Kategori: Claras träning och hälsa

Fukten tränger genom gympaskorna och luggen är blöt av regn. Det är som att gå genom en blomspruta. Jag hade inte tänkt gå någonting alls egentligen, bara släppa ut Essa för att kissa. Ändå finner jag mig vandra längs skogsvägar, med en vän i lurarna som berättar om sin hemska dag. Jag inser att fötterna tagit beslutet att förlänga promenaden, för att ge utrymme att prata klart.

Jag minns den där vintern när jag opererade bort sköldkörteln och under nästan en månad hade svårt att prata. Rösten var så svag och trött och jag trodde att jag skulle bli tokig efter ett tag. Jag förstår ju mig själv genom att prata med mina vänner. Men när jag inte får diskutera mina tankar och insikter med någon så är det som att jag till slut inte finns till. Vem är jag? Identiteten känns urtvättad och svag.

Jag tänker på hur många människor som lever hela sina liv så. Ingen att prata med, ingen att spegla sig i. Ingen vän som vänder och vrider på ens resonemang och som hjälper en att bli klokare.

Så viktigt det är att ta sig tid att prata lite med de man möter. Även om det kanske inte är på djupet så betyder det något att växla ett par ord med en äldre granne eller någon i kön på mataffären. Snickesnacka med en förälder när man hämtar på fritids eller hänger någon timme vid samma idrottsplan. Aldrig i människans historia har vi bott så ensamma och skilda från varandra, trots att vi är flockdjur som behöver gemenskap.

Har man lång semester som jag har (nio veckor utan vanliga rutiner – om än en hel del jobb) så kan man liksom inte släppa på allt under ledigheten. Det har jag gjort så många gånger tidigare och det blir inte bra. Men senaste åren har jag faktiskt lyckats hålla i lite mer. Efter en del fnulande har jag bestämt mig för detta träningsupplägg för sommaren:

• Jag ska styrketräna varannan dag. Att det är lite oftare än i vanliga fall beror på att jag behöver en tydlig rutin. Fasta intervall istället för fasta veckodagar, som annars funkar bäst på mina vardagsveckor.

• Styrkepassen ska bestå av 6 övningar. Men det behöver inte vara fler. Supersettar jag dem tar det max en halvtimme inklusive uppvärmning, annars 45 minuter. Då kör jag ca 10 reps x 3 set x 6 övningar. Det är kortare än mina vanliga pass som oftast är omkring en timme.

• Finns det ett gym i närheten så är jag där, annars jobbar jag med kroppen som vikt. Och tänker att fokus ligger på att hålla i en rutin – inte att göra enorma framsteg. Och jag kommer inte skriva ner någonting jag gör. I vanliga fall loggar jag ju träningen i min app, men nu vill jag bara träna på lust. Inte planera passen i förväg heller, utan låta det vara mer intuitivt. Men såklart försöka täcka in alla stora muskelgrupper.

• Springa kan jag göra någon gång ibland om andan faller på. Men jag får ändå bra konditionsträning av vara ute och gå varje dag. Här är det ju backigt och brant och många chanser till att höja pulsen. Prioriterar absolut långa, fridfulla promenader framför att löpa!

Till styrketräningen tänker jag ta hjälp av Bertil som gärna också vill träna i sommar. Och till eventuella springpass tar jag båda storbarnen till hjälp. Det är kul när vi tränar ihop. Den stora utmaningen blir dock att vara i stugan. Tre veckor ska vi ju vara där. Men jag vet att Anna också vill träna så kanske kan vi göra det tillsammans? Problemet är bara att man inte gärna tränar styrketräning utomhus, eftersom det är så mycket mygg. Får fundera vidare på den saken…

När semestern närmar sig den här sommaren så slår det mig hur obrydd jag är. Alltså inte obrydd som i att jag inte bryr mig om den. Men som i att jag inte är så uppjagad inför den. Förut var semestern helig för mig. Det var så viktigt att vara färdig med ALLT när jag stängde datorn och det var en katastrof om någon hörde av sig med en jobbfråga. Eftersläntrande jobbgrejer kunde nästan göra mig hysterisk.

-SKA JAG INTE FÅ BLI LEDIG NÅGON GÅNG?! SLUTA JAGA MIG!!!

Men senaste 2-3 åren känns det inte längre så. Inte heller i år. För jag är inte utarbetad. Jag har jobbat på i lagom takt hela våren och i perioder har det absolut varit mer att göra. Men jag är inte uttröttad eller desperat efter att få vara ledig. Jag har frivilligt valt att jobba fram till midsommar istället för att gå på ledighet samtidigt som barnen nu på torsdag. Jag vill hellre jobba några dagar till i lugn och ro och avsluta – än att hetsa på slutet. Och jag kommer ha bokarbete med korr åtminstone till veckan efter midsommar. Men det gör mig ingenting.

Jag tror den här känslan kommer sig av att jag idag styr mitt arbete på ett helt annat sätt. Jag har få, men stora annonsörer och de jag har är långsiktiga sådana så att jag i god tid vet vad som planeras. Mina bokarbeten är långa processer och generellt finns det få exakta tider och klockslag som andra sätter upp för mig. Det är ett arbetssätt som passar mig fint. Sedan har jag såklart bloggen och instagram som vanligt hela sommaren – så riktigt ledig är jag aldrig. Men det är mest roligt. Jag bestämmer ju själv över det.

Fast jag tror att det är småbarnsåren också. Alla år Jakob hade jordbruket och jobbade sextiotimmarsveckor – minst – så hade jag tre barn ensam nästan hela somrarna. De var små och mina chanser till vila inte särskilt goda. Nu har jag stora, självgående barn. Så jag vet att det kommer finnas gott om chanser att läsa, vila och påta med rabatterna. Jag kommer hinna återhämta mig. Och jag börjar inte semestern på botten av en grop, utan ungefär i mentalt normalläge.

Varför skriver jag nu det här? För att självgott frossa i min förträfflighet? Kanske lite. Men mest för att påminna mig om att vara tacksam och hoppfull. Över att man blir klokare, barnen äldre och att en ohållbar arbetssituation kan förändras till något mycket bättre.