Kategori: Claras vardag

I min telefon finns en hel mapp som heter älskling och som bara är bilder på honom. Även små filmsnuttar. När han lagar mat, när han läser med rynkade ögonbryn, när han förklarar något mycket engagerat och inte ens märker att jag filmar. Hans karaktäristiska gestikulerande, när han sitter hukad över målarbordet och omsorgsfullt blandar färg. När han pratar med barnen om musik eller Magic. Ulf uppkrupen i hans knä, med armen om hans hals. Pekar ut allting han önskar sig i leksakskatalogen.

Långdistans kräver mycket bildmaterial. Jag är som en tonårstjej som vill titta på min kärlek en stund varje kväll innan jag somnar.

Men mest är det bilder på händer. För sig eller tillsammans. Liksom symboliskt. Så fint det är att ha hittat någon att hålla i handen.

Jag sitter och väntar på att min elbil ska ladda färdigt. Några procent kvar bara, hinner godkänna bloggkommentarer innan jag avslutar och åker vidare. Loggar in som jag gör trettio gånger om dagen, minst

En kommentar med gröna kräkemojis syns på skärmen. Du är vidrig, du är äcklig och så jävla ful. Dina barn skäms över dig. Och så en rad kommentarer om min familj, i samma stil. För hemska för att godkänna, eller ens bemöta. Kollar upp ip-numret. Jaha, samma person igen. Samma person som skrivit de senaste månaderna och alltid lika hatiskt med siktet inställt på att såra.

Det funkar dåligt. Jag blir inte sårad av det hon skriver. Det faktum att hon uttrycker sig som hon gör ogiltigförklarar allt som hon lämnar efter sig. Det enda som är obehagligt med kommentarerna är insynen i en människas lägsta drifter. Helst vill jag ju slippa få bevis för dem i mitt eget kommentarsfält.

En gång, efter att ha hamrat ur sig extra många otäcka kommentarer frågar hon argt varför jag inte släpper igenom kritik på bloggen? Som att kräkemojis och förolämpningar skulle vara kritik? Som att hon skulle ha någon som helst rätt att få dessa kommentarer publicerade? Särskilt inte på på min blogg?

Ytterligare en slagning på ip-numret visar att hon bor i grannkommunen. Nå. Det finns ju tarvliga typer överallt. Även i grannkommunen.

Jag har en väldigt smart, rolig och snäll läsarskara. Som också kan ifrågasätta mig och ha kritiska resonemang kring vad jag skriver. Det är jag tacksam för, den interaktionen är halva grejen med bloggen. Men den här skuggsidan finns också och att läsa det är en del av min arbetsmiljö och vardag.

Till er som skriver sånt här: Vet om att jag ber för er. Jag har inget hat mot er, utan känner medkänsla. Jag kan inte föreställa mig det mörker som skulle bo i mig, för att jag själv skulle göra något liknande. Min blogg är dock inte platsen för er att ångestreglera på. Men jag hoppas verkligen att ni hittar ett sätt.

På torsdagen arbetade jag en stund på morgonen, men sedan bestämde jag mig för att ta lite ledigt för att storstäda och ordna kalas. Tog på mig träningstights, sportbehå och satte håret i en tofs med luggen baknålad (baknålad lugg means business). På med min träningslista med 80 & 90-talshits och sedan städa utav bara faan! Rev ut alla mattor, filtar och kuddar och slängde ut på verandan i iskylan.

Och efter städningen fick jag piffa lite. Nya rutiga gardiner har kommit upp och yllegardinerna har flyttat till vardagsrummet.

I fönstret står en salig blandning av primula, tulpaner och en ensam amaryllis som vägrar sluta blomma och bara skjuter fler stänglar.

Blått, isigt och krispigt friskt i köket.

Köpte två rejäla krukor färska kryddor på Blomsterlandet häromsistens. För att piffa den lite trista vintermate och för att det är trevligt att titta på!

Sedan pyntade jag och hängde upp ballonger och tog fram flaggan. Bakade en tårta och satte en enorm pizzadeg på jäsning, för det hade födelsedagsbarnet önskat sig.

Dukade med en stor rutig duk och blått porslin. Till middagen kom stora delar av den tjocka släkten. Morfar hämtade upp Bertil i skolan och skjutsade ut honom, farmor och Felicia.

Farmor satt vid den varma vedspisen. Felicia satt i sin mosters knä. Även när man är 21 kan man behöva göra det ibland.

