Nu har jag haft ett barn i stan i en och en halv termin. Jag bävade inför att det skulle kännas splittrat, långt borta och krångligt för både honom och familjen. Men det har gått väldigt bra. Två dagar i veckan samåker vi till stan. 45 minuter dit och 45 minuter hem då vi får egentid i bilen. Vi lyssnar på poddar, pratar om skolan, spela våra favoritlåtar för varandra och snackar om livet. Så värdefulla stunder med en tonåring. En dag i veckan sover han hos farmor. Jag trodde nog att sova borta skulle bli det jobbiga – men istället är det en av favoritdagarna. Att slippa göra alla sysslor hemma och bli bortskämd med farmortid utan konkurrens från syskonen är uppenbarligen vardagslyx. Ibland är gammor, farbror Jens eller Felicia också hos farmor och då är det ju rena rama släktträffen!
Något som slagit mig är att jag plötsligt har en oerhört självständig son. Från en landetpojk som aldrig ens hade mobiltelefonen med sig – till en fjortonåring som åker tåg och buss själv, går till optikern, tandläkaren och frisören på egen hand. Tar sig runt på sina egna fritidsaktiviteter efter skolan och lär sig navigera i all lokaltrafik. Så stolt över honom! Och det här är också min erfarenhet av barn från landet som börjar skolan i stan. De blir väldigt självständiga, eftersom inga föräldrar finns i närheten och curlar dem. Tänker på alla mina klasskompisar i gymnasiet som kom från byarna. De hade så mycket mer life skills än oss villaförorts-barn
Ända sedan barnen var små har jag med glädje lämnat bort mina ungar till släktingar och vänner som velat passa dem. Istället för att tänka att de ”förlorar” tid med mig så tänker jag att de vinner nya relationer. Att odla närhet till fler vuxna är ju en tillgång! Och om det ska ske så måste ju jag som förälder vara beredd på att släppa taget lite grann. Själv minns jag alla lov när jag och Anna var barn, då mamma och pappa satte oss på bussen till mormor och morfar. Och så fick vi vara där själva – ibland i flera veckor – och det fördjupade verkligen vår relation! Är så tacksam för att vi fick all den tiden tillsammans.
Trots att jag är en väldigt positiv person så kan jag också vara en ganska kritisk människa Tänka för mig själv att ”det där hade kunnat göras bättre” eller ”varför har de så fult i sitt skyltfönster jämt” eller ”varför måste det vara så dåligt sandat just på parkeringen?”.
Den där typen av kritiska tankar som varken leder någon vart eller gör något gott. Som bara drar ner humöret. Särskilt om de yttras högt. Finns för fasen inget värre än att umgås med någon som bara har kritiska saker att säga om omvärlden!
Idag ska jag försöka att inte klaga på någonting på hela dagen. Varken tyst eller högt. Vi får se hur det går med tanke på att jag har bihåleinflammation och mår skit. En perfekt dag att öva, med andra ord.
Dagens Uppmaning: Pröva att gå en hel dag utan att klaga. Om om du kommer på dig med att klaga – ta tillbaka och formulera om det du precis sa, till något mer positivt.
Förr innebar den kristna fastan att man skulle avstå kött och ägg. Ingen vidare faste-utmaning för den nutidsmänniska som redan kallar sig vegetarian och vegan. Men för den som inte är det, är idag dagen att testa att nytt vegetariskt recept.
Dagens uppmaning: Ät inget kött och inga mejeriprodukter idag. Testa gärna ett vegetariskt recept som du aldrig gjort förut. Eller experimentera och köp ett vegetariskt substitut för kött som du aldrig provat. Typ oumph eller formbar färs!
Nyser, fryser, har ont i kroppen och i bihålorna. Nä, det blev inget med dagens poddinspelning. Förhoppningsvis är jag tillräckligt frisk för att spela in ett avsnitt på onsdag istället – och släppa på torsdagen! Förlåt till alla er som lyssnar. Jag vet ju bara allt för väl vilken slagsida det är mot poddar som kommer ut i slutet av veckan. På måndagar och tisdagar finns ju aldrig något att lyssna på! Om jag inte själv hade en aktualitetspodd och var tvungen att spela in tätt inpå ”sändningen” skulle jag absolut lagt poddsläppet på en måndag. Bara för att konkurrensen är så liten då. Men då måste man spela in på torsdag eller fredag, för att ge klipparen en chans. Och det skapar ett sånt eftersläp. Förresten har vi fått en fantastisk poddklippare efter jul, Aron heter han. Han gör guld med vår podd. Så glad för det!
Jag har mest legat och halvslumrat under täcket idag och mellan varven läst en bra bok. Alltid så intensiva lyckokänslor när jag läser en bra bok. Tänk att det är ett nöje som är gratis? Bara att gå på biblioteket och plocka på sig. Fast nu har jag också köpt ganska många böcker, det är ju roligt att bygga på sin bokhylla. Och författare ska ju också kunna äta. Dock äter mina favoritförfattare ingenting, för de är döda och förmultnade sedan hundrafemtio år minst.
