Månad: maj 2025

I onsdags mitt på dagen packade jag barnen i bilen och brände de 4 1/2 timmarna upp till stugan. Ju längre vi körde desto mindre blev musöronen på träden. Vi mötte renskockar med kalvar och vajor med vinterpälsen på väg av, sådär att de nästan ser ut som att de har skabb.

Och sedan sladdade vi in på uppfarten, slängde upp bildörrarna och tjöt. ÄNTLIGEN HÄR IGEN!

Finns ingen plats där axlarna sjunker så djupt ner och där jag känner mig så fullkomligt lugn och tillfreds.

Detsamma gäller för Essa. Här får hon gå lös för jämnan, vara med storflocken och ligga på kökssoffan och spana på rävar och renar.

Jag hade tänkt efter före den här gången och förberett en stor pastasallad att äta när vi kom fram. Och även gått en sväng i trädgården och plockat en liten bukett med allt som blommar hemma. Så att jag skulle kunna njuta fägringen här också.

En burk småkakor var med. Barnen försåg sig till efterrätt.

Ungarna fick hjälpa till att packa in och jag fick klia mig i huvudet en ansenlig stund för att förstå hur det nya vattensystemet skulle sättas igång och vilka muttrar som skulle öppnas och stängas. Men tänk så bra det gick! Jag och Anna hade ju filmat allt rörmokaren visat för oss och sedan skrivit ner det i ett tydligt dokument, rum för rum. Så det var (nästan) bara att följa det på pricken.

Efter maten ville Uffe pussla och pojkarna spela kortspelet magic.

Men så solade kvällen upp allt mer och barnens stugkompisar – som också precis anlänt – kom förbi för att dra med dem ut.

Jag njöt stillheten i köket en stund.

Rätade ut ryggen på soffan.

Det är så underbart att ha ett släktställe att komma till. Och att gå runt och återupptäcka alla små praktiska förbättringar vi gjorde sist vi var här. Hur vi sorterat handdukarna i tvättstugan och märkt upp lådorna tydligt. Vår nya laddstation vid skrivbordet, där en grendosa ligger redo på en hylla så att vi kan ladda där och slipper ha all teknik utspridd. Små, rara förbättringar för framtiden. För vi vill ju inte förändra så mycket här. Inte kasta ut allt som varit – för själen sitter ju i att det är just mormors gamla nittiotalsgardiner, blandat med sjuttiotalsranor och ett sexiotalsbord.

Mitt hus är platsen där jag förverkligar mig själv kreativt – medan min sommarstuga är platsen där jag slipper. Jag bara tar det som det är och det är otroligt vilsamt. Skrev en text om det för några år sedan. Jag vill inte att mitt sommarhus ska vara en perfekt inredningsdröm.

Efter en stunds vila inne lockade utomhus mer, så då gick jag också ut i vårkvällen och inspekterade gården. Just den här dagen hade alla mygg kommit, så barnen gjorde en brasa bredvid kojan där de eldade enris. För att insekterna skulle hålla sig borta.

Bertil och Uffe täljde spjut.

Och Folke visade mig bunkern de byggt under marken. Att gömma sig för ryssen i. Det är väldigt mycket ryssar och krig och förberedelser för attacker i lekarna just nu.

Och så tycker folk att barn inte ska få leka krig och ha vapen och svärd. Lek är terapi och med tanke på hur vår omvärld ser ut kan det väl knappast finnas något mer akut att få bearbeta som barn?

En sådan härlig fridfull kväll och så mycket ljusare än hemma! Blir inte alls mörkt den här årstiden.

Jag gick mest runt och mös över att vara framme. Och trots min förkylning kunde jag inte låta bli att gå med häcksaxen och klippa ner buskage och tallplantor som hotar att ta över åkern.

Barnen blev ute sent och härjade men jag gick in och la Uffe för kvällen. Så gosigt att krypa ner i sängen med kalla tår och läsa Bamsetidningar från 1987.

När storpojkarna äntligen kom hem vid halv tolv gjorde jag te och mackor åt dem.

Som vi åt med ljuset tänt för mormor och morfar.

På torsdagen vaknade vi till sol och jag hade sovit precis så gott som jag alltid gör här – och jag var som en ny (fast ändå sjuk) människa.

Om bara några dagar kommer allt att vara utslaget. Naturen känner ingen natt här.

I sommar ska vi gå med röjsågarna och ta ner allt sly kring sjön. Så att utsikten inte växer igen.

Jag beslöt mig för att ta mig an sista väggen på vedboden. Jakob ägnade ju en stor del av sin förra semester åt att räta upp den och säkra den på olika sätt – medan vi andra målade så långt färgen räckte. Den tog dock slut precis vid stora väggen och sedan har vi inte hunnit måla något mer. Nu högg jag dock i.

Och fick hjälp av grabbarna. Uffe som målade lågt och Folke som assisterade.

Det är så härligt att måla med slamfärg och ge tillbaka lite skydd till den stackars vedboden. Målade i morsans flanellskjorta och mina supergamla Fristadbyxor med femtio år på nacken. Två timmar senare var hela söderfasaden målad och klar.

Kolla skillnaden halvvägs!

Resten av dagen drog barnen runt och lekte med sina kompisar. Medan jag donade på med stort och smått inomhus. Tvättade, lagade mat, fixade med olika saker.

Efter middagen gick jag ut i trädgården igen och tog ner vimpeln som var i en enda härva och på ett träffsäkert vis symboliserar läget i landet.

-Får vi vända båten och åka ut?

Kära nån så skönt att jag nu har så pass stora barn att de själva kan ordna detta. De hjälptes åt att vända, plugga och ta fram flytvästarna. Jag följde bara med ner för att se att inget skulle krångla.

Och det gjorde det inte heller.

De tog sig ut på sjön

Men Essa fick inte följa med i båten och det gillade hon INTE. Hon gnydde och tittade omväxlande anklagande på mig och längtansfullt på dem. Hennes blick tycktes säga:

-Hur kan du bara släppa iväg valparna utan mig? Hur ska jag kunna valla flocken när den är så långt borta?

Det fick mig att minnas mormor och morfars katt Missan som brukade sitta längst nere på bryggan när vi rodde ut nät. Och vänta där ända tills vi kom tillbaka igen.

En tråkig upptäckt gjordes dock i båthuset. Åtta döda svartvita flugsnappare. Varje år har det kommit in någon fågel här och vi har försökt täta överallt på hösten. Över skorstenen och i dörrspringorna och under taket. Men i år var det något slags rekord. Kändes helt fruktansvärt. VAR kommer de in?!

Vi samlade ihop fåglarna jag och Uffe. Och medan storbarnen stack och badade i sjön grävde vi en grav åt dem bland de andra döda djuren vi har här på backen. Missan, Busan, Lisa, Solo, Tuss, Saga och en död sjöfågel som fastnade en gång i vårt fiskenät.

Fredagen var varm och solig och jag skyndade mig ut. Tog fram dynor, la en duk på bordet och intog min frukost i en solstol. Ovanför våra huvuden svärmade hanmyggen i stora svarta moln. När jag och Anna var små brukade vi fånga dem med fiskhåven och dränka dem i sjön. Stora svarta klumpar flöt sedan upp till ytan.

Men hanmyggen bits ju inte, det är ju bara honorna som suger blod och lägger ägg. Så jag låter dem få finnas. Och tänker bittert att åtta svartvita flugsnappare kraftigt hade decimerat skaran.

Morfar eldade alltid åkrarna häromkring på våren. Svedjebränning är bra för den biologiska mångfalden och jag försökte ju redan i påskas men då var det lite för blött i marken efter snön. Nu var det vindstilla och skönt, men snudd på för blött av allt nytt gräs.

Storpojkarna hjälpte mig och hittade samtidigt en kopparödla som de plockade upp och undersökte.

Eldandet gick i makligt tempo ända tills det tog sig en bit ut på ängen och det plötsligt blåste upp. Då fick elden en väldig fart och vi fick stampa, kratta och hetsa som dårar för att elden inte skulle bli utom kontroll. Som tur var hade jag ett gäng rådiga ungar som langade vatten, stäppade i gräset och räfsade. Så snart var elden utsläckt – men adrenalinet pumpade till tusen. Och förkylningshostan var ännu värre.

Var nöjd med att jag fått så mycket eldat, men väldigt missnöjd över hur fort det gick. Hade gärna eldat en större yta under mer kontrollerade former. Så att jag slapp få hjärtsnörp.

Tog en dusch för att få bort all röklukt och svett. När jag tog av mig byxorna hade jag sot upp till låren.

La håret på spolar och bestämde mig för lugnare aktiviteter resten av dagen.

Gjorde ett kilo potatisbullar till de hungriga brandmännen och sedan låg jag på sofflocket i en timme, innan en av mina grannkompisar kom förbi och fikade i två timmar. Väldigt, väldigt trevligt!