För att inte tala om när man bara är elva.

Hungrig femtonåring väntade på att pizzan skulle gräddas. Min stora, fina underbara tonåring som är så mogen, klok, kärleksfull och omhändertagande mot sina brorsor.

Minns så väl när han fyllde fem år och min svärmor sa att det var en milstolpe

-När man är fem år är man riktigt stor!

Och det höll jag verkligen med om. Och nu då? Tio år senare? Kära nån!

Gräddade pizzor

Sedan åt vi och alla var hungriga som vargar. Tur att jag gjort typ sju ugnsplåtar pizza. Med pappas bästa pizzadeg förstås.

Presentbordet och nyfiken lillebror som letade efter en present till honom. Och det fanns en såklart.

-Du får ingen present av mig Bertil för jag glömde att ta med den hem. Och jag har inte gjort någon.

Ärlighet varar längst.

Bertil öppnade en present från Anna full med loppade kläder. Och av mig fick han löftet om att pierca sig (efter att badperioden i skolan är slut) och sedan en heeeel låda full med kläder från Sellpy där han fick behålla allt han gillade. Han råkade gilla allt så han fick typ 20 nya plagg.

Praktiskt med ungar som gillar grunge och dad core och gärna sånt som är lite urtvättat och noppigt. Finns billigt på Sellpy. Köpte baseballtröjor, gubbiga piketröjor, en sliten The Doors-tshirt, en fodrad manchesterjacka med teddtyg, en grå hoodie, linnen från Quicksilver, några tröjor med roliga retrotryck, en flanellskjorta och mycket mycket mer…

Hade gjort en mandelbotten till hallontårtan med hallonmousse och femton ljus

Och vi sjöng och så fick han önska sig något.

Sedan ringde moster Anna och kusinerna och sjöng från sin fjällsemester i Åre, ville se paket och höra allt om födelsedagen.

Så mysig släktmiddag en vanlig torsdag! När alla hade åkt såg hemmet ut lite som ett bombnedslag igen, men jag var för trött för att orka ta tag i det så jag gick och la mig.

Upp tidigt och träna i stan. Älskar den här belt squat-maskinen. Och ingen verkar använda den heller för den är jämt ledig. Bra för röv och framsida lår. Efter träningen åkte jag hem igen, jobbade en lång stund, åt en mycket sen lunch och gjorde mig fin för kvällens fyrtioårskalas.

Fixade snittar till festen och lämnade mitt kök i det här skicket. Blöööh.

Åkte till min bästis Elina som hade en födelsedagsmiddag

för sina systrar och två bästa vänner.

Det mycket vackra födelsedagsbarnet.

Min fantasi sträckte sig inte så långt så jag tog samma gamla glitterklänning som jag brukar ha, med slits vid brösten samt mina guldskor från Sezane.

Elina hade kommit på den utmärkta idén att istället för en vanlig middag tog alla bara med sig 2-3 olika goda snittar och så dukade vi upp en härlig buffé.

Jag gjorde små trekanter med skagenröra och tog med chark av olika slag.

Kexen med olivmarmeland var fantastiska.

Så mycket gott plock!

Och Elina hade gjort en sådan tjusig dekoration som hängde över bordet

Och dukat fint.

Så mysigt att hänga en hel kväll med dessa kvinnor.

Elina borde alltid ha backslick och page. Extremt chict!

Vi hade mycket att avhandla

Och Johanna sa något väldigt roligt.

Kvällen avslutades med en tiramisu som var himmelsk. Sedan var jag fyllechaffis och skjutsade hem alla till sig. Och körde sedan hem till byn medan jag pratade med min älskling i telefonen för att hålla mig vaken. Han hade kommit till mig tidigare på kvällen och väntade där hemma.

När jag klev in i groventrén, lite trött och vimmelkantig, så upptäckte jag att han städat hela rummet när jag var borta. Och sedan när jag kom upp i huset hade han städat hela köket, nedervåningen och gjort fint överallt. Böl och gråt av tacksamhet.

När man är ensamstående är något av det svåraste att man alltid måste putta på alla bollar själv. Även om mina barn hjälper till mycket så är det ju för att JAG driver på dem. Man kommer liksom inte hem och ser att någon sopsorterat, städat badrummet eller vikt all tvätt i hela tvättstugan. Det går oftast bra men ibland när orken tryter är det tungt. Så ni förstår min glädje. Han är verkligen den omtänksammaste jag vet.