Det enda jag kan tänka på när jag ligger sjuk är hur mycket jag längtar efter att vara frisk och kunna promenera och träna. Under januari och februari har jag tränat 4-5 pass i veckan och det är verkligen ett sätt att dopa mitt humör. Tänk att det också är ett nöje som är gratis? Bara att sticka ut och sätta igång!
Usch vad präktig jag låter. Och ÄR. Träning och böcker. Full förståelse för den som vill ge mig en lavett.
Om man beter sig som att man är stressad så känner man sig också stressad. Om man går snabbt, pratar hetsigt och rör sig som om man hade bråttom, så förstärks den känslan. En uppmaning som många som går i stressrehab får, är att istället öva sig på att bete sig som att de är trygga, lugna och harmoniska. För att det beteendet förstärker sådana känslor i kroppen. Att skrida som en lucia vet jag fler än en som fått i uppgift att öva på.
Dagens uppmaning: Gå i stillhet denna marsmåndag. Agera som om du hade ett lugn, som du kanske saknar.
Den kristna fastan bryts traditionellt på söndagar. Så denna första söndag i fastan tänkte jag istället för en uppmaning bjuda på lite själslig spis. Idag på temat rädsla, nämligen Sam Carlquists tankar för dagen. Klicka på länken och lyssna. Trösterikt i en otäck tid.
Vill också dela en uppmaning ur biben, som jag hittat tröst i under många rädda perioder i mitt liv. När framtiden känts oviss och jag varit frustrerad över att idag inte veta vad jag ska göra för att lösa morgondagens problem. De inbillade och de verkliga.
Matt 6:34 Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.
Kvinnors mänskliga rättigheter hotas på allt fler platser i världen, särskilt där det pågår krig och konflikter. Men forskning visar att chanserna för en varaktig fred ökar när civilsamhället inkluderas i fredsprocessen. När kvinnor samlas och organiserar sig för att påverka samhället har de en unik möjlighet att öka säkerheten och tryggheten för alla. En stark och oberoende kvinnorörelse är också den viktigaste faktorn för att förbättra lagstiftningen för kvinnors rättigheter, och för att lagarna ska efterföljas.
FN har pekat på kvinnoorganisationers avgörande betydelse för konfliktlösning och fredsbyggande. Ändå är bristande resurser ett av de största hindren för kvinnoorganisationers arbete. Alla världens kvinnorättsorganisationer tar gemensamt emot ungefär 0,13 % av det globala biståndet.
Allt detta står att läsa hos organisationen Kvinna till kvinna. Och det är också min erfarenhet efter att ha samarbetat med UNICEF och Läkarmissionen sedan 2016 och fått insyn i deras viktiga arbete. Ska det bli något med fred, med klimatarbete eller med förbättrade levnadsvillkor för kvinnor och barn. Då är det kvinnor som ska få medlen och driva frågorna. Det är hos kvinnor och mammor som allting börjar och slutar.
Vi satt en dag här på sportlovet, i solen på verandan. Blundade och kände värmen mot ögonlocken. Det fick oss att tänka på sommaren.
-Vi berättar ett favoritminne från i somras sa jag!
Och så började jag.
Dagen vi tog båten ut till Ven, precis innan midsommar. Himlen hade en sån säregen blå färg och luften var ljummen. Alla kusiner var återförenade efter en lång och prövande vinter. Nu var det dags för cykelsemester och tält. Uppstarten på ett äventyr.
Jag minns också midsommarmorgonen i det kvava tältet. Att vakna upp som packade sillar och se alla svettlockiga barnhuvuden. Dra upp dragkedjan, släppa in syre och vädra ut nattluften. Se ut över ett kav lugnt hav.
Och sedan ett dopp i det svala vattnet. Kyla ner ansiktet och tvätta bort pollenallergin.
Det var en fantastisk stund.
Bertil fyllde på med ett minne från stugan. En särskilt varm morgon när vi drog ut med båten för att plocka hjortron på andra sidan sjön. Storbarnen körde ikapp oss med SUP-arna.
Och efter en timmes plockande, när vi nästan fått solsting i värmen, rodde vi hemåt igen. Då kom kompisarna som var ute med flotten.
De överhettade, bärplockande barnen hoppade från båt och SUP till flotten.
Och försvann iväg och tog ett dopp mitt på sjön.
Så fri som man kan bli!
Om man inte är mamma förstås. För då är friheten att dra iväg med sin syster. Första dagen i stugan. Jag och Anna åkte själva ut på SUP-arna. Hade packat chips, after eight och lite rödvin som vår moster skickat med för att vi skulle unna oss. Vi paddlade runt den stora sjön, där ingen har stugor. Nakenbadade från en gammal brygga, låg och flöt och brydde oss bara om oss själva. Kände mig så ledig och glad! Systertid på tu man hand.
Folkes favoritminne var inte ett utan alla morgonbad i stugan. Efter frukosten traskade vi ner till sjön och blaskade upp oss. Mostrar, kusiner, hundar, pappor och kompisar i olika konstellationer. Så skönt efter en natt under ett varmt plåttak i ett kvavt sovrum.
Och det höll jag med honom om. Morgondopp är underbara. Finns ingen bättre start på en dag – och sedan den där rejäla mammakänslan när jag hänger allas handdukar på tork.
