Jag försöker jobba undan idag för Ulf är äntligen på förskolan efter att varit sjuk i en hel evighet. Men jag är så seg och mina barn är ännu segare. Jag minns ju hur dubbelt det var när man fick sommarlov. Hur håglös, rastlös och uttråkad man plötsligt kunde känna sig när lovet väl kom.

Så där är det ju förresten för mig själv när jag går på semester. Det är verkligen ingen rät linje in i vilan. Tvärtom är vägen dit rätt skumpig (som jag skrivit om här) och man måste ge sig lite tid att komma ner i varv. Det värsta är att jag också kan känna mig så fruktansvärt otillfredsställd över att inte ha hunnit med exakt allt jag velat hinna innan semestern. Att vissa jobb jag hade tänkt avsluta spiller över till hösten. Hösten som ska vara som en ren, blank sida. Hur ska man kunna vila med vetskapen om att man kommer börja nästa termin på minus?!

Men det är ett OTROLIGT dumt tankefel att tro att man ska ha avslutat allt för att få känna sig ledig och vila. Att man inte får ha några lösa trådar kvar eller ofärdiga projekt. Det är ju samma beteende som gör att man inte får vila på helgen om inte bostaden är ordentligt städad eller att man inte får gå och lägga sig efter en middagsbjudning om man inte tagit undan disken. Varför ska alltid arbete gå före vila? Man är väl trött för att man behöver vila? Att då förneka sig ledighetskänslan trots att man på pappret dessutom är ledig – nä fy!

Det enda man säkert vet om to do-listan är att den är oändlig och fylls på i den takt man betar av den. Att ge sig själv tillåtelse att vila och känna sig ledig är något som måste komma inifrån. Det är en tillåtelse du ger dig själv. För ställer du den som en fråga till omvärlden kommer du aldrig att få klartecken.