Jag sov utmattad och gott den natten. Och vaknade till den här utsikten. Och tanken på fönster som behöver putsas.

Fick som vanligt kaffe på sängen (här i Folkes kopp) och även frukost. Vi låg och drog oss länge. Jag kände mig lite som ett vrak efter den intensiva veckan, men till slut fick jag upp energin. Han tog all min sopsortering och åkte iväg med den medan jag vek ALL tvätt (somligt var kvar ända sedan nyår) och tvättade flera maskiner, parade ihop alla sockar i lådan och gjorde fint. Resten av dagen spenderade vi i soffan med varsin bok.

Det var lika soligt och fint på söndagen. Vi gick en långpromenad längs skoterspåret. Diamantdamm i luften!

Sportlovsblå himmel bakom mitt älskade älgtorn där jag så ofta sitter och spanar på mina promenader.

Mitt lilla hus i vinterskrud

Borde kanske ta ner juldekorationerna snart. Men vem orkar?

Jag gjorde en god lunch till oss och sedan låg vi skavfötters i soffan resten av söndagen och bara läste och pratade och hade det så fint ihop.

Och det var det veckoslutet i bilder, det!

Vad långa helgerna blir ihop. Vi sitter i varsitt soffhörn, men under samma filt. En luddig, fluffig sak med tjocka fransar som lämnar tygfibrer under ens ögonlock. Läser varsin bok med rynkade ögonbryn. Enstaka paus för att citera några rader högt.

Eller så målar han och jag läser, men kikar då och då upp på hans romerska profil. Härskarnäsan och ryggen som krummar lite när han närstuderar resultatet på bordet framför sig. Penslarna sköljs av i vattenglaset som klingar svagt. Och sedan in i munnen för att få bort överflödet.

Vad långa helgerna blir ihop. Han läser och jag skriver. I ett dokument döpt romanen hamnar tecknen som inte passar någon annanstans. Som väntar på att hitta en mer bestämd form. Han lägger något på vinylspelaren, visar mig sånt jag inte kan så mycket om. The Mills Brothers, Duke Ellington, Invasionen och Ghost. The Platters blir en favorit – låter som en Disneyfilm från femtiotalet.

Tiden hejdar sig. Jag behöver inte göra just någonting. Är så nöjd med att vara stilla i hans närhet. Glömmer min mobiltelefon i jackfickan i källaren och det tar timmar innan jag börjar sakna den.

Vad långa helgerna blir ihop. Och alltid för korta.

Har jobbat för fullt senaste tiden med nya Hemmets Almanacka 2027. Fick hem en sådan bra utskrift av min förläggare Alexandra, över varje kalenderuppslag så att jag själv kan rita in materialet och se hur mycket som ryms på varje sida.

Skissar, funderar och flyttar runt. GUD vad jag älskar att jobba med Hemmets! Det är som att göra en alldeles egen tidning med notiser, krönikor, recept och massa bra tips!

Nu till bok tre tycker jag att jag börjar hitta formen på ett sånt skönt sätt. Och kan öka tempo i själva skrivandet.

MEN! Vi har ett liiitet antal böcker kvar för 2026. Och de sista böckerna vill jag bli av med innan vi kommit för långt in på det nya året. Därför har vi ett rekordbilligt lagerrensningspris enbart för mina läsare på 149 kronor med koden: Lagerrensning.

Köp den här vettja!

Minns ni den gamla goda tiden när folk alltid publicerade sin veckoplanering på bloggen? Känner mig retro idag så vi kör!

Måndag: Spelade in en reel till ett samarbete och klippte den direkt efteråt, snabbstädade efter helgens gäster och hämtade Erica som kommer och sover över. Nikkalouktasoppa och nybakt bröd till middag.

Tisdag: Jobba med Erica på dagen (KUL!!!!) träna, hämta paket till Bertils födelsedag och sedan skjutsa barnen på skridskoskoj. Bestämma outfit till onsdagens jobb….

Onsdag: Skicka in kompletterat manus med bilder till de första två månaderna av Hemmets Almanacka. På eftermiddagen är jag på SVT och gästar Sverige Live. Barnen är hos Gammor efter skolan och på kvällen hämtar jag från scouterna och handlar till kalaset.

