Kategori: Claras vardag

Jag drivs så mycket av att vara självständig, stå på egna ben och förstå hur allting funkar. Lära mig hantverket själv och inte gömma mig bakom någon annan. Jag behöver alltid känna att jag har skin in the game för att vara riktigt motiverad i jobbsammanhang.

Flera är de bloggplattformar som försökt värva mig under åren. Men det har aldrig varit aktuellt. Det känns helt enkelt inte roligt eller meningsfullt att vara inbäddad i massa reklam på någon annans sajt och att inte få äga och styra helhetsupplevelsen av bloggen. Jag vill inte vara en kugge i någon annans maskineri. Jag vill vara hela jäkla maskinen! Även om den är aldrig så liten.

Det är samma sak med att göra böcker. Det var inte roligt att göra böcker när jag ändå fick en sån liten del av kakan och jag inte fick säga till om särskilt mycket. Förlaget bestämde att boken fick vara si och så många sidor, för annars skulle den inte gå att sälja. Eller så hette det att det inte gick att göra en julbok lönsam eftersom att försäljningssäsongen var för kort…

Men då skiter jag hellre i att göra böcker. Och så resonerade jag när jag tog ett uppehåll i mitt skrivande. Tills jag istället gick till The Book Affair. Där betalar jag större delen av produktionen själv och tar den stora ekonomiska risken. Men jag får också bestämma själv över slutprodukten. Det var ju så jag kunde skapa Underbara Vinter, som var 100 sidor för lång för vad som var ekonomiskt försvarbart. Men det var precis den bok som jag ville göra och som jag trodde skulle sälja om den bara fick chansen. Att ta fram boken och trycka upplagan kostade mig omkring 800 000 kronor. Men de pengarna tjänade jag ju in efteråt. Och stoltheten var desto större. Jag hade gjort något som jag kunde stå för till 100 procent och hade full kontroll på affären.

Samma sak med podden: jag trivdes aldrig med att ligga bakom Podmes betalvägg med deras villkor och upplägg. Att vara en i mängden av alla deras poddare och behöva anpassa mig till deras struktur. Men hos Under Produktion så bestämmer vi själva. Sätter priset, styr upplägget, har full insyn i affärsmodellen. Och det har visat sig vara en lönsam historia. Första fakturorna var på rena småpengar men idag är podden en av min och Malins viktigaste, stabila intäkter. Trots att podden är förhållandevis liten är intäkterna bra.

Jag vill heller inte jobba med de stora annonsnätverken där man som kreatör behandlas som en i mängden. Är del av massutskick och förväntas göra reklam efter färdiga mallar och upplägg. Nej, jag jobbar med mina egna säljare och samma säljbolag som jag haft sedan 2016. Vi bygger varumärket och plattformen långsiktigt för att det är viktigt för mig. Och samarbetar bara med seriösa företag och aktörer. Och jag har full insyn i allt! De stora annonsplattformarna berättar inte för influencern vad slutkunden får betala. De skär emellan utan att jag som kreatör har insyn i hur mycket de själva tar. Är det 50 % av mitt arvode? Eller ännu mer? Vad betalar kunden och vad får jag?

Som en del i allt detta tillkom också betalväggen på bloggen. Det var en stor chansning från mitt håll, eftersom den enda andra stora bloggaren som har en betalvägg är Sara Bäckmo som har en hel odlingsportal. Jag visste inte vad jag kunde förvänta mig – men jag hade en målsättning på 1500 betalande prenumeranter för att det skulle bära sig. Är nu uppe i 4000. Och min genrerlla läsartrafik ligger fortfarande stadig, trots att ungefär 60 procent av det nya innehållet är bakom betalvägg.

Det finns så många snubbar där ute som drar in enorma pengar på sina betalpoddar, nyhetsbrev och premiumprenumeranter. Inte sällan högermän som sponsras av andra högersnubbar. De är stolta över vad de åstadkommer och får ryggdunkningar av sina följare. Men som kvinna är det svårt att prata om framgången. Rädslan om man berättar vad man omsätter är att ens läsare bara blir sura. Som kvinna kan framgång till och med vara en social nackdel. Men det är så många kompetenta kvinnliga influencers och kreatörer som fortfarande huvudsakligen drar in pengar till stora aktiebolag som ägs av snubbar. Män som tar de riktiga pengarna och har den riktiga makten. Jag tycker att fler kvinnor borde våga tänka som jag. Man måste inte vara under stora företags beskydd. Man kan göra saker själv!

