Patiens och pussel. Det är vad jag roar mig med nu för tiden. Det är ju så att jag har den stora lyckan att jobba med min hobby och passion. Det medför dock det lilla problemet att när jag nu håller på med min hobby och passion så känns det som jobb. Att pyssla och skapa och vara kreativ är inte lika avkopplande som förut. Inte jämt i alla fall.
Så jag har varit tvungen att hitta nya saker att roa mig med när hjärnan behöver vila och händerna pyssla på. Patiens och pussel är perfekta sysselsättningar för en tantig typ som mig. En dag i våras fick jag bara ett infall och gick och köpte ett pussel på 1500 bitar föreställande några snöiga alptoppar, som jag genast gick hem för att färgsortera och lägga. Det är otroligt rogivande och massor av bra tankar flyter genom mitt huvud medan jag håller på. Jag har till och med investerat i en pusselmatta (hahaha, jo men faktiskt). Så varenda kväll och regnig eftermiddag sitter jag och pusslar eller lägger patiens och är skamligt oproduktiv. Älskar det! Lovar dock dyrt och heligt att aldrig rama in de färdiga pusslen och göra tavlor av dem.
Denna fina urna står vid infarten till vår gård, ihop med en till precis likadan. Urnorna är väldigt gamla och jag har fått köpa dem från en kyrkogård där de stått i säkert hundrafemtio år, varav de sista i alla fall femtio åren spenderats i skogen, bakom ett skjul för att någon bestämt att de inte var nog fina att ha framme. De är fruktansvärt tunga, omöjliga att rubba, och så fina i sin enkelhet. Vilken lycka att jag fick köpa dem för en spottstyver så att de kan pryda min tomt istället för att stå bortglömda och mossbelupna i bakom skjulet i all evighet.
Jag är så himla glad att kunna berätta att den här veckan har min helt egna webbtv-serie premiär här på bloggen! Jag vet inte hur många möten jag gått på med olika produktionsbolag, och förhandlingar jag suttit i med de stora kanalerna. Men alltid har det stupat på någonting. Men så tänkte jag – varför inte vända på steken. Varför inte försöka göra det själv? Jag som alltid förespråkar DIY och att fixa saker själv – varför tar jag inte bara och producerar ett eget program för webben? Tittare/bloggläsare har jag ju redan. Det är bara materialet att visa som saknas. Och så ekonomin förstås.
Så jag satte igång att söka sponsorer till mina program och nu har jag färdigställt elva stycken! Elva program som spelades in under några soliga dagar i våras. Jag har börjat med att göra ganska korta avsnitt, som helt enkelt handlar om pyssel och hemmafix. Konceptet är fint filmade instruktionfilmer! Små enkla program tänkta att inspirera – inspelade hemma i mitt kök. Och tanken är att om det blir lyckat så gör jag mer. Och det roligaste är att ni kan vara med och önska. Beroende på vilka sponsorer jag kan knyta till mig kan ju programen handla om allt ifrån pyssel och hemmafix, till politik, feminism, trädgård, matlagning – ja you name it. Till de första elva programmen är jag så glad att jag knutit till mig Panduro, Beckers och Anza som sponsorer.
Jag hoppas ni ska tycka om det! Premiäravsnittet kommer snart upp!
Glad midsommar på er! Här firar vi ganska lugnt och enkelt – jag har gjort en chokladpavlova och en gryta med lammkorv som är något av min paradrätt. Inte så typisk midsommarmat men så är jag inget jättefan av sill och sådant heller. Hoppas ni har det gott – vi har det väldigt gott i alla fall!
Köpte senaste Mama och hittade en kort intervju med mig själv i tidningen. Där jag ger ett karriärtips. Och det mycket enkla men svåra tipset är att göra det du tycker är läskigt! Jag lever efter den devisen och det gör mig både tokig och tacksam. Tokig för att jag ständigt går omkring med hjärtat i halsgropen för att jag bestämt mig för att göra något jag inte vågar, tacksam för att när jag gjort det känns det fantastiskt i magen.