Torsdag: Morgonmöte med mitt säljteam och den nya chefen där, resten av dagen ska jag faktiskt mest vara ledig och ordna till Bertils kalas på kvällen. Han fyller ju femton år! Ska baka pizza till hela släkten, slå in paket, dekorera nedervåningen och givetvis baka en tårta.

Fredag: Pappaveckan tar vid för barnen. Jag ska träna i stan, skriva på boken och förbereda blogginlägg. På kvällen ska jag fira Elina som fyllt 40 år! Ser SÅ mycket fram emot det!

Lördag: Tänker ha en fin dag med min kille. Behöver dock städa tvättstugan och groventrén för den är ett litet helvete. På kvällen ska vi hem till Stina och Charlie.

Söndag: Soffläge med min älskling.

Nu tänkte jag berätta lite om hur ett reklamsamarbete kan se ut för en influencer. Eftersom jag får en hel del frågor om saken och vet att det finns en stor nyfikenhet.

Hur får man kontakt med ett företag som vill annonsera?

De flesta influencers blir kontaktade av stora säljbyråer som arbetar på annonsörernas uppdrag och letar influencers som kan passa deras profil. Men jag har alltid arbetat tvärtom! Jag har mina egna säljare på samma säljbolag som jag jobbat med i ett decennium. Och mina säljare kontaktar ett företag som jag gillar eller själv är kund hos. Jag har också en lång lista med företag och branscher som jag INTE vill arbeta med. Tyvärr är det oftast dessa företag som har mest pengar att lägga på influencers. Mina säljare blir ibland också kontaktade av företag som vill samarbeta specifikt med mig. Jag vill såklart alltid testa produkterna först om jag inte är bekant med dem sedan tidigare. Om jag sedan gillar dem så får säljarna klartecken att förhandla ett samarbete.

Mina säljare förhandlar fram ett arvode och ett upplägg för samarbetet – och mitt mål är alltid att jobba långsiktigt med företag. Vissa annonsörer har jag haft i tio års tid, som Bixia till exempel. Det handlar både om trovärdighet, om att jag gillar lojalitet och att jobbet blir så mycket lättare för alla när man arbetat ihop länge. Tyvärr är det mer och mer sällsynt att företag är beredda att jobba så. Många är väldigt kortsiktiga och har tex inga problem att en influencer gör reklam för fem olika hudvårdsmärken samma år. För mig känns det däremot inte trovärdigt.

Hur går det till rent praktiskt?

För större samarbeten brukar vi inleda med ett zoommöte med kunden för att prata igenom förväntningar, tankar och önskemål. Vissa kunder har ordentliga dragningar om varumärket, skickar med mycket bakgrundsinformation och berättar om sina visioner och sin historia. Det är alltid intressant. För ibland vet kunden inte själv vad som kan vara relevant eller bra för mina läsare att ta del av. Men ju mer jag vet desto bättre kan jag planera innehållet.

Kunden levererar alltid en brief, baserat på vad de bokat för något. Där finns önskemål om bildspråk, tonalitet, vad som får synas/inte synas i bild. Kanske ska någon tydlig USP fram i texten, ett erbjudande eller särskild information. En bra och tydlig brief är viktigt. Men visst händer det att kunder går bananas och vill detaljstyra allt. Då tänker jag att de inte borde jobba med influencer marketing utan bara producera sin egen reklam. Bokar man mig får man min tonalitet, estetik och mina tankar. Det är liksom det som är grejen.

Jag fotar och filmar och skriver alla mina samarbeten själv såklart. Och när jag gör en reel gör jag alltid ett filmmanus först. Skriver ett talmanus och tänker ut vilka vinklar och moment som ska filmas och hur. Tar lite tid innan men sparar mycket huvudvärk i klippningen.

Vad händer sedan då?

Jag levererar ett första utkast till mina säljare som tar det vidare till byrån som jobbar med företaget. De får några dagar på sig att komma med feedback, önskemål och kompletteringar. I bästa fall är det bara småfix av typen ”Kan Clara lägga till den här formuleringen”. Men ibland när man spelat in en reel kan det komma enormt långa kompletteringar. Har man då filmat i ett visst ljus, sminkat sig och stylat hemmet får man i princip göra om hela filmen för att det ska funka. Det är rätt jobbigt att reels blivit så populärt bland kunderna, för det är kanske tio gånger mer jobb att göra en film än ett inlägg med bilder. Men man kan givetvis inte fakturera tio gånger så mycket för jobbet.

