Vi har precis firat 100 år av demokrati i Sverige – tio decennium av allmän rösträtt. Jubileumsåret kändes märkvärdigt och viktigt för mig men nu känns det om möjligt ännu viktigare. Utvecklingen i Europa under de senaste månaderna får mig (kanske för första gången i livet) att verkligen förstå värdet av rösträtt och fria, demokratiska val.

Hur kvinnorna fick rösträtt i Sverige har skildrats i dramatiserad form i serien Fröken Frimans krig i SVT. Och podden Livet i arkivet släppte i höstas ett avsnitt om just rösträttskampen i Västerbotten. För det var verkligen en kamp. Och det tror jag vi glömmer idag.

Jag har känt en längtan efter att lära mig mer om den kampen och förstå vad dessa kvinnor upplevde och det ledde mig till Västerbottens Museum i Umeå, där jag träffade museipedagogen Maine Wallentinson som kan det mesta om den här saken.

I museets arkiv fick jag med Maines hjälp också möjligheten att prova kläderna från den tiden. Rent fysiskt testa hur det skulle kunna vara att kliva in i rollen som rösträttsförespråkare.

Jag trodde att jag skulle känna mig instängd och begränsad i kläderna men när plagg efter plagg i stadigt ulltyg kläddes på var det som att jag fick på mig en rustning. Kjolens tunga fall, den höga halsringningen och jackans strama, tätvävda tyg.

Och när jag sedan fick prova den tidsenliga hatten som modisten Catharina Carlsson gjort och var så snäll och lånat ut. Ja, då hände någonting med mig. Med en så tung och pampig sak på huvudet måste man vara rakryggad. Man kan inte göra sig mindre än man är.

Med en stor hatt tar man inte bara plats. Man kräver den.

–Borde jag ha en ring på fingret? frågade jag Maine

-Nej absolut inte. De kvinnor som stred för rösträtt var nästan alltid ogifta. De offrade tanken på familj och sin sociala status och utsattes inte sällan för hot. Få gifta kvinnor hade möjligheten att engagera sig på det sätt som krävdes.

Maine berättar om hur man försökte skrämma rösträttskvinnorna till tystnad. De hånades och häcklades, man störde deras tal och möten. Och när inget annat fungerade försökte man skrämma dem genom att ta ifrån dem möjligheten till ett arbete – eller med kyrkans makt få dem att tiga. Samtidigt fortsatte kvinnorna organisera sig och reste riket runt för att samla namnunderskrifter för sin sak.

Jag blir så berörd av tanken på att dessa kvinnor stred för oss så att vi idag inte behöver strida på samma sätt. Så att vi inte behöver välja bort familjen för att våga ha en åsikt, ett arbete eller arbeta politiskt. På något sätt känner jag demokratin in på bara skinnet när jag klär mig som en rösträttskvinna från den tiden.

Många av de kvinnor som drev igenom allmän rösträtt i Sverige var välutbildade från välbeställda familjer. Jag vill gärna tänka att jag själv hade varit en av de där moderna, frisinnade kvinnorna som använde rösträtten när vi äntligen fick den. Men det hade jag troligen inte. För om jag tittar på min egen släkt är det idel fattiga skogsarbetare och småbönder ute på landsbygden. Hade jag levt då hade jag troligtvis stått i någon timmerstuga med tolv ungar och varit fullt upptagen med det jag just då hade för händerna. Kanske hade jag bara ryckt på axlarna åt rösträtten och inte förstått på vilket sätt den angick mig. Politik har väl inget med mig att göra!

Hundra år senare känns rösträtten självklar. Men vi är nog många som tar den för givet. En del säger till och med att svensk politik är tråkig, att lokalpolitik är ointressant och att det i slutändan inte spelar någon roll vad man röstar på. Politik har väl inget med mig att göra!

Men det är inte sant. Det är lika viktigt nu som då och om fyra månader är det val igen. Det är inte bara en rättighet utan också en skyldighet att gå och rösta. Orkade rösträttskvinnorna kämpa för din och min röst så ska väl du och jag orka använda den?

(Foto: Erica Dahlgren)

I år lägger jag min röst för klimatet

140 svar på frågan – vad kan få dig att inte rösta?

När beslutsångesten och villrådigheten tar över

Nej! Jag ska inte intervjua partiledarna