Att vara rädd för saker är väldigt provocerande för mig. När jag blir rädd för något får jag ett omedelbart behov av att utmana min rädsla. Och det här handlar inte bara om karriär, utan om precis allt i livet. Jag har tvingat mig att gå fram till den där söta killen jag inte vågar prata med egentligen, och tvingat mig att klä mig i det jag tycker är coolt även om andra tror att jag är ett freak, eller tvingat mig att säga ifrån när någonting är orättvist. Varenda gång jag får den där molande känslan i magen som säger att jag vill avstå något för att det är läskigt så måste jag tvinga mig att göra det ändå. För annars vet jag hur besviken jag blir på mig själv. För att jag inte unnade mig den där hisnande magkänslan som är belöningen efteråt! Lite som att hoppa från bryggan en varm sommardag då man svettas som en galning och skulle behöva svalka – men vattnet känns isande kallt. Jag vet att jag kommer känna mig pånyttfödd i samma sekund som jag träffar vattenytan och låter det kalla skölja över mig. Ändå står jag där och tvekar att ta hoppet. Tillslut hoppar jag bara ändå – och skriker av skräckblandad förtjusning i fallet.
I sjuan eller om det var åttan, skulle jag sjunga på scen för första gången. Jag var så jäkla nervös att kände mig sjuk i en vecka innan. Men jag tvingade mig ändå. Och när jag gjorde det förstod jag på reaktionerna att jag var duktig på att sjunga. Det var min grej! Det gjorde att jag vågade söka till musiklinjen på gymnasiet. Och där träffade jag så småningom Jakob. Och utan Jakob ingen Bertil. Och han är ju det bästa som finns i hela mitt liv. Tänk om jag förnekat mig det bästa i hela mitt liv för att jag hellre var bekväm än utmanade mig själv? Där kan vi prata om någonting som är läskigt på riktigt!
Några har beklagat att det är för lite Melker på bloggen och undrar vad han har för sig nu för tiden.
Detta: Han ligger på soffan som en annan hundburgare. Inbakad mellan kuddar och täcken. Bertil brukar arrangera honom så här och han verkar trivas så bra att han bli kvar där. I övrigt inget nytt under solen.
Lillens bästis fyllde två år igår så vi var på kalas. Tänk att vara två år och redan ha en bästis som man rusar fram och kramar om varje gång man ses? Lillen bar loppisfyndad finskjorta matchad med gummistövlar på kalaset. Inga konstigheter alls. Man ska ju ha det man känner sig fin i!
Födelsedagsbarnet var prickigt värre!
Såklart matchade vi väldigt bra, jag också i prickig klänning.
Gulliga, nyfikna små människor
Självklart får man nalla från tårtan på sitt eget kalas!
Efter kalaseriet stupade vi på soffan – glada och proppmätta på tårta! Sedan hände inte mycket mer den kvällen. Det är förvånansvärt hur trött man kan bli av ett barnkalas – en helkväll på stan när man svirar runt och kommer hem först till morgonen bleknar ju i jämförelse.
Nu har jag tränat mer eller mindre regelbundet sedan februari – och det börjar verkligen ge resultat. Om jag skulle sammanfatta vad som blivit bättre av att träna så måste jag säga allt. Jag är mycket gladare. Jag sover bättre. Jag är mindre stressad. Har mindre ont i kroppen. Jag kommer i mina gamla kläder. Jag har fokusera mindre på mitt utseende. Jag känner mig starkare mentalt, för att jag vet att jag faktiskt är stark. Jag orkar leka och busa mer med Bertil. Ja, det känns som att jag lever mitt liv mer fullkomligt faktiskt! Nu hade jag ju ingen allvarlig övervikt eller extremt otränad kropp till att börja med. (Om man jämför med till exempel deltagarna i Biggest Loser). Ändå har mitt välmående ökat så pass mycket av detta. Det hade jag faktiskt inte väntat mig. Jag visste inte att det fanns så många fler procent liv i min kropp!
Flera gånger i veckan joggar jag en dryg halvmil och oftast avslutar jag med ett dopp. En kanonkula från bryggan, iskallt vatten som sköljer över varm och klibbig hud. När jag kommer upp ur vattnet rusar så många lyckohormoner runt i kroppen att jag blir snurrig. Att sedan komma hem, ta på mig sköna kläder, göra världens största fika och äta andaktsfullt. Det är träningsglädjens slutgiltiga belöning och det får mig att vilja göra det om och om och om igen.
