Kategori: Claras vardag

Gick en promenad med en vän i lurarna ikväll. Genom skogen, över åkrarna och förbi vajande sädesfält. Hade egentligen redan gått en morgonpromenad, städat huset hela dagen och tagit ett gympass med Bertil på kvällen. Så jag behövde verkligen inte motionen. Ändå kunde jag inte låta bli när det var så vackert ute. Vill bara ut, ut, ut! Ut och röra på mig efter alla krassliga juliveckor med hosta och trötthet. Ut och njuta av att jag inte behöver sitta med datorn hela dagarna, som när jag arbetar.

Känner också ett närmast desperat behov av att fånga de här sista ljusa sommarveckorna, när jag kan gå i skogen vid tiotiden och fortfarande se stigen framför mig. Vill inte tänka på alla mörkerpromenader som väntar när hösten kommer….usch! Det tänker jag förtränga.

Underklänning på, håret rullat på spolar och en sjalett kring hela alltet för att hålla det på plats. Lite lätt smink på solkysst hy, nyrakade ben och en dutt parfym i halsgropen. Jag ska på dejt ikväll! Med ingen mindre än Erica som jag inte träffat på hela himla sommaren. Vi har massor att prata ikapp och jag ser så mycket fram emot att gå ut och känna mig snygg och fixad – för senaste veckorna har jag ju mest gått runt osminkad i bomullsklänningar. Väldigt skönt förvisso, men att göra en ansträngning ibland gör underverk för självbilden. Och det är dessutom en mild och skön sommarkväll här i Västerbotten, perfekt för en datenight med en vän.

Och mitt i allt är det väl en himla tur att jag har så stora barn när jag separerar, så att de faktiskt kan agera barnvakt åt Ulf. Det betyder ju att jag ibland kan göra något eget även under mammaveckan!

Jag har ju gjort en liten rockad här hemma (som jag skrev i ett premium-inlägg för någon dag sedan). Kastbytte matrum och vardagsrum för att få ny energi och ork till att städa. Det blev fint! Matrummet har jag redan visat men här kommer vardagsrummet.

Min stora pelargon har en hedersplats i hörnet, framför min älsklingsaffisch med budskapet ”Kvinnor, vi kan, vi behövs valåret 1938”. Det runda bordet hittade Stina åt mig på loppis. Har inte ett enda runt bord i min ägo sedan tidigare – men det gjorde verkligen susen. En mjuk form som bryter av mot allt det vassa och räta.

Eftermiddagssolen är otrolig i detta rum. Känns som att befinna sig mitt i en solkatt.

Solhund.

Jag har burit upp teven på barnens lekrum nu. Är glad att slippa ha åbäket framme. Klarar mig fint på min dator när jag vill se något och när jag vill se med barnen så kan vi sitta uppe hos dem.

Trasmattor och ofärdig tavelvägg under uppbyggnad.

Kistorna fortsätter agera soffbord. Inte det snyggaste, men helt okej. Skulle egentligen behöva något lite större. Drömmer om ett soffbord från Norrgavel som är dimensionerat efter min soffa. Men jag får drömma vidare.

Nu känns mitt hem lite mer levande och iordning igen. Så skönt! Tänkte kanske baka någonting idag och eventuellt ta ett krafttag om trädgården. Men vi får se vad jag ids. Kanske vill jag bara ligga och läsa istället? Ensam hemma och ingen som vill mig något. Planerar att låta lusten styra.

Nu är jag hemma igen i mitt dammiga hus, med vissna krukväxter och en stökig, övervuxen trädgård. Luften stod stilla när jag klev in genom ytterdörren och jag fick öppna fönster efter fönster mot sommarkvällen, för att vädra ut allt det unkna. Jag noterade hur mörkt det blivit på de veckor vi varit borta. Och sedan packade jag upp mina resväskor och slängde tvätten i maskinen. Tittade in i kylen som gapade tom, så när som på några ruttna morötter och potatisar fulla av grodd.

Jag sov en natt i huset och sedan packade jag en ny väska. Duschade, sminkade mig och åkte till en väns stuga. Förevigade den perfekta hårfärgen och augusti-glowet (eller ärligt talat svetten) med en selfie innan jag for. Just då kände jag mig glad. Men nu är jag hemma igen i ett tomt hus och det är fortfarande lika instängt, dammigt och sunkigt.