Men inte bara morgonbaden, utan kvällsdoppen hör till mina finaste minnen. Varje dag i tre veckor tog vi kvällsbad i stugan, oavsett väder. Sista kvällen var det tolv grader, regnade från sidan och barnen hade suttit med några kompisar och kurat och sett på en läskig Beck-film. De var skakiga och lite mörkrädda där vid midnatt. Men jag drog med mig dem i alla fall. Vattnet var mycket varmare än luften och vi njöt av att doppa oss och sedan rusa hem för att få upp värmen.
Folkes mindes hur skönt det var att ligga i hängmattan, läsa serietidningar och se glittret från sjön. Och det minns jag också med värme. Även om det var hård konkurrens om hängmattan, så att jag inte hann ligga där särskilt länge. I sommar får vi hänga upp fler!
Ett annat av Folkes favoritminnen är från gammor. En stormig, kall dag gick vi ner och badade i sjön. Jag hade joggat så jag var svettig och ville absolut ta ett dopp, men ingen annan ville bada utom Folke. Det blåste som det sällan blåser vid en insjö. Vågorna kastade sig över bryggan och vi kunde hoppa och dyka och gunga runt i det vita. Ett tag trodde vi att vi badade i havet.
Och allas favoritminne (utom Ulfs) var äventyret när vi åkte ut till en öde ö, med en tom grav. Och sedan blev fast där för att det kom ett åskoväder. Alla höll det som sommaren stora äventyr, utom Ulf som aldrig vill uppleva något så hemskt igen.
Ett kärt minne var också en av sommarlovets sista kvällar. Jag, Bertil och Folke stack ner till sjön i byn. Nakenbadade i det sista rosa ljuset, där dimman drev lågt över vattnet. Småpratade med några grabbar som skulle ut och nattmeta från en eka. Hoppades att ingen gädda skulle uppfatta våra tår som bete. Ilningen i magen vid tanken på den mörka, dyiga botten under oss.
Det är så fint att tillsammans dra sig till minnes. Fylla i varandras minnensbilder och brodera ut historier. Ett minne föder ett annat. En plötslig hågkomst av något roligt som någon har sagt. Tänk vilken tröst det är med alla minnen som man kan umgås med. Kanske särskilt när man blir riktigt gammal och inte skapar så många nya.
Det slår mig också att alla de bästa minnena från sommaren på något sätt är förknippade med vatten. Att bada, fiska, ro, eller åka båt. Det ska jag ha i åtanke för alla somrar framöver. Det och att få vara tillsammans.
Det är så lätt att känna att de val man gör inte spelar någon roll. Att de bara försvinner likt en droppe i ett jättelikt hav. Och är valen dessutom krångliga att göra, så är det ännu lättare att förbise dem. Varför ska jag förändra något? Det kommer inte märkas någon skillnad.
Men så såg jag denna glädjande notis i DN häromdagen.
Jag är en av dem som fram till 2018 flög inrikes flitigt. Mest i mitt jobb, men ibland även för nöje. Sedan slutade jag bara. Under några år reste jag inte alls för att jag var gravid och Uffe var bebis. Sedan följde pandemin. Och när det blev dags att resa igen i mitt jobb så bestämde jag mig för att hädanefter ta tåg. Alltid tåg i första hand. Det var en omställning för mig som vant mig vid flyg. Allt som är nytt är ju i regel besvärligt. Men nu när jag alltid tar tåget har det slutat kännas krångligt. Nu föredrar jag det framför flyg. Och uppenbarligen är det fler än mig som gjort samma erfarenhet.
Undrar vad mer som jag tycker verkar jobbigt nu, som jag skulle kunna ändra på?
Dagens uppmaning: Fundera över en förändring av en vana som känns besvärlig att genomföra, men som kanske skulle kunna innebära något gott. För klimatet, dig själv eller någon annan människa. Kanske går det lättare än du tror att vänja dig?
Dagens uppmaning: Hör av dig till någon som du tycker om men inte pratar med så ofta. Och som du tror behöver en hälsning och lite uppmuntran. Ett telefonsamtal, eller ett sms om tröskeln annars känns för hög.
Dagens uppmaning: Fundera på vad du har för mycket av i ditt liv. Och hur du kan ta ett första steg i att få mindre av det?
Jag vet i alla fall en konkret sak jag vill ha mindre av i mitt liv. Och det är mental splittring. Framförallt den som uppstår efter att ha fastnat slöscrollande på instagram. Jag kan inte ta en komplett fasta ifrån appen – eftersom den delvis hör till mitt jobb. Men jag ska öva på att gå in och posta det jag ska, svara på DMs och sedan gå ut igen. Istället för att fastna i algoritmerna.
Jag mår sällan bättre när jag har scrollat. Antingen känner jag mig ful, eller så blir jag arg eller så blir jag sugen på att konsumera något som jag inte behöver. Ganska ofta känner jag också en förtvivlan. Som att konsumerandet av det där flödet dränerar mig så att jag inte orkar göra det jag vill i min egen vardag.
Vad vill jag då ägna den vunna tiden till? Främst läsning. Att ta mer tid för att läsa bra böcker, som verkligen ger själen näring. Men också att läsa bibeln lite mer flitigt och strukturerat.
