Kategori: Claras vardag

Vissa år känns som sådana där mittemellanår när inget händer. Men i efterhand kan man ofta se att det var DÅ det verkligen hände. 2013 var inget vidare bra bloggår. Jag hade för mycket annat jobb helt enkelt. Sånt som inte direkt tankade in och genererade skoj till bloggen – men som drev karriären fram på andra sätt.

Jag släppte min andra bok, den här gången tillsammans med min syster. Det var en pyssel och DIY-bok om kläder och stil.

Jag gjorde en massa intervjuer och reportage.

Och spelade in Två på resa för SVT med Susanne. Vi åkte till Teneriffa och hade svinkul!

Andreas och Theresia som vi reste med och som filmade och producerade var så mysiga.

Jag blev Årets nyföretagare på Umeågalan och fick ta emot priset ur Petra Medes hand. Hon var för övrigt den stora behållningen med galan. Vansinnigt rolig. Klänningen var min studentklänning som fick återanvändas.

Föreläsandet tog en väldig fart med Annakarin och vi besökte varje stad och håla i hela Sverige tror jag. Intäkterna från föreläsandet var till stor del vad som höll mig flytande i starten som företagare. Innan annonsmarknaden tagit fart.

Min första bok blev översatt och kom ut i USA. Idag finns mina böcker översatta till tolv språk.

Jag höll i en serie frukostsamtal på Saltå Kvarns butik i Stockholm och bjöd in coola kvinnor som jag ville intervjua. Underbara bloggläsare kom och lyssnade. Här är jag och Lady Dahmer.

Jag lanserade en egen You tube-serie där jag pysslade och gjorde om gamla saker. Nu hittar jag inte längre igen avsnitten – men Emil som filmade den har själv gjort succé idag med sin youtubekanal om Warhammer. Över 800 000 prenumeranter!

Minns att jag satsade stort med makeup-artist och allt och raggade upp sponsorer som bekostade kalaset. Det här var rätt ovanligt på den tiden och ärligt talat ett jädra besvär.

Jag var stående pysselexpert i Go’kväll.

Och nyhetsspanare. Det senare var roligast. Det är roligare att få komma med smarta analyser än att pyssla.

Här säger jag något argt om Anders Borg och arbetslinjen. Tänk när Anders Borg var det värsta man kunde föreställa sig? Snacka om att skalan förskjutits…

Men störst av allt var ändå att WWF utsåg mig till Årets miljöhjälte. Fick ta emot priset av kungen på Ulriksdals slott och sedan äta lunch med kronprinsessan Viktoria. Ett väldigt stolt ögonblick – även för en rödstrumpa!

På hösten spelade jag in teveserien De obekäma för UR. Som handlade om downshifting och kritik mot arbetslinjen. Där jag resonerade just om svårigheterna att få ihop mina värderingar med mitt faktiska liv.

Det var inget enkelt år, men roligt. Jag jobbade utåtriktat för första gången någonsin. Träffade massor av människor, reste hela tiden. Skrev det lyckliga inlägget att klara av som handlar om att äntligen våga och klara av saker igen efter alla sköra år som jag hade innan och efter att mamma dog. Det var som att 2011-2015 var ett enda frossande i att klara av, våga boka på och testa. Jag funderade kring att jag egentligen skulle behöva anställa en sekreterare eller koordinator för mitt företag men att det ”lät helt sjuk”. Tänk om jag hade gjort det då? Då kanske jag sluppit åratal av utmattning.

Det här året la jag också grunden till den ekonomiska modellen i mitt företag. Från att fota hemma hos-reportage och göra pyssel och recept till tidningar – hittade jag egna sponsorer att arbeta med och publicera materialet i mina egna kanaler. Så här förklarade jag mitt nya upplägg för läsarna. Som då var något ovanligt och nytt som behövde förklaras.

Redan 2013 diskuterades bloggdöden och därmed också om bloggdöden som uteblev. Och jag skrev om den dagen när min blogg dör. Idag har bloggandet fötts på nytt när tjejer startar substack på löpande band.

Jag kom igång med att träna under våren 2013 vilket jag tror var vad som höll mig flytande under den stressade perioden. Det var så härligt att för första gången i mitt vuxenliv hitta till regelbunden träning. Då var det löpning jag ägnade mig åt och jag skrev många inlägg på det temat.

Skrev inlägg om träning och om rörelseglädje och det slår mig hur många av dessa insikter jag fått om och om igen. Så är det ju ofta. Man tror att man får en insikt bara för att påminnas om att man redan haft den – och glömt bort den. ”Nothing ever goes away until it has taught us what we need to know”.