Idag ösregnar det i stugan, jag ska göra våfflor till lunch och palt till middag. Laga barnkläder och städa kökskåp. För trots att det är härligt med sol och värme i stugan är det precis lika underbart när det är nio grader och ösregn eller trettiofem minus och två meter snö. Bara att få vara här gör mig lycklig!

Lila är så fint till rött hår. Kunde bara inte motstå när jag på Indiskas reaställ hittade denna omlottklänning för 200 kronor.

Sitter som en schmäck. Bra vidd i ärmarna också, så att man får lite schvung i plagget. Och den perfekta lila nyansen. Som mina ungerska bonssyrener.

Så snygg med röda skor till också. En detalj som sätter piff på outfiten.

Den här ska jag ha på närmsta sommarfest.

Örhängena i form av stora strassrosetter köpte jag på Rad Susie i Malmö i mars.

Imorse vaknade jag i stugan, fjärran finklänningar och fixat hår. Här har slammats vedbodväggar, kapats ris och eldats gräs under dagen. Trots krasslighet. Kan liksom inte låta bli att dona på när jag är här. Är så glad att jag planerade in denna vistelse, för att ha möjlighet att för-fixa lite inför sommaren. Imorgon ska vi vända upp båten, jag ska montera den nya torkvindan och gå med häcksaxen och kapa ris på lägdan. En riktigt härlig långhelg i slutet av maj!

Måndagen började i sjukdomens tecken. Bertil var hemma krasslig och jag kände mig själv lite småruggig. Jag fotade recept hela förmiddagen – till Hemmets Almanacka. Sedan slutade jag tidigt och hämtade Uffe och så åkte vi till Trivselkvällen på skolan. Vädret var vidrigt kallt och regnigt. Men humöret var högt ändå.

Byns lärare och barn hade ordnat så fint tillsammans. Ungarna hade fått hitta på aktiviteter som skulle dra in pengar till skolkassan. Några kids hade gjort en tipspromenad med klockrena frågor som ”vad heter denna ko-ras?” och ”vilket emblem sitter på denna traktor?”.

Man kunde hoppa käpphäst.

Och fiska fiskdamm. Uffe fick göra flera kast.

Tio kronor gången!

Under överinseende av brorsan.

Barnen uppträdde, dansade och spelade teater. Folke och Elle var konfrencierer.

Och sedan såldes det mjukglass och parisare. Har inte ätit en parisare på tjugo år. Fyfasen vad gott det var!

Uffe fick låna min mobil och ville ta en selfie.

Sedan ville han att Emil skulle göra något häftigt på bild.

Trivselkvällen avslutades med en fotbollsmatch, barn mot föräldrar. Men vid det laget mådde jag så tjyvtjockt att vi åkte hem.

Gick direkt och la mig i badet för att tina.

Vaknade på tisdagsmorgonen med ont i halsen och kroppen. Hade dock flera jobbrelaterade ärenden i stan så det var bara att trycka en alvedon och dra iväg. Började på NK med en balja te i väntan på att affärerna skulle öppna.

Bloggade och letade citat av kända kvinnor, till Hemmets Almanacka.

Jag gick förbi biblioteket och lånade nya böcker.

Och smet in på Indiska för att kolla lite. Indiska har en helt otroligt fin vårkollektion med fantastiska välarbetade klänningar. Blev frestad, även om jag sällan köper nytillverkat i klädväg. Tog även en outfitbild inne på Lindex. Mormors gamla jumper, kjol jag ärvt av Anna, secondhandfyndade skor och örhängen. Och kappan från Bric-a-brac som jag köpte 2017.

När jag kom hem hade Folke hämtat Uffe på förskolan och Bertil masat sig upp ur sjuksängen. Vi fikade på verandan. Kan inte låta bli att tycka att det är lite mysigt när Bertil är sjuk, så att vi får ha honom hemma och inte bara i stan.

Svängde ihop en brödpudding som föll samtliga på läppen.

Serverades med en klick grädde.

Uffe ville gosa

Tills han ville mosa

Sedan bollade de på gården medan jag arbetade vidare med min mailkorg.

Två av fem åt en sen middag i trädgården. Lingonsylt och potatisbullar.

På kvällen stack jag till kulturutskottets möte nere i byns replokal. Vi planerade för alla trevliga kulturaktiviteter under kommande år.

Jag fick läsa premiärnumret av byns gamla tidning vid namn Getingen, från 1914. Älskar deras inledande anmälan. ”Den politiska ställningen kommer alltid vara rakryggad moderat-liberal-socialistisk, och hava vi för övrigt alldeles samma uppfattning som våra läsare. Frågan om Norrlands kolonisation hava vi satt högt på vårt program”. Hela tidningen är väldigt vitsig och lustig och ger en rolig inblick i livet i den här byn för 110 år sedan. Vi har bestämt att vi ska försöka ta upp utgivningen igen!

Jag kom på att jag såklart borde fråga er läsare om tips på roliga aktiviteter att anordna i en by. Många av er bor säkert i aktiva byar som har sina egna traditioner. Det vi redan har i vår by är bland annat ett årligt luciatåg i kyrkan, gemensamt Valborgsfirande vid sjön och en stor cykelfest varje vår. Kooperativa bion samt en ”gammgrejen-dag” med loppis, fikaförsäljning, hoppborg och en utställning av allehanda gamla grejer. Traktorer, bilar, cyklar, skotrar, frisörprylar och mycket mer. Men vad mer kan man ordna i form av kulturaktiviteter? Vi funderar på Halloweendisko för alla åldrar och kakfestival där alla som vill bakar och tar med och så ordnar världens största kafferep i bygdegården. Men vad har ni för roliga aktiviteter och projekt i era byar som ni kan tipsa oss om?

Hej! Önskemål, kan du skriva ett inlägg om hur ni jobbar med podden? Hur kommer ni på vad ni ska prata om? Hur redigerar ni bland era idéer? Hur fritt arbetar ni från manus om ni får känsla för att fortsätta i någon annan riktning? 🙂 tack!

Så skrev läsaren Anna och det tyckte jag var en rolig fråga!

Wollin & Clara kommer ut varje vecka. Varannan vecka i gratisflödet, varannan vecka bakom betalvägg där vi sakta men säkert byggt upp en prenumerationsbas som numera ger oss en ganska bra inkomst. Vi spelar in två avsnitt i stöten, varannan måndag. Först spelar vi in betalavsnittet och sedan gratisavsnittet.

Måndag förmiddag brukar vi ha ett möte om podden, då vi diskuterar vilka ämnen vi tänker ta upp och pytsar ut dem så att det blir en bra balans i avsnitten. Eftersom vi inte vill tappa den spontana känslan är vi ofta ganska hemlighetsfulla mot varandra när vi briefar. Man vill ju hålla sin partner på tårna. Jag samlar ständigt ideer och uppslag i en lista i min mobil. Ibland talar jag in långa meddelanden – så att jag ska minnas vad jag tänkte lagom till manusskrivandet.

Sedan skriver vi själva manuset. Jag brukar lägga omkring tre timmar på att skriva två poddmanus. Men det beror på hur mycket inspiration jag har och hur väl inläst jag är på ämnet. Ibland ägnar jag en timme åt att leta en ljudillustration från ett gammalt Sex & The City-avsnitt. Nål i en höstack.

Avsnitten spelas in i sovrummet på våra zoom handy recorders, för att det inte ska eka eller slamra. Vi spelar först in betalavsnittet som ska sändas två dagar senare, för att det ska vara allra mest aktuellt. Det avsnittet skickas sedan till vår eminente klippare Aron Stefansson. Vi har många ljudillustrationer i vår podd (klipp från andra poddar, från instagram, från intervjuer och teveserier) och han får ett mail med alla våra tidskoder och länkar till klippen. Så att han kan lägga in dem på rätt ställe.

Sedan skickar Aron det färdiga avsnittet till Malin på tisdagen och hon får lyssna och tycka till. Jag lyssnar inte för jag litar på Malins omdöme. Därefter gör hon en avsnittsbeskrivning och sätter en rubrik och på onsdagen kommer avsnittet ut.

Såhär 155 avsnitt in har vi verkligen hittat formen! Vår podd handlar mycket om populärkultur – svensk och amerikansk. Om kändisar vi har åsikter om, samt anekdoter ur våra liv. Malin ansvarar för ett nyhetssvep varje vecka och jag försöker ofta lyfta ämnen som går lite på djupet. Om mammaliv, död, relationer, kroppskomplex, ideologi och politik och annat som engagerar. En hel del trams blir det också.

