Jag får ofta förfärade kommentarer från kvinnor över att jag gör saker själv. –Men du kan ju inte åka och bada själv? Det kan vara farligt! Hur vågar du gå ut i skogen själv, tänk om det kommer något djur? Hur vågar du köra så långt själv med barnen. Blir du inte trött? Är du inte mörkrädd när du är själv i stugan? Hur vågar du resa själv, känns det inte läskigt? Ska du verkligen åka ut och plocka bär ensam, tänk om du går vilse?!
Själv blir jag mest förfärad över alla inbillade hinder som kvinnor verkar sätta upp för sig själva, ofta av ren rädsla. Men för mig är det så otroligt viktigt med självständighet och frihet, och det har det alltid varit. Tänk alla år Jakob hade jordbruket och jobbade sextiotimmarsveckor på somrarna. Hade jag inte trott mig om att kunna klara saker på egen hand hade jag ju fått sitta hemma med barnen och vänta på honom hela semestern.
Jag har en väldigt stark drivkraft att försöka utmana mig själv när något känns jobbigt, otäckt eller obekvämt. Då försöker jag gå dit och öva tills det blir lättare så att rädsla inte ska diktera för mig vad jag gör. JAG vill diktera villkoren! Och det känns också väldigt fint att visa mina barn allt vad en mamma kan vara, göra och klara av.
Om man känner sig väldigt hämmad och rädd som kvinna så tycker jag att man ska öva upp sitt mod. Ja, man kan absolut bli överfallen i skogen. Men de flesta våldsbrott och sexuella övergrepp sker ju faktiskt i hemmet. Och är det älgar och björnar man är rädd för i skogen så finns det ju saker man kan göra för att förhindra det. Sjunga, klappa händerna eller hojta då och då. Djuren är mer rädda för oss än vi är för dem – och på det sättet får de en chans att gömma sig. Och man kan öva på att åka själv till en badplats och ta ett dopp precis vid brygga – för givetvis ska man inte simma ut långt själv om man är ensam. Men det betyder ju inte att man aldrig får bada! Och så kan man öva upp förmågan och orken att köra långt, eller i en stor stad. Och öva upp sin tolerans för mörker genom att helt enkelt utsätta sig för det!
Livet blir väldigt rikt när man är lite modigare i sin vardag och inte låter sig styras av oresonliga rädslor och låga tankar om sin egen förmåga.
110 svar
Håller helt med dig Clara!
Det här var ett fint inlägg! Tack!
Du är så cool. Helt sant, jag har så mycket rädslor som jag behöver öva för att slippa och till exempel kunna ta den där promenaden i mörkret istället för att sitta inne och vara rädd. Sjukt mörkrädd och bor mitt i skogen så jag har många chanser på att öva 😅
Ja, precis! Jag gör samma sak, så fort jag känner att något är läskigt eller jag blir nervös så ’utsätter’ jag mig för det. Tackar ja till saker jag aldrig gjort eller vet om jag kan. Tänker ofta att jaja, om andra kan så borde väll jag också kunna (eller kunna lära mig iallafall). För precis som du så vill jag inte känna mig limiterad och visa mina barn att man ska testa nya saker (och att kvinnor kan). Hur ska man utvecklas om man inte utmanar sig själv? Än så länge så har det alltid löst sig, oftast riktigt bra!
Håller helt med dig! Förstår inte den ofta obefogade rädslan för skogen!? Och bilkörning! Jag har många kvinnor omkring mig som inte kör bil långt, inte kör motorväg, inte kör i större städer, inte kör på vintern OCH SÅ VIDARE. Begriper icke!
Min rädsla kring att köra långt är starkt kopplad till den ständiga tröttheten och rädslan att somna vid ratten. Gissar det finns en och annan mamma som delar den med mig. Gällande stadskörning har jag märkt i bekantskapskretsen att det är mycket kopplat till var man tagit körkort- i stan eller på lande?
Så kan det förstås vara! Antar att det också är vanan, hur mycket man kör bil. Jag tog körkort i en liiiiten stad men hindrar mig inte att köra bil i större städer eller i Europa osv. Övning ger färdighet! Det är ju en balans att känna sina begränsningar versus våga sådant man oroas av.
Jag tog körkort för 3 år sedan (alltså som vuxen) i småstad där jag bor. Kör ändå ofta bil både på motorväg och inne i storstad.
Min lärare på körskolan berättade att hon fick lära sig under utbildningen att dom som tar körkort ”på landet” har lättare för att köra på andra platser pga att man lärt sig köra självständig. Inne i stan följer bilisterna ofta bara efter varandra, typ ”följa John”. Om det är sant vet jag inte, men kan känna att det ibland finns lite sanning i det.
Men män har ju samma trötthet och risk att somna eller tappa fokus? Förstår helt och fullt att man skippar långkörningar/delar upp i etapper. Men att kvinnor i vissa fall öser över körandet på mannen är för mig en gåta.
Jag är en av de där kvinnorna som har begränsningar i mitt bilkörande, något som dykt upp efter många år av psykisk ohälsa och panikångest. Innan dess hade jag inga problem. För mig har det varit en kamp att klara av att köra bil alls och jag kör fortfarande inte på större vägar, motorväg eller i städer tider när det är mycket trafik. Får ofta höra att “det är bara att öva så löser det sig” men när det kommer till bilkörning är det inte “bara att …” eftersom det väldigt lätt kan få katastrofala följder.
Jag förstår dig Sanna och du resonerar klokt och ansvarsfullt. Jag har varit i likande läge. Jag började med att öva mig på köra på små gator, där jag enkelt kunde vika av eller stanna vid sidan av vägen. Små små etapper och inte höga hastigheter.
Ibland tjatas det för mycket om att hela tiden “utsätta sig”, det är bäst ibland att bara inse sin begränsning också. Att livet ändras och att saker som gick då inte går nu. Det finns en vila i att acceptera vissa saker.
Med det sagt. Om rädslor begränsar ens liv kan det vara värt att se över saken. Men att utmana dig i allt tycker jag är lite stört. Är ju bättre att fokusera på vissa saker och bara skita i andra saker. Man måste ju inte kunna köra på en motorväg för att duga, går ju alldeles utmärkt att ta mindre vägar, som även enligt mig ger mer värde. Man får se fina och roliga saker. Man kan stanna och fika vart man vill osv.