Det är också tydligt i efterhand att träningen var en slags doping. Jag tränade som ett sätt att klara en ohållbar arbetssituation. Istället för att först minska på belastningen, vilket hade varit betydligt klokare. Det är en sådan vanlig fälla för folk som börjar träna. För träning ger en verkligen mer energi, men om problemet är att man har för mycket att göra på för lite tid blir det bara ännu ett sätt att leva ohållbart. Med träningen kom såklart allt fler synpunkter kring mitt utseende och min kropp och det svarade jag på i inlägg som kvinnans kropp är allmän egendom.

Jag skrev några fler uppmärksammade texter det här året. En om varför kvinnliga hjältinnor alltid måste vara sjuka eller ha diagnoser. Och problemet är inte barn som curlas – utan barn som aldrig curlas. Och så utvecklade jag mina tankar kring barnuppfostran. Frihet under ansvar – som är en filosofi jag fortfarande försöker att uppfostra barnen efter.

Odlingen gick framåt och nu odlade vi i större skala. Både mammor och pappor var involverade.

Jag och Ulrika rensade landen med Bertil och Ada mellan raderna.

Det var en sådan arbetsglädje där i början.

När vi gjorde det småskaligt och tillsammans som familjer och integrerade våra liv allt mer. Under Stora matlagardagen samlades vi och saltade in julskinkor och gjorde korv, av köttet från våra egna grisar.

Jag minns så väl den där kvällen som jag skrev om i Å om våren.

Hemmet murrade till sig en aning 2013 och de kitschigaste pastellerna åkte ut.

Lite äldre stil, lite färre brittiska rosor.

Och så här såg vår ”trädgård” ut innan vi gjorde någonting åt den. Inte mycket alls till trädgård, om du frågar mig.

Melker levde, hade hälsan och var fruktansvärt busig.

Bertil var precis så lättsam och snäll som han alltid varit.

Väldigt rödhårig på den tiden.

American Apparel-kjolar var högsta mode och jag hade till min stora glädje två stycken.

Och ibland var jag till och med riktigt minimalistisk i min stil.

Mormors gamla skjorta och avklippta loppisjeans.

Jag blev också äntligen moster. Här ligger jag och Bertil och gosar med Juni.

Och jag började sakta själv känna pirret inför ännu en bebis. När skulle det bli, tro? Jag hade ingen brådska utan ville känna mig fullkomligt återställd fysiskt.

I mitten av oktober det året blev jag gravid med Folke. Vilken lycka! Men jag förstod att för att klara det behövde något i mitt liv förändras…

Läs mer på temat:

Underbaraclara fyller 20 år

Året var 2006

2007 jag minns dig nu.

2008 ett omvälvande år

2009 Det nya livet börjar

2010 – en pikant och havande husmoder

2011 – en mamma blir till

2012 – manisk mamma utan rutin

Det här med att läsa igenom tjugo års bloggarkiv är mer mentalt ansträngande än jag hade föreställt mig. Det dyker upp många minnen och ledtrådar till varför livet blev som det blev. Ibland gör det ont.

Under läsningen av 2012 fastnar jag för hur många texter som handlar om stressen. Att få ihop mammalivet med att driva företag, att inte ha någon avlastning i mitt arbete och att allt mer vara i fokus för folks granskande blickar. Samtidigt saknade jag rutiner, vanor och struktur som kunde hjälpa mig på vägen. Inte konstigt att jag kraschade tre år senare!

Jag ser det maniska draget så tydligt. Det som jag hade innan jag blev utmattad och som nu nästan inte finns kvar. I bra sås reder sig själv skriver jag om ilen jag fick när jag blev helt besatt av någonting och hur jag kämpade för att orka med när jag tog fan i båten.

Men det blir också tydligt hur jag kämpade med mina värderingar kring att downshifta och nöja mig med enklare för att kunna leva mer. För samtidigt som jag hade dessa värderingar snurrade mitt liv allt snabbare. Och det jag behövde välja bort för att få ett rimligare liv – det var en rolig karriär. Och det hade jag inte tänkt så mycket på. I mina tankar om downshifting handlade det mer om att våga avstå från trista jobb för att leva enklare materiellt och ha mer tid och frihet för sin passion. Men om passionen ÄR ens jobb, vad händer då? Minns att jag brottades enormt med prioriteringarna och skrev om det i inlägget ett år utan chaufför.

Samtidigt såddes under den här tiden ett frö kring vad som så småningom blev matlaget och en mer kollektiv livsstil. Vi började umgås mer med Albin och Ulrika och jag bloggade om att låna varandras bebisar under barnledigheten för att turas om att vila. Och att bytlåna leksaker som barnen tröttnat på. Jag skrev också mycket om hur roligt det var att äntligen ha blivit mamma.

Jag tycker att jag passar så himla bra som mamma! Allt sådant som små barn gillar – det gillar jag. Men sedan sena tonåren har det känts allt konstigare att göra dessa sysslor själv. Jag har förstått att man inte ska vara så lättroad som ung vuxen, utan lite mer blasé. Därför är det perfekt när jag nu har fått ett barn att göra allt roligt med och liksom » skylla« aktiviteten på.

