Kategori: Claras vardag

Svarthalka. Långa nätter. Grå morgnar. Att leva i november är en nedstigning i mörkret. Blåsten har rivit av det som var vackert och tillsammans med regnet rört ihop allt till en brun sörja. I den trampar jag runt i vardagen. Som många andra vill jag ta sovmorgon, men jag måste hjälpa barnen att komma i väg till förskola och morgonlektionerna i matematik. Det går lite sämre för varje dag. Brunsörjan suger runt stövelskaften och hela familjen vardagskämpar i varje steg. En av sönernas kroppar ger upp och får feber. En annan sluter ögonlocken, lägger huvudet på frukostbordet – vill bara vila lite till!

Vi måste slåss fast vi inte kan vinna. Just nu räcker det gott och väl att stå ut och göra det bästa vi kan. Det är samma sak varje senhöst. Vi ska ner i mörkret, och trots att vi för länge sen tröttnat på det, måste vi ännu lite längre ner, ner i den kalla fuktiga jordkällaren som är november. Jag vet, den luktar ruttna löv och fukten söker sig innanför kläderna. Men fortsätt, fortsätt framåt, neråt! Längst nere på källargolvet ligger nyckeln till vinterporten och när den öppnas förändras allt. Jag kan inte se nyckeln än, men jag vet att den finns där. Lita på mig. Ha lite mer tålamod.

Själva livsrytmen förändras när jag går in i den mörkaste tiden. Jag äter frukost i dunklet med ett tänt ljus och ser hur natten dekorerat fönsterglasen med regndroppar. Jag brygger en stor kanna te och gör en ostsmörgås med smaklösa men vackra tomater. I dubbla ullkalsonger sitter jag och arbetar. Sjalen om axlarna känns som en omfamning. Men visst isar det i glipan mellan byxben och strumpa? Ingenstans får kylan hitta fäste. Jag drar upp ullskaften, mina stickade tjocksockor ska högt upp utanpå långkalsongerna.

Vid den här tiden ser jag om mitt hem. Klistrar fönsterspringorna med fönstertejp och sätter en deg. Låter den jäsa bredvid vedspisen som jag matar med björk och tall. Tekokaren går i ett. Balja efter balja av värmande drycker. Taklampor är bannlysta, bara fönsterlampor och bordslampor tillåtna. Jag flyttar det tända ljuset och för ett ögonblick glimmar nyckeln där nere i källaren till. Eller var det bara inbillning?

Det har just blivit eftermiddag men mörkret är redan på väg tillbaka. Jag vill ut innan dagens ljus är slut. Öppnar dörren och lutar mig mot vinden, låter den bära tyngden av mig och drar upp min halsduk så att den nästan möter mössans kant. Håret har förändrats. Blivit elektriskt och flygigt. Tovigt bak i nacken där halsduken nöter. Hårbotten kliar och protesterar mot alla temperaturväxlingar – att behöva utstå den kvävande mössan! Huden har bleknat och blivit nästan genomskinlig. Mina eksem blossar upp på händerna. De kliar men jag struntar i det och krafsar efter nyckeln mot källarens jordgolv. Var, var, var? Nä. Jag når den inte.

När jag hämtar på förskolan vid fyratiden är dagen nästan slut. Mörkret ligger kompakt kring gårdarna i byn och jag fantiserar om att få gå och sova. Att krypa ner under täcket och ge efter för tröttheten. Jag vet att jag måste längst ner, nå botten för att kunna ta spjärn och komma upp igen. November är nästan skrämmande men jag tröstar mig med att »mörkare än så här kan det knappast bli«. Så jag välkomnar november, går ner i den mörka källaren och blundar. Hela familjen fortsätter neråt under kvällen. Till sist somnar vi ifrån alltihop, lutar våra huvuden mot den bruna sidan av vinterporten. Vi släpper taget. I sömnen blir kropparna tunga mot porten, till sist ger den vika. Nästa morgon vaknar jag av en frisk ren doft. Vi är äntligen ute på andra sidan – i minusgrader.