Jag simmar lugnt i min känsla av att finna mig i den jag blivit och känner ingen förlust av saker jag förut gjorde(utan att ens då kanske gillat det).
Håller med! Klokt och balanserat skrivet.
När jag skulle börja arbetspendla efter att ha haft körkort i många år tog jag en extra körlektion för att bli bättre och säkrare på motorvägskörning. Det var det bästa jag gjort för min bilkörning.
Korrigering: * “att utmana dig i allt” – skulle stå: utmana sig i allt.
Det finns ju såklart massor av olika anledningar till kvinnor avstår bilkörning och låter mannen köra, men alla de här individuella valen blir ju en struktur. Jag personligen tycker inte det är speciellt kul att köra bil utan sitter gladeligen i passagerarsätet, men ser det som en liten vardagsfeministisk handling att dela på körandet. Mitt barn ska iallafall inte få erfarenheten av att mammor inte kör bil från mig!
Det finns ett ord för det, amaxofobi, rädsla att köra bil. Jag är en av dem som har det, och såna kommentarer, att någon “icke begriper det”, gör inte saken bättre… Ibland måste jag köra (man “skall” ju utsätta sig, samt att ibland vill man ju komma iväg någonstans…) och ångesten finns därunder hela tiden, så fort bilen går lite för fort på stor väg ökar det, speciellt vid mycket trafik. Det är som att nån röst säger åt mig att jag kommer att svänga ut mot mötande trafik… Så jag saktar in, kör ut mot kanten för att släppa förbi bakomliggande bilar, för kö bakom mig ökar ångesten…
Sen hör man ofta folk som klagar, på saktfärdiga “kärringar” i trafiken, sånt gör inte saken bättre, snarare tvärtom då jag vet att jag är en sån. Men hur skall man göra? Avstå (och få gliringar om att folk inte begriper det) eller utsätta sig (och därmed stoppa upp trafiken..?/vara en trafikfara) Undrar bara…
Jamen absolut. Helt rätt! Att leva styrd av rädslor är så destruktivt. Tack för pepp!
Jag fixar egenbad o mörkerpromenader, men har andra rädslor att jobba med. Varje dag.
När jag tvekar inför att göra en viss grej.. Då brukar jag tänka.. “skulle jag göra det här om jag inte var rädd”.. Och då är oftast svaret ja, så då försöker jag verkligen göra saken ändå, eftersom jag inte vill att rädsla ska stoppa mig.
Så bra inlägg. Jag är ensamstående med min son och ibland när vi är ute på äventyr (med äventyr menar jag en lite längre promenad i naturreservat) får jag ibland kommentarer av sorten ’wow vad duktig/modig/häftig du är som är ute själv med honom’ men skulle jag låta det hindra mig så skulle vi ju aldrig göra nånting 😅❤️
Man får vara rädd men inte feg.
Jag tycker det är helt ok att vara feg ibland. Till och med mänskligt.
XX; så bra och enkelt beskrivit.
När jag köpte ett hus och flyttade in i det fick jag en kommentar om jag inte är rädd att bo ensam i ett hus? Ensam i mitt eget hem, vad finns det ens att vara rädd för? Så begränsande det skulle vara att inte kunna bo i sitt drömhem pga ensamhet.
Bra inlägg! Tänkvärt i många lägen där det är lite obekväm. För mig har det varit hundkurs med min stora vorsthe som jag fått öva mitt mod på.
Blir för övrigt alltid förvånad över hur rädda många är för skogen som plats. Vilda djur är ju oftast väldigt skygga och svåra att få syn på till fots. Kan det vara så att de blandar ihop skogen hos dig och mig med stadsskogen/elljuspåret/parken i en stad?
Vid rädsla för bilkörning skapar det stress o tunnelseende vilket ytterligare stärker upplevelsen av att inte klara av det, dvs man både känner sig som, o blir en dålig bilförare under de förhållandena.
Men som vid andra rädslor så går det att jobba sig igenom.
Bra inlägg och vacker bild!
Har aldrig varit rädd i naturen, inga problem med mörker, djur eller fysiska utmaningar.
Däremot, sätta mig ensam på ett café eller restaurang, aldrig i livet!
Mina rädslor är sociala sammanhang utanför mina intresseområden. Känner mig alltid konstig och obekväm.
Så var jag innan jag började åka på affärsresor ensam och insåg hur otroligt trist det var att (faktiskt) bara köpa takeaway och äta på mitt hotellrum. Så mycket trevligare att titta på folk! Och roligare mat.
Det har i sin tur gjort att jag till och med kunnat sitta på café ensam hemma i Sverige. Hade jag inte trott. Och det klår att inte ta en fika, sittandes vid ett bord, när man behöver.
Vad olika vi är. Tycker det är skönt ibland att fika ute själv. Vill gå mera i skogen men där är rädslan att möta en elak man. Höjder är värst. För mej är nog rädslan en vanesak. Bara jag börjar så efter några gånger kommer den nog försvinna. Kram.
Tänkte samma som Mia, ensam på cafe känns för mig som vardagslyx men det stör mig att jag är rädd för skogen – och det trots att jag bott nära en skog större delen av mitt liv. Tur att vi inte är rädda för båda i alla fall! En sommarutmaning kanske kunde vara superkort skogspromenad i mörker eller snabbkaffe på café😊?
Hej
Det här inlägget berörde mig djupt.
Jag upplever att jag inte är rädd, jag går långa promenader själv i skogen, kör dit jag ska oavsett om det är långt eller kort, landsbygd eller stad och så vidare. Det som berörde mig var de kommentarer du fått. Det fick mig att inse vilken förebild du är. Både när det kommer till allt du tar dig för men också till exempel vikten av att vårda sina relationer, barnuppfostran och inspiration till läsning.
Så tack för inspirerande läsning!
Håller med!!
Håller helt med dig bra skrivit. Och det gäller för män likaså tycker jag, även om det yttras annorlunda. Kulturellt sett upplever jag att kvinnor anses skötsamma och kloka om man ge efter sina rädslor. Män däremot får absolut inte vara rädda och visa ångest. Båda roller är förlegade och gör livet onödigt svårt och begränsad.