Ja, jag passade så himla bra som mamma – och det gör jag fortfarande. De sju år som jag hann vara vuxen (18-24) utan att ha barn tyckte jag ärligt talat var rätt trista. Och i inlägget den bästa morsdagen märks lyckan över att vara förälder.

Och vi kan ju inte gå igenom 2012 utan några av bilderna som eventuellt tar er ner längs minnenas allé.

Pojkmamman som själv var en flicka. Verkligen fortfarande en flicka på så många sätt.

Oj som vi lekte och donade.

Och utforskade världen tillsammans.

Min älskade mormor Rut och Beppe. Tänk att hon levde ända tills Bertil fyllde åtta.

Så tacksamt med små barn = viljelösa offer för ens egna stilideal.

Och lyckan i att ha en barnvagn och bebis som matchar ens estetik så bra.

Bertils första födelsedag. När jag ser den här bilden minns jag bara att någon tyckte att det var såååå olämpligt att visa brösten på detta sätt. Haha! Ständigt dessa moralpoliser i farten.

Och så lite om klädstilen:

Som var….speciell.

Många croppade små jackor.

Och åttiotalsklänningar av olika slag.

Hattar…

…och peplum var tydligen grejen 2012.

Plus nitar på armband.

Och nitar på bälten.

Nitar av alla slag.

Jag använde flitigt denna åttiotalsklänning och bär den fortfarande ibland.

Tyvärr har jag skänkt bort dessa Moschinojeans, som jag fyndade på en loppis i Borås. Badonkadonkdonk! Borde haft dem kvar.

Jackan, sparkdräkten och bältet. Allt finns ännu i min ägo – fjorton år senare. Stylas dock på ett annorlunda sätt.

Skrev också ett blogginlägg om när…

Pippilotta kom och hälsade på.

Givetvis ska ni också få en kik på estetiken i hemmet 2012.

Det var väldigt gulligt, kitchigt och inspirerat av Cath Kidston.

Rutor, prickar, blommor och knalliga färger.

Randiga mattor i plast, lapptäcken med blommor och rutor, inramade planscher med Tintin och Babar och pastellfärger precis överallt.

Sovrummet med sin sänggavel av gamla dörrar, en ljusslinga med pappmuggar från Lagerhaus trädda ovanpå. Och det hemmasnickrade soffbordet av en gammal champagnelåda. Det här var under den mest intensiva DIY-eran när ALLA pysslade så fingrarna blödde.

Jag ville ha en sådan där fin, dyr Roberts Radio med kul mönster. Hade dock inte råd så jag köpte en på Clas Ohlson, målade den gul och pimpade den med stjärnor i vinylplast.

Och min ateljé – idag vårt sovrum. Vet inte hur många inredningstidningar det rummet medverkade i? En fullkomlig pastelldröm.

Läs mer på temat:

Underbaraclara fyller 20 år

Året var 2006

2007 jag minns dig nu.

2008 ett omvälvande år

2009 Det nya livet börjar

2010 – en pikant och havande husmoder

2011 – en mamma blir till

Det är både frost och imma på fönstret denna kalla morgon och jag tänker att jag borde sätta i innerrutorna. Men jag tycker om när det är svalt om nätterna och jag får krypa långt ner under duntäcket för att få värme. Jag dricker andra koppen kaffe samtidigt som jag läser ikapp om nattens resultat i USAs mellanårsval. Har knarkat poddar på temat i flera månader – men nu när den blå tsunamin äntligen är här fylls jag av tomhet. Hur ska man kunna återställa allt som blivit förstört? Den ena får städa den andres kaos – och misslyckas den så får den skulden i nästa val.

Läser vidare om regeringsbildningen i Sverige och att Ulf Kristersson nu har sonderingsuppdraget. Trots att alla vet att den vägen redan är stängd och allt bara är en charad. Känner mig upprörd över att det tagit en sådan tid för C, S, Mp och V att sätta sig ner och prata med varandra. Det är vårt land det handlar om. Det behövs insatser på en rad områden och för varje dag förspills tid som behövs för klimatet, utvisningshotade ungdomar och de som har det allra tuffast ekonomiskt. Så mycket som måste försöka räddas upp efter den förra regeringen…

Jag känner denna höst en politisk hopplöshet som jag inte känt på många år. Trots att saker på pappret ser lite bättre ut. Vad kan jag göra med den känslan? Det frågar jag mig.

I fredags körde jag hem från stugan med barnen. Väl hemma väntade Marcus med middag och tända ljus och sedan bänkade sig samtliga framför de senaste två avsnitten av På spåret. Mysigt ju!

