En vecka har gått av det nya året och under sju dagar har jag hållit mitt nyårslöfte. Jag har läst ut min första bok och är till hälften igenom min andra. Vet du vad som är skönt? Jo att när jag måste läsa 20 minuter varje kväll blir läsningen paradoxalt nog mindre viktig. Senaste åren har jag nämligen känt en stor press på att läsa något bra och att gilla det jag läser när jag väl tar mig tid. Men nu spelar det inte så stor roll. Jag kan testa en bok några kvällar och det gör mig ingenting om jag tappar intresset. Det är ingen fara att jag vaskat några läspass på en tråkig bok för det kommer ju nya läspass varje dag. Den känslan inför läsningen gör mig glad.

Första dagen på året tog jag alltså en bok på måfå ur mormors bokhylla. Det blev Torgny Lindgrens Hummelhonung. En bok jag fingrat på många sommarlov i tonåren när jag saknat läsning – men som jag aldrig orkat öppna. För precis som med de andra bemärkta Västerbottniska författarna Sara Lidman och PO Enquist kan jag känna en tyngd av tanken på att läsa Lindgren. Det är böcker som känns så viktiga och definierande för mitt ursprung. Jag känner att jag borde ha läst allt snarare än att jag vill läsa allt. Jag tycker att jag måste läsa eftersom det berör mig. Eller i alla fall de människor som kommit att prägla mig genom att vara en del av den värld som dessa författare skildrar.

Plikt, plikt, plikt. Vad dödar läslust lika effektivt pliktkänsla?

Så här står det på insidan av bokens pärm:

En sen oktoberkväll föreläser en medelålders författarinna om helgon i församlingshuset i ett litet västerbottniskt samhälle. Bland de fåtaliga åhörarna finns en äldre man som efter föredraget erbjuder henne att övernatta hos honom, en bilfärd i nattmörkret bort. När morgonen gryr är landskapet kring det ensligt belägna huset helt insvept i snö. Kvinnan tvingas stanna hos mannen i väntan på plogbilen. Medan tiden går lär hon känna sin värd och hans historia. Hadar är döende i kräfta och lever för att överleva sin bror, som hjärtsjuk bor nere i sluttningen. De två är fångade i ett livslångt beroende och hat till varandra, och författarinnan tvingas ta en oväntad roll.

Torgny Lindgren har ett säreget språk och en alldeles egen röst. Inte svårtillgänglig på något sätt – men jag måste läsa långsamt och liksom smaka på meningarna. Allting känns mättat med betydelse och symbolik. Och det gör det så extra starkt. När han beskriver vinterns isolering och kyla så känner jag det i huden. När han beskriver Hadars kväljande lukt av förruttnelse så kväljs jag med. När han beskriver brodern Olofs svettiga orörliga kroppshydda på soffan känner jag samma tyngd i mig själv. Känner den kvalmiga doften av socker och vanilj och klaustrofobin i en orörlig kropp. Varenda textrad förebådar ont och jag läser med både motvilja och intresse. Jag vet redan hur det slutar men jag måste få det beskrivet för mig. Veta vad som leder fram till det.

Det här är en berättarstil som jag uppskattar. Slutet är inte överraskande. Specifika händelser och vändpunkter är inte det viktiga. Boken är inte beroende av att skildra dramatiska skeenden. Istället får jag stå bredvid och lugnt iaktta det jag som läsare vet måste ske.

Jag läser ut Hummelhonung på bara några kvällar och efteråt finns ingen tyngd kvar. Snarare lätthet. Jag ska inte vara så rädd för Lindgren. Vi ses snart igen.