Vilket sportlov vi är på, hos Jakobs mormor! Här är nätterna kalla och dagarna varma och skaren hård så att den går att cykla på.
Det här är utsikten från mitt sovrum. Vi är nästan alltid här på sportlovet för det är det perfekta stället! Snösäkert med en stor, läig veranda att sitta och sola på. Som jag gjort idag. Och igår. Och dagen innan det. Mysigt att vara med släkten också.
En dag åkte jag över sjön med Folke. Roligt med en utflykt med bara ett av barnen.
Vi åkte ut till ön för att kolla till det minst sjuttio år gamla fiskgjuse-boet. Men tänk det hade rasat ner i en vinterstorm! Stackars fåglarna när de kommer hit igen för att häcka.
Motljus-selfie! Skönt med sol i bleka anleten.
Först åkte vi klassiskt men sedan övade vi oss på att skejta. Bästa stället att öva på är på en stor, slät sjö. Essa är också peppad när hon får rusa runt här.
Idag startade dagen med att jag åkte sjön runt och sedan har jag mest suttit på verandan och läst i solen. Så härligt när man har en hel trave bra böcker med sig. En semla har jag fått också! Årets första – och sista – för imorgon börjar ju fastan. Fint att så många av er ville hänga med på min fastekalender.
Vi människor är ju fenomenala på att anpassa oss – både efter bättre och sämre tider. Det gör att vi kan vänja oss vid att uthärda dåliga förhållanden. Men också att en höjd levnadsstandard snart blir tråkig, grå vardag. Den där guldkanten som först kändes så lyxig förvandlas snabbt till ett minimikrav. Då kan man resonera på två sätt: öka och ge sig själv ännu mer guldkant. Eller dra ner på unnandet i vardagen, så att guldkanten får tillbaka sitt värde.
Även om lågkonjunkturen och inflationen försämrat många svenskars ekonomi, lever vi ur ett historiskt perspektiv fortfarande i ett enormt överflöd. Och i en sådan tid kan det vara skönt att avstå. Stämma om sig själv som ett instrument. Skala bort så att man kan vara tacksam för mindre – istället för att hela tiden vilja ha mer.
På onsdag inleds den kristna fastan. Fyrtio dagar håller den på, fram till påsken. Och i år tänkte jag göra en gemensam fastekalender här på bloggen. I den förtvivlan jag känner över ondska, våld, girighet och klimatförändringar så vill jag göra en kalender där man uppmuntras att fasta från olika saker – och istället lägga den tiden och de resurserna på någonting som är bra. Även om jag själv är kristen kommer kalendern i huvudsak att vara sekulär – just för att jag tror att det är många som inte är kristna som känner samma behov som jag.
Jag kommer likt julfridskalendern dela en uppgift, tanke eller uppmaning varje morgon. Klockan 05.00 lägger jag ut det här på bloggen. Och precis som alltid med fastan så handlar det inte bara om vad man plockar bort – utan om vad man ersätter det med. Tanken är inte heller att att fastan ska vara en lång prestation utan snarare en möjlighet för reflektion och stillhet.
Jag hann blir lite orolig att jag försovit mig imorse – för redan innan klockan ringde lyste en försiktig sol genom sovrumsfönstret. Tänk att äntligen väckas av ljuset igen! Jag har vabbat tre barn den här veckan, men de har fått klara sig själva mesta tiden medan jag knutit ihop trådarna inför sportlovet. Längtar efter avbrottet! Ska läsa bra böcker, njuta av mina barn och åka massa längdskidor. Vädret utlovar kalla nätter, plusgrader på dagarna och en hel del sol. Bästa tänkbara. Dessutom kommer jag äntligen att kunna fokusera på Hemmets Almanacka, när vårens bok nu går till tryck. Ska bli så skönt att ha lite arbetsro att hugga in på den
I mars kommer jag att göra min årliga skrivresa tillsammans med Malin. Först tar jag tåget ner till Helsingborg. Jag är ju en av vårens gäster i Samtal på Dunkers. Kom och lyssna vettja! Där möter Malin upp mig och sedan åker vi och bor på ett slott i en vecka och skriver på våra respektive böcker. Det här blir vår fjärde skrivresa ihop. Den första resan gick till Grekland 2017. Men sedan dess har vi hållit oss i Sverige. En vecka var vi i Sandhamn, förra året i Lysekil och nu i Glumslöv. För mig är det så fantastiskt att åka på våren – för det blir nästan som att åka utomlands. Jag lämnar meterhöga snödrivor och vinter och får gå på barmark, se öppet hav och ta på mig vårjackan. Plus att jag får se fler delar av vårt vackra land. Siktar på att bli som min farsa som varit i princip överallt i Sverige under sitt 78-åriga liv.
Ikväll ska jag ta på mig klackar, gå på teater med en kompis och sedan dricka drinkar. Ett bra sätt att fira in lovet.
Jakobs mormor Elsa (känd som Gammor här på bloggen) var mjölkbonde hos Norrmejerier i många decennier. Hon hade en liten besättning i Västerbottens inland som hon skötte om som sina egna barn. Kelade med och sjöng vaggvisor för. Nu är hon pensionär sedan många år, men i hennes vardagsrum finns en hel prydnadshylla full med kor i miniatyr.