På lördagsmorgonen vaknade vi tidigt och det var tur – för det fanns mycket att göra. Jag bar in ett trädgårdsbord i källaren och sedan bar vi ner husets alla pelargoner på vinterförvaring. Här nere får de stå till i slutet av februari. I femton grader, försiktigt dagsljus och 1-2 vattningar totalt under vintern.

Därefter stack Bertil, Marcus och jag till byns gym och tränade ett morgonpass. Jag var seg och svag i kroppen. Men det var skönt efteråt!

Barnen satt och ritade på ett synnerligen ergonomiskt vis…

…när jag och Marcus åkte till kyrkogården och tände ljus på hans pappas, mormor och morfars grav.

Så fint att det finns en hel helg tillägnad dem som gått ifrån oss.

Sedan åkte vi och storhandlade till kvällens allhelgonamiddag för min pappa och moster.

När vi kom hem satte jag igång med att vinterpynta. Tog fram min (konstgjorda) lummerslinga, granslinga och andra vintriga dekorationer. Och klippte in tallris till diverse vaser.

Det kändes luftigt skönt när jag fått plocka bort pelargonerna som växt sig så vulgära under sommaren. De skymmer allt ljus den här årstiden.

Under tiden tog Marcus itu med matlagningen. En älggryta med porter och rotsaker stod på menyn.

Så glad att vi fått köpa ett rejält lass älgkött från en granne.

Och jag satte en dunderglögg, för att ha den klar till vår stora julfest den första advent. Fick konsultera min egen julbok Underbara vinter såklart.

Några av alla ljuvliga kryddor till glöggen, som kommer sprida väldoft i köket hela november igenom.

Ohemula mängder socker går åt. Man ser på min glasartade blick att jag knappt orkar hälla.

Ett helt paket jäst som ska leva på detta socker.

Och så massor av svagdricka.

Förklarade för Marcus vilken som är den godaste sorten.

Uttråkad hemmafru på kanelen.

Och när den var klar så gjorde jag en paj till dessert.

Med butternutpumpa såklart. Det är ju ändå Allhelgona.

Medan alla barn byggde lego i sovrummet. Skärmanvändandet spårade ut så den nya regeln är: ingen skärm före middagen.

Det leder till mycket kreativitet och stor oreda.

Så svidade jag om

Och tände massa ljus.

Vardagsrummet är mysigare än någonsin.

Skänken i matrummet nypyntad med en improviserad liten vintergrupp.

Och bordet dekorerades höstigt och fint.

Så ombonat och hemtrevligt med granriset och alla tända ljus.

Jag tände förstås marschaller på gården

Och snart kom gästerna. Uffe var spion och smög på dem.

Marcus gryta var superb.

Och vi hade mycket att prata ikapp om. Så länge sedan moster och morfar var på besök här.

Efter middagen – tjejsnack

Medan jag dukade fram efterrätten.

Uffe satt och höll i sina sedlar och tänkte på det bästa han vet – pengar. Även gästerna fick äran att räkna hans slantar.

Pajen blev suverän och efteråt försvann barnen upp på rummet för att bygga vidare.

Med sitt lego.

Och närmare halv elva körde farsan och min moster hem igen och vi alla gick och knöt oss.

Nästa morgon ringde väckaren vid åtta och jag steg upp och tog på mig finkläder, för jag och Charlotte var fikaansvariga på kyrkan. Byns bönhus ordnade minnesgudstjänst och Uffe ville följa med och hjälpa till.

Det breddes en himla massa smörgåsar. Det var förstås Charlottes goda, proteinrika frallor. Och jag hade bakat två ugnsplåtar silviakaka med min egen twist. Vill ni ha receptet?

Uffe hjälpte till genom att tända ljus, duka…

…och lära Matteus dansa breakdance.

Och så fick en mycket stolt gosse dela ut psalmböcker till besökarna.

Tycker mycket om vårt fina lilla bönhus och att det fortfarande används flitigt!

Uffe skötte sig riktigt bra, skrålade med där han kunde och gick fram och tände ljus.

För farfar Tomas och hundarna Sixten och Melker. Själv grät jag en skvätt när kyrkoherden avslutade sin predikan med Pär Lagerqvists dikt ”En gång ska du vara en av dem” som så fint knöt ihop gudstjänstens tema.

Efteråt blev det kyrkfika.

-Jag älskar ljudet av diamanter. Om jag är ute och hör diamanter blir jag så lycklig. Sedan visar det sig att det alltid är sten tyvärr…

Uffes intresse för ädelstenar, pengar och alla kontanta medel är evigt.

Och när vi diskat undan hoppade jag och Uffe in i bilen…

Och hämtade ungdomarna som fått i uppdrag att packa badkläder och handdukar.

För vi skulle till badhuset i vår lilla kommun för att verkligen klämma det sista ur vårt härliga höstlov. Och det gjorde vi sannerligen, kände mig fullkomligt utklämd när jag var hemma igen. Orkade knappt stå på benen.