Jag vill bestämma. Jag vill ha kontroll på allt. Jag vill ha insyn i affärsmodellerna och uppleva både risker och förluster fullt ut. Först när det är på allvar och jag har skin in the game är det kul och meningsfullt för mig att skapa.

När jag förklarade det här för min kille sa han bara ”Det är ju punk! Att göra det själv!” Det var första och förmodligen enda gången någon ringat in det jag gör som punk. Men jag gillar tanken.

Det kan kännas så mörkt och hopplöst och svårt ibland. Då hjälper det att tänka på och uppmärksamma allt gott som trots allt sker. Som kanske inte förändrar världen – men som förändrar hela världen för den som det gäller.

Jag tänker på när jag och Bertil var i Etiopien och hälsade på ett ”Boys home” i Addis Abeba. Alltså ett föräldrahem för ensamma pojkar. Några hade skickats av sina familjer på landsbygden, in till städerna för att söka sig en försörjning. Men i en stad som Addis Abeba med omkring fem miljoner invånare kommer unga pojkar lätt bort. Fastnar i sexhandel, kriminalitet eller hemlöshet.

Att besöka detta pojkhem med min egen pojke var väldigt speciellt. Det blir så extra starkt när man tänker på hur det hade varit om ens egna tre pojkar hade haft liknande förutsättningar i livet. Och vilken desperation som finns hos de föräldrar som släpper iväg barnen till en så stor stad som Addis.

Jag tänkte också på pojken Henning i boken Mina drömmars stad. Hur han kom till Stockholm i mitten på artonhundratalet. Ett Stockholm som då på så många sätt befann sig i ungefär samma utvecklingsfas som Addis gör nu. Begynnande industrialisering, enorm fattigdom, stora klyftor mellan de som har och inte har. Slumområden och barn som bara driver runt utan någon vuxen. Dessa berättelser finns också i vår svenska historia. Sverige var ju under 1800-talet ett av Europas fattigaste länder…

Vi fick prata med föräldralösa pojkar, pojkar som flytt strider och oroligheter, pojkar som bott på gatan och pojkar som helt saknade familj. På barnhemmet får de mat, trygghet och skolgång. Och pojkarna förklarade för mig att de blivit som brorsor till varandra, där de äldre tar hand om de yngre. Och de som arbetar på hemmet har ofta själv kommit från liknande bakgrunder och förstår vilka trauman pojkarna brottas med.

Behöver de medicinsk hjälp så får de det. Och behöver de terapi eller själslig hjälp efter sina trauman – så finns det också att tillgå. Den här lilla pojken visade stolt upp sitt skrivbord och sin skrivbok för mig.

Yohanes älskar att rita och visade upp sina teckningsblock för mig och Bertil. Väldigt imponerande hur han lärt sig rita genom att teckna av reklambilder ute på stan. Att han kunde måla var hans stolthet och glädje – men också något att ägna sig åt när sinnet kändes tungt.

Som vanligt när man är i Etiopien får man vid varje möte delta i en traditionell kaffeceremoni. Där bönorna rostas inför gästerna och man dricker inte bara påtår utan tretår varje gång. I pyttesmå kaffekoppar och inte sällan med en handfull popcorn som tilltugg.

Om DU är en av alla månadsgivare till Läkarmissionen så är det bland annat dessa pojkar som blir hjälpta av ditt bidrag. Det kanske inte förändrar hela världen. Men det förändrar hela världen för den som det gäller. Och tänk att få vara med och bidra till det!

I höst har vi en extra generös premie, där du som blir månadsgivare till Läkarmissionen får BÅDE Hemmets Alamnacka 2026 och Claras Kakbok som ett tack. Och de skickas ut så fort första månadsdragningen har gjorts. Det var väldigt många som blev månadsgivare sist och jag hoppas att ni är fler som vill vara med och ge regelbundet till denna viktiga sak.

Bli månadsgivare här

Här kommer veckan som gick i en himla massa bilder. Det var pappavecka så jag var hemma ensam utan hund och allt.

Bestämde mig för ett nätt litet projekt – nämligen att rensa och röja i barnens alla rum och göra fint, städat och mysigt tills de kom tillbaka. Så att de bara skulle kunna julpynta och dekorera. Det här var utgångsläget. Höll på måndag-torsdag för att hinna klart. Fyllde hela skuffen med skänkes lagom till fredagen.