Precis så! Det är inte många kvinnor (eller människor överhuvudtaget) som blivit dödade eller ens allvarligt skadade av älg/Björn/varg det senaste århundradet.
Min största rädsla som begränsar mig just nu, är rädslan kring den egna orken (pga utmattning), som för att jag inte vågar boka in program och binda upp mig, speciellt socialt. Mitt mål till hösten skall bli att bara våga chansa, boka upp sig, det värsta som kan hända är ju att man blir tröttare än tänkt! Kanske också att sova ute i hängmattan en natt i skogen, känns skrämmande, men har å andra sidan aldrig hört om någon som skulle ha blivit överfallen i en hängmatta….
…eller att du får avboka med kort varsel, vilket ju också är ok – både pga fysiska och psykiska besvär.
Menar du att folk ifrågasätter att du BADAR ensam? På vintern kan det vara oklokt, men herregud. Däremot finns det ju rädslor som är för starka för att enkelt gå emot, som att en mörkrädd person skulle sova ensam i ett ensligt hus, eller att en osäker bilförare skulle dra ner på Autobahn och känna att folk faktiskt kan dö av ett misstag. Då kan nog viss tillvänjning behövas.
Jag är förmodligen knäpp, men på grund av adhd så önskar jag nästan att jag vore lite mer rädd och konspiratorisk kring allt som kan hända. Jag har alltid varit lite Pippi Långstrump, vad är oddsen att det värsta ska hända liksom?!
Har gjort allt från att bada i livsfarliga vattenfall i den karibiska djungeln till att hamna i en skjutning på en nattklubb utan att mer än rycka på axlarna åt situationen eftersom det de facto slutat väl.
Något som är märkligt är dock att när jag fick barn utvecklade jag rädslor och konsekvenstänk för deras skull. Så där behöver jag jobba på att inte begränsa deras utveckling. Det har varit en helt ny (fasansfull!) känsla för mig, risken att något ska hända barnen.
Men fint att vi kan peppa varandra här att våga mer (eller kanske mindre 😅). Huvudsaken är att man får ut det man vill av sitt liv. Det är ju så klyschigt, men visst är det sakerna man inte gjort ångras allra mest.
Håller med! Bra att tänka på ibland och att påminna sig om att om man låter rädslorna i vardagen vinna blir livet så mycket fattigare.
Håller med. Man kan om man vill och vågar gå utanför sin comfort zone.
Jag vill inte heller vara rädd. Så jag övar, framförallt på att göra saker på egen hand med barnen. Köra långt, göra utflykter. Älskar känslan av att vara kapabel som kommer sen. Jag ser fram emot när jag inte längre ska vara gravid eller amma så jag kan ta med mig de stora barnen och tälta.
Skulle vilja tillägga ett stadsfenomen det okända. Att göra saker själv . Se tillbaks jordbruk fiske mannen var inte hemma i veckorna eller tillgängliga .
Kvinnor har i en större självständighet ett större ansvar att få vardagen att fungera. Inte heller tänks det så mycket i kvinnligt o manligt i sysslorna. Dvs alla människor kan hugga ved o rensa nät.
Även aspekten att man ska visa sin lycka med att göra allt tillsammans vilket är nog en bidragande orsak att inte ” våga” aktiviteter utan respektive .
Jag tror det ligger en hel del i din observation att man skall göra saker tillsammans som par och inte var för sig. Men hur bryter man det mönstret då? Eller behöver man det? Man kanske vill göra det mesta tillsammans är ju trots allt inte så mycket tid man har tillsammans som familj i dagens tempo.
Klockren reflektion! Gav många tankeställare. Tack.
Jag har många gånger förvånats över att det för många verkar självklart att det är mannen som kör om han är med i bilen. Och hört kvinnor berätta om när de någon gång kört och mannen suttit på passagerarplats p g a att han var bakis så har barnen undrat varför det
plötsligt är mamma kör. De har fokuserat på den pinsamma situationen när de ska hitta på ett bra svepskäl… men jag tänker att man då omedvetet lär barnen att en kvinna är sämre på att köra bil… (När dessutom statistiken visar på motsatsen.)
Här började mannen köra mer när vi fick barn då han sov bättre och var därmed en bättre chaufför och sedan blev det en vana som ingen har ifrågasatt. Undrar om fler kanske fastnat i detta? Dock har vi uppdelningen att han kör korta sträckor och jag de längre. Så han får många små och jag lite färre långa men tiden vi kör är nog den samma i slutet.
Tack för ett bra inlägg! Känner så väl igen situationen. Eftersom jag är singel, hade jag inte kunnat göra mycket om jag hade lyssnat till alla de människor (främst andra kvinnor) som styrs av och sprider sina rädslor. Jag bor själv i en gammal sommarstuga, tältar själv, fjällvandrar själv, åker på cykelsemester och tågsemester själv och går på bio själv. Har slutat räkna alla de gånger som jag har fått frågan: ”Men är du inte rädd för att göra XXX själv? Tänk om ditten eller datten händer!”. De singelkillar som jag känner slipper däremot sådana frågor. Numera är jag så trött och irriterad över detta så de senaste gångerna har jag faktiskt fräst tillbaka ”Den frågan hade du aldrig ställt till en man”.
Oj det är mitt mål att våga så mycket du gör ensam. Härligt att du berättade om det.
Tack, mitt i prick vad jag behövde just nu. Är också rädd för tröttheten, den förlamande tröttheten som även jag fått känna på via utmattning. Att hela tiden känna en rädsla för att behöva ställa in och göra andra (och mig själv) besviken har gjort att jag mestadels tackar nej. Vilket leder till att jag inte känner mig duglig till någonting, känner mig annorlunda och även utanför… Ja så är den onda cirkeln igång.
Ska läsa det här inlägget och en del av alla kloka kommentarer några gånger till och hämta kraft i orden.
Rädsla är ett val
Fara är verklig
Det är en devis jag levt efter både i Göteborg och här på landet. Jag kan helt enkelt inte vara rädd om jag vill bo såhär. Mycket bra inlägg Clara!
