Nu har återblickandet i arkivet nått fram till 2014.
I december 2014 gjorde jag en lista på bloggen, över alla renoveringar vi hunnit med det året:
– Vi slog ut fyra väggar och byggde en matsal
– Satte in ett nytt fönster där det inte fanns något sedan förut.
– Slipade och linoljesåpade alla golv på nedervåningen
– Byggde en barnkammare av en gammal klädkammare.
– Tapetserade matsal och vardagsrum.
-Tapetserade barnkammare till Bertil och barnkammare till Folke.
-Tapetserade vårt eget sovrum.
-Byggde ett nytt badrum.
– Samt målade om hönshuset.
Visserligen hade vi hjälp av hantverkare till vissa av momenten. Men det är inte utan att jag blir lite matt av allt vi hann med här hemma – och vilket kaos vi stundtals levde i,
Särskilt som jag var gravid med Folke på samma gång.
Den vintern fattade jag också ett beslut. Jag kände att jag balanserade på gränsen till vad jag klarade av och insåg att för att få en rimlig situation med en bebis, behövde jag trygghet. Så efter värvningsförsök från flera olika tidningar flyttade jag min blogg till Amelia. Det skrev jag om i inlägget Förändringens vindar.
Det var ingen populär flytt bland läsarna eftersom min blogg plötsligt var täck av bannerreklam. Men för mig var det underbart! En fast, hög och trygg inkomst. Inget ansvar för att sajtens teknik skulle fungera, men däremot en redaktionell plats i tidningen där jag i en gång i månaden gjorde ett uppslag med pyssel, recept och tips för årstiden. Hos Amelia nådde jag dessutom massa nya läsare.
Här fick jag smink och hår inför omslagsplåtningen till tidningen.
Men bara för att jag var gravid slog jag inte av på arbetstakten. Jag och Annakarin lanserade i maj barnboksserien Baka steg för steg och redan efter sommaren kom del två i serien, som hette Fixa.
En bokserie som blev en formidabel succé!
Och på hösten hade jag ett designsamarbete med Jumperfabriken. Här var jag på ett event i deras butik och Anna stod i kulisserna med en nyfödd Folke i vagnen.
Vi var på Bokmässan också och även där gick Anna två steg bakom med Folke, som då och då fick panikammas uppe på rummet. Suck vad jag höll på.
Här nyhetsspanar jag och Erica i SVT.
Så söt jag var. Men jag får också moderskänslor för mig själv, för jag tycker att jag ser så trött och blankög ut. Jag önskar att jag hade tagit hand om mig själv bättre under den här tiden. Men jag hade helt enkelt inte förmågan eller insikten.
Jag föreläste överallt i Sverige och mötte bland annat upp Ebba för en fika.
Min svärmor ordnade homeparty med Gudrun och det året röstade jag på Fi i Europaparlamentsval och det kändes så hoppfullt och lovande allting.
Tänk allt som hänt sedan dess…kriget i Ukraina, folkmordet i Gaza, Trump-eran, Pandemin och inte minst hela högervridningen av Sverige sedan dess. Usch.
Hemma på gården växte odlingarna och antalet djur.
Höns, grisar och får.
Och på sommaren – när Folke bara var någon vecka gammal – öppnade vi gårdsbutiken för första gången och folk vallfärdade för att köpa grönt från Marstorp.
Jag satt utanför och ammade med Folke som en liten maskot.
Och Bertil och Ada sprang runt bland grönsaksköparna och lekte affär.
Under 2013 hade jag lärt känna Nicola, som är uppvuxen i Zambia men med en svensk pappa. Tillsammans med henne och min syster startade vi 2014 företaget Yawama of Sweden. Ett försök att rent praktiskt hjälpa zambiska kvinnor till självhjälp – genom att lära dem ett hantverk som kunde bidra till deras försörjning.
Tillsammans designade vi produkter som kvinnorna kunde sticka i sina egna hem ute på landsbygden. Och så förpackade vi dem och sålde till en svensk publik. Det var otroligt arbetsamt och svårt – men väldigt roligt. Det gav mig också insyn i hur missgynnade afrikanska länder är när det gäller export och import. Att handla med dem var både dyrt och komplicerat.
Jag var som sagt höggravid den sommaren.
Och det var en fruktansvärt varm sådan.
Jag låg mest i ett stort traktordäck vid byns badplats och flöt runt för att få svalka och avlastning för fogarna.
Och så föddes då äntligen Folke, två veckor över tiden precis som alla mina barn. Och Bertil fick hälsa på först av alla på sjukhuset. Han var så mallig över sin lilebror.
Det var en härlig tid, men också arbetsam. Jakob arbetade otroligt hårt med jordbruket den hösten. Och jag var hemma med barnen och behövde samtidigt hålla igång bloggen och skriva och skapa sånt som folk skulle vilja läsa.
Och när hösten övergick i vinter minskade inte arbetet, för då skulle det förberedas för nästa års jordburk. Här monterar Albin och Jakob ett 300 kvadratmeter stort växthus där vi skulle odla gurka och morötter till sommaren.
I backspegeln fattar jag inte hur vi hann och orkade allting?
Samtidigt skrev jag många arbetade texter det året, där jag röt ifrån om olika saker. Ganska mycket handlade om föräldraliv: Det duger inte att jobba heltid och aldrig hämta på dagis, Vet hut expressen, Barnen och kapitalet.
Och så kritiserade jag arbetslinjen i Du kan köpa tid för pengarna, och skrev förstås en hel del feministiska texter: Och så undrar folk varför jag fortfarande kallar mig feminist, När vem som helst är expert, Jag säger upp mig från jobbet som jourhavande kvinnlig förebild samt Kvinnor bantar – män tränar.
Och min irritation mot en viss kategori bloggläsare märktes i inlägg som Ska jag orka blogga om moderskapet frågar jag mig..
I april sändes äntligen dokumentären De obekväma som jag spelat in hösten 2013. Och gensvaret minns jag som oerhört fin.
2014 var ett brokigt bloggår för att livet var så brokigt. Men när jag tittar på bilderna blir jag ändå mest glad.
Bertil som hjälpte mig med pannkakorna.
Finklädda på kalas för Bertils faster Josefin.
Min gravidmage i första vårsolen hemma hos min syster.
Jag och Bertil som ler och långhalm. Ständigt bakande, pysslande…
…och donande med någonting.
Lyckan i att ha fått en liten skrutt till.
Och glädjen att se Bertil som en snäll och engagerad storebror.
Första julbaket av många för Folkes del. Uppallad med filtar för att kunna vara med.
Han var till skillnad från Bertil och Ulf ingen nöjd och fridsam bebis utan ganska gnällig och krävande. Han skulle vara med till varje pris och gud nåde den som glömde bort honom.
2014 var ett år när jag kände mig kapabel och full av inspiration. Men också som att jag precis lyckats ducka kulan utmattning – som ven förbi farligt nära under 2013. Föga anade jag då att 2015 skulle bli ett av de mörkaste hittills i mitt liv…
Läs mer på temat:
2010 – en pikant och havande husmoder