På tisdagen åkte jag in till stan med tonåringen för att fixa Bank-ID. Vi shoppade på Röda Korset och spanade in den fina julklappsbrevlådan. Den här gamla bilden får illustrera detta, för jag glömde ta ett foto.

Sedan åt vi sushi innan vi skiljdes åt. Bertil för att dra till skolan och förbereda kvällens teaterföreställning. Och jag för att shoppa julklappar…

Och sedan träna ett tungt pass. Kändes oerhört motigt.

Därefter åkte jag och såg Walforskolan uppsättning av Dracula. Bertil som älskar att spela teater hade fått en ganska stor roll som en grävande journalist.

Jag, farsan, min moster Mia och min kusin Jonas satt i publiken och imponerades av alla duktiga ungdomar. Så glad också att Bertil fått upptäcka teaterglädjen. Spelade ju själv teater mellan att jag var tolv och nitton år gammal och det var något av det viktigaste som hände under min tonårstid.

På onsdagen hade jag molande mensvärk, städade som en dåre i barnens rum och försökte komma framåt med diverse jobb.

På torsdagen hade jag skrivjobb på förmiddagen. Sedan satte jag en pepparkaksdeg för att kunna baka med barnen på fredagen.

Använde givetvis mitt eget recept ur Underbara Vinter.

Det ger spröda, goda kakor som är lätta att kavla.

Alla mina julkryddor finns samlade i olika små redalådor som sitter på väggen ovanför köksbänken. Blir så lycklig när jag får ta fram och prassla på med dem.

Sedan satte jag en saffransdeg. Skulle dubbla receptet – men råkade fyrdubbla vätskan så att det blev hur många plåtar bullar som helst. Fick flytta degen till en tioliterskastrull när den skulle jäsa.

Bakade, jäste och gräddade i timmar. Tills jag nästan trodde jag skulle missa luciarepet nere på byn.

Jag hann dock svida om och sticka ner och sjunga några timmar i byns bönhus.

Vi har ju varje år ett luciatåg där alla som har lust får vara med och gå. En favorittradition för mig.

Och när jag kom hem hade jag bullar till förbannelse att paketera. Älskar dock att ha gott om fikabröd i juletid, när man får oväntat besök.

På fredagsmorgonen tränade jag på IKSU, otroligt trött och seg i kroppen. Den här hösten har jag slarvat så mycket med träningen. Har ju prioritera att resa bort och hälsa på min kärlek varje ledig stund.

Det straffas jag för nu, för allt känns så motigt och svårt. Fokuserade på gluteus maximus när jag tränade denna fredag och tröstade mig med tanken på att styrka är mindre av en färskvara än kondition.

Efter träningen svängde jag förbi Jakobs kusin Felicia och hämtade upp henne. Vi hade nämligen planerat in ett besök på…

Anettes byggnadsvård och antik i Nordmaling.

Vi delar ju intresset för gamla saker.

Vi gick runt och botaniserade och kollade på allt fint och jag slog till på tre vackra mattor. Två handvävda tunisiska mattor och en fin röllakansmatta i brunt och rosa som ska ligga i köket.

Så härligt att titta på allt fint och lära sig mer av Anettes morbror Pelle som är antikexpert och typ kan allt man behöver och vill veta om gammalt.

Hos Anette finns förresten signerade exemplar av både Hemmets Almanacka och Underbara Vinter. Om du vill slå till.

Efteråt tog vi en fika på Näslunds konditori

Med de snyggaste dörrarna.

Och ett exemplariskt pepparkakshus på disken.

Sedan körde vi tillbaka till stan igen. Jag släppte av Felicia, hämtade tonåringen på Waldorf och småbarnen hemma hos Jakob och så åkte vi hem och bakade pepparkakor.

Det är ju tradition att Dahlia är med och bakar, så jag hade bjudit in henne med. Vi lyssnade på dånande julmusik av sorten Vår julskinka har rymt och Juligen av Just D. Det bakades fallossymboler på löpande band, Uffe upplevde en kavel-kris model XL och det både sjöngs och skreks och dansades. Och mitt i att vi hade som roligast så började det vräka ner snö utanför fönstret. Lyckovrål från samtliga!

Mina bästa formar är den medelstora grisen och kringlorna som är så fina att sätta kristyr på efteråt.

Viktigt att baka med tända ljus och allmän mysbelysning.

Jag överraskade också barnen med nystädade, ommöblerade rum. Upphängda julstjärnor och en liten adventsgran intagen. Och pyntet till granen var framme så att de kunde börja dekorera den direkt. Så glada och tacksamma ungar. Älskar att göra fint för dem.