Självständighet är ingen uppskattad egenskap hos kvinnor. Kanske tradition? Själv har jag alltid varit “pojkflicka” och därför skaffade mig egen båt när jag var 16, men inga tjejer ville åka med på sjön. De ville vänta tills någons bror eller pappa kunde följa med. Inga killar ville följa med heller förstås… Killar vill ju briljera, köra själv. Under mitt liv har jag tagit barnen och kört långt, spenderat tid på ensliga öar eller i stugor långt in i skogen. Eller så har jag åkt själv, speciellt sen barnen blev stora. Vandrar i fjällen, eldar, läser, kör för att se fina platser. Jo, jag har en man men han jobbar mycket.
Andra kvinnor retar sig på mig, vill inte följa med mig, vill vänta tills deras män kan följa med. Ifall något händer.
Vi är lika vuxna och handlingskraftiga som gubbarna! Om inte mer! Vi är nog mer riskmedvetna och tänker oss för!
Men jag fick höra en kritisk kommentar av en kvinnlig vän på en tjejträff. Med starkt kritisk klang, högt och argr, efter att jag berättat om min senaste tur till skogarna, inför alla, brast hon ut: “Du är så självständig”!
Som om det var fel.
Ok, tack då vet jag varför jag får göra allt ensam, tänkte jag. Jag förväntas inte göra sånt här. Jag kliver ur mina kvinnliga ramar.
Stackars kvinnor.
Du beskriver det så bra, hur det inte uppskattas/accepteras att man är självständig. Kritiken från vänner, familj mm. Det är helt galet. Jag var självständig redan som barn och minns än idag (har passerat 50) hur många gånger min mamma förmanat mig att inte vara så självständig för då skulle jag aldrig träffa någon. Kan tilläggas att jag är fullt socialt och känslomässigt fungerande så det har liksom inte varit “problemet”. Jag har haft fantastiska relationer med män som uppskattat självständighet, men lever nu ensam sedan flera år. Men nu upplever jag att det blivit snävare, att män 50+ inte är så intresserade av självständiga kvinnor (i sin egen ålder). Men då får det vara så!
Ja herregud BÅTLIVET är som 50-talet?! Satan i gatan vilken korvfest det är där. Det är helt absurt att se alla par som typ går Göta kanal, där gubben styr motorbåten (kräver noll styrka men lite skills) och låter tanten hantera tamparna (tungt som fan redan innan sluss 5 för dagen)
Du och din man verkar ha en så underbar relation ❤️
Inte riktigt klokt men sådana kommentarer men sunt svar och inlägg på det. Men kan delvis förstå också. Om det känns avlägset från ens egen vardag kanske det kan kännas farligt och främmande. Men som någon skrev, själv har jag andra rädslor som mer är kopplat till mer sociala sammanhang 🙂
Ett så klokt och viktigt inlägg, men så sorgligt att det behövs!
Och lite i linje med det Lottie skrivit ovan: hur i hela fridens namn skulle livet se ut för oss ensamstående – med eller utan barn – om vi lät oss begränsas så här? Måste få undra (även om jag kanske får på pälsen för det) om vi verkligen inte kommit längre än så här? Våld mot kvinnor är en sak, men bilkörning och naturen?
Jamen exakt! 🙏🏼 Sen kan man ju undra varför just vi kvinnor är så tränade i detta självbegränsande och självförminskande beteende, men att uppmärksamma är första steget till förändring. Fasen så bra du är Clara 🔥
Tycker det beror på hur mitt grundmående är om jag vågar utmana mina rädslor eller ej. Det krävs rätt mycket ork, som man (jag) inte alltid har. Kanske kan det vara okej att få vara rädd ibland och inte vara stark jämt, tänker jag?
Håller med! I perioder när jag har mer problem med ångest/nedstämdhet är jag rädd för det mesta – enligt min psykolog är då mitt nervsystem så reaktivt och min hjärna ser faror i allt. Under dessa perioder fokuserar jag på att göra lugnande saker för att inte trigga nervsystemet och stresspåslaget mer än nödvändigt. Men i perioder då jag mår bättre vågar jag mer, är inte lika rädd och kan även utmana mig själv mer. Det går i vågor och så får det vara 😊
Bra skrivet! Känns klaustrofobiskt för mig att tänka att avstå från att göra saker pga rädsla eller bekvämlighet. Jag har gjort mycket själv och behöver också göra det eftersom jag är singel, barnfri och de flesta av mina vänner bor långt bort och har egna familjer. Jag går på konserter, museum, kaféer, vandringar och går och badar själv, hade jag suttit och inväntat sällskap skulle jag aldrig uppleva nåt alls. Har även rest själv. Även om det är värdefullt att dela upplevelser med andra, så kan man inte haka upp hela sin existens på att vänta på sällskap även om det ibland känns obekvämt att va själv.
Precis så! Är själv i samma situation och om jag inte “fick” bada själv i sjön så blev det inte många bad per sommar. Jag har sedan sena tonåren varit varse om att jag behöver roa mig själv och inte vänta på sällskap, för då blir det ingenting. Lite sorgligt är det kanske, men hade varit verkligt sorgligt att bara vänta ut livet hemma på kammaren.
Förstår inte vad det finns att vara rädd för i skogen förutom ev. fästingar då, annars är den vilda skogen något av de tryggaste stället att vara på i dagens värld. Förundrad över att folk tycker jag är galen när jag kan gå i skogen mitt i natten i mörkret men själva är de tydligen helt kloka som kan springa på krogar och evenemang mitt i natten, det om något är ju riskfyllt.
Klockrent inlägg! Jag badar ofta ensam, går i skogen ensam, går på långvandring ensam och har inga problem att vara ensam på landet. Men anses modig. What?! Ska man vänta på att nån annan vill göra samma sak får man ju aldrig göra det man vill. Känns som större risk att bli skjuten av misstag än att bli överfallen i skogen, uppäten av en björn eller drunkna.
Tänk så olika man är, absolut inte rädd för djur i skogen utan snarare människor. Har rest själv i Asien i 2 månader, rädd en gång när jag åkte taxi genom djungeln med 2 karlar mitt i natten. Men vad begränsad man blir om man inte vågar leva! Vi lever en gång!
Enig! En psykolog som skriver bra om detta finns här:
https://www.psykologmedsovepose.no/
Hennes senaste bok heter just Du är tuffare än vad du tror. Jag tänker att det inte bara handlar om mod utan också att man är mer kompetent än vad man tror: vi kvinnor klarar mer än vad vi tror. (I grupp svarar män oftare att de klarar saker och kvinnor svarade oftare att de inte klarar.) Det finns mycket att diskutera om detta, men det man kan göra direkt på ett personligt plan är att börja tänka att ’jag kan’ och ’jag får’.
