Att ta med sig sitt barn på en sådan resa som den jag gjort med Läkarmissionen till Etiopien – det är verkligen fantastiskt! Att tillsammans få se, uppleva och lära sig så mycket nytt. Jag var absolut nervös över vad Bertil skulle känna och tänka. Men det hade jag inte behövt vara. För på vissa sätt är det lättare för barn. De finner sig i stunden och tar allting som det kommer, medan mina egna tankar rusar iväg åt alla möjliga jobbiga håll.

En dag under vår vistelse i Addis åkte vi till Entoto som är bergen som huvudstaden ligger vid, på omkring 3000 meters höjd. Vi skulle slå följe med några flickor som arbetar med att samla eukalyptus. De startar tidigt på morgonen innan det blivit varmt och går sedan tre timmar upp på berget. Väl där får de bara plocka det som ligger på marken i skogarna och det brukar ta omkring tre timmar att få ihop till ett lass. När de plockat färdigt ska de packa bördan på ryggen och bära ner den till samhället igen. Det tar också omkring tre timmar till. Betalningen för nio timmars arbete ligger på ca 38 kronor och det räcker inte långt. Arbetet utförs vanligtvis sju dagar i veckan, då ingen ledighet för helgen finns. Det här är förfärande nog ett arbete som många barn ägnar sig åt – och särskilt flickor.

Som Alajsi. Hon är precis lika gammal som Bertil – men istället för att gå i skolan arbetar hon med att plocka eukalyptus. Trots att barnarbete är förbjudet i Etiopien praktiseras det i allra högsta grad.

Läkarmissionen jobbar för att flickor som Alajsi ska få gå i skolan istället för att arbeta. Men det kräver hårda förhandlingar med de som anställt barnen och som anser sig har rätt till deras arbete. Många familjer är också helt beroende av sina barns arbete för att kunna försörja sig. Så det som utifrån ser självklart ut är ingen okomplicerad fråga.

Läkarmissionen har lyckats se till så att Alasji får gå i skolan några timmar i veckan och strider för att utöka skolgången. Hon går nu så ofta hon hinner och hon tycker mycket om att vara där.

Vi hjälptes åt att samla ris

Kånkade och bar så vi blev svettiga.

Men trots att vi var flera som arbetade var vi så mycket mycket långsammare än flickorna.

När riset plockats klart binds det ihop till enorma buntar som de sedan bär på ryggen. Jag och Bertil fick pröva att bära de stora rislassen och flickorna hade väldigt roligt åt hur vi staplade fram och knappt kunde röra oss under bördan.

Överallt i Addis ser man kvinnor och flickor utföra detta hårda arbete. Sneda i ryggen, utnötta höfter och trasiga kroppar efter omänskligt slit.

Så här ska det bara inte behöva gå till! Barn har rätt att gå i skolan – de ska inte arbeta!

En av eukalyptusplockarna den här dagen heter Ababech – och henne fick vi följa med hem. Hon är en ung ensamstående kvinna med åttaåriga tvillingar och en fyraårig pojke. Hon bor i ett litet lerhus med sina barn och ytterligare en familj. Sju personer trängs på omkring tio kvadratmeters yta och Ababech vill inget hellre än att flytta därifrån. Men hon kan inte. Hon har själv aldrig fått gå i skolan och kan inget annat än att bära eukalyptus.

Det här är området där hon bor. I stor fattigdom. Men tack vare Läkarmissionen kan hennes fyraårige pojke i alla fall få barnomsorg medan hon arbetar. Just nu förskola, men snart i vanlig skola. Han får också hjälp med skoluniform, skolavgift och allt annat som behövs för att kunna delta i undervisningen.

Vi bestämde oss för att åka och hälsa på en av de skolor som Läkarmissionen är med och driver i Addis. Entoto Freedom school ligger i ett utsatt område där det bara finns två skolor på 45 000 invånare. Vi togs emot av barnen och rektorn Elisabet. En varm och stark kvinna som vuxit upp i liknande omständigheter och förstår vad barnen som kommer hit behöver. Kärlek, trygghet, omtanke och stabilitet.