Efter 1-2 korrvändor är det dags att publicera. Vi har kommit överens om en dag och i vissa fall också klockslag då inlägget ska upp. Jag lägger in länkar som mäter klick och statistik och alla taggar ska vara rätt, eventuell musik ska ligga på, eventuella landningssidor hos kunden ska vara iordning. Och sedan när det publicerats får man se till att vara aktiv, svara på kommentarer och hålla koll på att inlägget presterar bra. I alla fall på instagram som är så känsligt för sådant. Här på bloggen behövs det inte på samma sätt, för här kan jag ju garantera mina kunder synlighet.

Efter publiceringen då?

Vid publiceringen faktureras kunden för nedslaget och när det har gått 1-2 veckor ska jag rapportera in statistik. För blogginlägget, för facebookpubliceringen, för instagramposten, stories och reelen. Antalet skärmdumpar till ett enda nedslag som ska sammanställas kan vara bortemot 20-30 stycken. Min byrå sköter det mesta på den här fronten och sammanställer det tydligt till kunden som kan utvärdera nedslagets effektivitet.

Jag har en hög kundnöjdhet bland mina annonsörer. Förmodligen för att jag gjort det här så pass länge, är seriös och har högt förtroende hos er läsare. Men det händer absolut att kunder är missnöjda. Tex om annonsen konverterade för dåligt. ”Vi fick för lite sälj på den” har jag hört ibland. Ganska ofta är det samma kunder som haft väldigt specifika önskemål som att ”produkten måste synas i första fem sekunderna av filmen, loggan ska vara synlig och Clara måste hålla produkten si och så”. Det blir så bakvänt för mig, för JAG hade aldrig valt att göra en sådan reklamfilm om jag hade fått helt fria händer. Jag känner ju min publik! Men vissa kunder vill att man ska göra på deras sätt och blir sedan besviken på utebliven effekt. Det säger mig att influencer marketing alltid blir alltid bäst när man som kreatör får så fria händer som möjligt. Jag känner min publik. Dessutom handlar reklam inte om att garantera en viss mängd sålda produkter. Att sprida kunskap om ett varumärke och hjälpa till att bygga kännedom hos kunder är ju en minst lika viktig mätpunkt.

Hur tänker du om reklamsamarbeten framöver?

Mot bakgrund av allt detta förstår ni kanske att sponsrade samarbeten tar mycket tid och energi i anspråk. Jag gillar att göra dem, men med måtta! Eftersom att de annars konkurrerar om allt för mycket skriv- och skapandetid som jag vill lägga på annat. Och helst vill jag ju få skriva om precis vad jag vill för er läsare. Det är också anledningen till att jag har en betalvägg. För om jag kan frigöra en del av den här arbetstiden som det tar att göra samarbeten, kan jag ju lägga de timmarna på att skapa mer värdefullt innehåll till dig som är läser bloggen.

Igår fick jag äntligen lämna magsjukedimmans grepp, åka in till stan och träna. Här vilar jag mellan mina bänkpress-set. Svag som tusan var jag efter en vecka utan aptit. Därefter mötte jag upp Erica för en redaktionsdag. Så glad att jag kan anlita henne som redaktör och inspiratör – trots att hon pluggar till lärare för fullt och har minimalt med tid för andra jobb. Och att jag har möjlighet att göra det får jag tacka mina betalande prenumeranter för. Jag kan ju återinvestera intäkterna bloggen!

Men innan vi började ville Erica se fler bilder på min kille. Visade en bandbilden jag har som mobilbakgrund.

Våra redaktionsdagar är underbara. Tänk att få timmar med någon som bara lagt tid på att fundera på hur man kan utvecklas. Som analyserar alltifrån widgetar till rubriker och kommentarsfält. Precis som när Erica var min radioproducent jobbar hon hårt med whiteboarden och tänker stort. Temat för dagen var Underbaraclara 2035! Det va!

Vi jobbar mycket med förkortningen TIB. Den står för Tråkigast får Inte Bestämma. Det vill säga, de tråkigaste läsarna får inte bestämma vad jag skriver om. Det är nämligen alltid någon downer till läsare som drar ner stämningen och gör en osäker. Men den som bara är tråkig och inte har några roliga ideer eller bidrag ska INTE få bestämma eller avgöra vad alla andra ska få läsa om och vad jag ska skriva. Viktigt, viktigt! Gäller för övrigt för allt i livet.