Åh, jag tänkte också på henne. Mycket klok och sympatisk person. Väldigt inspirerande (och jag känner hennes bror ;-))
Hon har också ett väldigt fint Instagramkonto:
https://www.instagram.com/psykolog.med.sovepose?igsh=MTc1Mmg0M3FxNHN6cg==
Håller med om det du säger att det är tråkigt och synd att låta rädslor begränsa ens vardag eller hindra en från att göra roliga grejer. Och i många fall är det bra att försöka utmana sin rädsla.
Men att bada ensam. Det ska man aldrig göra, vare sig man vågar eller inte. Snälla uppmana inte vare sig kvinnor, män eller barn till det! Hur duktiga de än är att simma. Så dumt om fler börjar med det, och extra dumt om man är rädd och ska försöka utmana sig.
Var rädd om dig!
https://familjen.trygghansa.se/vatten-simning/vatten-sakerhet/bada-tillsammans
Det blir ju väldigt många som aldrig får badat då. Enligt undersökningen i länken badar ju 2/3 -delar själva ibland.
I småbarnslivet- räknas det som att bada i sällskap om man bara är endast en vuxen + 1-2 småbarn?
Och även om man är två vuxna – den ena behöver ju vakta barn, så då kan ju inte den andra bada heller, eller hur?
Helt ärligt förstår jag inte hur stora delar av befolkningen skulle kunna följa rådet utan att begränsa sitt badande ganska mycket. Att inte ens kunna bada själv där man bottnar?
Läste råden i länken och det låter helt orimligt? Hur många vuxna drunknar av att ta ett dopp, och dessutom på vatten där dom bottnar? Låter som stora begränsningar som negativt inverkar på livskvaliteten för en liten risk…
Jag var med i den undersökningen. Tyckte frågorna var så märkliga. Jag badar ensam och kommer fortsätta göra det! Självklart på ett klokt och säkert sätt. Jag vill INTE att främmande människor som ser mig bada ensam ska badvakta mig 😬 Det tackar jag nej till.
Detta uppmanar återigen befolkningen till mindre fysisk aktivitet, det är FARLIGT att röra på sig. Suck. Är själv simlärare och idrottslärare men jag skulle inte begränsa nån genom att uppmana att inte fara och simma utan sällskap. Klart människan kan röra på sig ensam! Men att simma klokt är ju en annan femma. Men att en simkunnig vuxen simmar längs stranden, nära bryggan osv kan jag inte se att är farligare än att man far ut på en länk själv.
Det är främst äldre kvinnor som säger dessa saker till mig. Och jag tycker ofta det låter som om det kanske kommer från nån annan. Något dom fått höra själva. ”Nämen inte kan väl du köra med släpvagn? Hur vågar du det?” Det kan göra mig lite ledsen. Att enkla praktiska saker som att använda en skruvdragare, koppla på släp och köra bil skulle vara över en kvinnas förstånd. Jag åkte till Skottland själv i 10 dagar, hyrde bil och besökte olika sevärdheter. Den bästa resan jag gjort. Att inte bli störd i min egen upplevelse. Ingen var sur, hungrig, för varm, för kall osv. Men fick mig en rejäl utskällning av ett äldre par som bodde på samma B&B. ”Hur kunde jag fara runt själv? Vad som helst kan ju hända. Bilen kan gå sönder. Det längsta dom varit ifrån varandra var 1 natt”. Ja vad som helst kan hända. Men det kan också allt som oftast lösas. Av mig, eller genom att be om hjälp eller att kolla en instruktionsvideo på youtube! Man kan såklart vara rädd för att bli överfallen. Men det kan man även bli om man är två. Använd en geoapp och låt någon veta var du är. Du kan sätta en skorpa i halsen medans du står bakom pelargonerna och kikar ut också.
Haha sista meningen! 😂 så sant, så sant.
Vi ska ju alla kasta in handduken en dag, och blir det inte på det ena sättet så blir det på det andra. Det är ju inte så att man går fri om man bara aktar sig tillräckligt noga.
+ 1 på den 😄
“Det är farligt att leva, man dör av det” brukar jag säga (minns tyvärr inte var jag först hörde det), och skrämmande många ser då förvånade ut….
👍🏻👍🏻👍🏻👍🏻😂
Hahaha
Ibland är mod sprunget ur förmånen att ha sluppit dåliga erfarenheter, hälsar en läsare som varit rädd för att bada badkar ensam de senaste åren efter ett tidigare oväntat krampanfall. (Rent statistiskt är det inte farligare för mig än för någon annan enligt läkare, men obehag äet finns där). Å andra sidan har jag vågat mycket som jag vet att andra inte vågat, eller ens haft möjlighet att pröva. Tror nog att vi människor ofta är tuffare än vad vi borde i vissa situationer och vekare än vi borde i andra, och att det kan se mer eller mindre orimligt ut för någon med andra erfarenheter.
Så kan det absolut vara, men man kan också dra paralleller med det *så* sanna uttrycket “behind every strong person is a story that left them no choice”
Mycket kloka tankar. Det kanske är just när man får hojtat åt sig från folk med helt andra referensramar som man reagerar starkt, folk som står nån helt annanstans och vill hävda att de vet bättre hur du ska göra där du står, än du själv. Jag har befunnit mig i båda ändarna av skalan, flera gånger om. Som bottenlöst deprimerad tonåring, som vild och våghalsig livsnjutare under nästföljande decennium. Som skräckslagen och förvirrad nybliven mamma, och sedan surfande på ett fantastiskt karriärflow. Sedan åter i botten, ensammast i världen och förtvivlad. Och i varje ytterlighet är det “de motsatta” som kommer med uppmaningar. Man borde bromsa när det är roligt och går bra, och man borde rycka upp sig och ta sig samman när man kämpar för att hålla näsan över ytan. Det är provocerande, och sorgligt både på ett personligt och objektivt plan. Sån dissonans, sån brist på lyhördhet mellan människor. Eller ovilja att unna varandra och oförmåga att känna in, och ointresse att våga bemöta en sårbar människa där den är, istället för där man önskar att den var.