Texten ovan är hämtad ur min bok Underbara Vinter, som tar sin början precis nu i starten av november och håller dig i handen vintern igenom. I mitt bokförlags egen webbshop säljs den just nu för 179 kronor.

Uffe sitter vid öppen spisen här i stugan. Han är kall om tårna efter att ha varit ute och snickrat på sin trädkoja i flera timmar. Storpojkarna och deras stugkompisar sitter vid matsalsbordet med tända ljus och spelar brädspelet Camel Cup. Ute singlar det snö från himlen och jag har precis vaknat från en liten tantlur på maten. Lunchen bestod av rester från gårdagens festmåltid – libanesisk kyckling, Västerbottenspaj och en god vintersallad. Innan dess var vi ute och eldade i den försiktiga novembersolen.

Känner mig så lycklig, tacksam och tillfreds efter det bästa höstlovet på evigheter. Minns inte sist jag mådde så här bra! Alla mina favoritpersoner samlade på min favoritplats. Så att jag inte behöver längta efter någon.

Jag är så förtvivlad över nyhetsläget. Både över vad som sker – men också över vad som sker men inte rapporteras därför att det bara verkar finnas utrymme för en eller två katastrofer i vårt medvetande samtidigt. Det hemska som händer i Ukraina och Gaza har till exempel gjort katastrofen i Sudan helt osynlig.

Men där pågår nu ett inbördeskrig som lett fram till världens största humanitära katastrof. Det brutala kriget har tvingat miljoner familjer på flykt och många lider av svält. Sjukdomar sprids när rent vatten saknas och 30 miljoner människor är i behov av hjälp för att överleva.

Några som dock har koll på kriszonerna, oavsett vad som uppmärksammas i media, det är Läkarmissionen. De har funnits på plats i Sudan sedan 1989 och är en av få organisationer som fortfarande är kvar och arbetar i hela landet. 

Jag minns mina möten med undernärda barn under svältkatastrofen i Malawi 2016. Tvååringar som inte lärt sig att gå, som inte ens orkade försöka prata utan bara apatiskt stirrade ut i luften. För trötta och för hungriga för att ens kunna gråta. Men i Malawi var det i alla fall inte krig som det just nu är i Sudan.

Att vara månadsgivare är ett sätt att i någon mån försöka bidra till en bättre värd. Ge resurser till de som är på plats och gör vad de kan för att hjälpa människorna där. Jag är stolt månadsgivare till Läkarmissionen sedan många år. Och om du också är med och bidrar så kan det kanske vara fint att veta vad Läkarmissionen just nu gör i Sudan:

• Mat. Läkarmissionen distribuerar baslivsmedel, spannmål och frön, med fokus på barn och kvinnor.
• Vatten. Läkarmissionen leder arbetet med tillgång till rent vatten, sanitet och hygien
• Trygghet. Både förebyggande insatser och skydd mot det utbredda sexuella våldet.
• Skola. Barn får möjlighet till undervisning, Läkarmissioenn delar ut skolkit och utbildar lärare.

Jag hoppas att du som läser det här också ska vilja bli månadsgivare och ge hopp om en bättre framtid för de mest utsatta människorna!

Just nu har vi en extra generös gåva till dig som väljer att bli månadsgivare för Läkarmissionen. Du får både Hemmets Almanacka 2026 och Claras Kakbok som premie när du ger 90 kronor eller mer i månaden. Som ett tack för ditt beslut. Här anmäler du dig!

Jag letade efter något i mitt bildarkiv men hittade istället bilder på Essa som valp.

Oj så söt hon var!

Ett brunt och ett blått öga och redan då otroligt lyhörd och fokuserad på flocken, att hålla koll och hänga med.

Den här bilden tog jag på vår första promenad. Vi gick ner på åkern i frosten och sedan fick jag bära henne hem för att hon blev så trött i benen.

Tvärt emot vad man kanske skulle kunna tro rekommenderar jag att ha valp och småbarn samtidigt. Lite mer kiss på golvet och nattvak gör varken från eller till. Och hunden blir otroligt miljötränad från första början!

Och jag hade ju liksom redan tre valpar när Essa kom, varav den yngsta bara var ett år. Jag hann knappt märka att vi hade en hund som inte var rumsren när människovalpen själv inte var det.