Till middag åt vi resterna av älggrytan och sedan vinkade vi hejdå till Juni som blev hämtad av morfar och skulle flyga hem till Borås igen. Därefter lämnade jag barnen hos deras far. Och så blev det med ens så väldigt, väldigt tyst och stillsamt här hemma efter tio dagar med alla barn….

Det var sommar, vi var i skärgården och du var ännu bara ett knytt i min mage. En hemlighet under huden. Ständigt i mina tankar. Nu håller jag dig mot bröstet och snusar mot dina kinder och när jag blundar är det ditt ansikte som syns för mig.

Så skrev jag som nybliven mamma i februari 2011, tjugofyra år ung. Det var en speciell tid, inte minst att ha en blogg och väga vad jag ville dela med mig av och när. Jag skrev aldrig om bäbisens förväntade ankomstdatum, bloggade inte direkt han fötts och berättade varken namn eller kön till en början. För mig var det ett sätt att få spara mycket till mig själv och mina närmsta. Och det har fortsatt vara viktigt för mig.

Äntligen här. Det första inlägget med Bertil fick 1186 kommentarer.

Att vara rädd om det privata var en strategi som jag instinktiv förstod var nödvändig, för 2011 blev kritiken värre och gick mycket närmare in på huden. Att jag inte skrev allt om bebisen ledde till rykten på nätet. Och när jag visade bilder på Bertil – så ljuvligt söt med sina djupt liggande mandelögon och svarta hår – kom kommentarer om att han hade downs syndrom. Bara som ett sätt att få ge ett tjuvnyp såklart. Alltid detta behov av att nypa till.

Så fort Bertil var född så blommade jag upp. Jag renoverade och målade med Beppe i babysittern. Pysslade, skapade, bakade och hade så mysigt med honom om dagarna. Han var en oerhört lättsam och förnöjd bebis som ville sova på nätterna och var glad om han bara var mätt. Och det provocerade tydligen något fruktansvärt.

”Om du har ett barn som inte är ”tvärsöver” på någe vis så är det ju bara att gratulera. Blir bara lite less på allehanda solskenshistorier, det är lätt att fostra barn innan man har egna, gud vad man kan då!!! Vill inte vara negativ men barn är individer och kom ihåg att du kommer att bli förvånad på vägen. Mina barn är 26 och 27, fattar inte riktigt att dom är vad dom blev (fantastiska) men totalt annorlunda än vad jag trodde. Livet är en resa och barn är egna individer, det kommer du att upptäcka i ordets rätta bemärkelse.”

Sådana här mästrande kommentarer kom ideligen.

”Jag blir faktiskt inte ett dugg imponerad bara förskräckt! När njuter du av ert barn? Varför så många oviktiga projekt när det enda viktiga är det lilla livet?”.

Eller 

”Ursäkta, men har du inte en nyfödd bebis och borde passa på och sova när du kan?” när jag skrivit om att jag varit uppe sent och klätt om en fåtölj.

Jag försökte vara tålmodig och svarade i inlägg som jämför er inte med mig för jag jämför mig då rakt inte med er. Idag tänker jag att jag bara borde bett dem dra åt helvete. Det är en särskild typ av ondska att mästra nyblivna mammor och trycka ner dem i skorna.

När jag skrev om att Bertil var på god väg att krypa svarade någon.

”Fast man brukar ju inte krypa redan vid 5 mån, snarare runt 8. Fast en del kan ju vara tidiga förstås. Vill du inte gå ner dina babykilon? Är det svårt? Amningen brukar ju göra att man rasar i vikt.”

Jag svarade med ett blogginlägg

”Vill du inte gå ner dina babykilon. Är det svårt?” Kan man få höra i sin blogg. Och då är det ju lätt hänt att man vill gå och dra något gammalt över sig. Så då gjorde jag det! Allt på bilden är köpt second hand.”

Och efter omslaget på Family Living fick jag massa läsarkommentarer

”Vad håller du på med UnderbaraClara? Utnyttjar din son och samtidigt visar dina lååååånga ben? Som en av få män som ibland läser din blogg blir jag mycket konfunderad över ditt beteende. Så beräknande! Obehagligt säger en man som varit med i 60 år.””

eller

”Förstår inte syftet med högklackat och bara ben på omslaget? Känns så långt ifrån dig och det du står för.

Eller

”Usch din uppsyn och diskbänksbakgrunden får mig att undra om du inte flirtar lite med mossiga kvinnoförtryckarsnubbar nu…” eller ”Varför skrattar aldrig din unge på bild?” 

Det besvarade jag så här.