Jag och Malin hade redan från början bestämt att vi inte bara får jamsa med varandra när vi poddar. Men nu har det blivit en självklarhet. Vi tycker olika om det mesta och gillar dessutom att retas. En viktig roll som poddare att ju att kritisera den man poddar med. För då har man lyssnarens perspektiv och invändningar i åtanke. Mitt jobb är alltså att försöka peta hål på Malins resonemang – så att hon får en chans att förklara sig och utveckla vad hon menar (och vice versa såklart). Det är inte att vara taskig utan att hjälpa sin poddpartner att få fram sina bästa argument. Det värsta som finns är ju två aningslösa poddare som bara håller med och aldrig tänker på hur något uppfattas för lyssnaren. Jag tänker att det handlar om mentaliseringsförmåga – eller ”radioöra” som Erica brukade kalla det. Att kunna förstå hur det man säger landar hos den som lyssnar.

Malin och jag jobbar svinbra och typ helt friktionsfritt ihop. Det är så roligt att ha podden som en gemensam bebis, för det betyder att vi hörs jämt och ständigt. Och jag skickar dagligen uppdateringar till Malin på nya betalande prenumeranter som anslutit.

Och just ja! Idag släpps senaste avsnittet bakom betalväggen. Det heter ”Måns, Alice och vad som gör en kvinna”. Och handlar om Måns och Ciaras rättegång och om Camilla Läckbergs inblandning. Om Alice Teodorescu Måwes slagsmål och Malins utbrott hos polisen. Och om när jag var i Stockholm förra veckan och råkade ut för ett pärlband av vidriga händelser, på mycket kort tid. Jag kommer aldrig igen se på min blommiga kjol med samma blick. Ja, precis den blommiga kjolen som syns här på första bilden.

Lyssnar gör du genom att bli prenumerant hos underproduktion.se

För fem år sedan installerade vi solpaneler på taket på vårt magasin. Det har vi aldrig ångrat!

-Men Clara, det är ju så mörkt hela vintrarna i Västerbotten? Är det ens lönt med solpaneler?

–Ja men betänk hur ljust det är hela sommarhalvåret. Och då producerar vi ett överskott som gör att vi får billigare el under vintern.

-Ja, men jag skulle då aldrig vilja ha solpaneler på taket, för det är så fult.

-Äh, det beror väl helt på vilket tak man har. Vi fyllde hela det svarta taket på vårt magasin och då ser man knappt att det det ligger paneler där. Dessutom är det väl fint att visa att man gör en insats för miljön?

-Men är det inte hemskt krångligt att förstå sig på då?

-Inte om man ber ett proffs. Vi gjorde det ju inte själva utan tog hjälp av Bixia.

Elbolaget Bixia producerar enbart förnyelsebar el och arbetar akltivt för att fler svenskar ska bli sina egna elproducenter. I liten – eller lite större – skala. De är vana att hjälpa till med alltifrån att förmedla installation till att räkna på hur mycket pengar man på sikt kan tjäna.

-Men ni som har så mycket snö. Måste ni inte hålla på och skotta solpanelerna på vintern?

-Nej aldrig!

Solpanelerna tål nämligen en hel del snö – och sedan faller det sig naturligt att snön smälter av lagom till att solen är lagom stark för att börja ladda panelerna. Det ger sig själv, liksom. På fem år har det aldrig varit ett problem, inte ens förra vintern när det var enorma snömängder.

På bara två timmar tar jorden emot samma mängd energi från solen, som hela världens befolkning använder under ett år. Så det känns fantastiskt smart och ekonomiskt att ta vara på lite av den energin och bland annat kunna ladda våra elbilar med den. Och det är inte för sent för dig att bli din egen elproducent i sommar. Kontakta Bixia för att få hjälp.

Här kommer förra veckan i bilder. Enligt era önskemål den oavkortade versionen. Directors cut. Med extramaterial och allt.

Tog morgontåget till Stockholm. Var så glad att jag i sista stund tog mitt förnuft till fånga och bokade det som gick 08.18 istället för det som går 06.15. För med det tidiga behöver jag stiga upp vid fyratiden på morgonen. Skönt att man börjar lära sig.

Kom fram till ett sommarvarmt Stockholm som doftade fantastiskt.

Kan det vara de blommande träden? Det hängde liksom en doft av honung över hela stan.

Fick syn på min formgivare Lotta Kühlhorn som precis innan mig smet in till förlaget. Fnissade till åt hur lika vi såg ut. Helt oplanerat förstås.

Här är jag och Lotta med min underbara förläggare Alexandra. Dreamteam.

Vi skulle gå igenom första utkastet för Hemmets almanacka 2026, som Lotta skissat på. Och så berättade jag mina planer för nästa bok som jag ska skriva i höst och som släpps till våren. Är så peppad!

Det är helt otroligt hur Hemmets Almanacka engagerar. Det händer typ en gång i veckan att någon kommer fram (nästan alltid på gymmet) och vill prata om den, har synpunkter och önskemål. Det är så fantastiskt att få skapa en bok som hänger med under hela bokläsarens år. Och jag kan säga att nästa kalender blir ännu bättre! Har skrivit i min almanacka varje dag och fått en känsla för hur jag kan tweaka den.

Efter mötet åkte jag till mitt hotell, tog en promenad för att få röra lite på mig och köpa sushi. Sedan gick jag tillbaka till rummet och kollade på Sopranos tills det var dags att släcka lampan.

Upp med tuppen (05.30) dagen därpå för att åka till TV4 och göra Nyhetsmorgon. Dagen startade dock med en räcka av de sjukaste incidenter man kan tänka sig. Berättar allt i veckans poddavsnitt och Wollin & Clara. Trodde jag var med i någon slags dålig fars.

Som tur var lugnade det ner sig lagom till sändning.

Jag hade bestämt mig för att temat på min medverkan skulle vara någonting folkbildande. För åttio år sedan tog världskriget slut och kaffet kostade ungefär som idag. Man drygade dessutom ut det med maskrosrötter, ekollon och rostad råg. Och eftersom det var ransoneringar på mycket fick man bli kreativ när man bakade. Så jag visade hur man kan göra småkakor av potatis i form av potatisringar. Samt kronans potatiskaka som är otroligt saftig och glutenfri. Plus en kristidskaka utan varken ägg eller smör. Passande när matpriserna återigen skenar och folk har lite pengar i plånboken.

Det blev riktigt gott och var väldigt roligt. Alla är så trevliga på Nyhetsmorgon men jag vill säga att särskilt Anders är en riktig pärla till programledare och människa. Om du vill se det i efterhand så finns det här på TV4 Play. Jag är med i tre ”ingångar” under sändningen.

Efteråt gick jag och åt lunch med min förläggare Alexandra och gulliga Fanny som också jobbar på förlaget.

Åt något persiskt jag inte minns namnet på men som var väldigt gott.

Sedan begav jag mig till P4 Extra och träffade Titti. Hon är så rolig och trevlig och rapp. Jag bjöd på småkakor och vi diskuterade kakor. Lyssna kan du göra här. Jag kommer in minut 1.28.33 in i programmet.

Sedan satt jag på centralstationen och arbetade tills mitt tåg gick hem. Det blev bara ljusare ju längre norrut jag kom.

Somnade vid två på natten, fullkomligt utmattad. Som tur var erbjöd sig Jakob att ta alla barnen på morgonen så jag fick sova ut till klockan tio. Sedan låg jag i sängen och skrev på poddmanus, för jag skulle spela in två avsnitt med Malin. Men så småningom klädde jag på mig och steg upp.

På eftermiddagen satt Folke och Dahlia och pluggade till historiaprovet. Jag retade dem för att de lät som sådana nördar när de upprört diskuterade Tåget över Bält och Slaget vid Roskilde. Världens gulligaste plugghästar! Efter det palavret fick de sig en rejäl och mättande middag.

Jag gjorde spagetti och köttfärssås och en syrlig sallad på färsk vitkål.

På torsdagen gjorde jag en intervju för Claras Kakbok. Samt hade möte med en agent som jag ska börjar jobba med och som ska ta mina böcker till utlandet! Faktiskt finns flera av mina böcker redan på tolv olika språk, men förhoppningen är många fler. Det känns så roligt när böckerna blir översatta till marknader där ”Underbaraclara” inte är ett namn och böckerna säljer på helt egna meriter. Tog en selfie i Photo Booth innan för att se att sminket i datorkameran var okej. På filmremsan nedanför är alla tidigare bilder jag tagit på samma sak. Ett rutinförfarande.

Provade kläder inför fredagen i vårt kaosiga sovrum. Inget är svårare än att prova kläder när man är trött, ful i håret och känner sig som ett gammalt rat. Men det här var en bra kavaj i alla fall.