Det är en evig balansgång mellan att utmana sig själv och att acceptera sina begränsningar. Man måste kunna göra båda samtidigt och vara ärlig på riktigt, mot sig själv. Det är ingen utmaning om det inte innebär att bryta ny mark. Alla kan och borde utmana sig själva för att växa. Men inte nödvändigtvis på de sätt man blir uppmanad till av någon som går genom livet i helt andra skor. Och som du skrev, mod är nog många gånger sprunget ur förmånen att ha sluppit dåliga erfarenheter.
Jag flyttade själv som nittonårig till Stockholm från en småstad utan att känna något alls. Träffade sedan min karl som jag flyttade ihop med i en småstad. Efter det har jag varit van att göra mycket själv eftersom min familj inte lever här. Så jag anser att man har ett liv ibland där man måste göra mycket själv. Jag anser inte att man är extra ordinär för det utan man får det livet man skapar. Jag känner mig inte extra häftig eller cool utan det är ett måste många ggr. Min svärfar var döenede för två år sedan ocn då gfick jag och tösen åka iväg på semester själva då mannen var tvungen att vara kvar hemma.
Efteråt kan man tänka att oj vad vågad jag var, men mitt i allt så gör man det utan att tveka
Jag håller med. Är så glad att jag övat upp min bilkörning, kör ensam med barnen osv. Känns så bra, ger mkt mer självständighet! Har också gått i kbt-terapi när saker har begränsat mig. Det har hjälpt men inte helt. T ex att åka hiss ger mig ff viss klaustrofobi men det kanske är sunt också? 😅 men som någon skrev är det viktigaste väl att man får leva det liv som man vill.
Kan du ge tips på hur du övade? Bor i en småstad och kör i princip bara bil där. Skulle verkligen önska mig ett bättre självförtroende som bilförare och våga köra i stadstrafik.
Jag håller helt med, men just när det gäller att bada själv har jag läst det rådet på många ställen. Svenska livräddningssällskapet ger det rådet väldigt tydligt: bada aldrig ensam. Det är inte att vara feg tycker jag, utan att undvika att utsätta sig för onödiga faror. Sen är det såklart viss skillnad på att simma i väg själv och på att doppa sig snabbt vid bryggan. (Ska tillägga att det inte var jag som skrev den kommentaren.)
Däremot reagerade jag på när du skrev att du gått på långpromenad själv i ödsligt område utan mobil, och ännu mera när en läsare skrev att hon halkat och brutit foten och förmodligen hade frusit ihjäl utan sin mobil. Även om vi inte hade mobiler för trettio år sedan så anser jag att det är att utsätta sig för en onödig risk att inte kunna ringa på hjälp (eller bli nådd av familjen om något händer.) Jag stänger av ljudet och låter den ligga i fickan när jag vill slippa bli störd.
Men för övrigt instämmer jag helt.
Min mamma levde i et utrolig dårlig ekteskap med min far, som var 9,5 år eldre enn henne, og som hun traff som 16-åring etter å ha vært foreldreløs i to år ( dette var rett etter andre verdenskrigen). Både fordi hun mistet omsorgspersoner så tidlig og fordi hun levde i et destruktivt forhold i 31 år, iutviklet hun mange redsler og fobier, som dessverre ble overført til meg. Jeg forsto faktisk ganske tidlig at jeg måtte utfordre noen av de livsbegrensende redslene, og jobbet masse med det i 20-årene, med vekslende suksess. Fikk en psykisk smell da min far døde,og hele barndommens usikkerhet og utrygghet slo meg ned, men kom meg opp igjen. Min store målsetting her i livet var at ALDRI skulle jeg overføre noen av min elskede mammas eller mine egne rest-redsler til mine barn, og det er jeg KJEMPESTOLT over å ha klart. Og nå, som 65åring, jobber jeg fortsatt med noen greier, men det er minimalt i forhold til utgangspunktet. Jeg er aldri redd i naturen, i mørket, når jeg bader, når jeg er i byen…men kan være litt utrygg når jeg er alene uten noen innenfor rekkevidde. Livet er ikke over, da, så det er ennå tid til å lære seg nye mestringer og mestringsstrategier. Jeg heier på alle her, som tør og som vil tørre!
Fantastiskt bra gjort! Sorgligt att läsa om
din mor.
Tusen takk for en fin kommentar!
Jag är ofta rädd men livet ska väl upplevas?!
Dör jag när jag är ensam på fjället, i skogen eller någon annanstans så gör jag det lycklig och hellre att jag gör det med upplevelser och perspektiv i ryggsäcken än utan. Att leva livet utan att begränsa sig själv är för mig superviktigt och jag stödjer min handikappade dotter att göra detsamma. Och nu ska jag ensam ut på en kvällstur upp på en bergstopp i Norge för att få se ut över havet, för sådant är livet.
Från det ofta förekommande ’ta det försiktigt’ till Lev Smart!
🧠 ha symbolen smart som hjärnan ser ut som 👊 👏
Sorry, jag spelar inte rysk roulette bara för att bevisa att kvinnor kan. En sak är väl att ta en promenad i en idyllisk norrländsk by eller skog. En helt annan sak är att göra det i Stockholm. Det är bara ren tur att inget händer en om man går ensam hem från puben mitt i natten. Hur många gånger har inte tjejer råkat illa ut då? Man måste inse hur verkligheten ser ut där man rör sig.
Hej hej hallå! Jag har gått ensam hem från krogen här i Stockholm mååånga gånger. Det har aldrig hänt mig något. Däremot har jag blivit utsatt för sexuella övergrepp när jag har befunnit mig inomhus på platser där man har blivit lärd att man ska vara trygg. Självklart ska man alltid vara lite på sin vakt utomhus sena kvällar (oavsett om man är tjej eller kille!), men vi MÅSTE sluta tuta i flickor/tjejer/kvinnor att utomhus är farligare än inomhus med män du känner – det stämmer inte!
Samma här. Går Hem själv nät jag varit ute. Har bott i Stockholm i 14 år och gått hur bra som helst. Anekdotiskt såklart, men risken för att bli utsatt är ändå liten. Jag är oftast inte ens på min vakt. Skulle det verka som någon följer efter mig skulle jag nog försöka kolla om det stämmer. Men jag har kanske också ett orimligt självförtroende också och tänker kom hit bara så så sparkar jag dig mellan benen.