Och vår vackra utsikt från gården här i byn hålls öppen tack vare mjölkbonden på andra sidan, som brukar vallarna och åkrarna. På somrarna hör jag det trivsamma råmandet, genom våra tunna fönsterglas. Det är härligt med en levande landsbygd!
Just därför är jag så stolt över att vara Norrmejeriers ambassadör! Norrmejerier är ägt av de norrländska bönderna själva och är det största, helt svenskägda mejeriet i landet. Och om du inte redan visste det så kan jag berätta att Norrland är en utmärkt plats just för att driva mejeri på! För Norrländsk mjölk har ett naturligt lägre klimatavtryck.
Våra ljusa sommarnätter ger snabbväxande gräs och klöver med ett högt närings- och energiinnehåll. Och tack vare våra kalla, långa vintrar har vi mindre problem med skadedjur och behöver använda mindre växtskyddsmedel.
Norrland är särskilt lämpat för mjölkproduktion, också genom att vi inte kan odla spannmål och grönsaker lika effektivt som i andra delar av Sverige. Att låta korna beta gräset och omvandla det till näringsrik mjölk som vi kan dricka – det är alltså smart. De norrländska mjölkgårdarna har också en större andel vallodling än den genomsnittliga mjölkgården. Det är bra eftersom att vallens stora rotsystem bidrar till kolinlagring i marken.
Norrmejeriers produkter har ju länge varit förunnade främst oss som bor här uppe. Men nu kommer en stor del av sortimentet de finnas tillgänglig i hela landet! Västerbottensost är ju redan en världskändis. Men nu kommer ostarna Godare och Mildare också finnas att köpa. Båda är storfavoriter hemma hos oss.
Godare och Mildare är himla bra ”familjeostar” som även kräsna ungar gillar smaken på.
Nyheten Norrskensfil kommer också gå att köpa över hela landet. Vi har köpt hem smakerna Icy Peach & Polar Lemon samt Winter Strawberry & Frosty lime.
Båda var suveräna – men Winter Strawberry & Frosty lime är min favorit! Otroligt krämig och god med en syrlig touch.
Verum yoghurt har också kommit i flera nya smaker. Verum är full med probiotisk bakteriekultur och innehåller förutom de goda bakterierna extra antioxidanter, extra D-vitamin och har dessutom 30% lägre sockerhalt än liknande smaksatt fil och yoghurt brukar ha. En fin frukostvana för magen!
På den tiden vi brukade resa utomlands med Jakobs mormor och morfar Elsa och Fred, hade Fred alltid hällt över lite Verum i en petflaska och tog med på resan. För att rädda turistmagen!
Min absoluta favorit är dock Fjällfil. Spritsig på tungan, nästan med en kolsyrad känsla. Och med en tydlig syra utan att smaka minsta surt.
Jag brukar klicka ner hemkokt hjortronsylt i min fjällfil. Av bär som jag plockat uppe vid polcirkeln. Men det finns också fjällfil med hjortronsmak. Mer Norrland än så blir det knappast!
Bönder tillhör den samhällsviktiga verksamheten och att vi har en hög självförsörjningsgrad på livsmedel i Sverige är viktigare än någonsin. Jag är stolt över att få jobba med Norrmejerier som sysselsätter så många på den norrländksa landsbygden, ser till att hålla landskapen öppna och bidrar till den biologiska mångfalden.
Just nu har Norrmejerier en kul kampanj där man kan swisha en fil och dela med sig av Norrland. Du köper en valfri Norrmejerierprodukt på hemsidan och swishar en kupong till din kompis som kan hämta ut en gratis fil, ost eller yoghurt i butik! Perfekt gåva till den som ännu inte testat mejeriet i norr.
Här kommer förra veckan i bilder. Det är inte särskilt varierat just nu, för jag gör bara samma saker. Jobbar, tränar, städar och skjutsar barnen till skidor eller skridskoträningen. På repeat. Men vi kikar i alla fall.
Förra måndagen hade jag så mycket jobb och det var samtidigt så äckligt i huset eftersom vi varit bortresta och inte veckostädat. Svårt att fokusera då och en av nackdelarna med att jobba hemifrån.
Så jag bestämde mig för att varva korrläsning med städning på rasterna. Plocka ner ballonger som vissnat (finns det något sorgligare?) och torka bordet eller dammsuga köket. Städningen gav mig en skön paus från den hemska korrläsningen och korrläsningen gav mig en skön paus från den hemska städningen. På så sätt tog jag mig framåt hela tiden.
På kvällen ville barnen åka skridskor. Så jag skjutsade dem och passade på att själv åka sex kilometer skidor.
Ångrade ingenting med den kvällen, annat än att jag tappade bort takboxnyckeln.
På tisdagen styrketränade jag och kände mig stark! Nytt är att låren liksom är hårda av muskler under huden.
Fortsatte sedan med att korrläsa från min favoritplats.
På kvällen behövde Stina hjälp med att bära in tre pallar pellets.
Jag och Ulrika ryckte ut och fick oss ett extra träningspass.
Och eftersvettades i Stinas kök.