På fredagen tränade jag och filmade mig själv för att se tekniken i olika övningar. Här övar jag på negative pullups. Det vill säga att man istället för att dra sig upp i armarna ska sänka sig ner. Men räcket är så högt upp att jag har en bänk som stöd under. Känns som att jag aldrig kommer lära mig att göra pullups. Är helt enkelt för tung.

Sedan gjorde jag diverse ärenden. Var bland annat förbi och kollade ut min nya kamerautrustning. Det är dags att byta upp sig till modernare grejer efter att ha nött på min kamera sedan 2017. Valde en setup som jag jag tror kommer bli fantastisk att arbeta med. Samt ruinera mig fullständigt.

På fredagen följde Bertils klasskompis med hem från stan och sov över. Även Dahlia var här och hälsade på. Alla fem spelade spel medan jag kirrade middagen.

Tacofredag, som brukligt är.

På lördagen började tröttheten ta ut sin rätt. Jag skulle göra min del av husstädningen och det brukar ta 1-2 timmar men det tog typ fyra timmar eftersom att jag mest hasade runt trött och seg.

På kvällen hade vi mammor knytkalas hos Stina. Jag gjorde förrätten. Toast skagen.

Sjukt gott om jag får säga det själv. Stina hade dukat på verandan.

Barnen vräkte i sig.

Småttingar var glada i läsk.

Så fint att få träffa alla ungar.

Det var rätt kyligt så jag var ordentligt påbyltad.

-Folke ta en bild innan jag förstört allt mitt smink!

-Jag ska ta många bilder så att jag får med alla konstiga grimaser du gör när du pratar.

Men jag skärpte mig så han kammade nästan noll.

Fin tavelvägg hemma hos Stina.

Barnen rullade i backen

Och sprang upp igen.

Stina hade gjort en enorm laddning pesto till middag och det var gudomligt gott.

Barnen byggde klossar i halvlek.

Och Ulrika hade kirrat den härliga efterätten.

Sedan satt vi och pratade några timmar och även Emil anslöt, innan det var dags att åka hem.

Tog en helkroppsoutfit innan vi gick in och joinade Jakob i soffan och spelade tevespel.

På söndagsmorgonen kom farmor förbi. Äntligen lite sol och värme! Fy vilken kall maj vi har haft i år. Tänker på förra våren med veckor i sträck av sol och typ tjugotre grader…

Jag fick energi att gå ut i trädgården och arbeta. Den här murkna gamla tunnan som ruttnat sönder och börjat tippa skulle tömmas och slängas på brasan. Jag fyllde över i skottkärran och la ut jorden i mina pallkragar.

Sedan var det dags att ta itu med en riktig surdeg, nämligen växthuset. Har inte orkat städa ordentligt på två säsonger och det syntes kan man säga.

Men nu skulle den städning som påbörjades för några helger sedan slutföras. Jag tömde växthuset på allting. Farmor och Uffe anslöt och hjälpte till att slita ogräs och döda växter. Utan hast men utan rast.

Sedan vände jag på markdukarna så att ogräset försvann. Och pytsade ut tomatkrukorna och gurkkrukorna som snart ska fyllas med plantor.

Och så ställde jag in alla redskap och grejer igen, fast i ny och prydlig ordning! Var så nöjd med mig själv. Är ganska sugen på att ha ett badkar här inne. Så att man kan ligga och bada även dagar när det är för kallt utomhus. Och sedan kan man vattna växterna med badvattnet. Men det här är ju ett bruksväxthus och inget pyntväxthus, så kanske låter jag bli.

Jakob hade köpt Mors dagstårta och dukat fint på punschverandan. Och farmor hade köpt ytterligare en tårta! Så det blev tårtbuffe.

Och jag fick fina kort från barnen.

Så roligt att fira – och bli firad.

Älskar de här ungarna och att se dem härja, gosa, och busa med varandra. Bråket älskar jag inte, men det är karaktärsdanande. För både föräldrar och barn.

Efter fikat gick Jakob, farmor och småbarnen på en skogstur.

Medan jag for runt som ett yrfä och gjorde fint i trädgården. Körde hjulhackan för att få bort ogräs, klippte ner döda perenner och la ut en nystruken bordsduk.

Vitsipporna blommar för fullt. Ska plantera massa fler gullvivor runt den här stenen, för den lyser som ett smycke utanför köksfönstret när jag står och lagar mat.

Jag låg och halvslumrade en stund på verandan och sedan tände jag grillen och satte igång middagen.

Grillade kött och gjorde en potatissallad.

Och Bertil visade kniven han gjort i slöjden. På Waldorf är slöjd ett prioriterat ämne och de gör så fina saker!

Bertil stökade bort middagen.

Och sedan tittade Elina förbi. Hon råkade vara i byn och kom med ytterligare en bit morsdagstårta till mig.

-Den här är BARA till mamman. Du får inte bjuda!

Snyft och böööl vad jag har fina vänner.

Jag avslutade dagen med ett kort gympass i byn. Har insett att pippilotter är den bästa träningsfrisyren, för då kan man ligga med bakhuvudet plant mot alla maskiner men slipper få håret i ansiktet.

Tog sedan en kvällspromenad med Elina i lurarna. Blek kvinna i akut behov av sol.

Vi skulle bara gå en kort sväng, men det var så trevligt att jag kom hem sent. Och då visade stegräknaren på 24 000 steg. Somnade innan huvudet nuddat kudden. Tacksam för ännu en fin och intensiv vårvecka. Nu är det bara tre dagar så reser vi till stugan över Kristi Himmels. LÄÄÄÄNGTAR!

–Du ser stark ut! Sa en farbror uppmuntrande på gymmet imorse.

-Ja, men du då! svarade jag glatt.

Tänk att innan jag började träna visste jag inte ens vad det var att ”se stark ut”. Jakob som är fysioterapeut och som jobbat som personlig tränare kunde ibland peka ut folk som extra tränade eller starka – men jag förstod aldrig vad han tittade efter. Jag såg bara smal. Och smal var i mitt huvud lika med hälsa. Det var som att jag inte kunde se muskler på människor om de inte samtidigt var extremt deffade.

Nu ser jag det dock – och ganska ofta på kvinnor som inte alls faller inom begreppet ”smal”. Stadiga kvinnor med massor av muskler som ett otränat öga helt missar. Men som har en särskild hållning, energi och vigör över sig.

Varje fredag träffar jag min moster på gymmet. Hon tränar där flera gånger i veckan och hon fyller snart åttio år. Hon började styrketräna ungefär i min ålder, efter att ha bott i USA under tidigt åttiotal när gymkulturen växte fram. Vilken förebild! Min mormor tränade också flitigt och brukade vara ute och jogga och åka skidor med mig och Anna när vi var små. Jag minns en gång att vi retade henne och sa att hon inte kunde stå på huvudet som oss. Då ställde sig min mormor på huvudet på gräsmattan. Och då blev det knäpptyst kan jag lova!

Min mamma var också en flitig tränare. Hon gick på gympapass och lyfte skrot och jag HATADE det som barn. Jag gick och tittade efter hennes träningsväska i tvättstugan och om den inte stod där så visste jag att hon skulle komma hem sent. Och jag ville ju att hon skulle vara hemma jämt! Om jag bara förstått att jag fick en trevligare och gladare mamma på grund av den där tiden hon tog ifrån oss. Tiden för att ta hand om sig själv.

När jag gick i högstadiet och hade slutat med simningen så drog mamma med mig till gymet. För att jag skulle få in lite rörelse i mitt anemiska och trötta tonårsliv. Nu gör jag samma sak med Bertil. Fast han är peppad och inte motsträvig på det sätt jag var. Han gillar tanken på att vara stark. Och se stark ut.

Jag har delat mycket på min instagram senaste året, om läget på Gaza. Kritiserat vår regerings flathet inför det folkmord som nu direktsänds i teve. Det kommer stå som en skamfläck i våra historieböcker en dag. När vi får förklara för våra barnbarn varför vi inget gjorde. Vi som visste vad som pågick.

En återkommande kommentar jag får är ”vad du är modig” och ”tack för att du står upp, jag förstår att du får en storm emot dig när du postar om detta.”

Det gör mig alltid lite förvånad. För det brukar inte bli någon vidare storm. Nästan aldrig när jag skriver om politik. Mest är det mina amerikanska följare (många av dem älskar Trump) som skriver till mig när jag postar om Gaza. Men inte ens de brukar vara särskilt arga utan snarare diskussionslystna. Ibland kommer såklart upprörda kommentarer. Men är det så farligt då? Jag svarar på en del – men känner inte behov av att diskutera allt i detalj. Man måste inte heller veta allt för att få ha en åsikt. Särskilt inte när den åsikten ligger i linje med vad FNs experter säger. Och det man motsätter sig är att en högerextrem ledare svälter ut och etniskt rensar ett helt folk.