Blöjan så väl som tåbiran doftade fantastiskt och hon och Uffe blev de såtaste vänner.

Så skönt att ha hund också, när man har småbarn som börjat äta själv. För hunden går ju som en dammsugare och rengör golvet från alla matrester som trillar ner.

Viss irritation uppstod bara när hon förstörde Alfons Åberg-upplevelsen på paddan. Eller åt upp ansiktena på alla gosedjur.

Har haft tre hundvalpar i mitt liv och enklast var det definitivt att ha valp som trebarnsmamma. Så många händer som kan gosa, kela och lugna en busig hund.

En hund och tre vilda gossar.

Nu när vi bor isär flyttar Essa med barnen så att hon ska få vara med sin flock, men också för att barnen ska få vara med henne. Samt att de ska kunna hjälpa till med rastningen när vi är borta och jobbar sent. Det är lite ovant för mig att vara helt ensam hemma varannan vecka och inte ens ha en hund att rasta. Men det är också skönt för då känner jag mig fullkomligt obunden och fri. En ovan känsla efter fjorton år som förälder och tjugoett år som hundägare.

I mitt kommentarsfält finns det mycket guld bland läsarna. Ny kunskap, intressanta insikter och spännande perspektiv. Jag tänker börja lyfta sådana kommentarer i egna inlägg under vinjetten Läsarguld. För att de inte ska missas i flödet.

Förra veckan skrev jag om att jag varit på psalmcafé och om den hopplösa tonarten som psalmerna går i, som gör att jag får ont i halsen av att sjunga med och att det dessutom låter fruktansvärt pipigt. Då skrev läsaren Karlio denna upplysande och allmänbildande kommentar:

Jag är yrkesverksam kyrkomusiker och vet mycket om psalmer och vill ge lite input om psalmer och sång.

1) I vår nuvarande psalmbok är de allra flesta psalmerna i lägre tonarter än i den tidigare psalmboken.

2) Tonarterna är satta i nån slags ”normalläge”, dvs med tonomfång som passar ”de flesta” kvinnor och män, som är någorlunda vana sångare. Men tyvärr passar dåligt för många, mer om det nedan. Kvinnor mitt emellan alt och sopran och män mitt emellan tenor och bas har samma omfång fast männen en oktav lägre. Jag brukar trots det ofta sänka dem, särskilt om jag vet att det inte kommer vara så många som sjunger. Då är det ofta någon som klagar över att det var slitsamt lågt, eller att det låg ”på skarven”!

3) Psalmerna känns höga för att vi ofta är få i kyrkan och sitter glest. Vem vågar då ta i så mycket som behövs för att få fram höga toner?

4) Tidens sångideal skiftar mycket mellan genrerna. Inom populärmusik sjunger många kvinnor i s k ”bröströst” och upplever att det blir tunt och pipigt om de måste högre upp i registren, i det som kallas huvudklang (ovanför skarven). Detta är en fråga om träning, men också olika ideal. Inom klassiska genrer kallas kvinnors ljusa röst för huvudklang, inom populärgenrer kallas den ibland falsett. Ordet falsett används inom klassisk genre för mäns höga röstläge, där inte hela rösten används utan man sjunger med ”kanten” av stämbanden. Detta förekommer också inom populärmusik-

5) Vi sjunger mycket mindre idag, vi är helt enkelt mycket mer otränade på sång idag än människor var förr, då det inte fanns apparater som spelade musik åt oss dagarna i ända, utan vi fick sjunga och spela själva om det skulle bli något. Många har idag mindre röstomfång helt enkelt. Jämför en psalm med en modern poplåt – psalmen kan ha ett omfång på mer än en oktav. En poplåt har ofta mycket färre toner. Att vi vuxna är ”sämre” på att sjunga idag gör att barn inte lär sig använda sina ljusa röster på samma sätt som förr. De har inte så goda förebilder! Barn med sina korta stämband behöver sjunga ljust (undantag finns) och otränade vuxna lärare brummar på i det läge de tycker är bekvämt. Och barnen vill också sjunga som sina vuxna idoler. Vilket de inte kan med sina korta stämband. Ofta blir det brum eller skriksång av det. För den som vill veta mer om det kan jag rekommendera att googla ”Sjungande barn”. För allas rätt att använda sin röst!

