I april läste jag färdigt en enda bok som jag dessutom redan läst förut. Läsningen var ljuvlig.

Samhällets Olycksbarn – Victor Hugo

En utfattig skogsarbetare ställs år 1795 inför rätta för att ha stulit bröd. Nitton år på galärerna blir straffet för Jean Valjean – men när han äntligen har sonat sitt brott och blir fri upptäcker han att friheten är en chimär. I samhällets ögon är han fortfarande en skurk. Och hade han inte i bokens början stött på en riktigt sann och god människa i Biskopen av Digne hade han säkert också förblivit sådan.

Mötet med biskopen skakar Valjean i grunden och han lovar biskopen att själv försöka bli en god man och leva ett bättre liv. Le miserables skildrar Valjeans försök att sona sitt brott och göra gott i världen. Men också hur svårt världen har att förlåta den som en gång har hamnat fel.

Hugo är en av Frankrikes största författare genom tiderna och jag älskar flera av hans storslagna romaner – som Ringaren i Notre Dame och Samhällets olycksbarn. Äventyrliga, romantiska och andlöst spännande. Själv gråter jag alltid i scenerna med biskopen och Valjean. Gråter över skildringen av hur en varm tro på Gud och på det goda i alla människor kan uträtta mirakel. Och tänker i mitt stilla sinne att lite mer av den människosynen skulle göra gott i det politiska klimatet just nu.

Ett magnifikt romanbygge med en intrikat handling. Romantik, dramatik och spänning. Vad mer kan man begära av en bok? Läs den!

Vad jag läste i januari

Vad jag läste i februari

Vad jag läste i mars