Varför jag lyfter det här är för att jag tror att människor är rädda i onödan. Så många människor är rädda att ta minsta ställning. Att förarga någon på minsta sätt. De har ingen vana att göra det och föreställer sig att det kräver ett enormt mod och att motståndet kommer vara brutalt. Men jag har alltid stått för vad jag tror på och det har inte varit särskilt svårt. Jag inbillar mig förvisso inte att det gör någon skillnad att just jag delar min kritik. Men om många protesterade skulle det göra skillnad. Och framförallt så kan man bättre stå ut med sig själv när man inte känner sig som en total ynkrygg.

Jag tycker att fler borde våga ta ställning. Övning ger färdighet.

Nej, jag lydde inte mitt eget förbud. Det blev ett nytt prickigt plagg!

Eller rättare sagt ett gammalt, secondhandfyndat. En fejk-omlott med hög slits och stora rejäla prickar. Kombinerar det med randigt för att mönstermix är kul. Mormors gamla jumper plus ett par hjärtglasögon jag fyndat på Myrorna.

Tricket med att mönstermixa är att hitta mönsterbilder som talar samma språk. Den här randen och pricken matchar i sin tydlighet. De har dessutom samma bottenfärg vilket knyter ihop det på ett bra sätt.

Randigt är ju rätt bra i en mönstermix. Kul att matcha med blommigt, rutigt och mer abstrakta mönster.

Man kan faktiskt också plocka upp klädmönstret i sina smycken. Som här med en stor rund ring som går igen i prickarna i kjolen. Även den loppad.

Men eftersom svartvitt är lite trist så piffar jag till det med ett par röda klackskor från Sezane. Egentligen borde jag väl haft en enorm solhatt också? Hade varit fantastiskt dramatiskt till alltihop!

Veckans avsnitt av Wollin & Clara:

Clara har varit med om något traumatiserande och vill dela med sig av en livsviktig insikt som bara tar tio sekunder. 

Hallå, vad är förresten en asfaltsfläck? 

Malin undrar varför rika skäms över rikt, eller gör de det?  Söndagsintervjun har kanske svaret. 

Minst två stora amerikanska artister har gjort Clara väldigt besviken, varför får man aldrig vara glad? 
Malin har två tevetips som väl är helt okej, ett är med Steve Carell och ett är om en hemsk död. Därtill blir det en varning om en fruktansvärt usel film. Om du inte har Netflix så är det inte nu du skaffar det. 

Malin var nästan på väg upp i en fyr när hon kom på en sak om sig själv. Om det säger jag något elakt och sedan backar Clara, men bara lite.

Avsnittet heter ”Jag ringde från bilen och grät”. Och det var just jämt vad jag gjorde! Och som en bonus handlar det lite om skräcktanken att Ernst Kirchsteiger är Sverigedemokrat.

Instagram har ju totalt bytt skepnad senaste åren. Och även om det mest är till det sämre, så har det också sina trevliga sidor. Det har ju fått mig att upptäcka lite nytt. Här är tre tips på konton som kanske är nya för dig med!

Miriam Ezagui

En av de fina sakerna med sociala medier är att man kan bli lite mer allmänbildad och lära sig om människors tro och liv. Miriam är ortodox jude i New York och lever ett (i mina ögon) enormt besvärligt liv omgärdat av tusen regler om alltifrån matlagning, till samliv, kläder och skägglängd. Men när Miriam tar sig tid att förklara bakgrunden till sina beslut så blir det ändå lite mer begripligt. Men inte ett dugg mindre fascinerande.

Myordinarytreasure

Ingenting är så rogivande som att titta på britter som går på skattjakt i vattendrag. Som Jane som sakletar och hittar alltifrån 200 år gamla pipor till silverringar och delar av antika dockserviser på sjöbotten. Allt ackompanjerat av fridfullt vattenporl och klassisk musik. Det är lågintensiv spänning och förväntan när Jane ser något glimma till och håvar upp det. Ordinary treasures indeed!

Aketch Joy Winnie

Hon är en framgångsrik modell för klädmärken som Gucci och Missoni. Samtidigt som Aketch spendera mesta tiden i den ugandiska by där hon föddes. Där lever hon ungefär som hennes släktingar i generationer innan henne gjort. Aketch visar och berättar – om alltifrån maten de äter, till hur de bygger hus med koskit och tar hand om sina djur. I många klipp driver hon med de fördomar och den okunnighet som finns om ”afrikaner”. När man inte ens gör skillnad på olika länder utan högst svepande pratar om denna enorma kontinent. Hon är rolig, bitsk och lika hypnotiserande vacker som naturen hon vistas i. Väldigt härligt att följa!

Jag läste att prickigt är trendigt i år. Vad tur för mig som har garderoben full av prickar. Har till och med gett mig själv upprepade köpförbud: inga nya prickar! Men tror ni jag lyder?

Prickar gör mig glad. Lekfulla, roliga och finns i alla varianter. Så jag skramlade ihop ett gäng prickiga plagg ur mitt klädarkiv. Som den här flamencoaktiga kjolen från & Other stories. Med en livsfarlig slits som hotar att blåsa upp och exponera hela hallongrottan. Brukar säkra den med en säkerhetsnål för säkerhetsskull.

Den här kjolen finns sorgligt nog inte kvar i min ägo men hade den funnits kvar hade den garanterat passat uselt på dagens rumpa och midja. Men så förtjusande med både volang och prick ihop. Myrorna-fynd.

För den som räds stora mönster kan prickar modell flugskit kännas mer lättsmält.

Själv är jag mest förtjust i svart på vitt just nu. Fick den här blusen av Malin förra året och den älskar jag.

En makalös prickig kjol med enorm snurr som jag brukade hösta upp till brösten som en klänning och bära med en omlottkofta ovanpå. Secondhandfynd, vad annars. Inga nya klädmärken slösar så här mycket tyg på en och samma kund.

Den här fick jag ärva av syrran. Skönaste sommarklänningen. Perfekt för så väl disputationsfester och som för att skotta kompost.

Tennisbollsstora prickar är inget för den räddhågsne. Hittade den billigt på en rea på H&M för många år sedan.

Lindblomsgrönt med vita prickar och bröstveck som gör underverk.

Rött och vitt är farligt nära rockabilly, så det gäller att kombinera det med allting utom svart.

En riktig gammal goding jag köpte på Beyond Retro och som Anna sedan sydde om åt mig. Jag kommer inte i den längre, men den är sparad till systerdöttrarna och barnbarnen.

Frikyrkoklänningen med from krage. Både söt och skön.

Det lilla fodralet med axelvaddar och beigegula, oregelbundna prickar. Från Beyond Retro för ett decennium sedan.

Sellpyfyndad grön klänning, ursprungligen från & Other Stories. Kul att matcha skorna och sedan addera gigantiska prickar i öronen.

Jag börjar ana ett mönster i mitt poserande.

Myrornas krig och de svarta vinner.

Klädd för lek med barnen. Tygskor och röd klänning med fenomenal snurr i kjolen.

Täta rader av stora vita prickar. Otroligt fin prick-variant!

En annan prickiant. Klädd för att rodda inför en tevesändning. Eller leda ett barnprogram.

Sörjer att jag skänkte bort den här. Sån härlig korallröd färg, fantastisk kvalité i tyget och snyggt med krage och skärp.

Svinbillig klänning jag köpte på Röda korset för typ 30 kronor? Skön som en pyjamas så den tjofsar jag runt i hemma.

Min studentklänning. En vintagenblåsa extra allt och här bar jag den på en kompis bröllop. Varför ser jag ut som Pink?

Tuttan Larsson i en klänning som till och med en 178 cm lång kvinna inte räcker till för. Behöver bäras ihop med klackar. Har ärvt den av syrran och älskar den djupt.

Slutligen en ljuv liten sak, impulsköpt inför ett bröllop i Stockholm och en av mina mest använda klänningar. När den går sönder ska den plockas isär, göras ett mönster av och sys i många varianter.

Snabbhej från reklampausen i Nyhetsmorgon där jag denna dag är med och bakar kristidskakor ur min nya bok Claras Kakbok. Potatisringar, kronans potatiskaka, änglamat och kristidskaka. Kika in vettja!

Påminner om att Claras kakbok är en toppenfin morsdagspresent. Köp den i närmsta bokaffär eller till specialpriset 199 kronor, på Bokus här!

Okej tillbaka till kakbaket….

Här kommer den senaste veckan i bilder. Ja, jag måste börja dela upp det här i mindre bitar snart, för det blir så oerhört långa inlägg. Men ni får stå ut idag!

På måndagen skrev jag två poddavsnitt, spelade in dem OCH spelade in en reel till en annonsör. Huvudet brann men på kvällen tog jag en härlig promenad med Elina.

Inledde tisdagen med att träna. Älskar min loppade Tommy Jeans-tröja.

