Kategori: Claras vardag

Jag bad om era önskerubriker och önskeinlägg och fick 100 kommentarer med förslag och önskemål. Hur kul känns inte det? Och så värdefullt för mig att få ta del av! Jag har läst noga, kommer tänka vidare kring det som skrivits och ser fram emot att inspireras av alla önskemål. Några extra kluriga och oväntade kommentarer fick mig också att le. Hmmm, vad kan jag skriva om det här…

Skulle gärna ha mer konkret om kroppsarbete/hantverk/kvinnor-kan. Typ om när du snickrar, går med röjsåg osv.

Då blir jag trött på mig själv för att jag är så präktig 

Från hård kärnfamilj urmoder till lite mer ”flirtig” mamacita med ny typ av bilder. 

Vore också kul att läsa om inredning som du blivit missnöjd med. Alltså möblering, färgsättning eller dekoration som inte alls ser ut som du föreställt dig. Och vad du ändrat då.

Tack igen för engagemanget. Ni är bäst!

Jag är så peppad på ännu en arbetshöst och har så mycket roligt inplanerat. På torsdag ska jag och Erica ha redaktionsdag och det är något av det bästa jag vet.

När vi har redaktionsdag lägger vi en halvdag på att bara prata blogg, analysera innehåll och fundera på utveckling. Det är lyxigt att få den utifrånblicken på sitt arbete, Erica är ju en sån erfaren redaktör och producent. Men också lyxigt att få inifrånblicken – då hon samtidigt är en nära vän. Under hösten kommer vi jobba mycket ihop vilket känns roligt.

När jag nu skriver det här inser jag att det var länge sedan jag frågade om era önskeinlägg. Har du någon rubrik / tema eller önskemål på typ av inlägg du vill läsa här? Lämna gärna en kommentar så tar jag med mig det i planeringsarbetet framåt.

Jag är så lycklig för jag har fått ett stipendium. I september kommer jag att vistas två veckor på Ellen Keys Strand och börja arbetet med min nästa bok. Två veckor av ostört skrivande! Jag fick vistelsestipendiet bland annat för att jag verkar inom ett ämnesområde som ligger Ellen Keys värv och arv.

Ett syfte med både min blogg och mina böcker är ju att ta vara på den stora skatt av kunskap som tidigare generationers kvinnor sitter på. Jag vill bevara och sprida den, i ett samhälle där många av dessa kunskaper håller på att glömmas bort. Och där de faktiskt ofta också viftas bort som omoderna och oviktiga. Jag ser det här både som folkbildning och som en feministisk gärning!

Jag kan inte tänka mig något mer stimulerande än att få vara i denna otroliga miljö och bara fokusera på att skriva. Det är obruten arbetstid som jag så väl behöver. Och det lär ju vara en inspirationsbomb utan dess like rent inredningsmässigt. Lovar att dokumentera noga!

Det regnar för jag vet inte vilken dag i ordningen. Sängen är sandig och vårt sovrum fullt av kläder, serietidningar och udda strumpor. Vi skriver matsedel för de sista dagarna i stugan och räknar ägg och mjölkliter. Hur många det räcker till och hur länge? Snart är vi tolv personer, hur mycket mjölk går det då?

Utedynorna har legat i garaget i flera dagar i skydd från regnet. Min SUP har jag aldrig ens blåst upp. Det har varit för kallt och för blåsigt. När jag tänker närmare på det kan jag inte minnas en enda dag i sommar när det både varit varmt, soligt och vindstilla samtidigt. Juni och juli har varit en vädermässig prövning och när det någon gång har varit riktigt varmt har jag råkat vara bortrest.

Igår väntade jag på orken att ta tag i och göra någonting, vad som helst. Men den kom inte på hela dagen. Först på kvällen masade jag mig ut på en promenad. Ringde Marcus och ringde Elina innan jag återgick till mitt letargiska tillstånd.

Sommaren har nått den där punkten när den börjar kännas däst och stillastående, så att jag nästan inte står ut. I alla fall inte om det är evighetsregn och fjorton grader. Men det betyder inte att det är höst på ingång. Inte alls. Vill inte höra ett ljud om den saken ifrån någon! Fem hela dagar kvarstår av juli och sedan kommer den förtjusande sommarmånaden augusti när allting är så sensommarskönt och fridfullt. Och förhoppningsvis lite varmare. Så måste det bli.

Och jag måste raka benen, duscha och dammsuga sovrummet. Kort sagt rycka upp mig. För idag kommer Marcus och hans pojkar hit och det har vi ju längtat efter. Saknar faktiskt Marcus så att jag knappt står ut.