-Tur att ni fick bärhjälp av Marit Björgen
skrev alla mina norska följare på instagram. Har aldrig tänk på det förut men likheter finnes.
En annan sak som hänt är att dörrposten fått sitt första och andra lager linoljefärg. Vetegrå. Så att den matchar till dörrarna som ska sitta här. Det blir så snyggt med färgglada snickerier istället för vita. Min gamla dröm om att måla om alla snickerier kom tillbaka. Men det är ett enormt jobb, så det kommer inte att ske i första taget.
En dag var det milt och soligt
Och jag lunchpromenerade med Essa på skoterspåret.
Det är så skönt när man kan gå där och slipper traska byavägen fram och tillbaka tre gånger om dagen.
Vi har haft skidskoj också. Och avslutat med saft.
På fredagen hade jag ju en förfärlig morgon, som jag redan bloggat om. Men det var roligt på träningen, flera trevliga personer kom fram och pratade om bloggen och Hemmets almanacka och jag kände mig glad och produktiv när jag arbetade kvar i stan.
Folke och hans kompisar hade stannat kvar efter skolan för att åka skridskor, så jag lämnad Bertil och Uffe där också.
Sedan åkte jag hem själv. Kokade te, tog fram en bit choklad och läste på sängen tills jag somnade och fick mig en skön tupplur. Perfekt start på helgen.
Lördagen var dimmig och slaskig och med andra som gjord för att städa. Inte ens Essa ville hitta på något kul. Spenderade dagen så här och tog sedan lugnt hela kvällen.
Jag fotade början av en kalops, men inte slutet.
Sedan såg Uffe och jag på mello och hejade på Kaj. Österbotten FTW!
Söndagen var en seg och ganska tråkig dag. Uffe vaknade med feber, så att badhuset blev inställt. Och sedan bussarna, så att farmor inte heller kunde komma och hälsa på.
Själv vaknade jag med en stark saknad efter mamma, så jag tog på mig hennes gamla tröja, vilket var som att gå runt i en omfamning. Bar också upp pelargonerna ur källaren och plockade bort allt visset, la på ny jord och ställde ut i de i de soligaste fönsterna.
Stackars yrvakna pelargoner som sovit hela vintern. Nu var det dags att ruska dem till liv!
Erica ringde mig medan jag planterade om blommor och vi hade så roligt när vi pratade, att tiden flög iväg.
Stina föreslog att vi skulle gå en promenad och det hakade jag på. Trots att vädret såg ut så här. Vad fan är det frågan om med plusgrader en hel vecka i februari? Precis som det också var i januari och december. Klimatångesten galloperar. Ändå är regeringen helt obrydd, folk konsumerar och reser som aldrig förr och ingen verkar bry sig. Vill RYTA åt hela världen.
Vi gick vår vanliga sträcka, men vintertid tar den nästan två timmar. Var såååå trött när jag kom hem igen.
Men efter middagen ville storpojkarna absolut att vi skulle till gymmet som jag lovat tidigare på dagen. Så då stack vi dit och tränade en timme och hade väldigt roligt medan vi gjorde det. Mitt bästa råd är att skaffa sig någon som sparkar en i baken när man är lite seg och lat.
Rastlösheten på instagram drivs av den otroligt kreativa och händig personen Clara Kron. Och nu har Clara börjat blogga igen! Så underbar blogg. In och läs med er och njut av att lägga till en ny bloggfavorit på listan. Som bakar, syr, odlar på balkongen, fixar och förlägger barnböcker.
Andra bloggbrudar som jag önskar ska börja om är Miriam Parkman (Miriams kafferep) och Karolines Vintage! Båda har sådan härlig stil och jag tror att de verkligen skulle blomma ut ännu mer i bloggformat. Plus att de är smarta.
Fredrik Lindströms Vinter i P1. Har lyssnat på det två gånger. Först en gång ensam och sedan en gång i bilen med familjen, för jag ville att alla skulle höra. Det handlar om vikten av lek och hur den varit helt avgörande för mänsklighetens utveckling och om varför vi vuxna ska fortsätta leka! Man blir glad och inspirerad och får helt ny respekt för lekens värde.
Fjärde och sista säsongen av HBOs filmatisering av Elena Ferrantes My Brilliant Friend släpptes äntligen i höstas. Har inte läst böckerna utan såg serien först. Och jag kan utan omsvep säga att det är den bästa teveserie jag någonsin har sett. Den klår både Mad Men och Breaking Bad. Ja till och med The Wire. Se och njut. Så äckligt bra scenografi och kostym också! Det enda jobbiga är att casten byts ut två gånger (för att karaktärerna åldras i serien) och det tar några avsnitt att välja sig vid de nya skådespelarna. Nu har jag köpt hem hela bokserien som pocket och ska läsa den också. Har redan slukat den första boken. Usch så bra!
Krickelin skrev ett inlägg om förklimakteriet och att börja medicinera mot klimakteriebesvär och fick otroligt många kommentarer. Jag är ju inte där själv ännu – men så tacksam över att det idag pratas så öppet och ogenerat om dessa viktiga saker. Så att kvinnor slipper lida i ensamhet och tystnad. Finns säkerligen många bra tips där i kommentarsfältet för er som upplever liknande problem.
