de flesta säger dej – YOU GOOOOO GIRL❤️❤️❤️❤️ så länge du är dej själv (och om du inte är det är det ok ändå, nån lärdom finns väl i det oxå) Loooove😘
Bilden vid sjön! Minns den från när du publicerade den på bloggen, den blev på direkten stil- och livsinspiration för mig! (För mig symboliserar den skärgård sommar och min alldeles egna lilla familj.)
Köp loss den omedelbums, den är fantastisk!
Älskar kommentaren ”jag ler väl för fan bara om jag har lust”: den ska jag bära med mig till vardags 😊❤😘
Vad roligt att se dessa tillbakablickar! Kul att han hade så mycket hår. Min dotters hår började växa sent och nu som sju-åring har hon hår nästan ända ner till rumpan.
Haha, Gustav Wasa-frisyrer! Jag har också en liten Gustav Wasa krypandes omkring här hemma, av precis de orsaker du räknade upp! 😀
Haha vilket underbart avslut på ett inlägg! ”Jag ler väl för fan bara om jag har lust”. Så borde man tänka mer i livet!!
Tänker på låten med Euskefeurat (som jag tänker att du som norrlänning känner till): ”ja det är ständigt samma sägen, man ska vara trägen trägen, man ska le i alla lägen fast man hellre var benägen, med å kyssa sig i baken och så skita helt i saken…”
Tänker att den tyvärr ofta passar in i livet.
Vad otroligt söta barn du har. Bertil är enormt lik Folke. (Folke är så lik min ena son i samma ålder…såå sött!)
Åh kommer ihåg när du fick Bertil. Jag bodde själv då i Umeå och hade fått min dotter ett år före. Hennes hår var vid födsel samma som Bertils och vid fyra månader långt och lockigt. Jag hade varit, av någon märklig anledning, stolt över hennes fantastiska hår. Du och Ebba von Sydow, om jag inte minns fel, pratade om att vara stolt över barnens hår… Då grät jag som en bebis hur jag äntligen kände att det var okej att vara stolt över något så ytligt som sitt barns kalufs, haha. Kan hända att hormoner och depression hade något med gråtande att göra men nu känns det som en fin minne 😀 sex år efter det fick jag en son med inte alls lika mycket hår och jag var nästan besviken, men det håller på bli folk av honom också 😉 din blogg är faktisk och du vet nog inte vilken stöd du varit via bloggen genom alla år. Det är tokigt hur det känns att man känner någon bara för att man följer bloggen i flera år så när du skulle komma till min nya hemby Ljusdal tänkte jag att jag måste ju åka och säga hej, och hade nog gjort det också om jag varit på plats just då 😀 tack för stödet och fantastisk blogg. Många kramar
Bilden på bryggan är helt fantastisk! Om ditt”mål” är Malin i Saltkråkan-stilen/känslan. Så var du ju hemma redan då. Så härligt frisk bild. Den ser så pigg o lite ”gammal” ut. Köp lös den per omgående tycker jag.
Alltså vad ni var gulliga och små! <3 🙂 och Bertils hår och ni lilla familjen :)))
Så gulligt! Fina bilder. Märkligt fenomen det här att följa någons liv på distans, jag har följt dig så länge och blir lite nostalgisk över bilderna, haha! Så knäppt.
Jättekul att få se gamla bilder och jämföra stilen då och nu. När jag gör fotoalbum så brukar jag försöka få med bilder på hur rummen och trädgården såg ut, mest för att det är kul att få se (ev) förändringen typ ”men åh hade vi DEN byrån där? Justja vi hade en stor buske där lekstugan står nu!” 🙂
Heja din integritet! Så skönt att bli äldre ändå…
Roligt att se bilder från förr!
Minns det som igår! Älskade inredningen då som nu.
Alltså åh!! ❤️
Så himla fint alltihopa!
Gu bilden vid sjön!! Så drömmig
Jag har förstått det som att epidural aldrig (sällan?) ger smärtlindring under utdrivningsskedet. Jag har fött två barn, ett med epidural och ett utan. Epiduralen gav mig en paus, en chans att hämta mig lite, i min första ganska långdragna förlossning. Den andra förlossningen gick så fort att någon epidural aldrig hanns med.
Så var det för mig iaf, värkarna kändes bara som att jag var sjukt bajsnödig, vilket var skönt jänfört med innan epiduralen… men under själva utdrivningsskedet gjorde det lika ont med båda barnen, det ena fött med och den andra utan epidural. Dock tror jag det kan bero på vart epiduralen tar? En kompis som födde hade fortsatt skarpa värkar men kände noll vid utdrivningen 🙂
Jag tycker det var enorm skillnad på slutet med eller utan epidural. Det kändes som att hela jag exploderade när jag födde obedövad. Ändå var den förlossningen på totalen så mycket bättre. Kortare och effektivare, jag hade bättre kontroll och tyckte det var skönt att slippa nålar och slangar och en mer ”medicinsk” känsla. Men visst, de sista åtta minuterna trodde jag inte att jag skulle överleva.
Nu blir det inga fler men hade jag fått ett tredje barn hade jag inte tagit epidural.
Jag födde mitt andra barn med epidural och kände absolut ingenting! Jag krystade alltså fram barnet helt utan smärta, det var jättekonstigt. Jag skämdes nästan efteråt, som att jag inte haft någon”riktig” förlossning 🙂
För mig var krystandet likadant med och utan epidural. Jämfört med öppningsfasen var det båda gångerna relativt smärtfritt.
Hej
Jag födde mitt andra barn utan epidural, hade lustgas. Upplevde sista delen av öppningsskedet som väldigt smärtsamt, jag öppnade mig flera centimeter på kort tid. Däremot var krystandet ganska smärtfritt, bebisen kom ut på två krystvärkar. (Skillnad mot det första barnet). Aldrig fött med epidural, men nyfiken på om den sista delen av öppningsskedet upplevts lättare, men jag har varit rädd för biverkningarna av epidural. Nu har jag haft ganska korta förlossningar, dock intensivt värkarbete. På den sista förlossningen var allt hanterbart tills den sista timmen, sedan hade jag så ont att jag inte kunde ens förmedla det och jag tror inte det hunnits ge mig något annat. Min tanke under den här timmen var att det här klarar jag inte. Å andra sidan var förlossningen hur fin o lugn som helst innan och när barnet skulle ut. Om jag skulle få fler barn i framtiden är jag osäker på frågan om epidural eller inte.
Bildet av dere to ved vannet= ung Brigitte Bardot. Fy flate, så fint foto!
Härlig tillbakablick! Och jag var lika nervös när du kom hem till oss och fotade för din tidning 😉🙂 Roliga minnen! /Annelie
Underbart <3! Vad söta ni är allihopa :=)
Å, så godt å se på dine bilder etter å ha sett på nyhetsbildet. Nå kan jeg lande dagen.
Verkligen skillnad på inredning men jag minns att jag tyckte då att ni hade det jättefint och det var ju trendigt att ha allting i vitt🙂