Jag tror att kritiken både handlade om att jag blivit mamma och att för mammor gäller en helt ny uppsättning regler. Men också att folk som börjat följa mig vid olika tidpunkter i mitt bloggliv hade olika ideer om vem den ”riktiga” Clara var. De som precis börjat läsa och mest sett mig i hemvävda klänningar och kringlor i håret blev förskräckta. Medan de som följt mig sedan 2006 inte lyfte på ögonbrynen, för de hade ju sett mig i alla möjliga poser och outfits genom åren. Jag tänker att det här typ är samma sak som kan drabba artister. Deras fans vill för alltid att de ska låta som när de först upptäckte dem.

Så 2011 var ett omtumlande och ganska påfrestande år. Men mest var det roligt och allra mest fick jag pepp, kärlek och uppmuntran av alla läsare. Och det vill jag inte tappa bort bland dessa äckliga exempel på mammaskammandet. Det mesta var ju faktiskt bra! Och dessutom hände roliga jobbsaker nästan jämt.

2011 fick jag bokkontrakt med Bonnier på min första bok.

Sommarpratade i P1

Gjorde ytterligare två säsonger av Husmorsskolan i P1.

Gästade Sommarpratarna i SVT. Klickade med den underbara Margareta Strömstedt som gav så mycket uppmuntran till mitt skrivande.

Blev framröstad till Årets chicaste

Minns att amningsbrösten höll på att explodera här och på hemvägen fick jag mjölka ur dem i panik på flygplanstoaletten.

Tog emot Nykterhetsrörelsens pris Blå Bandet-äpplet.

Blev fast expert i Go’kvälls lördagssatsning med Ebba von Sydow vid rodret. Minns att hon var så peppig och entusiastisk. Verkligen idealiskt för mig som var ny och nervös.

Jag lärde också känna ljuvliga Susanne! Hon tog mig under sina vingar och lärde mig allt hon kunde – och det har hon fortsatt med. Så generös och snäll med all sin kompetens.

Jag fotade omslag både till Mama och Family Living och Jessica Wahlgren sminkade mig snyggare än jag någonsin varit.

SVTs Strömsö kom också och hälsade på och filmade inslag till serien.

Mindre kul var att jag hamnade i en stor konflikt med min arbetsgivare VK när jag ville säga upp min tjänst där och flytta bloggen till ett eget domän. De ville att jag skulle hosta upp flera hundratusen för att få ta med mig mitt eget bloggmaterial. Jag fick koppla in jurister och allting var extremt mentalt påfrestande. Avskyr konflikter av alla slag.

2011 var ett helt otroligt år då alla dörrar öppnades för mig och jag fullkomligt rusade på. Något som dock inte blev så bra till slut. För alldeles oavsett hur snäll bebis jag hade och att Jakob var föräldraledig med mig – så finns det ju en bortre gräns för orken. I slutet av året nosade jag på utmattningskänslor och hade jag inte bromsat upp då så vet jag inte vad som hade hänt.

Men nu tittar vi väl på lite bilder av sånt jag hittade på på bloggen?

Jag gjorde iordning en söt strykbräda och strykjärn som Uffe kunde leka med.

Och inredde hans barnkammare så rart med loppat och arvegods.

Här finns fler bilder från barnkammaren.

Vi gjorde iordning toaletten med blommiga tapeter och rutigt golv. Det var min snälla svärfar Tomas som gjorde det mesta av arbetet.

Vårt avskalade vita trapphus. Det ser typ fortfarande ut så här men ska ÄNTLIGEN renoveras i höst. Det dröjde bara femton år…

Mitt kök var en färgexplosion i pasteller. Leila och och Cath Kidston var allt.

Beppe och jag var ett sånt himla bra team.

Och jag älskade att ha blivit mamma.

Få vara barnslig, lekfull, gosa och kela.

Ojojoj så söt!

Koordinerade outfits var tydligen en grej.

Så vansinnigt skojigt att ha en bebis att klä upp helt efter eget huvud…

Nu är han 186 cm lång och har storlek fyrtiofem i skor. Men är fortfarande lika kärleksfull, lättsam och förnöjsam som han var som barn. Så den där syrliga morsan som tyckte att jag minsann ”skulle få se” med tiden. Henne vill jag bara hälsa att hon fick fel, fel, fel!

Läs mer på temat:

Underbaraclara fyller 20 år!

Året var 2006

2007 jag minns dig nu.

2008 ett omvälvande år

2009 Det nya livet börjar

2010 – en pikant och havande husmoder

Jag är så förtjust i gamla receptsamlingar och böcker. Att se vad folk klippt ut, sparat och samlat ihop under ett liv. Av Marcus mamma fick jag låna mormor Hjördis gamla klippbok.

Se så snygg pärmen är!

Här finns massa roliga recept jag vill utforska. Men Marcus var framförallt sugen på att smaka ett bröd som han åt som barn, en klassisk farinlimpa. Alltså en söt råglimpa som är utmärkt att doppa i te eller varm choklad. Klart jag skulle baka den!