Sista arbetsveckan innan sportlovet. Jag brukar tycka att tiden mellan jullov och sportlov är evighetslång, men i år har jag knappt hunnit blinka. Inte heller bli trött på vintern. Förra året kände jag att årstiden var en sån prövning, men i år har jag njutit av att bara gneta på, träna, leva lite mer asketiskt med köpstopp och sötsaksförbud. Det har känts som en härlig och ”ren” period av plikt och nytta. Dessutom känner jag mig så tacksam över vintern. Tankarna på klimatförändringarna är ständigt närvarande – särskilt denna milda slaskiga vinter – och att jag kan åka skidor, skridskor och sparka tar jag emot som en gåva.
Uffe har väldigt olägligt blivit sjuk och jag måste vabba. Har jättemycket jobb den här veckan. Min bok ska strax till tryck. Jag har sponsrade samarbeten som ska in och intervjuer som ska göras och korrläsas. Jakob har dock ett ännu värre schema och ingen flexibilitet. Så vabben faller på mig den här gången.
Men på sportlovet ska jag försöka vara lite ledig. Ska blogga och jobba med min nya bok men framförallt åka längdskidor, läsa och vara med barnen. Barnen behöver ju verkligen sportlov! För maken till blekgrå, taniga ungar har jag väl aldrig sett. Hoppas på soliga dagar så att vi får lite energi och färg på näsan.
Nu gör jag mig en kopp kaffe och kickstartar den här dagen. Med lovet i sikte!
Hur har det gått för er idag, alla kämpande virrpannor? Själv hade jag sådan pepp efter alla era kommentarer att jag redan klockan nio gick ner och började städa groventrén. Hade sinnesnärvaro nog att fota före och efterbilder. Viktigt med bildbevis. Och det är ju så tillfredställande att kolla på!
En enda kökkemödding av mina och resten av familjens saker. Som ni ser är det både skridskor, skidpjäxor och slalompjäxor huller om buller med vanliga vinterkläder. Fem personer med en uppsättning av allting. Plus några grejer extra. Klart det tar sin plats! Särskilt när alla bara sparkar av sig innanför dörren.
Det gick förvånansvärt snabbt att få ordning på alltihop. Som det gör om man har ett okej grundsystem. Som en bonus hittade jag den försvunna bilnyckeln (ej takboxsnyckeln). Var den låg? På sin vanliga plats. Bara bland så mycket skräp att den inte syntes…
Nöjd och glad gick jag vidare till kylskåpet. När jag storstädar föredrar jag att tömma ut alltihop, diska av alla hyllplan och sortera om allting. Så att det blir ordentligt gjort!
Nu doftar det fräsch i kylskåpet, jag har inventerat allt med kort datum och planerat veckans meny och inköp.
Skafferiet bredvid hade rört ihop sig ordentligt det med.
Tömde varje hylla, dammsög och sorterade om det enligt etiketterna.
Och hällde ihop en hel del saker. Som tre olika makaronpaket i ett och en enda stor rispåse istället för två små. Eller massa udda müeslipåsar som blev en unik egen blandning.
Insåg att jag behöver laga mycket mer med linser och böner närmsta tiden, för att minska mängden påsar med likartat innehåll.
Sedan ställde jag tillbaka allting på rätt plats. Kom på att jag ska göra nytt salladsströssel också. För att använda upp lite frön och nötter och sånt. Brukar rosta och blanda i en burk.
Efter detta dammtorkade jag och dammsög nedervåningen, som var min del av veckostädningen. Sedan tog jag en lunchpaus. Barnen hade städat färdigt sina rum så de fick ta sparkarna och köpa lördagsgodis. Och Jakob tog bilen och sopsorterade efter att han städat klart. Själv kände jag att det var lite osolidariskt att sluta städa redan vid lunch, eftersom jag sagt på bloggen att jag skulle viga hela dagen åt att parallellstäda med er! Så då tog jag tag i en RIKTIG surdeg. Nämligen…..
Källarförrådet! Här finns högt och lågt kan man säga. Inte städat sedan i höstas. Dukar och textilier huller om buller, utrensade höstkläder, för små barnkläder och sommarskor som borde packats undan i rätt låda för länge sedan. Det här kändes ohyggligt jobbigt att ta tag i.
Men jag började med klädpåsarna. La i ”skänkes” det som Uffe vuxit ur och la Folkes och Bertils för små kläder i rätt storlekslådor, i väntan på att Uffe ska växa i dem. Sedan vek jag om alla dukar och la dem i rätt trådkorgar. Rutiga dukar, små spetsdukar, bonader, paradhanddukar, jultextilier…allting har sin egen plats. Sedan tog jag fram pelargonerna (ska fixa med dem imorgon) och dammsög överallt.
Och efter en dryg timme såg det ut så här! Så sjukt stolt över mig själv. Och efter att jag strukit några nya dukar till olika småbord på ovanvåningen, så bestämde jag mig för att det fick räcka med arbete för en och samma lördag.
Jag gjorde iordning en kalops som kunde stå och småputtra och sedan spolade jag i badvatten.
