Nä nu kunde jag inte hålla mig längre. Idag fick pelargonerna komma upp ur sin vinterförvaring i källaren. Solen gassade så starkt att det kändes fel att missunna blommorna ljuset.

Det är alltid lite av en chock att hämta upp pelargonerna från källaren. De såg förskräckliga ut. Blommorna har stått där nere sedan början av november och sakta vissnat ihop. Och i år har jag bara kommit ihåg att vattna dem en (!) enda gång.

Som vanligt hann jag tänka att de måste vara stendöda. Men tji fick jag. För när jag började rafsa bort alla döda blad och försiktigt klippte ner grenarna så såg jag att de var gröna och saftspända.

Man måste förstås inte ställa undan pelargonerna på vintern. Men i november är jag alltid så less på åsynen av dem. Deras eländiga kamp och längtan efter ljus. Deras långa taniga skott och grönbleka blad. Då känner jag att de förtjänar lite vila. Så jag ställer dem svalt och ganska mörkt på källargolvet. Där är inte helt kolsvart – vi har ju fönster i källaren. Men ungefär som ständig skymning. Jag låter blommorna vissna ner med blad och allt.

Så fort dagarna blir lite längre och solen når våra fönsterkarmar får blommorna komma fram igen. Det brukar vara i februari – mars någon gång.

När jag tar fram pelargonerna brukar jag inte plantera om dem. Det känns som att stressa blomman i onödan. Istället fyller jag på med ny jord. Som ni ser har ju växten ätit upp en massa jord – så jag lägger helt sonika ett nytt lager jord ovanpå.

Svart näringsrik jord. Njuuuter av detta moment. Det är samma sköna tillfredsställelse som att mata hungriga barn eller smörja in sina torra ben med en fet salva. Det finns särskild pelargonjord att köpa men en porös blomjord av hög kvalitet funkar också bra.

Sedan vattnar jag igenom krukan med vatten blandat med liiite näringslösning för pelargoner. Egentligen kan man vänta med näringen ett tag till – men det känns som att neka en hungrig mat.

Sedan ställer jag blommorna på soligast tänkbara plats i huset. Därefter gäller det att vara försiktigt med blomman. Vattnar man för ofta och för mycket i början kan den dränkas. Innan den hunnit utveckla ett stort bladverk behöver den inte så mycket vatten.

När pelargonen sedan börjar skjuta skott gäller det att hålla efter de längsta och rangligaste skotten. Skär helt sonika bort dem. (Men stick ner dem i lite blomjord om du vill föröka plantan). Annars blir blomman bara hög och gles. Dessutom är jag noga med att plocka bort alla blomsterknoppar som stjäl energi från växten. Först senare på våren när plantan blivit knubbig och riktigt grön låter jag den gå i blom.

Och hips vips, innan man förstår hur det hände har den taniga lilla blomman förvandlats till en sådan här söt och välmående pelargon

Vilken pelargonprakt!