Till helgen väntades gäster. Barnens bästisar kom för att stanna över och jag gjorde en stor stekpanna med nudlar och wok som skulle räcka till sex killar (och mig). Och sedan medan jag kröp upp i sängen och kollade På spåret så…

Spelade killarna Magic med tända ljus och sjuttiotalsrock i högtalarna. Det blev en tidig fredagskväll för jag var helt slut efter en vecka av mensvärk, trötthet och fysiskt arbete med att städa och rensa barnens rum.

På lördagsmorgonen kröp Uffe ner i sängen med mig och så kikade vi på julkalendern. Vad tycker ni så här långt? Vi tycker att den är toppen.

Frukost för killarna, jag kokade en stor kastrull varm choklad åt dem. Och medan de roade sig med sällsskapsspelande och tevespelande fortsatte jag att pynta. Hängde upp julbonader, vivateller och slingor av grönt runt varje dörrpost. Satte upp fler stjärnor i fönstren och strök juldukar till varje bord.

Tonåringarna frågade mig vilket det bästa året i mitt liv var. Jag kom mest att tänka på det värsta året. 2015, när jag blev utmattad. Bara tanken på det året ger mig fan hurven. Tur att det gått ett helt decennium! Jag frågade pojkarna när deras bästa år var? Till min glädje sa båda 2025 och så hade de så fina motiveringar till varför. Stod och log för mig själv där jag balanserade på en pall under taket och försökte fästa en girland med ett häftstift.

Uffe ville hemskt gärna få ”krysta pepparkakor” så då fick han det. Jag gjorde den bästa kristyren (finns i min bok Underbara Vinter) och så pikerade vi i rosa och vitt.

God Gris, Nöff, Uffepuff och annat viktigt.

Jag dekorerade också mina stora pepparkakshjärtan och hängde upp i fönstren. Dessa har hängt med sedan 2021 och den första julsändningen av Susannes skafferi från mitt hem. Brukar spara dem år från år, skrapa av kristyren och lägga kakorna i en låda i min skänk. Så dekorerar jag dem på nytt nästa säsong!

Sedan värmde jag glögg och dukade fram pepparkakor och lussekatter för att farmor Annika, Gammor och faster Johanna skulle komma och hälsa på.

Tycker mycket om att få besök i juletid och ha en anledning att bjuda på allt som jag har bakat.

Det spelades spel (Battlesheep är en favorit) och pojkarna fick tidiga julklappar från sin faster som bor ända borta i Malmö och inte kommer vara med på julafton. Och sedan stannade de kvar och åt middag, innan jag skjutsade dem till Jakob.

Pojkarna gjorde eld i bastun och satt i värmen en lång stund den kvällen. Men då var jag så trött att jag slumrade framför Gagnef på SVT istället. Den verkar lovande, min slummer till trots…

Hela helgen har haft en sådan underbar jullovskänsla. Barnen gick runt i pyjamas, spelade spel, drack varm choklad och såsade i soffan. Eldade, byggde snögubbar och brottades.

Folke läste sin julklappsbok som han fått av Johanna. Han är nämligen helt uppslukad av mangaserien Naruto som han läser på engelska. Själv kämpar jag vidare med Udolpho som jag hållit på med sedan i midsomras. Ett nytt nyårslöfte om läsning kanske vore på sin plats? Har helt kommit ifrån mina goda läsvanor…

Jag gick en långpromenad mitt på dagen och pratade med Anna. Och sedan arbetade jag i köket med min älskling. Vi började rulla köttbullar.

Jag gjorde mina vanliga julköttbullar och han gjorde vegetariska göttbullar. De blev helt otroliga! Ska fråga om jag kan få dela hans recept på bloggen

Tog sedan en eftermiddagslur i sängen och plötsligt var hela veckan slut. Ja, jag knäppte i alla fall inga fler bilder på den. Och det var ju en evig tur för er, för annars hade väl det här inlägget aldrig nått sitt slut…

Idag har jag rotat i arkivet för att kolla in alla gamla julgranar jag haft. På ett sätt tänker jag att jag alltid haft liknande stil och smak men när jag scrollar mellan första och sista bilden syns det tydligt hur olika mitt hem ändå sett ut mellan varven. För att inte tala om hur mycket mitt fotograferande utvecklats!