Dock var receptet inte fullständigt så jag fick experimentera litegrann med proportionerna.

Först trodde jag att jag gjort något fel för degen kändes hård och stum som en trolldeg.

Men sedan jäste den fantastiskt fint

Och utgjorde basen för utmärkta prickigkorvsmörgåsar.

Print

Ingredienser

• 5 dl vatten

• 50 g jäst

• 1 dl farinsocker

• 2 tsk salt

• 2 ägg

• 12 dl rågsikt, ca

• 1 påse brödkryddor

• Ev sirap till pensling

Print

Gör så här

• Värm vattnet fingerljummet och häll i en bunke. Smula ner jästen och rör med en visp tills jästen har löst sig. Tillsätt socker och salt och rör ut i degvätskan.
• Vispa de två äggen lätt så att gulan blandas med vitan. Blanda med degvätskan.
• Blanda ner mjöl under kraftig knådning, en deciliter i taget. Maskin är att föredra. Degen ska bli lite kladdig men släppa från kanterna. Spara någon deciliter mjöl till utbaket.
• Lägg en tallrik över bunken och ställ den på en varm, dragfri plats för att jäsa till dubbel storlek i ca 45 minuter
• Töm ut degen på borden, knåda den lätt och forma till två limpor. Låt jäsa i cirka 30 minuter.
• Sätt ugnen på 200 grader och grädda limporna i ca 30 minuter. Ta ut och knacka på undersidan av limpan för att höra om det är genomgräddad. Det ska ha ett ihåligt ljud.
• Ta ut plåten med de färdiga bröden, pensla med lite sirap blandat i vatten och salt. Låt svalna på ett galler och skär sedan upp i skivor.

Igår fick jag syn på en person jag inte träffat på drygt tio år. Men som för tio år sedan gav mig ett trauma som blev en utlösande faktor i min utmattning. Nu fick jag syn på personen i en bilkö. Instinktivt tittade jag bort, kände obehag i hela kroppen och ville fly från platsen. Men det envisa rödljuset drog ut på tiden och jag fick sitta kvar. Jag tittade tillbaka igen och försökte vänja blicken vid den här människan. Betrakta den utan ångestpåslag. Hen såg inte åt mitt håll så jag hade möjligheten att göra det ostörd.

Äntligen slog det om och blev grönt och vi åkte åt två olika håll. Men på den här stunden i bilkön hann jag bli påmind om något viktigt, nämligen att be för mina fiender. Jesus uppmanar uttryckligen till det i Bergspredikan: ”Älska era fiender och be för dem som förföljer er” (Matteus 5:44).

Det mest kraftfulla när jag är rädd, tycker illa om någon eller känner mig utsatt – det är att be för personen. Uppriktigt och med hjärta be för deras liv.

För mig är det som att bönen blir ett omedelbart skydd mellan mig och den människan. Jag påminns om Guds kraft och beskydd över mig. Jag påminns också om att den här personen är precis lika älskad av Gud som jag är. När jag ser på den med Gudsblicken får den rätt proportioner och blir ofarlig. Att få låna Guds ögon gör mig trygg.

Man behöver inte ha förlåtit någon för att be för den. Men att be för någon kan hjälpa en att förlåta eller komma till freds med vad den har gjort. Aldrig känner jag Guds beskydd så starkt som när jag ber för andra. Någon må avsky mig och glädjas när det går mig illa. Men jag gör motsatsen tillbaka – och det är vad som bevarar mitt hjärta.

-Det är som trolleri! är orden på tungan när jag ska beskriva hur ögonblicklig och effektiv bönen är.

Men så är det förstås inte. Det är inte trolleri. Det är helt enkelt tron som förändrar mitt hjärta.

Som jag älskar min hemstad Umeå. Den är väl inte särskilt märkvärdig egentligen. Det finns både arkitektoniskt finare samhällen, naturskönare städer och platser där det händer betydligt mer. Men här har jag vuxit upp och i närheten av Umeå kommer jag att vilja bli gammal.

Lite extra älskar jag Umeå på hösten, när alla studenterna återvänder. 16 000 studenter som bor och studerar här och drygt 43 000 studenter på hela universitetet. Det gör Umeå till en ung stad med låg medelålder, med allt vad det innebär. Mest bara bra saker.

Gick en sväng nere vid Umeälven. Beundrade snöbärsbuskarna i frosten.

De sista röda löven.

Husen som ligger så vackert vid älven.

Stadskyrkan som är pampig.

Och torget som var öde denna tidiga morgon.

Men man har alltid sällskap av Standing Man. Han får en att haja till och känna sig iakttagen. Ett tag hade han på sig en babybjörn med en docka på magen, som någon hängt dit. Ett feministiskt statement? Det gjorde mig glad i alla fall.