När jag hämtat barnen från Gammor efter pappaveckan var det så härligt att ha alla samlade i bilen. Åka tillsammans i tre timmar och bara prata. Ingen hade skärm för alla hade saknat varandra och ville berätta vad som hänt sedan sist. Bertil spelade Aphex Twin för oss, Folke ville visa någon märklig musiker-musik med svåra trummor och saxofonsolon. Vi lyssnade på Doktor Kosmos Mina Barn och jag spelade en gammal Povel Ramel-goding för dem som de hade glömt bort. Nämligen Är det nån som har en våning till mig? Måste höras!

Stugpeppen var enormt hög och när vi svängde in på gårdsplanen och kusinerna och moster stod och väntade formligen flög de i famnen på varandra. Och snart anslöt alla stugkompisar som de har och som drar runt som ett gäng.

Rädda mig!

De hade fixat kvällsfika och bakat kärleksmums och vi slukade allting.

På sommaren känns vår stuga som en ungdomsgård och jag älskar varje sekund av det.

Jag svidade direkt om till mormors raffiga gamla morgonrock.

Och kusinerna återberättade allt vad de gjort i väntan på att mina barn skulle anlända till stugan.

Det var inte lite, det.

Bertils snaggade huvud är en len hundpäls.

Som ska klappas.

Rädda mig!

Efter fikat drog vi ner för ett kvällsdopp.

Solen hängde lågt på himlen.

Barnen var modiga och åkte ut med supen

Dök och plaskade.

Och Essa skällde upprört för att försöka samla ihop dem.

Och Juni hjälpte till.

Imponerande luftbjörnar i håret efter badet.

Sedan skyndade vi oss hem, lite frusna.

Gjorde eld i vedspisen

Och så kröp lillen ner i min famn och somnade. Och jag kände mig så lycklig över tanken på två obrutna veckor med mina söner.

Det bästa med sommarstugan är att barnen knappt har skärm här alls. Istället är de ute och drar runt. De har plockat fram synten, trummorna och melodican och spelar tillsammans.

Uffe och hans kompis har samlat insekter, gått på upptäcksfärd och cyklat runt längs byavägen.

Lykke har agilityträning med Essa och tar henne på långa promenader.

Och däremellan har de pysselstunder när de ritar, gör collage och spelar spel.

Vardagsrumsbordet är en buffé med pysselmaterial som aldrig ställs bort.

Men värst av alla är ändå min syrra, som handarbetar konstant och har ett projekt liggande i varje vrå.

Älskar hyllan i köket som sammanfattar vad stuglivet är. Nässpray, ett trasigt lås, en kompass, handtaget till ett kylskåp, gamla batterier, en ficklampa, ett munnskydd, myggmedel och bilnyckeln. En chagasvamp på tork och den stora bjällran som används för att locka hem barnen.

Och älskar bilden av vår enkla lunch. Makaroner och Fabrikörens Basturökta Falukorv, som vi alltid köper när vi är här uppe. Lite ärter med smör och salt. Inget krångel.

Barnens farmor Annika tipsade mig om en smart sak när man är många barn och det saknas diskmaskin: spola upp diskbaljan innan middagen. Sedan får varje barn diska sitt eget porslin och skölja och ställa på tork direkt de ätit upp. Det blir betydligt smidigare än att försöka ha någon slags diskjour med olika barn som tar all disk. Deras egen disk känns dessutom mindre äcklig än andras, vilket underlättar för barnen att göra den.

Andra härliga saker med stora barn: de vänder båten och drar ut och fiskar på egen hand. Då kan mamman sitta i solstolen och jäsa.

Men jag föredrar faktiskt filt. Att somna raklång på magen i solen. Lykke hade lässtund bredvid mig.

Och till eftermiddagsfika blev det kärlekmums

Barnen och deras kompisar håller på med ett roligt sommarlovsprojekt, nämligen att knyta nylonrep mellan några träd och fläta en koja. Där uppe har de också fäst en hängmatta så att man kan ligga och gunga.

Där hänger de allihopa och lyssnar på musik och pratar.

Medan vi hänger tvätt för glatta livet. Kommer aldrig ikapp.

Mathållningen i stugan är enkel. Falukorv i ugn, currygryta för många, fläskpannkaka och hjortronsylt.

Som intages utomhus under björken.

En dag bakade Juni och Clemens makrons.

Och Uffe och Lykke kokade 5-minuterskola.

Vår lillpiga diskade duktigt allting efteråt.

Mer agilityträning med Essa som är för smart. Hon tittar på barnen och tycks fundera på om hon ska nedlåta sig till att hoppa över så fåniga hinder? Hon som utan problem hoppar upp på köksbänken och äter från spisen. Men eftersom hon är en border collie säger hon aldrig emot utan gör vad hon blir tillsagd, med plågad min.