Sedan gjorde jag diverse ärenden på stan. Gick bland annat förbi Akademibokhandeln och signerade alla deras ex av Claras Kakbok. Så nu hittar du den signerad både där och på Anettes byggnadsvård i Nordmaling.

På eftermiddagen satt jag på NK och skrev och bredvid satt en tjusig dam. När hon skulle gå lämnade hon en servett på mitt bord med bestämd min. Jag hann tänka att det var en uppmaning att städa upp för att jag var rörig. Men sedan såg jag vad hon skrivit och blev så glad!

På onsdagen jobbade jag som en gnu och fotade ingenting. Utom en allting-tallrik till mitt krassliga barn som inte hade någon aptit. Man bara lägger på lite olika småplock och hoppas att blandningen och variationen ska göra dem sugna på att smaka något.

På torsdagen hade jag en extremt arbetsintensiv dag, på grund av mitt eget klanteri. När Uffe lämnades på morgonen stapplade han fram och beklagade sig.

-Aj aj aj jag har sån huvudvärk i foten.

Och det förstår man ju precis hur det känns. Efter jobbet cyklade jag och hämtade Uffe. De hade firat förskolans dag på badplatsen bredvid, inspirerade av Pippi på Tivoli. De fick leta Pippis guld, kasta boll på burkar, testa om de var lika starka som Starke Adolf, göra ansiktsmålning och mycket annat roligt. Dessutom hade Lilla Gubben kommit förbi. Pippis häst! En riktig häst som såg ut precis som Pippis, med svarta príckar och allt. Är så tacksam för att vi har världens bästa förskola som ordnar så mycket roligt för våra barn.

Vi cyklade hem tillsammans på lådcykeln som Jakob lagat och servat inför säsongen. Trevlig skolväg har vi också.

Efter en snabb middag var det raskt iväg igen. På med läppstift och upp med håret.

De enda byxorna jag kan lida – mina röda jeans från Sezane. Ihop med loppade skor från Lacoste och mormors gamla jumper.

Det var dammenstädning på schemat. Varje vår samlas helahalva byn och städar alla allmänna områden. Krattar, oljar in och gör fint för att kunna släppa på vattnet igen och fylla badplatsen.

Barnen hjälper också till att göra vår på byn och på slutet bjuder byaföreningen på hamburgare till alla som har arbetat. Alltid väldigt trevlig arbetsgemenskap. Jag kunde dock bara vara med en kort stund för jag skulle till bönhuset.

Det var nämligen körrep för helgens gudstjänst.

Och fullt med folk som vårstädade och gjorde fint även där.

Älskar att sjunga i kör! Den där enkla vardagsgemenskapen och sångglädjen.

Sedan avrundade vi

Och åkte hem igen.

På fredagen var det upp med tuppen för att träna och sedan leverera material till boken. Tog på mig min favoritkjol jag ärvt av syrran, en kofta från bric-a-brac och mina skor från Sezane.

Samt loppade örhängen och väska.

Sedan åt jag lunch med en kompis jag inte träffat på tjugo år, men som jag spelade teater med under hela tonårstiden. Det var så otroligt roligt! Vår teatergrupp Luncha med Lars, var typ en av mina livlinor under de åren. Är för evigt tacksam till teatergänget.

När jag slutat för dagen tog jag Elina i armkrok, hämtade Bertil på Waldorfskolan och så åkte vi hem till byn.

Elina ville nämligen fira min födelsedag. Men va, fyllde du inte år i april? Kanske någon tänker.

Johodå. Men vi firade samtidigt Elinas födelsedag och hon fyllde år den 2a januari. Så vi är definitivt kvitt.

Elina hade bakat frallor och vi drack te och surrade i några timmar.

Till fredagsmys ville Uffe se ”Sköndjuret och Öhornet” vilket var en så fantastisk titeltolkning av Disneyfilmen att han nästan fick sin vilja igenom. Men istället blev det Malcolm in the middle.

På lördagsmorgonen inledde vi med att städa huset. Sedan drog vi till byns idrottsplats, för Jonnalöpet. Ett toughest för barn som bär namn efter byns stolthet Jonna Sundling.

Brorsorna värmde upp

Medelst hjälp av klövdjur.

Och sedan satte det igång. 400 meter eller 800 meter av hinder och löpning.

Och slutligen målgång.

Svettigt värre.

Och därefter medaljutdelning.

Trodde aldrig att jag skulle älska sånt här, men det var så sjukt trevligt att snickesnacka med grannar, äta hamburgare och heja på alla barn man känner. Fröken Frida som alltid har halstabletter eller annat gott i fickorna att bjuda sina förskolebarn på.

Och vilken fantastisk by vi har med ideella krafter. Det här evenemanget med 150 barn styrde idrottsföreningen upp och för några år sedan tog ett gäng småbarnsmammor tag i saken och byggde ett riktigt bra gym i byn. Ska man bo på landsbygden så behövs dådkraft.

Efteråt ville barnen stanna och leka på skolgården. Så då gjorde vi det. Folke visade stolt upp de bästa ställena som Uffe kan leka på när han börjar där i höst. Jag gungade kompisgungan med dem och skrattade och skrek som en stucken gris när Folke gjorde våldsam fart. Tyckte att det var ungefär som att åka Helix på Liseberg.

Så fin skolgård med roliga lekställen.

När vi kom hem la jag mig i hammocken och läste Udolphos mysterier och åt vindruvor och slumrade några timmar

Innan hela familjen packade in sig i bilen och åkte till stan för att se Bertils teaterföreställning. Så glad att han precis som jag upptäckt hur roligt det är med teater och vilken oslagbar sammanhållning det ger till en grupp.

Björkarnas stad full av helgflanerande människor.

Helgflanerande brorsor.

Hela Umeåsläkten hade samlats för att kolla på…

…när Bertils teatergrupp spelade en teatergrupp som övade Hamlet. Uffe satt med uppspärrade ögon hela föreställningen.

Efteråt gick vi allihopa och åt sushi och firade vår duktiga pojk’.

Barnen apade runt med massa överskottsenergi i kroppen, när vi gick till bilen. En full epa-raggare passerade oss och stannade chockad och pekade på mig och sa

-Hon har mååååånga barn!

Ungefär som att jag var döv. Skrattade rakt ut för att det var precis så det kändes just då. Som att jag hade en tretton, fjorton söner i släptåg ungefär. Men eventuellt var det också en komplimang till Jakob att han såg ung ut. Som mitt fjärde barn.

Sedan körde vi hem och såg på Eurovision. Så stolt över KAJ. Men visst vann rätt låt? Var golvad av Österrike.

På söndagen var det upp direkt, för jag skulle ju till bönhuset för gudstjänst. Charlotte hälsade välkommen. Det är förresten denna underbara människa som ni möter om ni mailar mig. För Charlotte är min högra hand i allt administrativt i företaget.

Vår kör sjöng Sommarens dörr står nu på glänt, där står hon och niger… och jag tänkte med tacksamhet på min körledare Lage som som nötte in denna under gymnasiet, så att altstämman är ristad i hjärnbarken.

Temat för gudstjänsten var ”Den fasta klippan”.

Och i barnrutan illustrerades tydligt skillnaden på att bygga sitt liv på sand eller på bergshällen.

Tålmodiga barn.

Som fick spring i benen efteråt.

Kyrkfikat tog vi på picknickfiltar i gröngräset.

Vårens första gräsmattefika.

-Stör mig inte barn, jag njuter.

Klas var driftig och försåg sig med fikabröd från köket både två och tre gånger. Det gäller att se till sina behov.

Barnen härjade och spelade fotboll.

Och sedan åkte jag hem för att baka till tisdagens Nyhetsmorgon. Det är svårt att livebaka i studion, mer än några enkla småsaker.

Så det mesta är förberett. Jag ska baka ur min nya kakbok med klassiska svenska recept. Temat på recepten är kristidskakor.

Sånt man bakade när allt var ransonerat. Då man drygade ut kaffet med maskrosrötter och rostad råg – och kakorna med potatis.

Gjorde bland annat dessa delikata potatisringar, doppade i pärlsocker. Medan barnen tog cykeln ner till sjön för att bada.

Till middag gjorde jag en ljummen sallad på kylskåpsrens. Matvete, norrloumi, kyckling och olika frön, nötter och grönsaker.

Och barnen proppade i sig med god aptit.

Till dessert fick alla som ville en hallonruta.

Och sedan jag packat och gjort iordning allt stack jag och Bertil till gymet för ett kort kvällspass. Det har varit en absolut fullmatad vecka – både av arbete och ideella engagemang. Men så roligt det har varit! Och efter Stockholmsresa lugnar allting ner sig.

Ha en fin måndag allihopa! Det ska jag ha.