Jag frågade vad som fått henne att bli lärare från första början och hon berättade om en snäll fröken hon själv hade haft som barn, som inspirerat henne. Nu arbetar hon sedan många år som rektor för skolan och den största utmaningen beskriver hon som den generella bristen på bildning. Barnen kommer från hem där det inte finns några leksaker, böcker eller vuxna som har tid för dem. Det är med andra ord många saker utöver själva skolämnena som barnen behöver lära sig.

Vi gick runt i alla klassrum för att träffa barnen och delta i undervisningen. De sjöng för oss och sedan fick vi sjunga på svenska för dem. Vi klämde i med Blinka lilla stjärna för kung och fosterland! De ville förstås särskilt veta vad Bertil hette – men eftersom det är nästan omöjligt att uttala på amhariska så blev hans smeknamnet ändå alltid Bebu.

Jag undrade vad barnen vill bli när de blir stora (många vill bli lärare, andra fotbollsspelare eller ingenjörer) och vilka favoritämnena de har i skolan och vad som är extra svårt. Lustigt nog hade nästan alla barn samma favoritämnen: matte och bild!

Här visar jag ett foto hemifrån oss på vintern. Snö är någonting ogreppbart när man aldrig upplevt det förut. Inte ens sett det på bild eller film.

Elisabet berättade att de märkt att barnen som kom till skolan hade svårt att fokusera och var trötta och håglösa. Skolan insåg att många barn inte fick någon frukost – så därför började de införa fria måltider på skolan. Frukost, lunch och mellanmål. För många av barnen som går här är detta allt de får i sig på en vanlig dag. Så skolan fyller en oerhört viktig funktion!

I slöjdsalen hade de pysslat och gjort skapelser av skräp. Kartonger, petflaskor, glassplitter och plåtskrot. Roligt och kreativt!

Det fanns dessutom en klass för barn med särskilda behov och där fokuserade läraren mycket på att uppsöka föräldrarna och hjälpa till att lindra det stigma som det ofta innebär att ha ett barn med funktionsnedsättningar.

Ett litet bibliotek fanns också på skolan, men sektionen för sagor var inte särskilt stor. Däremot fick barnen gärna låna hem böckerna om de ville. För de flesta barn är dessa böcker de enda som de har tillgång till i sin vardag.

Jag och Bertil pustade ut och drack kaffe i skolans lärarrum.

Jag slogs verkligen av den värme som fanns hos alla pedagoger och hur de kämpar för barnens bästa. Men också hur svårt det är att räcka till med så knappa resurser. Och Bertil som själv är otroligt skoltrött fick sig en riktig tankeställare av att träffa alla barn. Barn som inget hellre vill än att få gå i skolan och lära sig, istället för att arbeta dagarna i ända.

Han var fascinerad av vad de lekte på rasterna för ringlekar är inte så vanligt hemma på skolgården. Däremot lekte barnen olika varianter av tagen och kurragömma som funkar precis som han är van. Och givetvis spelade alla fotboll!

Enklare lekställningar fanns också – som en rutschkana, några gungor och en gungbräda. Och alla verkade ha kul! Bertil konstaterade att hans egna fröknar hade svimmat av ljudnivån…

Trots de stora behoven åkte vi från skolan med så mycket hopp för de barn som faktisk går där. Men också med insikt i hur många fler som skulle blir hjälpta om det bara fanns fler platser i skolan, fler lärare och större lokaler. Det är sådant som våra pengar kan gå till när vi blir månadsgivare. Jag vet att jag har många bloggläsare som redan ÄR månadsgivare och jag hoppas att ni förstår hur viktigt ert bidrag är.

Freedom school Addis Abeba

Jag har mycket mer att berätta om resan och det kommer fler inlägg – jag lovar. Men det roliga är att Bertil också blivit en slags ambassadör i sitt sammanhang. Han fick hålla föredrag för hela skolan när han kom hem och visa allt han varit med om och lärt sig. Många stora insikter för en liten tolvåring att härbärgera!

Och för dig som vill ta steget att BLI månadsgivare till Läkarmissionen, så får du min nya bok Underbara Vinter som en liten tack för ditt beslut. Hoppas att ni är många som vill!

Anmäl dig här

(Alla fina foton i inlägget är tagna av Anna Ledin Wiren. Alla har blivit tillfrågade om sin medverkan)