2024 års gran högg jag själv. Sedan fick jag kapa en stor del av både fot och topp samt klippa bort delar av bakstycket för att den skulle rymmas i hörnet. Så ni förstår hur dåligt mitt ögonmått är! Fäste den i väggen med flera snören för att den skulle vara stabil.

Fylld med flaggspel, änglahår, gamla pumlor och papperspynt. Det är faktskt ganska fint med tyg, speglar eller tavlor bakom granen. Så att den får en lite mer spännande botten!

2023 hade jag en köpesgran. Tyvärr är köpesgranarna alldeles för fina och täta. Jag gillar ju när det är lite glest mellan grenarna. Men storleken var suverän och alla hundratals pumlor rymdes. utan problem. Kul placering även om den skymde halva mitt fönster.

2022 slog jag till på en köpesgran som gick ända upp i taket. Otroligt pampig! Det året hade jag vardagsrummet i matrummet så då stod granen mot en annan tapet. Också fint som variation. Det här minns jag som en favoritgran. Hittade extra tunt glitter på loppis också, som var lite gulnat. Det gillar jag!

2021 var en knubbig liten historia till julgran som stod på ett helt nytt ställe i huset. Framför bokhyllan, bakom pardörren. Var så glad för att jag kommit på att jag kunde sätta flaggor i toppen. Hade sett att man gjorde det på gamla bilder av julgranar från tidigt 1900-tal. Kalasfestligt ju!

Givetvis både lametta och vanligt glitter i granen.

Och hemgjorda kristyrer i olika milda pasteller, gjorda med med antika bokmärken jag fyndat i Gamla stan.

Min dröm är att alla barn ska bli stående och kika på och in i granen en lång, lång stund. Då vet jag att jag har lyckats! Julens målbild är att skapa magi för barn. Samt att vuxna ska bli som barn. Barnsliga och förundrade.

Kottar, tomtar, halmstjärnor, pappersstjärnor, polkakäppar och tusen olika pumlor.

2020 hade jag huggit min egen gran. Skratta gärna – men den här taniga granen är en personlig favorit! Så nära en Pettsongran man kan komma.

2019 Men det här året var en perfekt kompromiss mellan en Pettsongran och en modern gran. En gles gran med gammaldags känsla där det fanns utrymme för pyntet att dingla från grenarna. Kändes personlig och inte så perfekt som alla odlade granhistorier jag haft sedan dess.

2018 stod granen på den bästa platsen i huset. Även i år ska den få stå i detta hörn! Då syns den från alla rum och direkt man kommer in i hallen. Samt från gatan. Granen blir liksom hemmets huvudperson! Hade någon dum idé om att utesluta glitter detta år. DÅLIGT! Ni ser väl hur trist det blir? Nej fy, den goda smaken kan ta sig i baken…

2017 stod granen på samma plats men med glitter och speglar bakom som reflekterade ljuset! Fantastiskt effektfullt. Alldeles för glest med det lodräta glittret dock.

2016 var granen och pyntet snarlikt. Men jag hade inte kommit så långt i mitt samlande av pumlor då, tyvärr. Trädet stod i en stor zinkhink, vilket är att rekommendera för då kan man fylla den så att granen aldrig torkar ut. Tror det var detta år som granen sköt ny skott i januari.

2015 Föga spännande och ganska likt. Röda pumlor, glitter runtom och toppstjärna av guld. Hade en sorgligt fattig samling julgranspynt på den här tiden.

2014 En bred gran jag högg själv och som var fint gles i toppen men sorgligt underpyntad. Det här var första året efter att vi renoverat nedervåningen, öppnat upp mellan matrum och vardagsrum, satt in de fantastiska pardörrarna och tapetserat nedervåningen. Minns att det var så roligt och nytt att få julpynta då! Som att vi hade en riktigt salong typ. Notera Melker som sover på ryggstödet.

Det här var också året jag beslöt att sluta använda ljusslingor med tusen smålampor och istället köpa sådana där slingor med vita ”stearinljus”. Den gamla sorten från en loppis (typ 90-tal) med riktiga glödlampor som ger ett varmt gult ljus istället för ett vitt eller grönt. Dessa slingor finns i drivor på loppis så jag har ett helt gäng i mina gömmor!

2013 Granen står i exakt samma hörn. Men här har vi inte öppnat och satt in pardörrar. Heller inte satt upp tapeter. Fina betsade golv förvisso – men det mesta annat var trist. Och den smala granen gör sig inte alls mot den vita bakgrunden. Men varsågod – ta gärna en skrattpaus för väggkonsten.