Man kan vara modig på olika sätt tänker jag. Jag är tyvärr född med benägenhet att vara rädd. Har alltid varit väldigt rädd för mörkret. Min bästa vän sedan barnsben kunde cykla hem ensam längs med en kyrkogård i Solna kl 01 på natten när vi gick ut på krogen. Vi är olika helt enkelt. Jag kunde prata med främmande människor hur som helst när vi reste. Var flera gånger i NY och vi hamnade på väldigt många roliga tillställningar tack vare det. Hon uttryckte ofta att hon aldrig skulle vågat prata så med främmande personer och det var i hennes ögon väldigt modigt. Så jag ser det inte som att det är något självvalt -att begränsa mig- att vara rädd att gå vilse eller att vara rädd att gå ensam i mörkret. Utan något jag har benägenhet för, liksom jag är modig på andra sätt, där andra kanske begränsar sig.
Ibland undrar jag om det kanske snarare är det faktum att man gör något själv än att det kan vara farligt som blir en vagel i ögat på andra. Jag gör helt ofarliga saker själv som att åka och sova på hotell, gå på bio/spa/café/restaurang m.m. och får ändå reaktioner som “ska du göra det ensam?”. Varför det skulle vara konstigt har jag ingen aning om. Älskar att vara själv ibland!
Jag tror verkligen att du har en poäng i ditt resonemang. Jag tror inte att det i första hand är de som kämpar med egna rädslor som fäller de ifrågasättande kommentarerna, utan att dessa ofta kommer från nån slags avundsjuka 🤔 (hur konstigt det än låter)
Intressant inlägg. Har alltid rört mig ensam i Stockholm och andra storstäder även nattetid, gått genom mörka parker påväg hem åkt nattbussen osv. Har ingen väninna som gör detsamma de tycker jag är dum i huvudet. Bada själv gärna naken gör jag också det tycker andra också är oansvarigt. Köra bil gör jag oftast men visst när vi bodde i Tyskland undvek jag faktiskt vissa delar av autobahn blir helt enkelt lite för stressad av fri fart och fyra filer. Jag tycker man måste utgå ifrån sig själv och vad som känns rätt, man ska heller inte tvinga sig till något som inte känns bra.
Jag och min sambo byggde en campervan strax innan pandemin. Pga pandemin höll vi oss alla somrar i Sverige, trots att planen varit Europa sen dag ett. I våras bröt jag ihop (när bilen verkade bli dyr att laga) och erkände att jag är så rädd så rädd för allt som kan hända om vi lämnar Sverige och att jag använt pandemin som en legitim ursäkt för att vi borde vara kvar inom landet. Trots att min största dröm är att bila ut med sambo och hund och klättra i Europa. Att erkänna det för mig själv högt och för honom var steg ett. Då måste vi göra det!! Sa han.
Nu har vi varit iväg 2 veckor och det har varit underbart. Jag är rädd i varje serpentinväg över bergen och på autobahn där trafiken dundrar på.
Men precis som min psykolog sa: hur vet du att du oroar dig för rätt sak?
Igår insjuknade jag plötsligt. Vi trodde det var kraftigt värmeslag och när kräkningarna inte upphörde åkte vi 40 min in till en akutmottagning i Italien. Jag har legat i dimma hela natten med dropp av alla dess slag. Verkar ha åkt på någon taskig mag/tarm-infektion. Trots knackig engelska och Google translate har jag blivit så ompysslad. Notan för kalaset? Noll kronor. Samma som för en italienare tack vare eu-kortet.
Vad vill jag säga med denna långa text? Jag är rädd för allt. Och jag förbereder mig gärna mångt och mycket. Skulle jag lyssna på allt jag är rädd för så skulle jag inte göra något av det jag älskar eller som ger mig mening: bo i vanen, klättra, vandra i bergen, börja ett nytt jobb, ge all kärlek till en människa som rent teoretiskt kan lämna mig, skaffa hund.
Kram på alla räddisar där ute
Modig är inte den som inte är rädd
Modig är den som gör det ändå
Så fint du berättar!!! Tänker på en cool unge som åker snowboard på youtube. Hon säger till pappan ”I’m scared” och han svarar ”do it scared”. Det summerar väl vad min psykolog sagt i alla tider🙏😉
Det är skillnad på att vara dumdristig och utsätta sig för onödiga risker, och att vara orädd och självständig. Jag riskerar inte mitt eget liv för att bevisa en sak. Eller för att tvinga mig själv att vara modig. Det finns ju grader av rädsla så att säga.. När den är värd att lyssnas på. Samtidigt behöver man ju utmana rädslan ibland om man vill utvecklas och den hindrar ens livskvalitet. Klokt dock att göra det i små portioner tror jag. Inte tvinga fram något man egentligen inte är redo för..
Det här håller jag helt med om! Jag bor dels i storstad, dels i sommarstuga på landet i skogen. I stan springer jag gärna på kvällarna, låter inte mörkret hindra mig. Men jag tänker en extra gång kring vilka vägar jag väljer och är det väldigt sent väljer jag bort de mest ödsliga platserna. På landet genade jag senast igår kväll hem genom ett mörkt skogsparti, kände ingen som helst rädsla. Bara att gå ut genom dörren hemma i stan är mer riskfyllt än att gå vilken som helst sträcka i skogen här, inser jag förnuftsmässigt. Man ska inte låta rädslan begränsa livet, men man ska inte heller vara dumdristig. Och i vissa lägen ÄR det dumdristigt att gå ensam i mörker.
Sen förstår jag också att den upplevda känslan av farlighet att gå ensam i skog för den som är ovan, det invanda är tryggt och det ovana farligt. Där har vi olika utgångslägen för olika saker.
Fick direkt Ronja i tankarna.
Som övar på att akta sig för saker.
På sitt sätt.
❤️
Jag tänker ofta att rädslan i sig ofta är farligare än den faktiska risken. Att begränsa sig så mycket att man knappt kan leva är inte sunt.
