I måndags när jag publicerade min fotoskola fick jag en fråga av Sofie

Kan du inte skriva ett inlägg om fotografering kontra närvaron? Om det finns en motsättning för dig vill säga. Jag pendlar själv hela tiden mellan ”jag fotar för mycket – jag missar upplevelsen” och ”jag fotar för lite – jag missar upplevelsen”. Kan man fånga ögonblicket både i linsen och kroppen/minnet? Hur tänker du som fotar mycket fina stunder? Blir det en jakt på den perfekta bilden eller bara härliga dokumentationer?

Det här tycker jag är en superintressant frågeställning som jag själv har funderat mycket på. Inte minst utifrån att kameran idag är en del av min arbetsutrustning. Jag kan absolut tillstå att i början av bloggandet (har hållit på i fjorton år) så kunde själva dokumenterandet ta bort lite av upplevelsen. Jag hade hela tiden kameran med mig och letade efter saker att fota. Och eftersom jag var så oerfaren var det både ansträngande och svårt att få till bra bilder. Då minns jag att jag ibland kände “Jaha, nu var stunden förbi och jag hade fullt upp med att fota”.

Den där stressen att föreviga vet jag dock inte om den kommer sig av bloggandet? För jag tycker jag hör det hela tiden inte minst från äldre personer som inte är så vana att fota med telefonen “Nej, nu skulle man ju haft en kamera med sig. Så tokigt att jag inte hann fånga det där…”. Som att man har en skyldighet inför sig själv att spara de fina minnena. Också i en kamera?

Dock tycker jag att bloggandet tagit bort den stressen för mig på många sätt. Dels dokumenterar jag ju faktiskt många fina minnena. Men samtidigt har jag slutat ta med mig kameran överallt. Det låter kanske lite krasst men jag vet rätt väl vilka stunder jag kommer vilja föreviga. Självklara saker som skolkonserter eller 70-årskalas – men också vad som känns som intressant bloggmaterial. Och där ryms ju många fler typer av bilder. Alltifrån vardagsbestyr till äventyr. Och eftersom det är som mitt jobb tycker jag sällan att det förstör. Snarare känner jag att jag “lurat” jobbet . Åh vilken tur att jag tog med mig kameran just idag när det här mysiga tillfället uppenbarade sig. Då har jag ju material till ett blogginlägg ikväll utan att jag måste vända ut och in på mig själv...

Jag har också blivit så mycket bättre på att fota så nu tar jag bilderna snabbt. Sedan låter jag kameran ligga bredvid mig redo om något kul skulle dyka upp. Men kameran stressar mig inte. Och jag ångrar väldigt sällan att jag släpat med mig kameran. Jag kan snarare bli ledsen när jag tänker på något roligt jag gjort och inser att jag inte fotade det. För det hade förlängt härligheten. Att först njuta av stunden. Sedan av att fånga det med min kamera. Sedan njuta jag en tredje gång när jag redigerar och publicerar det. Och sedan en fjärde gång när jag läser inlägget ett år senare… en hel massa extra njutning av samma härliga stund alltså. Älskart!

Så min slutsats är paradoxalt nog att bästa sättet att kunna fånga stunden i kameran utan att missa den mentalt är att fota mycket. Så att det går lätt. Så att kamera blir en del av handen. Så att den är med så ofta att jag nästan glömmer bort att reflektera över den.