Här kommer ett gäng bilder från måndag till onsdag förra veckan!

Hälsade på i en kompis över helgen och stannade faktiskt ända fram till tisdagen. Det gäller att utnyttja de barnfria veckorna till max med att jobba bortifrån till exempel.

Jag hade på mig den här sammetsklänningen med spetsbård, från Indiska. Köper ju sällan nytillverkade kläder men kunde inte låta bli den här. Så sjukt perfekt modell med knappar längs hela framstycket av klänningen.

Löven prunkade i alla olika färger.

Och på eftermiddagen tog jag en sväng till PMU i Skellefteå. Så otroligt fin och välsorterad. Men otroligt dyrt porslin och dyra inredningsattiraljer jämfört med PMU Umeå och PMU Falun som jag precis besökt. Kläder var de däremot rätt billiga på.

På tisdagsmorgonen körde jag direkt till Umeå från stugan för att gästa en podd. Borde tagit någon roligare bild, men kom inte ihåg i farten. Lovar att tipsa om den när den kommer ut i flödet i alla fall!

Slog till på denna bok från Akademibokhandeln, som jag varit sugen på ett tag. Min psykologbästis Elina sa att boken som handlar om resiliens lika gärna hade kunnat handla om mig. Det var den finaste uppmuntran jag fått tror jag.

Köpte en räksallad på NK och åt medan jag läste. Sedan tränade jag och hämtade Bertil på skolan och åkte jag hem.

På kvällen var det syjunta med syjäntorna Ulrika och Stina.

Vi har synkat våra mammaveckor och barnveckor så att vi ska ha barnen samma tider och vara barnfria samma dagar.

Vi åt vår sedvanliga meny: te, cola, vindruvor och torkad mango doppad i choklad. Vi hade så vansinnigt mysigt och så otroligt mycket att prata om. Inte mycket blev handarbetat denna syjunta.

På onsdagen gjorde jag höst i köket, som jag bloggat om i detta inlägg. Bytte gardiner, skyltade om och gjorde fint.

Sedan bakade jag för att jag hade ansvar för kyrkfikat på söndagen. Det blev en äppelkaka på trädgårdsäpplen.

Har förresten mina kardemummakärnor i en liten weck jar med tätslutande lock, för att bevara aromerna.

En massa ägg gick åt

Blir stora satser när det ska räcka till många.

Sån härlig syssla! Behövde verkligen en lugn mellandag där jag bara kunde göra mysiga, husliga saker och komma ikapp.

Täckte smeten med kaneldoppade äpplen innan jag gräddade kakan.

Sedan skar jag upp den färdiga kakan i bitar.

Och precis när jag bakat klart fick jag höra att jag inte behövde baka till kyrkfikat denna söndag utan att det redan var ordnat. Så då frös jag in kakorna tills det är dags för mig att ha nästa kyrkfika. Bra att vara förberedd!

Efter middagen snörade jag på mig gympaskorna, ringde Elina och tog en långpromenad.

Man måste vara snabb om man vill hinna ut innan det är mörkt. Månen steg över horisonten medan jag traskade hemåt.

Så kallt om låren nu. Måste nog ta fram min mammakorv så att jag slipper bli så kall om rumpan och benen.

Otrolig kvällsdimma

Skyndade mig in och hem för att värma upp mig.

Och sedan hade jag en kvällszoom med Erica, för att jag behövde bolla lite redaktörsgrejer med henne. Hon pluggar ju för närvarande till lärare så vi hörs på lite mer udda tider. Men jag är SÅ glad att hon fortfarande har tid och lust att jobba med mig. Och det fina med att ha barnfria veckor är att jag kan jobba sent utan att känna att jag missar någon viktig tid med småglinen.

Och det var den veckostarten i bilder, det!