Godmorgon! Jag vaknade med ett ryck i morse – så fruktansvärt lättad över att ligga i min egen säng. I drömmen var jag nämligen uppe i Jokkmokk för att med min pappa, syster, Bertil och en vildmarksguide gå beyond the wall och spana på white walkers. Som en semestergrej liksom. Jag ville inte men de insisterade (vi hade ju vildmarksguide och pulversoppor med oss så vad kunde gå snett?). Det är helt klart dags att ta en paus från Game of thrones nu när det till och med letar sig in i mina drömmar…
Idag ska vi på tvåårskalas men i övrigt gör jag inte många knop. Ungefär som jag vill ha det!
Sommarlovets andra dag idag! Så ljuvligt att det inte är sant. Åtta hela veckor med den här skitungen! Hittills har vi haft besök av gammelmormor, pusslat, målat med fingerfärg och bakat en stor ”skolavslutningstårta” för att fira att hela familjen är långledig.
Under semestern planerar jag att läsa massa bra böcker, lägga in högväxeln med träningen och kosten och ta sovmorgon varannan dag (så att Jakob kan ta resten). Jag ska bada även om det är kallt och vara ute på dagen även när det regnar – så att ingenting av sommaren förspills. Och varje kväll med riktigt dåligt väder ska jag sitta inne och kura för det finns få saker som är mysigare en regniga sommarkvällar.
(Jackan är en tretton år gammal från H&M, klänningen är gammal och jag har fått den av en vän. Lillens jacka hade jag själv som liten och hans tajts kommer från H&M)
Stort grattis till alla gymnasiekids som tar studenten i dagarna! Jag minns min egen student med vemod för mamma hade precis påbörjat sin cellgiftsbehandling mot cancern som kommit tillbaka och spridit sig i hela kroppen. Jag var både ledsen och glad på en och samma gång och fast det kändes skönt att skolan var över var jag också orolig för att förlora en av de saker som gett mig trygghet under den turbulenta sjukdomstiden.
För några månader sedan blev jag kontaktad av en journalist som ville skriva om min berättelse kring mammas cancer. Med anledning av den nylanserade sajten naracancer.se. Ett otroligt fint initiativ som startats som stöd till alla unga vuxna som lever nära någon som har cancer. Ett forum för människor att söka information och kunskap på – och även styrka i att veta att man är långt ifrån ensam i sina upplevelser. Jag ställde självklart upp på intervjun och jag grät mig igenom alltihop – det var ärligt talat skitjobbigt! Men som jag säger i intervjun
”Sorg är som en stor otäck kall gröt. Världens största, äckligaste portion. Och du måste äta dig igenom den där djävla gröten för att få gå från bordet och komma vidare. Och det går inte att ta allting i en tugga, det är en tugga varje dag, och bara försök att klara av att svälja den så har du fått bort lite grann av sorgen hela tiden.”
Den där jobbiga intervjun var en tugga äcklig kall gröt som jag var tvungen att svälja, för att komma vidare i sorgearbetet. Och för att bidra till naracancer.se och det viktiga arbetet de bedriver kring cancerdrabbade och anhöriga. Om någon vill läsa så finns intervjun i sin helhet här.
Himmel vad glad jag blev igår när jag såg att både min debutbok om inredning och min och Annas bok om stil ligger på bokustoppen samtidigt! Det kan jag inte tacka någon annan för än er som läser min blogg. Världens största tack till er som beställt den! Jag tror inte ni förstår hur glada jag och Anna blir.
Ledsen att jag är en lite tråkig bloggare för tillfället. Men jag går på semester på fredag och innan dess har jag flera krönikor att skriva, två stora reportage att färdigställa, en förhandling som ska avslutas samt ett stort nytt projekt som ska roddas innan jag får ledigt! Dessutom går jag och väntar på besked om en sak som om den inte blir av kommer göra mig så besviken men om den blir av kommer göra mig så nervös att jag tuggar ner naglarna till roten. Pest eller kolera liksom! Men sedan – efter fredag – då kommer jag säkert få världens bloggpepp igen – det får jag alltid när mitt liv är lite lugnare.
Bjussar i alla fall på en liten bild på mig i min favoritskjorta fyndad på loppis!
Aaaah! Äntligen är den här – vår nya bok ”UnderbaraClaras Garderob – Pimpa, sy och fixa”! Min syster, designern Anna Lidström är medförfattare till denna lilla pärla. Vi ville göra en bok som handlar om stil och hur man kan fixa den själv utan att ruinera sig. En bok om hur man piffar sina skor, göra en partytopp av en sjal och finaste hårdekorationen av det man har liggande hemma. Det är en pyssel- och stilbok i ett!