2012 HERREGUD BODDE VI I DETTA MENTALSJUKHUS? VARFÖR ÄR ALLT SÅ VITT?!

Ps granen var rätt rar i formen.

2011 Söt gran dekorerad med pepparkakor. Minns dock att Melkler åt upp alla som vi hade hängt lågt. Sedan gick han runt och fes illa i flera dagar. Pepparkakor som magmedicin funkar bara på människor…

2010 Det här året var väggarna målade i nyansen Lingonmjölk. Om det kan vi undvika att tala vidare. Granen var minimalistiskt pyntad med silver och polkakäppar. Känns otroligt konstigt och främmande när jag tänker tillbaka?! Sitter en slinga i den men hade nog inte lärt mig att fota tända lampor på den tiden. Så den var släckt vid fototillfället.

2009 är den äldsta granbilden jag hittar i mitt arkiv. En stor gles gran som var gles på helt fel sätt. Guldglittret knölade jag ihop till runda bollar som jag la ut i trädet i kombination med röda pumlor. Granen var så stor att jag fick stå på trappstege för att pynta högst upp.

Ful gran som helhet – men ändå en bild som fyller mig med värme. För det var vår första jul i huset och jag tyckte att det var såååå kul att göra decemberfint i mitt eget hem.

Hur pyntar du din gran?

Här finns en liknande grankavalkad – men adventsgranar

Och här finns ett inlägg med inspiration från riktigt gamla jultider.

Varje morgon efter att jag lämnat barnen och gått min sväng med hunden. Då återvänder jag till sängen och dricker min första kopp kaffe. Skriver lite i min almanacka om gårdagen, svarar på frågor, skickar sms och godkänner kommentarer. Planerar upp dagens arbete i lugn och ro.

Vintertid känns det som ett sånt snällt sätt att starta dagen på. Det går förstås bara de dagar jag inte ska in till stan. Men jobbar jag hemifrån känns det som att lura systemet. Lura till mig lite guldkant i vardagen.

Essa håller mig sällskap förstås.

Och hinner jag så läser jag gärna några sidor ur en bok. Risken är bara att jag blir kvar i sängen allt för länge…

Andra sätt att ge guldkant till vintervardagen på

-Att alltid, alltid tända ljus när man äter

-En väldoftande fet handkräm

-Att variera sig och gör många olika sorters goda varma drycker

-Tjocka fluffiga fårskinn i köksstolen och sköna ullkläder inomhus så att man slipper gå runt och frysa.

-Varma bad eller fotbad – om badkar saknas.

-En ny fin mössa och vantar så att det känns härligt att klä sig varmt.

-Gosiga innersulor av ull att lägga i skorna. För att slippa frysa.

-Romantisera vintern genom att kolla på lökiga julfilmer och annat mysigt som utspelar sig under årstiden!

Såg att Bokus under black week kör 30 kronors rabatt på min bok Hemmets Almanacka! Så just nu hittar du den för 199 kronor. Perfekt köpläge om du vill haffa en julklapp eller två.

Jag och Malin åker ju någonstans varje år för att skriva på våra respektive böcker. Det brukar alltid vara ett nytt ställe – men sist blev vi så förtjusta i Maryhill att vi bestämde oss för att återvända. Jag skulle dessutom ändå ner till SVT Malmö och spela in Sverige och då passade det bra att slå två flugor i en smäll.

Men det första som hände var tyvärr att mitt nattåg till Stockholm blev inställt. Fick panik eftersom det skulle innebära att jag också missade mitt dagtåg till Malmö dagen därpå. Helt mot mina principer fick jag boka om till flyg. Så sjukt att det kostade typ HALVA priset av vad tåget kostade?!

Satt på flygplatsen och hörde utropen till världens alla hörn och kände både enorm reselängtan men också missnöje över att jag förstört mina flygfria år. Har flugit en gång sedan 2018 och det var till Etiopien med Läkarmissionen.

Muppigaste bild ni kommer se på oss. Men 100 % ofiltrerad glädje när Malin hämtade mig på stationen i Malmö. Sedan satte vi kurs mot Glumslöv i Malins vita pedofilbuss, med trasig dörr som tvingade mig att klättra in till min plats via förarsätet.

Ovärdigt att anlända till slottet i en sådan kärra. Men det hjälps inte!

Vi checkade in på vårt rum.

Och svidade sedan om för middag. Bar stövlar från Sèzane, tights från Snagtights och en loppad klänning med tryck av flockad sammet.

