Brandgult.  Använder du ordet djuriskt? Vet inte om det är dialektalt men här i Umeå var det ett vanligt förstärkningsord när jag var barn. Som människa på 80-90-tal kunde man vara djuriskt snyggt, djuriskt smart eller tvärtom “nåt så djuuuuriskt dum i huvudet”. Jo, det ska uttalas med långt “u” för bästa tryck.

Under mitt brandgula tema här på bloggen vill jag ta er med dig in i djurriket, för att träffa mina brandgula djurfavoriter.

Kolla in dessa vackra brandgula birds.

Den här fågeln ser det ut som någon har hittat på efter att ha ätit mystiska svampar på Roskildefestivalen. Hur kan man ens se ut så här?

Jag minns en kall höstdag, när jag gick hem från fritids och såg en papegoja i skogen. Den hade väl rymt någonstans ifrån. Jag minns att jag grät mig till sömns den natten. I oro över hur den skulle klara vintern. Sedan dess har jag alltid tänkt att det är hemskt med fåglar i fångenskap, men ännu hemskare om de råkar rymma.

Jag är fascinerad av stora rovfåglar.  Sedan vi flyttade ut på landet ser jag sådana betydligt oftare än innan. Här syns den vithövdad havsörnen med sin brandgula näbb. Det är USA-s mäktiga nationalfågel.

Själv drömmer jag om att få se en kungsörn i verkligheten. Det närmsta (?) jag kommit var när någon hittade en överkörd kungsörn i byn där mormor bor.

En något mindre gul flygare jag älskar, det är fjärilen. Dock vill jag inte se den uppförstorad. Då blir det så tydligt att den (om man tänker bort vingarna) egentligen bara är ett stort äckligt, flygande kryp.

En annan flygande brandgul favorit är humlan. I somras surrade de över vår klöverfyllda gräsmatta, som jag inte kunde med att klippa ner. Vi ska ju vara rädda om våra pollinerare!

Jag gör alltid små dammar för humlorna att landa och dricka i. En låg bricka eller ett blomfat fylls med småsten i ett tunt lager. Och sedan vatten ovanpå – som går upp till hälften av stenarna (max 1 cm djupt alltså). Där kan insekter landa och dricka utan risk för att drunkna. Varma dagar avdunstar det snabbt så då får man fylla fatet både morgon och kväll.

Kanske det mäktigaste brandgula djuret? När jag var i Kenya 2016 fick jag se lejon i det vilda, bara två meter från vår fönster och dörrlösa bil (den var lite mer som en golfbil modell större). Det var mäktigt och lite läskigt. Nu drömmer jag om att någon gång i livet få se även brandgula tigrar i det vilda. Så mäktiga djur.

Ett mindre mäktigt kattdjur som jag dock aldrig kommer att glömma.  Det är vår grannkatt som hette Bosse. Han bodde i huset bredvid vårt när jag var liten. Bosse var marmeladfärgad, och hade en yvig päls som såg ut som på en norsk skogskatt. Jag har utan framgång letat en bild på honom som kattunge.  Men den här är tillräckligt lik. Om man adderar ca 70% mer päls.

Bosse var lite utvecklingsstörd, skulle det visa sig. Han trodde att han var en hund och gillade bara att leka med hundar. Han badade i vattenpölar och när den första snön kom sprang han efter gatan och plogade snön framför sig mellan tassarna. Om och om igen. En gång smet han in hos oss när vi satt och såg på teve och så stal han en påse fiskmat som fanns vid akvariet. Tjuven upptäcktes dock vid flyktförsöket,  när påsen sprack och fiskfodret rullade ut över parketten med ett ilsket smattrande.

Bosse hade en päls som tovade sig hemskt och som ingen tog hand om. Ibland försökte vi klippa honom men det var hopplöst. Han bara revs. Och han ville så gärna bli kliad, men efter en stund så bet han till istället.  Ambivalent var bara förnamnet.

Ja, just det. Bosse brukade också sitta på fönsterbläcket och stirra in genom fönstret. När mina tjejkompisar kom över för en myskväll började vi prata om ruskiga fönstertittare jag upplevt under åren. När alla var lagom uppskrämda pekar jag mot den mörka rutan bakom dem och BAM. Där satt Bosse och stirrade på dem. Har aldrig hört värre eller högre falsettskrik. – Nåt så djuuuuuuriskt otäckt! 

Ja det var mina brandgula djurfavoriter, det. Har du några? 

Läs mer – nåt så djuriskt fult!