Och umesonen Stig Lindbergs fontän på Renmarkstorget. Ikonisk.

Umeå är en sån fin stad. Politisk och socialt medveten med ett rikt kulturliv. Designhögskolan, arkitekthögskolan, Norrlandsoperan…

Människor med spännande historier och från olika bakgrunder som söker sig hit. Hoppas att de alla känner sig riktigt välkomna!

Underbaraclara fyller 20 år och firandet går vidare. Och när jag bläddrar i arkiven och läser om allt mitt bloggmaterial (för första gången någonsin) så inser jag att det nog var 2010 som det exploderade för mig och bloggen verkligen blev stor!

I januari gjorde Erica och jag nämligen programmet Pikant i P4 Västerbotten. Jag hade lärt känna Erica året innan när hon intervjuat mig för en artikel i tidningen Amos. Sedan erbjöd hon mig en plats på sitt mysiga frilanskontor och där blev vi goda vänner. Skrattade så mycket under dagarna att jag knappt fick något gjort. Hösten 2009 jobbade hon på radion och pitchade idén med ett pysselprogram från mitt kök och vi fick ett ja och spelade in.

Vilket ledde till att vi hösten 2010 fick klartecken på att göra ett mycket större program, Husmorsskolan i P1. Ett älskat och utskällt program som gick i tre säsonger. Folk gick i taket över att något så trivialt som hemmets skötsel, matlagning och husmorstips kunde få sändas i finkanalen P1. Jag vet att Erica fick mycket skit, inte minst från andra journalister. Som vanligt ser man ner på sånt som är folkligt. Men det är ju en av Ericas bästa grenar – att fatta vad ”vanligt” folk gillar och vill ha. För övrigt en rätt värdefull kunskap som en journalist som jobbar med public service.

Jag var lyckligt ovetande om vad som skrevs på kultursidorna, för mitt goda renommé sattes inte direkt på spel. Jag var van att min yrkesgärning förminskades. Jag förekom regelbundet i olika debattartiklar om saken. Minns att Rapport gjorde ett inslag om bloggar som min och då svarade jag med detta blogginlägg. Tack, jag skrattar hela vägen till banken

Under 2010 fortsatte jag ge ut min tidning Clara.

Och vi gjorde julkort och kalendrar som vi sålde i mängder.

Något som ytterligare fick bloggen att nå ut var att jag renoverade köket med återbrukat material. Jag presenterade blogginlägget med texten här kommer världens längsta inlägg med bilder från vårt i princip färdigrenoverade 50-talskök. Men inlägget innehöll blott sexton bilder. Med dagens mått mätt en fjärt i rymden.

Jag minns hur definierande köket var för bloggen och för min möjlighet att fota fina bilder och inspirera på fler sätt.

Köket blev helt enkelt viralt och törs jag säga stilbildande för andra bloggtjejer? Pasteller var ALLT på den här tiden.

MEN! Det allra viktigaste för bloggtrafiken var nog att jag blev gravid. Det finns inget som är så bra för en influencer som att bli på smällen, vet jag i efterhand. 358 bloggkommentarer när jag berättade talar sitt tydliga språk. Nyfikenheten och trafiken ökade drastiskt, men det ökade också mängden påhopp och kritik. Det är något med moderskapet som väcker starka känslor.

Jag blev i denna veva värvad som innehållskapare till den nystartade tidningen Yourlife och startade samtidigt en mammablogg på sajten. Det ångar jag verkligen. För där hamnade de flesta mammarelaterade reflektionerna och sedan lades sajten ner och min blogg försvann. Därmed också alla tankar och inlägg från den tiden, som hade varit roliga att ha kvar idag. Lärde mig läxan att aldrig lita på någon annans plattform än min egen.

2010 var bloggen fullproppade med pyssel och recept. Vimplar, lampskärmar, draperier och mycket mer.

Kreativiteten exploderade tydligen av att vara gravid!

Här är hallen fotograferad in mot det som fortfarande idag är vardagsrummet.

Att fota med tilt shift-objektivet på kameran var mitt signum. Gav mitt hem dockskåpsliknande proportioner. Tänk om jag skulle rota fram det igen och testa ifall det fortfarande är kul?

Jag började året som rödhårig.

Ständigt klädd i vintage.

Med min söta lilla knähund Melker.

Klädglädjen fortsatte under graviditeten

Och jag lekte, posade och hade kul!

Kraftig eyeliner var mitt signum.

Och magen blev rundare och rundare…

och rundare. Medan jag bakade, pysslade och möblerade mig igenom vintern.

Och sedan blev det nyår och snart var Bertil beräknad. Men det skriver jag mer om i nästa inlägg!

Läs mer på temat:

Underbaraclara fyller 20 år!

Året var 2006

2007 jag minns dig nu.

2008 ett omvälvande år

2009 Det nya livet börjar