Portello Zero, ansiktsmask och hårinpackning. En hel grapefrukt att äta i bitar och en fantastisk bok att läsa. Fy tusan vad jag njöt. Resten av familjen tyckte att jag hade varit såååå duktig! Och det har säkert ni också varit. Heja oss!
Igår upptäckte jag att vår enda nyckel till takboxen var försvunnen. Förmodligen tappad nere på idrottsplan i byn, när jag var där och åkte skidor tidigare i veckan. I takboxen ligger vår vinterutrustning inlåst och snart är det sportlov. Och jag som varit så rädd om vår takboxnyckel eftersom jag vetat att det är vår enda! Haft den förvarad i ett särskilt fack i bilen och varit noga med att lägga tillbaka den efter varje användning. Och nu är det ändå mitt ”fel” att den är borta. Blev så förtvivlad och trött av tanken på hur mycket extra jobb detta kommer kosta mig.
Imorse var vi ute i god tid. Jag hade packat gymväskan och gjort matsäck kvällen innan och fick upp barnen ur sängarna vid rätt klockslag. Men när vi skulle gå ut i bilen så var bilnyckeln plötsligt försvunnen. Låg inte kvar i fickan där jag var säker på att den legat. Det gav mig direkt ett enormt stresspåslag, eftersom den andra bilnyckeln redan är borttappad (alltså borttappad på det sättet att den ligger i någon av mina tusen olika handväskor och vinterjackor. Och det kommer ta en timme att leta rätt på den). Jag blev mer och mer uppstressad och vände upp och ner på först groventrén, sedan hallen, därefter min garderob och sovrummet. Jag hade ju bilnyckeln när jag letade takboxnyckeln kvällen innan?!
-HUR I HELA HELVETE ÄR DET ENS MÖJLIGT ATT DET BLIR SÅ HÄR?! IGEN!
Klockan tickade vidare och jag rusade runt allt mer rasande och panikslagen över att Uffe skulle komma sent till frukosten på förskolan och Bertil sent till skolan.
Det är så extremt triggande för mig att behöva leta saker under tidspress. För jag har varit rörig hela mitt liv och fler än tusen gånger behövt upprepa det här beteendet. Så det är liksom inte bara att jag är sen som är jobbigt. Det är att hela katalogen av skamkänslor rasar över mig, ända från barndomen. ”Jag är så oorganiserad. Jag är så tankspridd. Jag är så lat. Det är ingen ordning på mig. Jag är ett hopplöst fall. Alla andra klarar sånt här utom jag, jag kan inte planera, jag borde ha en förmyndade, varför är jag ens tillåten att bo i ett hus? Jag borde inte få driva företag, jag klarar uppenbarligen inte av av att ta hand om mina barn, jag är en hopplös förälder, en usel människa.”. Och trots att jag försöker som en dåre med mina smarta system, städar som Rut och håller på så blir det ändå så här mellan varven.
Efter en kvart av letande börjar jag i raseri hiva ur alla skor från hyllan. Och längst inne bakom kapporna, i en sko som glidit bak ligger bilnyckeln. Den måste ha trillat ur jackfickan när jag i ilska hängde in kappan där kvällen förut. Efter att ha letat takboxnyckel i en timme…
Det var ändå en tröst att upptäcka att bilnyckeln inte var mitt fel. Inte konstigt att jag inte hittade den när den trillat ner på ett sånt knäppt ställe. Det var ju inte som att jag medvetet varit slarvig med den. Däremot hjälpte ju inte den stökiga groventrén till i letandet. Hade jag haft bättre ordning hade jag kanske inte fått panik när den saknades? Även om den förmodligen tagit lika lång tid att hitta.
Vi kom iväg till stan och Bertil blev tio minuter försenad. Men sedan var jag tvungen att sitta och blunda i bilen en lång stund, innan jag förmådde att ta mig samman efter mitt meltdown.
Förra veckan uteblev veckostädningen eftersom alla var bortresta. Veckan innan var det en knapphändig städning, för då hade vi ju Bertils kalas att förbereda. Därför är vårt hem ganska äckligt just nu. Någon oidentifierbar doft från kylskåpet. Skafferiet i ett enda kaos. Och så groventrén då. Med skidpjäxor, skridskor, slalomutrustning hopmixad med returkartonger, hundmatspåsar och udda vantar.
Hela veckan har jag gått och längtat till lördagen. Då jag ska ta itu med detta. För det är i alla fall en skillnad jag åstadkommit i mitt liv. Jag har börjat uppskatta att städa och ta hand om mitt hem. Även om det inte går lätt eller ordningen kommer naturligt för mig.
Så imorgon ska jag ta en hel städdag.Lägga jättemånga timmar på att grundligt städa kyl, skafferi och sortera igenom och organisera groventrén. Jag ska tänka på det som vardagsmotion. Att jag kommer vara i rörelse i flera timmar och kan lyssna på ljudbok samtidigt. Och att jag faktiskt curlar mig själv och ger mig lite mer frid inför kommande vecka.
Om någon annan självhatande virrpanna vill parallellarbeta med mig imorgon så haka gärna på! Det kommer kännas skönt att veta att vi är ett gäng som försöker släppa skammen och istället göra något handfast för att förbättra situationen. Jag startar 9.30.
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.