Förra veckan gästade jag tidningen Dagens podd Dagens Föräldrar. Vi pratade om föräldraliv i allmänhet – och föräldraliv på nätet i synnerhet. Vad kan man posta om sina barn och hur resonerar jag själv kring det? Det blev ett fint samtal där jag fick utveckla hur jag tänker.

Jag gjorde som jag brukar och spelade in i sovrummet, bland klädhögar och täcken.

Hela familjen var så trött igår att vi avrundade fredagsmyset vid niotiden. Vi har börjat kolla på Malcolm in the middle tillsammans. Älskade den serien när jag var i tonåren och nu när jag tittar identifierar jag mig starkt med mamman. Även om mina pojkar försäkrar mig om att jag inte alls är så skräckinjagande som Lois. Även om jag kan ryta på samma sätt! Vi skrattar i alla fall högt åt allt roligt, särskilt den kufiska lillebrorn Dewey med de utstående öronen. Visste ni att hans mamma är svensk förresten? Jag låg i sängen och redigerade bilder ett tag innan jag somnade och vaknade sedan 05.30 imorse. Mörkläggningsgardinen i sovrummet är trasig och det är full morgonsol här inne.

Jag låg först och trynade en stund, tills jag plötsligt mindes allt som behöver göras i helgen. Vi ska städa huset, Jakob ska skriva vidare på sin uppsats, Bertil ska ta tåget in på ett kalas och de mindre barnen ska vara med på Jonnalöpet, ett toughest-lopp som går uppe på idrottsplan i byn. Sedan ska vi åka in till stan och se Bertils teateruppspelning med hela tjocka släkten. Därefter hem och kolla på Eurovision. Imorgon blir det en tidig dag för vi ska till bönhuset för gudstjänsten som jag medverkar i. Ska dessutom baka en långpanna hallonrutor till kyrkfikat. Därefter hem, packa och baka tre sorters kakor jag ska ha med mig till Stockholm på måndag. Då jag ska träffa förlaget och min formgivare Lotta och jobba med nästa Hemmets almanacka. På tisdagen ska jag baka i Nyhetsmorgon hela förmiddagen och sedan gästar jag Titti Schultz i P4. Och därefter hem igen. Puh!

Den här veckan har varit lite galen. Någonting extra har hänt varje dag, vi har haft sjuka barn och jag har själv varit krasslig. Men jag tyckte ändå att jag hade koll på läget – tills jag insåg att jag hade missförstått en deadline och fick extremt bråttom. Längtar väldigt mycket till nästa helg när den här aktivitets-toppen är passerad. För det är inte bara arbetet som tar tid, utan alla de där roliga extrasakerna jag vill göra i maj. Precis som i december. Enorm vilja men lite tid.

Tack förresten för alla otroliga kommentarer på förra inlägget. Blev jätteglad.

Bjussar för balansens skull på en bild från just precis nu. Svullen efter natten, kaffespill på morgonrocken, och orkade inte sminka av mig igår. I håret ser jag ut som Anne-Lie Rydé anno 1983.

Apropå färg och drama – ibland är det kul att riktigt vräka på! Bar denna mönstrade klänning som ursprungligen kommer från Zara. Hittade den second hand och den är typ lite felsydd och konstig i modellen. Det är nog en midjesöm som drar snett. Men med ett rejält skärp i midjan så kommer den helt till sin rätt.

Stora solglajor, ett skärp som plockar upp cirklarna i mönstret och även örhängena.

Ihop med mina guldskor känns det som att jag borde sitta och dricka drinkar på italienska solkusten, istället för att befinna mig i Västerbottens inland.

Men det man inte lever får man leka! Det är det som är så fantastiskt roligt med mode.

Klänning, skärp och örhängen kommer från second hand. Glasögonen kan vara gamla från H&M och guldskorna är från Sezane

Vilka pappernyhetsstidningar läser du? Inte en enda längre, förutom enstaka Aftonbladet jag köper när jag är i stugan. För att det är mysigt att bläddra och skicka runt och ha läst samma saker så att man kan diskutera.

Vilka digitala dagstidningar prenumererar du på? Har digital prenumeration av DN och SvD och läser Sydvenskan sporadiskt (bara för att den ingår i DNs prenumeration och det är roligt att läsa en lokaltidning från en annan del av landet). I perioder har jag också en digital prenumeration på Västerbottenskuriren. Tror jag ska skaffa det igen nu. Den läser jag för att ha koll på det som sker i mitt närområde.

Läser i DN och SvDs app åtminstone en gång om dagen. Helst krönikor, kulturbevakning, ledare och politiskt material. Gärna reportage av utrikeskorrar och personporträtt förstås. Sedan kollar jag på Aftonbladet och Expressen varje dag. Läser mest rubriker för att få en uppfattning om nyhetsläget.

Vad tittar och lyssnar du på för nyheter? Jag hör ofta på Ekot. Förut lyssnade jag på P1 Morgon och Studio Ett, men klarar inte längre av allt rapporterande. Det blir för mycket att ta in. Tittar i princip aldrig på nyheterna på tv. Märker att jag bättre uppfattar vad som sägs när jag inte distraheras av presentatörens frisyr eller den intervjuades konstiga jacka. Det enda negativa med att så sällan se på nyheter är att man blir rätt dålig på ansikten. Att känna igen makthavare och sådär. Det kan få en att känna sig lite dum.

Lyssnar du på några nyhetspoddar? Ja, det gör jag! Det politiska spelet, USA-Podden, Ekots lördagsintervju, Konflikt i P1 och Radiokorrespondenterna. Sedan The rest is politics US och Pod save America. Ibland The Weekly Show med John Stewart. Och beroende på hur man definierar en nyhetspodd så kanske också Stormens utveckling och Mediepodden angränsar till det? De tar i alla fall upp aktuella frågor i samhället och inte sällan politik i någon form.

Har du på pushnotiser från några nyhetssajter? Absolut inte. Har knappt några pushnotiser överhuvud taget. Usch!

Vem diskuterar du nyheter med? Min pappa är väldigt allmänbildad, hänger med och läser och ser allt. Min svärmor lika så. Av mina kompisar är det framförallt Erica och Malin som är nyhets-savy. Kanske för att de är journalister? Tycker alltid att det är kul att höra deras tankar om nyhetsläget.

Måste man verkligen lyssna på nyheterna? Det är klart man måste! Så viktigt att hålla sig någorlunda uppdaterad på världen. Däremot måste man anpassa det till vad man klarar av. Brukar till exempel råda kompisar som är nyblivna mammor att sluta kolla på nyheterna en period. Det blir för jobbigt när man känner sig skör och hudlös. Och man behöver inte höra allt i detalj eller ha alla notiser på. Men det är ens medborgerliga plikt att hålla lite koll.

Vilka nyheter får dig att gå igång? Jag är inte en bättre människa än att jag tycker att det är väldigt spännande med olika former av politiska skandaler! Och nyheter om miljöpolitik, eller rättare sagt bristen på den. Det gör mig galen!

Vilka nyheter får dig att somna? Ekonominyheter.

När stänger du av nyheterna? När journalisten har en irriterande röst, inte ställer rätt frågor eller smaskar när hen pratar. FY!

”Jag älskar också färg och använder det, men känner mig tyvärr alltid som ett barn bland alla beiga, vita och mullvadsfärgade kläder som alla andra bär. Har du Clara eller någon annan här känt samma och hur gjorde ni för att komma över det? För mig känns det inte lättare ju mer jag använder färg, känslan har tyvärr inte minskat med tiden.”

Skrev läsaren E på bloggen härom dagen. Jag får ganska ofta den här frågan, från folk som känner sig utklädda i färgglada kläder. Och jag fattar känslan – fast för mig är det tvärtom.

Såg ett par svarta byxor på Åhlens i tisdags. I samma modell som jag typ bodde i när jag var fjorton. Var bara tvungen att pröva dem, eftersom de såg så sköna ut. Och gissa vad?

Jag kände mig utklädd. Som en clown! I ett par svarta byxa som enligt alla stilgexperter är ett omistligt plagg i en basgarderob – men som får mig att känna mig som en clown. Hade jag dessutom burit en svart tröja till vet jag inte om jag hade känt igen mig själv i spegeln?

Så fort jag hoppade i mina vanliga kläder kände jag mig som mig själv igen. Inte ett dugg utklädd.

Vad man trivs i är absolut en vanesak. Och ofta behöver man utmana sig lite för att börja tycka att någonting nytt är normalt. Men som E skriver så kan det ju ibland bli svårare med åren, trots att man övar. Det kanske inte handlar om att stilen har förändrats, utan omständigheterna? Omgivningen, vännerna, modet och ens egen ålder.