Vi bjuder både på generella stilråd om hur man tex bäst packar en resväska eller organiserar en garderob. Men dessutom vill vi peppa och inspirera läsarna att våga uttrycka sin egen stil. Och förstås våga skapa själva. Vi har helt enkelt gjort boken vi själva skulle vilja läsa. Man kan säga att det är en syskonbok till min förra bok som kom i höstas. De är gjorda i samma knubbiga format och jag har till och med samma klänning på omslaget. Dessutom är den fullmatad med krönikor och kåserier kring stil och identitet.
Jag hoppas verkligen att ni ska tycka om den! Vill ni förhandsbeställa den så klicka på annonsen här på bloggen så får ni den till särskilt förmånligt pris. Vill ni dessutom slå till på ”syskonet” till den här boken har jag kirrat ett paketpris på hela kalaset. Här nedan följer lite glimtar från boken.
Jag har fått sovmorgon till halv tio tre dagar i rad nu. Det enda jag kan konstatera är att jag mår dåligt av det. Så många saker som jag förut njöt utav mår jag dåligt av sedan jag fick barn. Att sova bort halva förmiddagen till exempel. Jag tycker att åtta är en skön tid för sovmorgon nu mera och att tio är en lämplig tid att gå och lägga mig. Jag tycker att min son har hjälpt mig till ett betydligt bättre och enklare liv. Jag är mycket mindre självcentrerad och så får jag hjälp att styra upp mina vanor, eftersom jag försöker styra upp hans. Tidigare har jag flaxat runt och knappt ätit mat och varit dålig på att ta hand om mig själv och planera mina dagar. Det är jag inte nu – nu är jag ett under av effektivitet. Och av inre harmoni eftersom jag har inte tid att grubbla och vela och fundera på massa djupheter som jag förut gjorde alldeles för mycket, utan lever på och är för det mesta väldigt nöjd med mitt liv.
Det är klart att vissa saker blivit jobbigare sedan jag blev mamma. Men jag skulle säga att på det stora hela så är livet enklare, roligare, lugnare och mer harmoniskt sedan jag fått barn. Det kanske kan vara en skön tanke för alla som väntar barn och bara läser artiklar och bloggar om mammakaoset, mammatröttheten, den degiga mammakroppen och skildringar av hur katastrofalt jobbigt livet som förälder är. Visst är det jobbigt att vara mamma men det var ännu jobbigare när jag ”bara” var Clara. Livet som förälder har läkt mig!
Vilken himla perfekt nationaldag vi hade igår! Låg på stranden nästan hela dagen och några kompisar kom dit och bjöd på nationaldagstårta. Det var så varmt och fint – en riktig högsommardag. Och jag blir alldeles lycklig av att tänka på att jag snart kommer få åtta sådan här veckor i rad då jag bara kan vila och hänga med min man och massa vänner!
Idag hamrar jag på tangenterna för jag har lämning av en krönika samt lite material till Family Living. Men snart snart tar jag helg och passar på att njuta av vädret.
Bästa utflyktsmaten tycker jag är en rejäl och matig sallad med fetaost, oliver, avocado, alla goda grönsaker man gillar och så en dressing ovanpå.
I en burk som håller tätt går det enkelt att ta med. Jag packade den här matsäcken när vi var och badade i helgen.
Lillen fick russin också. Gillar dessa ekologiska askar från Renee Voltaire som innehåller allt möjligt gott och inte bara russin. De är ett utmärkt substitut för lördagsgodis och eftersom förpackningen är så glad och fin kan man ju nästan tro att det är godis på riktigt.
Edit: Ash vad dumt det kan bli när man bara förutsätter att något är ekologiskt (Renee Voltaires produkter brukar vara det) och så visar det sig vilket flera läsare påpekat att russinen inte är ekologiska.
Lite tråkigt faktiskt och då blir det till att köpa Saltå Kvarns små russinaskar i fortsättningen. Russin som inte är ekologiska väljer jag inte frivilligt då vindruvor besprutas kraftigt och har tunt skal som släpper igenom besprutningen.
Har du frågor kring din order eller något annat som berör min butik, vänligen hör av dig till:
Eller använd formuläret nedan.