Har så många gånger fått höra ”gå inte ut själv när det är mörkt” men herregud, vi bor ju i Sverige, det är mörkt stora delar av dygnet under vintern. Jag kan ju inte gå i ide halva året! Mina morgonpromenader genom Stockholmsförorten där jag bor torde ju dessutom vara säkrare en mörk morgon i november än nu i juli eftersom det inte är en käft ute när det är 2 grader och regnar sidledes.
Bilkörning är jag dock rädd för, och tycker nog att gemene man skulle vara bättre bilförare om de vore lite mer rädda. Men rädslan får ju inte hindra mig från att köra. När jag haft för stark ångest har jag tagit betablockerare innan för att mildra det fysiska stresspåslaget. Det har hjälpt för att bryta paniken och nu kör jag utan problem även genom storstan.
Jag tycker det är väldigt modigt att våga erkänna att man är rädd.
Så klokt skrivet! Jag är en mogen kvinna, stolt moder till två döttrar. Ibland tänker jag att jag är lite väl försiktig, som tur är tycks inte min försiktighet fortplantats i mina flickor som man kanske skulle kunnat befara. De är kloka, modiga unga kvinnor som nu inspirerar mig att våga lite mer.
Inspirerande inlägg. Det ökade min motivation till att ta tag i saker som jag inte har lust att göra men som skulle öka min livskvalitet. De flesta sådana saker brukar vara jobbigare i teorin, när jag gör dem kan de till och med vara roliga och ge en kick.
Angående rädsla och könsroller: Jag säger ofta att jag är rädd eller inte vågar, även när det gäller saker som jag bara tycker är jobbiga eller helt enkelt inte lustfyllda, som matlagning. Däremot har jag aldrig hört min sambo beskriva sig själv som rädd. Han ber mig rycka upp brännässlorna vilket jag inte har något emot, men han skulle aldrig säga att han inte vågar göra det eller ens att han tycker det är obehagligt.
Sådana som jag skulle tjäna på att byta ordval ibland. Inte så mycket för att jag ser mig själv som rädd och begränsad utan för att folk som inte känner mig kan göra det.
Sådana som tror att de aldrig är rädda kan behöva fundera ett varv till. Det första steget till att övervinna sina rädslor är att erkänna att man faktiskt har dem.
Håller med dig. Själv har jag åkt långt med barnen sommar som vinter, rest själv både inrikes och utomlands och gör kanske saker som inte alltid anses vara “kvinnligt”. Däremot har det berikat mig själv och min familj att jag har gjort saker. Förhoppningsvis också inspirerat andra att göra saker som kan te sig lite läskiga. Även om jag ibland har känt att det varit lite pirrigt i början så känns det väldigt skönt efteråt och jag har fått stärka mitt sjävförtroende. För vi kan mycket mer än vad vi tror. Och jag utmanar alla kvinnor att göra någonting som just de tycker känns lite läskigt, litet som stort, ni kan!!!
Summa summariska kanske det är ok att vara rädd, men inte att pådyvla andra sina rädslor. Var och en vuxen människa får väl bestämma själva hur de gör saker så länge de inte utsätter sig själva eller andra för direkt fara.
Skönt att höra liknande tankar som mina egna. Jag har dock fått enormt mycket kritik av vänner genom åren för att jag tänker så som du beskriver. “Varför ska du alltid hålla på sådär och bara tänka tvärtom mot alla andra?”. “Man ska ju bara ha dörren låst när man är hemma och när man går ut, det bara är så”. “Man ska inte ta promenader nattetid och du gör bara det tills den dag det händer nåt” osv. Jag bor i en mindre stad och har dessutom hund som hör allt. Ibland har jag också bott utan hund och haft samma rutiner med att känna mig trygg med att gå ut i mörker och inte låsa dörren. Jag låser om jag ska vara borta länge och om jag ska sova på natten men oftast inte annars. Vi hade aldrig låst dörren när jag var liten och bodde i lägenhet och jag kunde springa in och ut. Sen helt plötsligt när jag blev större och inte sprang in och ut längre så började föräldrarna låsa. Det hade inte hänt nåt särskilt och samhället hade inte hunnit ändras markant heller på de några få åren, utan jag tror det var min mammas rädslor som ändrades och då blev det en självklarhet att låsa. Då bestämde jag mig för att inte styras på samma sätt av rädslor.
Jag är inte särskilt rädd av mig och provar gärna nya saker. Bilkörning däremot. Jag klarar absolut av att köra bil i större städer men jag undviker det, eftersom jag är högkänslig. Det tar otroligt mycket energi av mig att hela tiden hålla koll runt omkring mig, och kör jag bil på tex ställen jag inte hittar går energin åt till att antingen hitta, eller hålla koll på trafiken. Och efteråt är jag som en blöt fläck av energidipp. Som sagt, jag skulle klara att köra, men min energi skulle ta slut. Så om någon annan vill köra och jag kan få behålla min energi är det toppen. Det kan ibland räcka att få energidipp bara genom att ha mycket bilar/människor/ljud runt omkring mig, även om jag inte kör bil. Lägg då på att man ska hålla koll på allt själv. Det kan bli för mycket.
Håller med! Därför har jag denna sommar tagit rodret i egna händer och åker nu ensam ut på havet med vår båt. Sån frihet!
Håller med dig, jag vägrar låta rädslor styra mitt liv! Det måste man som människa se till att int bli begränsad av. Fy vilket tråkigt liv det skulle bli.
Och har också haft en man som jobbat hela somrarna och själv är jag lärare (sommarledig 🙂) så skulle jag suttit hemma och blivit bitter och väntat på att vi skulle vara två vuxna hela tiden så skulle tiden blivit rätt outhärdlig! Sen har oxå somrarna varit totalt utmattande när barnen var små men det är en annan sak😅 Men mammor kan, absolut!
Rädslor ja… Här sitter jag 30 år senare utvandrad med eget hus och hund att sköta efter separation.
Jag har haft körkort sedan jag var 20 (är 50 nu) men hade ett väldigt långt köruppehåll och var livrädd för att köra i Paris med omnejd…
Jag var helt enkelt tvungen att ta tag i saken och öva. Nu tar jag med modern på roadtrips till Bretagne, Normandie, Alsace och runt Paris. När mamma fyller 80 nästa år ska vi till Provence för det har hon velat så länge!
Inte bara mammor kan, utan kvinnor kan! Hurra för oss!