Förstör eller fångar fotot ögonblicket?

I måndags när jag publicerade min fotoskola fick jag en fråga av Sofie

Kan du inte skriva ett inlägg om fotografering kontra närvaron? Om det finns en motsättning för dig vill säga. Jag pendlar själv hela tiden mellan ”jag fotar för mycket – jag missar upplevelsen” och ”jag fotar för lite – jag missar upplevelsen”. Kan man fånga ögonblicket både i linsen och kroppen/minnet? Hur tänker du som fotar mycket fina stunder? Blir det en jakt på den perfekta bilden eller bara härliga dokumentationer?

Det här tycker jag är en superintressant frågeställning som jag själv har funderat mycket på. Inte minst utifrån att kameran idag är en del av min arbetsutrustning. Jag kan absolut tillstå att i början av bloggandet (har hållit på i fjorton år) så kunde själva dokumenterandet ta bort lite av upplevelsen. Jag hade hela tiden kameran med mig och letade efter saker att fota. Och eftersom jag var så oerfaren var det både ansträngande och svårt att få till bra bilder. Då minns jag att jag ibland kände “Jaha, nu var stunden förbi och jag hade fullt upp med att fota”.

Den där stressen att föreviga vet jag dock inte om den kommer sig av bloggandet? För jag tycker jag hör det hela tiden inte minst från äldre personer som inte är så vana att fota med telefonen “Nej, nu skulle man ju haft en kamera med sig. Så tokigt att jag inte hann fånga det där…”. Som att man har en skyldighet inför sig själv att spara de fina minnena. Också i en kamera?

Dock tycker jag att bloggandet tagit bort den stressen för mig på många sätt. Dels dokumenterar jag ju faktiskt många fina minnena. Men samtidigt har jag slutat ta med mig kameran överallt. Det låter kanske lite krasst men jag vet rätt väl vilka stunder jag kommer vilja föreviga. Självklara saker som skolkonserter eller 70-årskalas – men också vad som känns som intressant bloggmaterial. Och där ryms ju många fler typer av bilder. Alltifrån vardagsbestyr till äventyr. Och eftersom det är som mitt jobb tycker jag sällan att det förstör. Snarare känner jag att jag “lurat” jobbet . Åh vilken tur att jag tog med mig kameran just idag när det här mysiga tillfället uppenbarade sig. Då har jag ju material till ett blogginlägg ikväll utan att jag måste vända ut och in på mig själv...

Jag har också blivit så mycket bättre på att fota så nu tar jag bilderna snabbt. Sedan låter jag kameran ligga bredvid mig redo om något kul skulle dyka upp. Men kameran stressar mig inte. Och jag ångrar väldigt sällan att jag släpat med mig kameran. Jag kan snarare bli ledsen när jag tänker på något roligt jag gjort och inser att jag inte fotade det. För det hade förlängt härligheten. Att först njuta av stunden. Sedan av att fånga det med min kamera. Sedan njuta jag en tredje gång när jag redigerar och publicerar det. Och sedan en fjärde gång när jag läser inlägget ett år senare… en hel massa extra njutning av samma härliga stund alltså. Älskart!

Så min slutsats är paradoxalt nog att bästa sättet att kunna fånga stunden i kameran utan att missa den mentalt är att fota mycket. Så att det går lätt. Så att kamera blir en del av handen. Så att den är med så ofta att jag nästan glömmer bort att reflektera över den.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

13 kommentarer på “Förstör eller fångar fotot ögonblicket?”

  1. Intressanta tankar, håller med om att bilderna förlänger glädjen av stunden. Då finns de kvar att visa när barnen blivit större, till väggkaender att ge mor- o farföräldrar tex.

    Men, hänger inte detta ihop med att du är den som fotar hos er? Jag kan bli väldigt irriterad på min storfamilj, att på bilderna från i julas, när tomten kommer, bara visar ett gäng mobiler/surfplattor som döljer allas ansikten. Det är ju skitfult. Jag ser hellre att jag eller min man tar några (bra) bilder och resten låter bli, sen tycker jag att kameror o mobiler skulle läggas undan. Har någon tips på hur man löser detta smidigt? På vårt bröllop tillät vi inga egna kameror, men hur gör ni i vardagen?

    1. Vi har en familjegrupp där vi delar alla bilder, så om någon fotar känner de andra att den biten är avklarad och tar inte fram mobilen. Kanske kan det hjälpa att lova att man kommer dela med sig av bilder, eller att göra upp om vems tur det är att dokumentera?

  2. Fint skrivet om något jag också begrundat. Efter senaste semestern har vi lagt mycket tid på att rensa och välja bland tusentals bilder, en tid senare gjort fotoböcker och nu fått hem dem. Så mysigt att återuppleva, som att göra resan på nytt. Sedan kan vi återuppleva många gånger till, en extra bonus i dessa tider när man inte har en aning om när man kan resa igen. Kanske är det som med allt, lagom är bäst!

  3. Absolut intressant frågeställning, och ett bra inlägg på det. För visst är det så att man ibland kan bli irriterad över att man “fotade bort” en stund, men samtidigt blir det ju ett minne, (eller bloggmaterial som du skriver;) När jag var yngre skrev jag dagbok, fotade och satte in i album. Jag framkallar faktiskt fortfarande kort, och gör bl a barnalbum. För det är så värdefullt, och man minns så mycket med hjälp av bilder. Idag har jag ett liknande inlägg hos mig fast en annorlunda vinkel, om alla dessa ögonblick och stunder som är så lätta att ta för givna när de finns där, men som man skulle sakna oändligt mycket om de försvann. Hoppas att du, och ni andra därute, får en fin dag. Kram!