Jag tänker att en del i att inte känna sig som ett dagisbarn i färgglada kläder är att välja plagg av klassiska snitt. Vävda tygekvalitéer istället för trikå – och välsydda plagg med sömnadsdetaljer som får dem att kännas lyxiga. Snitten kan vara vuxna även om färgerna är knalliga. Och med stigande ålder kan man ju vilja ha plagg som hjälper kroppens form på traven. Till exempel är en diskret liten axelvadd otroligt smickrande, eftersom axlarna tenderar att bli mer sluttande när man åldras. Likaså en lite högre hals eller kragar av olika slag. Plus att en välklippt frisyr är också något som känns väldigt vuxet kvinnligt och kan balansera en färgglad outfit.

Sedan tycker jag inte att man måste utmana sig heller. Det finns ju massor av saker som är snyggt på andra men som man för den sakens skulle inte vill ha själv. Jag tycker till exempel att det är snyggt med blåjeans till herrloafers, oversizekavajer, och maskulina plagg. Men jag känner mig inte hemma i det. Och ibland kanske man ska lyssna på magkänslan? Jag känner också att jag vuxit ifrån vissa av mina vintageklänningar. När jag hade dem som tjugoåring var de coola – men nu känns de tantiga på mig. Klänningarna ser likadana ut men jag är förändrad. Och så måste det få vara!

Men också: om man främst känner sig barnslig i andras ögon för att man har färg. Då ska man bara strunta i det tycker jag. De flesta blir glada av färger – och resten kan dra något gammalt över sig.

Mars var en månad när jag läste massor, medan april ägnades åt en och samma bok. Här är vad jag läste!

Hennes nya namn, Den som stannar, den som går och Det förlorade barnet – Elena Ferrante.

Jag läste alltså de sista tre delarna i tetralogin som börjar med Min fantastiska väninna. Och det var läsnjutning från första till sista sida. Ferrante berättar skickligt – men lämnar samtidigt mycket mellan raderna för mig som läser att tolka och själv försöka förstå. Och trots att berättelserna om våld, korruption och fattigdom känns så långt ifrån mitt eget liv finns det en stor igenkänning i relationen mellan Lila och Lenu. Att stå så nära en vän, älska henne och hoppas på henne – och samtidigt alltid vara rädd att bli omsprungen. Tänk om hon är bättre än jag? Tänk om jag blir lämnad kvar? Tänk om ingen kommer att älska mig?

Medan första boken är en barndomsskildring handlar de tre sista om tonårstiden, vuxenblivandet och slutligen åldrandet. Lenu gör karriär som författare och gifter in sig i den Italienska akademins elit. Men hennes arv från Neapel förföljer henne när Lila och Nino framträder ur skuggorna.

Den här bokserien är en sådan omtumlande och fantastisk läsupplevelse. Drömde om den på nätterna i flera veckor efteråt. Blir alldeles rörd när jag tänker tillbaka på den och förstår verkligen varför den blivit så älskad och hyllad. Det enda ”problemet” är egentligen alla snarlika italienska namn som man kan röra ihop. Just därför tror jag inte att den passar så bra att lyssna på. Läs den istället!

Nord och Syd – Elisabeth Gaskell

Bloggläsarna Malin och Anna har båda tipsat mig om Elisabeth Gaskells bok Nord och Syd från 1854. En av de brittiska klassikerna som helt gått mig förbi. Blev så glad när jag fick hugga in på nyöversättningen från 2022.

Så här står det på baksidan av boken:

Den unga Margaret Hale kommer till Milton i norra England tillsammans med sin far, som blivit frikyrkopastor efter att ha lämnat statskyrkan och en församling i den lantliga södra delen av landet. Mötet med den sjudande fabriksstaden och dess hårda klassgränser blir en chock för henne. Arbetare och fabriksägare drabbar samman på gatorna, och de första strejkerna utbryter. För Margaret är det lätt att välja sida, hon får många vänner bland de fattiga och hamnar i konflikt med den nyrike textilfabrikören John Thornton, som föraktar sina arbetare. Men de svåra motsättningarna i samhälle och ekonomi kan inte förhindra att de två dras till varandra. Samtidigt som det viktorianska England förändras för alltid äger en kärlekshistoria med förhinder rum.
Med industristaden Manchester som förebild bygger Elizabeth Gaskell upp en hård och hänsynslös värld, men också hoppfull; de sociala förändringar som tar sin början visar också att en större mänsklig förståelse är möjlig. Nord och syd är en klassiker i den engagerade samhällslitteraturen, på nivå med Dickens eller Balzac, men med en helt egen människokännedom.

Boken skrevs bara några decennier efter Austens sista böcker kom ut. Men det är ett helt annat England som skildras. Gaskell var själv djupt troende och det märks i Nord och Syd. Hon var prästfru och besökte fattiga arbetare i Manchester och såg på nära håll deras armod. Och inte bara det materiella armodet – utan det själsliga. Det som uppstod när människor lämnade landsbygden, som trots fattigdom i alla fall var rikare på sammanhang och gemenskap.

Under industrialiseringen uppstod det svåra konflikter mellan arbetare och fabriksägare. Gaskell betraktade kristendomen som en kraft för social rättvisa och försökte med sitt skrivande visa på de olika stridande sidornas perspektiv. Samtidigt är Nord och Syd en kärlekshistoria. Två personer med starka aversioner mot varandra – som ohjälpligt dras ihop som magneter. Och jag sympatiserar så med Margaret genom boken. Hur hon ryser inför modernitetens stelhet och brist på skönhet. De nyrikas okunnighet och förakt för klassisk bildning. Och hennes hopplösa längtan tillbaka till lugnet som naturen ger.

Jag njöt av att läsa Nord och Syd, även om jag saknade de lustiga och syrliga iakttagelserna av den mänskliga naturen. Sådant som både Austen, Eliot och Dickens gjorde så bra. En annan invändning mot boken är den nästan outhärligt schablonartade bilden av den fattiga flickan Higgins och hennes familj. Och inte minst i dialogen dem emellan, som språkligt låter som Åsa-Nisse och Klabbarpan. Kanske är det översättningens fel? Jag vet inte, men jag skyndade mig förbi de passagerna.

Att ha läst böcker som skildrar industrialiseringen, hjälpte mig verkligen att på ett djupare plan förstå situationen när jag besökte Addis i Etiopien. Där människor i tusental lämnar fattigdomen på landsbygden för att söka lyckan i stan. Där landsbygden är helt utan framtidsutsikter, men i alla fall erbjuder någon slags trygghet i form av ett sammanhang. I staden är ungdomarna ensamma, utelämnade och blir också utnyttjade. Flickor fastnar i prostitution och kan eller vågar inte återvända hem. Pojkar används till hårt och farligt kroppsarbete med livet som insats. När jag var i Addis gick tankarna ofta till Henning i Mina drömmars stad. Som ju kom till Stockholm i början av industrialiseringen, under en tid när Sverige var ett av världens fattigaste länder och folk levde i ett enormt armod.

Man kan inte läsa sådana böcker och sedan gå runt i Stockholm eller London – utan att tänka på de fattiga pojkar som slet sönder sina kroppar för alla de pampiga hus och kyrkor som står där idag. Och det ger också en vidare förståelse inför de länder som idag genomgår samma omskakande utveckling och industrialisering.

Månstenen – Wilkie Collins

”Månstenen är den första och den sista detektivromanen, och jag vill fråga deckarslukarna vad mer som egentligen tillförts genren sedan den här” Så skrev författaren och recensenten V.S. Pritchett om denna deckarklassiker och föregångare i genren. Och så här står det på baksidan av boken, skriven 1868:

”Den ovärderliga månstenen stals från ett indiskt tempel och sägs nu bringa otur till dess ägare. När Rachel Verinder fyller arton år får hon den i present, men samma natt blir den stulen. Polisdetektiven Cuff anländer till herrgården bara för att inse att var och en i hushållet är misstänkt.

Utöver en trollbindande berättelse, briljant återgiven av olika karaktärer i boken, får vi här också se åtskilliga berättargrepp födas som sedan blivit allmängods i deckargenren. Samtidigt är upplösningen och förklaringen långt ifrån genrens senare konventioner och har därför fortfarande förmågan att överraska dagens luttrade deckarslukare”

Månstenen är humoristiskt och piggt skriven. Historien rullas upp när de olika karaktärerna i boken själva får skriva ner sin version av vad som egentligen hänt. Jag fnittrar åt tjänaren Betteredges omständiga hågkomster och noteringar. Och ännu mer åt den skenheliga Miss Clack, en inskränkt och djupt religiös gammal ungmö. Collins hade verkligen ett öka för den mänskliga naturen. Och för ett riktigt bra mysterium!

Boken är omkring sexhundra sidor lång, men den kändes mycket längre. Kanske var det bara bristen på sammanhängande lästid som gjorde att jag upplevde den så? För den var inte trist eller dålig. Bara lite…lång.