Malin tog en cava och jag drack någon god alkoholfri drink.

Första kvällen blev en tidig sådan. För jag hade sovit omkring fyra timmar natten innan resan och kände mig berusad av trötthet.

Har haft flera veckors träningsuppehåll denna höst, så jag beslöt mig för att starta skrivresan med ett kort pass varje morgon.

Följt av en promenad längs havet.

Otroligt vackert och härligt. Längtade till Ven som syns där på andra sidan.

Efter morgonmotionen gick jag in och gjorde mig iordning för frukosten.

Fina vyer åt alla håll!

Underbar mönstermix.

Efter ett långt första skrivpass i vårt favoritrum med utsikt över havet…

så tog vi en promenad.

Det här är den nybyggda delen av anläggningen. I stilen rätt lik många av de gamla spannmålsmagasin som ligger i närheten. Så bra när man lyckas bygga så att det passar in i omgivningen.

Att promenera nere vid Ålabodarna är så mysigt.

Och till skillnad från hemma i Västerbotten så värmer fortfarande solen.

Malin lapade girigt

Och dokumenterade mig

Som dokumenterade måsen.

Ljuvlig novemberdag med stilla hav.

När vi promenerat färdigt återvände vi till slottet.

Och fortsatte vårt skrivande

Fast från andra solsängar.

Att svida om till något snyggt på kvällarna är ett stort nöje. Malin hade med sig två stora resväskor och jag hade med mig 30 kilo packning. Vi kastade runt kläder, provade varandras, lånade smycken och lyssnade på finsk och fransk mellomusik.

Bar min svarta sammetsklänning jag fyndat från Sellpy. Randig i ansiktet av fransarna på lampan.

Ny morgon, nytt gympass och ny havspromenad.

Man får passa på att njuta för hemma ser vi inte öppet vatten förrän i maj nästa gång.

Frukostarna är fantastiska på Maryhill och jag försökte äta så färgglatt som möjligt för att fylla på vitaminerna och mineralerna i höstmörkret.

Men ännu viktigare: det blir snyggt på bild.

Maryhill är snyggt på bild helt utav sig självt.

Titta bara!

De firade ettårsjubileum medan vi var där så vi blev bjudna på tårta och mingel.

Det uppskattade vi. Men det blev ett kort mingel, för mest ville vi sitta för oss själva och arbeta med våra respektive manus.

Och jag var riktigt chic medan jag arbetade.

I jobbpauserna pratade vi ikapp om allt vi inte hinner prata om när vi spelar in podd. Dvs den ofiltrerade versionen. Ni skulle ha hört oss! Eller helst inte (för det hade blivit fängelse för oss båda).

Men på onsdag ska jag ändå berätta lite om vår resa i podden. Och om hur Malins beteende kommer att bli ett fall för arbetsmiljödomstolen.

Sista sorgliga frukosten på resan.

Allt har ett slut, utom korven som har två.

Malin blev ledsen när hon tänkte på korvar. Joakim ringde nämligen och berättade att han stekt falukorv med köksfläkten avstängd, så att hon skulle komma hem till ett falukorvsdoftande kök. Som hon hatar. Kärleken i en 25 år lång relation osv.

Usch vad sorgligt det var att kramas hejdå och veta att vi nog inte ses på ett halvår. Kommer sakna Malins sällskap, har skrattat mig kissnödig och dubbelvikt flera gånger om dagen i hennes sällskap. Men tur att vi hörs i Wollin & Clara som vanligt på onsdag. Lyssna då!

Tittar in med en hälsning från skrivresan. På dagarna skriver vi flitigt – men på kvällarna svidar vi om till ärtigare kläder, äter middag och skvallrar ikapp om allting vi inte hinner med i vanliga fall. Som en konferens och tjejhelg i ett. När vi i vanliga fall hörs på telefon försöker vi spara det mesta till podden. Men nu pratar vi grundligt (och ytligt) och igår när vi gick till vårt rum skrattade jag så att jag var tvungen att halvligga på golvet för att inte kissa på mig! Bra betyg på umgänget!

Men nu hinner jag inte skriva mer för nu ska jag fokusera på bokskrivande. Ha en fin söndag.

Jag älskar verkligen att fotografera – och att fotografera människor är det bästa jag vet! Särskilt om de inte tänker på att de fotograferas utan är sig själva i stunden. En kompis konstaterade att jag är en diskret fotograf som tar bilder utan att någon riktigt märker det. Det gjorde mig glad! Och det handlar både om att jag inte vill att personen som blir fotad ska störas – och att att min bild inte ska bli störd av deras aktiva medverkan och poserande.