Sveriges kändaste ost kommer från Norrland, närmare bestämt Västerbotten. Gissa hur stolt man som Västerbottning är över det?! Här uppe har vi gjort ost i hundratals år, på riktiga råvaror med ett hantverk som ärvts i generationer. Och nu har Norrmejerier som tillverkar Västerbottensost tagit arvet vidare och utvecklat två nya fantastiska ostar: Abisko och Höga Kusten.

All ost från Norrmejerier är tillverkad på Sveriges lyxigaste adress för en ko. Nämligen Norrland. En plats särskilt väl lämpad just för mjölkproduktion. Tack vare våra kalla vintrar har vi mindre problem med skadedjur och behöver använda mindre växtskyddsmedel. Och våra ljusa sommarnätter ger snabbväxande gräs och klöver med ett högt närings- och energiinnehåll.

Här i Norrland kan man inte odla spannmål och grönsaker lika effektivt som i andra delar av Sverige. Därför är det extra smart att låta kor beta gräs och omvandla det till näringsrik mjölk som vi kan dricka eller göra ost och fil av. Här uppe odlar mjölkbönderna dessutom mycket mer vall än den genomsnittliga svenska mjölkgården. Och vallens stora rotsystem bidrar till kolinlagring i marken. Ja, ni hör ju hur bra det är?!

Men nog om det – nu till ostarna. För hur smakar egentligen Abisko och Höga kusten? Abisko (som är min absoluta favorit) har en rund och fyllig karaktär. Såklart supergod på en smörgås – men jag hyvlar gärna bitar och äter precis som de är. Konsistensen är tät och ljuvlig och under lagringen utvecklar den härliga kristaller. Osten Höga Kusten har en längre lagringstid och därmed en lite mer utpräglad, nötig smak. Även den otroligt god. Både i matlagning och på ostbrickan.

Jag äter gärna osten på en smörgås med lite hemkokt hjortronmarmelad med rosmarin och citron.

En solig septemberdag bredde jag mackor med Norrgott, hyvlade över Abisko och la på lite marmelad. Sedan slog jag in smörgåsarna i papper och gjorde en utflykt.

För att njuta höstfärgerna i Västerbotten.

Essa hakade på, tiggde ostkanter och vispgrädde.

För givetvis är det vispgrädde till den varma chokladen! Tar med mig den i en separat burk och klickar över vid servering.

Jag hade också gjort en enkel pinnbrödsdeg med riven Abisko att grilla över elden.

Pinnbröd med smält Abisko, doppad i hjortronmarmelad. Mmmmm…

Så vansinnigt gott!

Du hittar Abisko och Höga Kusten i butiker runtom i Sverige. Och om inte just din mataffär har den hemma, så kan du alltid be att de ska ta in ostarna i sortimentet.

Pinnbröd med Abisko

Print

Ingredienser

• 2 dl vetemjöl

• 1/2 tsk salt

• 1 tsk bakpulver

• 2 dl riven Abisko eller Höga Kusten

• 1 dl vattten

Print

Gör så här

• Blanda vetemjöl, salt och bakpulver.
• Riv osten på ett rivjärn och blanda i mjölblandningen.
• Häll på vatten och knåda hastigt ihop till en deg. Lägg i en plastpåse och förvara i kylen.
• Grilla över elden genom att ringla fingertjocka degrullar runt en grillpinne. Grädda tills brödet går lätt att lossa från pinnen. Njut precis som det är, eller med en god marmelad!

…visst var Life of a showgirl det första jag slog på denna fredagmorgon när jag kom till gymmet. Har aldrig varit något stort Taylor Swift-fan men hennes romans med Travis Kelce och hennes beef (?) med Blake Lively har väckt mitt skvallerintresse på senare år. Liksom de två Taylor Swiftalbumen som jag gillat mest sedan hon släppte sitt debutalbum – nämligen Folklore och Evermore. De har gått varma hela hösten hemma hos mig för de tilltalar min sinnesstämning.

Mina favoriter på nya skivan? The fate of Ophelia (så catchy!) Opalite (refrängen får mig att vilja dansa!) Father Figure (sånt underbart fuck you till en patriark som utnyttjar en. I can make deals with the devil because my dick’s bigger) samt Actually Romantic som känns är ett ljuvligt anthem när man känner sig jagad av en hater som firar allt ont som drabbar en.