En stillsam kväll tog Anna och jag med oss Essa och gick ner till båten. På våra nya fina spänger som Marcus byggt.

Essa hoppar i ochur båten med självklarhet och sitter förståndigt i fören och låter öronen fladdra i vinden.

Det är ett riktigt fint hjortronår. Ska plocka mer de närmsta dagarna tänker jag mig.

Essa går runt och äter bär direkt från buskarna. Både blåbär och hjortron.

Vi var bara ute i en knapp timme men fick ändå ihop några liter. Bären är stora så det räntar snabbt på.

Inte var det så myggigt heller, trots att det var vindstilla.

Bra rump-träning är det också, att tjofsa runt på myren.

Så gick vi tillbaka till båten igen och rodde hem.

Ah. Rätt sida sjön.

Vi la bären på en plåt för att kunna rensa.

Och sedan unnade jag mig en skål gräddmjölk med hjortron och lite socker som belöning.

Så svidade jag om, packade vi en fikakorg och traskade över till grannarna för att se på fotboll.

Vissa gjorde hoppsasteg istället.

Tack solen för glow i hår och hud.

Och när Uffe började bli sömnig, strax innan halvlek, fick han rida hem på min rygg. Och så la vi oss skavfötters i soffan och läste oss till sömns.

Och det var senaste dagarna i bilder det!

Jag skrev ett inlägg om vikten av att få vila på semestern – även som mamma! Och det kom flera intressanta kommentarer som svar. Bland annat skrev Anna

Och sedan följde den här tråden.

Jag blir så glad när ni läsare kommer med tips, pepp, uppmuntran och förslag till varandra. Det är så fint och så viktigt! Och jag har tänkt en del på det här med att man inte ”får” explodera på barnen. Jag hör ibland sådant. Och jag håller med om att det inte är bra när vuxna blir för arga, högljudda eller känns hotfulla. Men det är rätt naturligt att man tappar det ibland. Och precis som Emilia här skriver så klarar barn det – om de känner sig älskade och trygga. Och man kan säga förlåt om man blev för arg. Men att råka bli för arg ibland är också mänskligt.

Barn är dessutom anpassningsbara. Ett barn kan lära sig att olika vuxna är olika stränga och har olika kort stubin. Både jag och min syster kan bli tvärarga och ryta åt barnen. När vi är här i stugan är alla ungar så vana vid det att ingen jagar upp sig. Ingen av oss är dock det minsta långsur utan efter en åthutning går det arga fort förbi. Att aldrig tappa humöret, bli arg eller ”explodera” kan faktiskt var att göra barnen en otjänst. För även om man själv är så kontrollerad kommer resten av världen garanterat inte att vara det. Och då är de helt otränade och oförberedda!

Jag tänker på min vän som har föräldrar som aldrig någonsin bråkat framför henne. En otroligt fin tanke från föräldrarnas håll förstås. Men i vuxen ålder har hon märkt att det satt en orimlig press på hennes egna relationer. Att inte se sina föräldrar bråka gör att det blir oerhört laddat och läskigt att själv göra det. Inte minst med sina syskon och sin partner.

Att rusta barnen för livet är inte bara att skydda dem från allt ont utan också att låta dem möta lite svåra och jobbiga saker ibland och märka att de klarar av det. Till och med en mamma som exploderar ibland i sommarvärmen.

När man har en blogg är lite av överenskommelsen med sig själv och läsarna att man måste skriva om sånt man skrivit om förut. Livet är ju ändå rätt repetitivt för de allra flesta. Man äter en liknande frukost, går på sitt favoritcafé, vandrar samma skogsstig upp och ned. Ändå fortsätter man skriva och dokumentera. Och det finns någonting i det repetitiva som är lugnande och betryggande. Men såklart också lite…trist.

Ibland när jag känner behov av att uttrycka något börjar jag skriva på en text. Men halvvägs in får jag en känsla av att jag skrivit den texten förut. Då blir jag skamsen över min förutsägbarhet, men känner också kärlek. Det är ju liknande problem man brottas med jämt! Som det här med sommardeppen. Jag ville skriva något om den efter att ha pratat med en vän och konstaterat att vi båda känner oss lite håglösa. Så är det ofta i juli, ändå är vi lika förvånade varje år över bristen på eufori och glädje. Jag började skriva en text om det men sedan hindrade jag mig och letade istället i mitt arkiv.

Jovisst. Sommardeppen. Skrev om den 2022.

Och fragment på samma tema finns lite överallt i bloggen. Så istället för att skriva ett nytt långt inlägg om saken vill jag bara påminna om detta:

Det är helt normalt att känna sig lite låg just nu. Även när allting borde vara roligt. Även när det är högsommar, sol och ledighet.