  4. Håller helt med dig i ditt svar. Eftersom jag också jobbar som fotograf och har gjort så i snart 10 år, väljer jag helt enkelt när jag vill ta med mig “riktiga kameran” och när det räcker med mobilen ifall ett tillfälle som jag vill föreviga dyker upp. Så länge fotograferandet och dokumenterandet är otvunget tycker jag att det är lätt att vara där i stunden. Men så fort det börjar kännas som att jag jobbar går jag in i ett annat mindset och försöker hitta vinnande bilder hela tiden.

  5. Och när vi ändå är inne på foton. Framkallar du bilder? Sätter upp på väggarna? Älskar personligen fysiska bilder men tar gärna emot div tips kring sånt.

  6. Jag har också funderat på detta, och tänker att man nästan inte kan fota för mycket. Jag har ett lite annat perspektiv på detta också – jag har en del släktingar som inte vill vara med på bild (alls, dvs inte på privata foton heller) min mormor tex ville inte vara med på bild, och har förstört en hel del foton hon faktiskt var med på – klippt bort sitt huvud, eller kluddat på det med bläck – så himla tråkigt. Min moster är likadan nu – svårt att få till bra bilder. Jag har också någon semester jag inte alls tog bilder ifrån – tycker det är jättesynd nu i efterhand.

    Men framförallt – som förälder, vill jag dokumentera vardagen, barnens kompisar, vanliga vardagliga grejer….

  7. Jag tycker om att fota mycket i början höll man ju på för att ha massa material till bloggen, men jag älskar att fota så fotar mer än gärna ändå

  8. Jag minns då vi var på en Katie Perry-konsert och en tjej som råkade fylla år fick komma upp på scen och så sjöng Perry en låt för henne. Minns att jag tänkte “shit, hon missar ju hela upplevelsen” för det enda hon såg ut att koncentrera sig på var att filma Katie Perry med mobilen. Ok, förstår ju videon är ett fint minne, men tänk att istället se ut över publikhavet och njuta av sången helt irl och inte med en skärm emellan..

  9. Mitt yrke är ju fotograf. Jag tycker det beror på stunden, och medlet.

    Om man har en telefon, så är min upplevelse helt annorlunda än om man håller en systemkamera. Mobilen lockar mig ur ögonblicket. Kommer det ett sms kollar jag det, jag tar lätt upp ett spel, kollar något annat, för att jag kan, oavsett om jag sitter som gäst på ett bröllop, en familjemiddag, frukost med dottern eller i en soffa med vänner. Jag kan inte motstå, om telefonen vibrerar. Telefonen tar jag massor med ögonblicksbilder med, mest knasiga saker dottern gör, och jag filmar massor med den. Bilderna hamnar på instagram och filmerna på min hårddisk. Inget jag tittar på igen, men jag tänker att dottern kommer vilja ha videona när hon är äldre.

    Har jag kameran däremot, så kan den liggande vilandes i mitt knä, men att hålla den i mina händer gör mig uppmärksammare och mer medveten. Jag ser saker jag inte tänker på annars. Hur ljuset dansar över blommornas kronblad. Den lilla fågeln som skuttar på äppelgrenen. Ljusspelet från löven. Personligen så älskar jag ju foto, så att fotografera gör mig lycklig. Har jag kameran känner jag mig mer levande och är mer uppmärksam och närvarande, även när jag inte använder den. Det blir ju så när det sitter i ryggmärgen. Jag ser saker få andra ser. Jag köper inte att en kamera tar bort närvaron, inte om fotandet är en del av den. Jag tar inte massor av bilder bara för att kameran är med, men jag kan ta de bilderna jag vill ta. Jag kan fånga underbara bilder på dottern, som sedan hamnar på väggen och inte i telefonen. Jag kan ta vackra bilder på detaljer landskap. Som senare kanske blir vykort eller tavlor hos någon. Vetskapen om att varje bild kommer gås igenom och redigeras gör ju att jag behandlar min kamera och mitt fotograferande annorlunda än en amatör, som kanske bränner 300 bilder på en fikatur. Jag kanske tar åtta, men det är åtta riktigt bra bilder, bilder som får mig att återuppleva minnet om och om igen. Bilder som får stunden att bli roligare, just för att jag hade kameran med mig och hade roligt. Istället för att stunden försvinner när den passerat, kan jag ta fram den när som helst.

    Så var det inte när jag var amatör. Och jag tror inte de flesta amatörer upplever det så. En del, kanske. Hoppas det, för deras skull. 🙂 Jag fotograferar mycket bröllop och då ser jag det typiska “kameran gör att man inte är närvarande”. Folk som är så fokuserade på att filma och fota, mest med mobilerna och sina paddor, men också många kompaktkameror eller nybörjar/amatör-systemkameror. De är så fokuserade på vad de gör att de inte lyssnar. De gråter inte. De ler eller skrattar sällan. När kameran åker ner ser de uttråkade ut. För en del av dem sitter bara och väntar på nästa ögonblick att fota, inte på vad som kommer hända i vigselakten härnäst. Jag som bröllopsfotograf däremot är så absolut närvarande att det finns inte. Fastän jag oftast bara träffat paret enstaka gånger gråter jag, varje gång, för jag ser deras minspel på nära håll, jag ser deras älskades reaktioner, jag ser hur händerna krampaktigt håller i varandra eller hur de skakar när ringen träs på. Jag måste vara 100% i ögonblicket, för att uppfatta vad som kommer hända härnäst, för att förutspå vad jag ska fota i nästa ögonblick. Är jag inte i ögonblicket missar jag hur brudgummen blinkar bort tårar eller hur bruden börjar fnissa när hon råkar möta sin mammas blick.

    Det är inte svartvitt. Inget är svartvitt 🙂 Inte ens katten som ligger bredvid mig i soffan. Han har en rosa nos och rosa trampdynor 😉