Nu pustar jag ut efter mitt styrkepass, redigerar bilder och känner fredagskänslan landa i magen! Barnfri vecka stundar och jag ska hälsa på en kompis, läsa böcker och laga absolut noll mat närmsta dagarna. Önskar dig en trevlig helg!

I tisdags körde jag de 57 milen ner till Falun för att signera böcker.

En resa jag både ser fram emot och bävar inför varje gång. Alltid mycket jobb och långt att köra – men samtidigt SÅ mysigt att köra bil själv. Särskilt genom ett höstvackert Sverige. Pratade först med min syster, sedan Elina och därefter Erica i flera timmar vardera. Så tiden flög fram. Cola och hamburgare på en vägkrog. Känner mig alltid helt kontaminerad på insidan när det är min färdkost. Särskilt i kombination med en massa kaffe och stillasittande.

Kom fram till Falun vid middagstid. Lämnade väskan på hotellet, tog på mig träningskläder och gick en långpromenad runt stan i eftermiddagssolen. För att få sträcka ut ordentligt och mota bort träsmaken i arslet.

Spanade in dessa raringar hos Hemslöjden. Midsommarstänger? Fotade av för inspiration till julpynt att göra själv. Av staniolpapper.

Upptäckte sist jag var här att det ju finns ett gym på hotellet. Så nu hade jag med mig träningkläder för att kunna köra ett pass. Skönt när man suttit still i en bil i flera timmar.

Sedan köpte jag sushi och la mig i min hotellsäng och såg lite på Sex & the city säsong tre. Långpratade med ytterligare en vän och somnade därefter sött.

Morgonen därpå vaknade jag tidigt och så bar det av till lagret. Så mysigt att vara där, man känner sig så omhändertagen och välkommen. Jag fick se min bok för första gången på riktigt. Har ju bara haft en dummy med omslaget hemma. Den är superfin!

Eftersom det var en himla massa böcker som skulle signeras så satte jag genast igång. John-John på mitt förlag och Julia på lagret langade och travade böcker så att jag kunde fokusera på att sätta dit min kråka.

Den något svettiga uppsynen hos någon som precis ska ta sig an dagens arbetsbörda.

Som tur var hade gulliga Maria på Förlagssystem bullat upp med fika och kaffe så att vi skulle orka.

Signeringen var riktigt effektivt (vi börjar få upp rutinen nu och kör i en otrooolig fart!) så efteråt åkte vi till Falu gruva för att äta en bit mat och beundra det enorma hålet. Nästa gång jag kommer hit ska jag stanna en extra natt och turista lite. Vill gärna gå på gruvmuseet bland annat.

Åt en himla god färsbiff på Geschwornergården och sedan svängde jag förbi nyöppnade PMU och fyndade massa fint! Brukar försöka lägga in ett loppisstopp på denna resa, så att jag har något nöje och inte bara arbete framför mig.

Sedan körde jag hem. Långpratade med andra kompisar på hemvägen, lyssnade på musik och skrålade med. Men fasen vad seg jag var i huvudet när jag vid midnatt kraschade i min egen säng.

På torsdagen hade jag ett samarbete som skulle fotas vilket tog hela dagen i anspråk. Det gick långsamt eftersom jag var så otroligt trött efter resan. Redigerade ihop det och hade sådan tur att jag sedan fick besök av en kompis…

…som hade med sig sushi till middag så att jag slapp laga mat! Sista kvällen på barnfria veckan och dagen därpå skulle jag få tillbaka pojkarna igen.

Började fredagen som brukligt, med ett tungt styrkepass på IKSU! Hade till min enorma irritation glömt mina hörlurar hemma så kunde inte lyssna på något. La ifrån mig telefonen och upptäckte sedan när jag i efterhand loggade vikterna att jag omedvetet hade höjt på varenda övning. Bra att vara starkare än jag visste. Dumt att jag tränat på för lätta vikter.

Efter träningen bloggade jag, gjorde admin och planerade kommande jobb. Och sedan åkte jag hem och tog helg. Men allt härligt som hände i helgen kommer i ett annat inlägg!