Jag blev så glad när jag läste alla 125 kommentarer till inlägget jag skrev i tisdags – när jag frågade läsare som inte röstar om deras bevekelsegrunder.

Ibland låter det ju som att alla som röstar är lata, ointresserade soffliggare. Men när jag läste kommentarerna blev det tydligt att det också kan vara precis tvärtom. Man känner så mycket, funderar och analyserar och i slutändan känns ingenting riktigt rätt. Beslutsångesten och villrådigheten tar över. Eller ännu värre – hopplösheten. Men just därför blev jag också glad av alla som kom in och bemötte, peppade, försökte lotsa vidare och inspirera i kommentarsfältet. Jag tror att den inställningen är en väldigt viktig del av demokratin.

Sverige är trots allt ett land med ovanligt högt valdeltagande och det är någonting att vara stolta över. Jag tänker att en central del i att det ska förbli så är att fortsätta uppmärksamma de goda exempel. Anta att andra ska rösta, våga prata politiska frågor och fundera högt om aktuella samhällsproblem och potentiella lösningar tillsammans med andra. Vara med och hålla de politiska samtalen igång.

Som konsensus-svensk kan det vara otroligt obehagligt att prata politik med någon om det visar sig att man tycker olika. Men det kan också vara nyttigt och utvecklande. Jag tycker inte att vi ska vara så rädda för vad folk tycker så länge vi fortsätter prata. Att känna starkt för något är nästan alltid bättre än att inte bry sig om någonting alls.