Jag tänker på mitt fotoarkiv som en gåva till mina barn, min släkt och mina kommande barnbarn. Så mycket liv som finns dokumenterat. Gick igenom vad jag fotat det senaste två åren och valde ut några av favoriterna. Bilderna där jag själv förekommer är antingen tagna med självutlösare eller att någon fått instruktioner om hur och var det ska fota.

En första skidtur på nysnön

Ringa farmor på sommarlovet och berätta att man börjat samla på kapsyler och att man vill att hon ska spara sina, för att man tänker bli kapsylmiljonär.

Tankfull höstlovsutflykt

Husfrid

Ilningar i magen

Syskonkärleken

Tillsammans går det lättare

Det stora skur-ilet medan sjövattnet fortfarande är lagom varmt.

När badlusten är akut och man varken hinner välja rätt sko eller fot.

Barnarbete

Midnattsbad i dimma

Fast på en öde ö i ett rasande åskoväder.

Handsömnad i hammocken med störande hund.

Filmkväll med matlagsbarn.

En morgontur på flotten med alla stugkompisar

Fyraåringen mansplainar hur man bäst målar en ladugårdsdörr.

Sekunden efter att jag ställt en pinsam fråga

När jag blir pinsam osäkrar han sin revolver.

Sista kvällen i sommarstugan efter en lång sommar med barnen.

Nyblivna sommarlovsbarn som kurar ner sig i min säng för att lyssna på när jag högläser Mormorsmysteriet.

Svettigt mål

Eldigt bål

-Är du verkligen en farmor, farmor?

Brorsor som behöver rasa av sig och leva om.

Som alla män i alla tider: dubbelvikta över något gemensamt problem, med pannan i djupa veck.

Tjuvspanar på kojleken i barnens stenåldersby

En riktig sockerkoma.

Nerfgun-turnering på treårskalas

Uppvärmning innan dammen-doppet.

På landet leker man som man vill.

Efter sommarregn kommer solsken och spring i ben

Typiskt bra snödjup. Man kan skida rakt in genom fönstret, om bara någon behagade öppna.

Här finns förresten fler inlägg, med mina bästa tips för att lyckas med bilderna

Att fånga det levande på bild

Fånga barnen på bild

Allt om min nya kamerautrustning

Jag väljer mjölk från norrländska bönder, jag anlitar lokala hantverkare när det ska renoveras och stöttar vår egen lanthandel i byn genom att göra majoriteten av mina matinköp där. Och flera av de jag anlitar i mitt företag är personer som bor i min by. För mig är nämligen närhetsprincipen viktig. Jag vill bidra på den plats jag själv lever och verkar. Jag är också kund hos elbolaget Bixia, som är den aktör i Sverige som köper störst andel småskaligt lokalproducerad el. Något som gör att pengarna i högre grad stannar lokalt och stärker landsbygden. Och jag är ju själv en av just de småskaliga elproducenterna! Under sommarhalvåret producerar mina solpaneler ett överskott som jag säljer tillbaka.

Bixias el är 100 % förnybar, vilket förstås påverkar mitt totala klimatavtryck. När man kollar vilken klimatbesparing olika livstilsförändringar utgör, så ser man nämligen att ett byte till förnyelsebar el nästan minskar ens avtryck lika mycket som att undvika flygresor.

Många tror att det är dyrare att välja förnybart, men så är det inte. Den förnybara elen är billigare att producera – och Bixia har faktiskt legat lägst i pris på flera av våra avtalsformer under en längre tid.

Det råder dock en stor begreppsförvirring kring el. Fossilfri el låter till exempel bra – men ofta innebär den kärnkraft, som i sin tur leder till uranbrytning och kärnavfall. Förnybar el kommer däremot från källor som hela tiden förnyas och inte lämnar efter sig farligt avfall. Som vind, sol och vatten.

Nu stundar kallare tider och det är hög tid att se över sitt abonnemang. Om du funderar på att byta typ av abonnemang har jag skrivit ett helt inlägg där jag förklarar de olika typerna av elavtal. Och vill du bli el-smart i vardagen finns ett otroligt matigt el-inlägg här med tips och konkreta råd.

Och du kan förstås alltid höra av dig direkt till Bixia och bolla dina tankar och funderingar, eller läsa mer på deras hemsida.