Erica pratade även lite Platon och Aristoteles och hittade ett ledord för framtiden i fronesis.

Erica förevigade min outfit. Sammetskjol från Carin Wester, vintage sidenblus med William Morrismönster som jag fått av Anna. Loppade örhängen samt ett starkt behov av en klipp och färg-tid hos frisören.

Efter några timmar av lyckat arbete gick vi på Två Fiskare och tog dagens lunch. Otroligt gott!

Och sedan gick vi till NK och arbetade vidare en stund.

Drack kaffe och spånade firandet av bloggens jubileumsår 2026.

Sedan kramades vi hej då! Och jag var full av glädje och energi efter en halvdag med min älskade vän, mentor och redaktör.

-Jag har förstått att det var något sånt i görningen, för sådär lycklig ser ingen nyskild kvinna ut!

Skrev en kompis när jag messade och berättade att jag träffat någon.

-Men herregud Claras glow up? Är hon kär eller vad pågår egentligen?

snokade en kompis kollegor på fikarasten.

Och min gulliga pappa som visste konstaterade nöjt till min syster

-Så glad och lycklig som Clara är nu har jag inte sett henne på flera år.

Man är ju instängd i sig själv på gott och på ont och kan inte se sig utifrån. Blir lite blind ibland för skillnaden. Men jag ser det efteråt, på bilder jag tar. En snabb selfie i bilen, för att kolla frisyren när vi åker för att fika med hans mamma. Efteråt reagerar jag själv på hur glad jag är. Jag som aldrig annars ler så att tänderna syns? Jag strålar ju faktiskt!

Åh den här veckan är jag skruttig. Uffe blev magsjuk i söndags och sedan insjuknade även jag. Har haft feber och mått illa och inte kunnat äta. Hela måndagen sov jag i princip bort bredvid Ulf i dubbelsängen. Men som ensamstående måste man ju ändå upp och skjutsa barnen till skolbussen, släppa ut hunden och försöka få till någon slags middag. Storpojkarna är så duktiga i alla fall. De hugger in ved, tar hunden på sina långpromenader, tömmer och fyller diskmaskinen och gör upp eld i vedspisen. Känner mig så glad över hur de artat sig. Så hjälpsamma, snälla och omtänksamma.

Idag mår jag bättre, har hasat mig ut på en promenad med Essa. Ska spela in en podd i eftermiddag (förlåt alla som förgäves väntar på dagens avsnitt. Det kommer imorgon tror jag). Och så ska jag försöka orka städa som Rut. Kommer välja en ytterst liten avgränsad yta. Egentligen skulle jag ha gästat ett teveprogram idag, men det fick jag tacka nej till. Hoppas att jag får erbjudandet igen för det var en riktig drömförfrågan. Precis vad jag önskar göra mer av framöver.

På fredag (om jag är frisk) ska jag ha redaktionsdag med Erica och planera våren 2026. Det är ju ett jubileumsår när Underbaraclara firar 20 år. Tänk att bloggen och jag fyller jämt samtidigt?! Har ni tankar, önskemål och ideer på hur bloggens jubileum kan firas så emottages det tacksamt.

Mitt hem är i kaos efter julledigheten. Skafferiet är upp och ned, garderoberna är i en enda röra, kylskåpet igenkloggat och trist för att inte tala om linneskåpet. Dels har jag varit bortrest mycket vilket gör att jag tappat översikten. Dels har jag haft många besök vilket också gjort att jag förlorat kontrollen över kyl, skafferi och dess status. Undrar därför om det är några som är peppade på att vi kör en Städa Som Rut-vecka med start på måndag? I sådana fall tänker jag att vi gör det tillsammans! Kickstartar januari med att försöka bringa lite ordning i kaoset. Ett städuppdrag om dagen, i 20 minuter x 7 dagar. Det brukar kunna åstadkomma under utan att bli för oöverstigligt stort och jobbigt.

I fredags fick jag tillbaka barnen efter nästan två veckor hos deras pappa. Har längtat efter dem som en galning de sista dagarna. Legat och tänkt på dem när jag ska sova om kvällarna, sådär som man gör när man är kär. Fast det är mina barn jag är kär i! Tänker på att krama dem, deras skratt, hur de känns att smeka på kinden, att ha Ulf i knäet, lyssna på deras röster och resonemang. Hur de doftar och hur allmänt underbara de är. Så lycklig att jag ska få ha dem en hel vecka nu och att vi började mammaveckan med att åka bort tillsammans och hälsa på våra vänner.

Önskar att jag hann skriva mer men nu ska jag kickstarta denna lördag och hitta på roliga saker! Hörs snart.

Under rubriken LÄSARGULD samlar jag bloggkommentarer som jag tycker är extra roliga och intressant. Förra veckan skrev jag ett inlägg om att undvika undvikandebeteenden – som i förlängningen gör att livet krymper, blir trångt och litet. Det kan man göra genom att tex försöka gå mot sin sociala fobi och åka till affären fast det känns jobbigt. Eller våga ringa det där samtalet man egentligen inte vågar ringa – bara för att den inre rösten säger att det kommer att gå dåligt.

Läsaren Erica Persdotter kan konsten att vända en negativ tanke till en rolig idé. När hennes inre kritiska röst drar igång vet hon svar på tal. Barbro får på moppo!

”Jag tänker att knepet att ge sin tvivlande/kritiska/negativa röst i huvudet ett namn som man kan säga emot kanske kan funka även här? Att liksom kunna tänka ”Nehej du Barbro, nu är du allt ute och cyklar! Varför skulle inte jag klara av att åka och handla?”

Det här tycker jag är en absolut strålande idé! Att döpa den där inre neggorösten som bara vill trycka ner en eller hålla en tillbaka. Så att det inte blir ens sanna inre röst, utan snarare en obehaglig utomstående som man kan säga till på skarpen. Någon fler som har satt namn på sin inre negativa röst? Och vad heter den i sådana fall?

Jag känner spontant att min heter Berit. Inte för att jag har något emot namnet Berit, utan bara för att det ligger så bra i munnen när jag käftar emot henne. Känner att jag vill ge Berit en omgång det här året, så att hon håller käften!

Klockan ringer 08.30. Min första arbetsdag efter jullovet är på en barnfri vecka och jag tänker att jag ska ta det lite vackert. Snusar i en hel halvtimma innan jag ens förmår att sätta mig upp i sängen. Hämtar en kopp kaffe från köket och öppnar datorn. Nu ska vi se här. På dagordningen denna måndag står ett möte med min förläggare Alexandra och min formgivare Lotta Kühlhorn, inför arbetet med Hemmets Almanacka 2027. På tisdag ska jag träna i stan och sedan har jag ett möte med Tone Schunnesson och Karin Pettersson över zoom. Har bokat ett grupprum på biblioteket så att jag ska kunna prata ostört. På kvällen är det syjunta med Ulrika och Stina och och och…kalendern fylls snabbt på.

Ny termin – nya tag med hälsan! Rotar igenom lådan i hallen och hittar min pulsklocka som jag inte använt på månader. Nu ska den användas igen. Sätter den på laddning och uppdaterar appen. Öppnar Viktväktarna och loggar innehållet i morgonens proteinshake. Messar Elina och frågar om hon vill gå en kvällspromenad med mig? Känner att jag behöver draghjälp för att ta mig ut när jag är så här försoffad.

Skriver en notering på dagens att göra-lista om att vika tvätt. Berget med ren tvätt är enormt i källaren, men det är så kallt där nu att jag behöver ha ytterkläder när jag håller på. Apropå kyla så behöver fåglarna mer frön för de tömmer automaten på någon dag när det är tjugo minus ute. Sätter upp också det på listan över sånt jag ska fixa idag.

Öppnar Charlottes dokument med jobb till mig. Fint att ha en assistent som sammanfattar under ledigheten och förbereder så att berget att bestiga blir något mindre. Ser att jag måste sammanställa kvitton till bokföringen, hämtar min plånbok och tömmer ut innehåller på bordet. Sorterar ut företagets kvitton och lägger i papperssamlaren i hallen. Knövlar ihop allt privat och slänger i soptunnan.

Får ett infall och loggar in på vår poddplattform. Tjut av glädje! Nytt prenumerationsrekord. Skickar siffrorna till Malin som svarar med fler utropstecken. Kollar bloggens prenumeranter i samma veva och ser att även där är det ett nytt rekord på antal betalande. Så otroligt roligt och lovande inför 2026 och ett mycket fint sätt att starta terminen på. Det ska nog gå bra det här med, det är bara att nöta på.