Idag öser regnet ner och jag ska spela in två poddavsnitt med Malin. Som jag längtar efter henne. Vi har knappt hörts i sommar, annat än för att tjoa över alla nya prenumeranter. En 35 procentig ökning av betalande prenumeranter efter våra sommaravsnitt. HELT OTROLIGT JU! Vi är så tacksamma för det – och peppade på vår höstsäsong av Wollin & Clara.

Och sedan, när vi spelat in klart för dagen. Då lugnet sänkt sig och tomheten åter ekar. Då ska jag påbörja det nätta lilla projektet ta itu med mitt liv.

Flora är bra på listor så jag snodde en av henne. Som handlar uteslutande om bloggande!

Varför började du blogga?

För att alla unga tjejer hade en blogg 2006 och jag tyckte att forumet skulle passa mig. Skrev flitigt dagbok och var sjukligt intresserad av mode. Såklart jag skulle driva en modeblogg?!

Vilka bloggplattformar har du varit på? 

Webblogg, Västerbottens Folkblad, Västerbottenskuriren, min egen plattform, Amelia, sedan egen plattform igen. Trots många värvningsförsök från de stora medieföretagen har jag blivit min egna plattform trogen. För mig är det bara roligt att blogga om jag får äga och ha makt över alla delar och slipper få mitt flöde förpestat av bannerreklam.

Vad tyckte dina föräldrar om att du bloggade som ung?

Tror inte mina föräldrar förstod så mycket vad jag höll på med i början. Men jag minns att pappa blev stolt när han började förstå. Tyvärr dog ju min mamma innan min karriär på något sätt tog fart. Men hon var nog ganska orolig av det lilla hon hann se. Skulle känna samma sak om mina barn blev stora på nätet. Tufft klimat.

Ibland återberättar jag vidriga kommentarer jag får, för mina barn och då sitter de med klentrogna ögon och lyssnar. Kanske är det fel men jag tänker att de då lär sig någonting om hur tuff deras mamma är, haha. Jag visar dem att trots att det finns folk som avskyr en, behöver det inte betyda någonting för ens lycka och välmående på det stora hela. Och det kan också vara bra att känna till att även vuxna mobbas och kränker.

Vad känner du när du läser gamla inlägg?

Skamsköljningar. Blandat med stolthet över enstaka välfunna formuleringar och hejdlös skaparglädje.

Hur länge har bloggen varit ett jobb?

Sedan 2008. Jag fick ett jobb på VF som familjeredaktör och flyttade då också bloggen dit. Är otroligt tacksam för de första åren där som gjorde att jag kunde satsa på mitt bloggande och utveckla det.

Hur talar du om din blogg med folk som inte känner till den?

Jag undviker att tala om den eller om mitt jobb överhuvud taget. Jag tycker att det är pinsamt. Sist jag skulle vaccineras var jag nervös och sköterskan småpratade för att lugna mig. Hon frågade om mitt jobb och för att slippa berätta om bloggen sa jag att jag var journalist. Men det var tydligen alldeles för intressant och ledde till en massa jobbiga följdfrågor. Nästa gång ska jag säga att jag jobbar med it-support mot medelstora företag.

När du gör en piffig frukost, gör du den för bloggen eller för din egen skull? 

Absolut för min egen skull. Jag LEVER liksom för att göra saker vackra och det är ju därför jag passar så bra som bloggare. Höll ju på med den här skiten långt innan jag började dokumentera den. Samtidigt får ju skönheten en extra betydelse av att jag kan fota den, vilket gör att jag kanske anstränger mig lite mer? Och det ser jag som en förmån. Tänk att jag får ha så mycket vackert i mitt liv!

Blir du någonsin stressad av att du behöver dokumentera något?

Nej. Jag är så van vid att veta vad som kommer att vara värt att dokumentera och ej – så ganska ofta lämnar jag kameran hemma och släpper helt tanken på den. Förut hade jag med den jämt, men utan att få mer användbart material för den sakens skull. Och långtifrån allt jag skriver om är ju något som behöver dokumenteras. Det är lika gärna ett recept eller en tanke jag har om något som pågår i samhället.

Hur mycket tid lägger du på din blogg varje dag?

I snitt skulle jag säga att jag lägger närmare fyra timmar per dag, sju dagar i veckan. Men har aldrig vågat räkna samman det ordentligt. Sannolikt är det mer. Bloggen slukar i alla fall enormt med tid. Ett sådant där långt ”vad jag gjort sedan sist-inlägg” kan absolut ta en hel arbetsdag att redigera, lägga upp och skriva ihop.

Vilka program använder du för att kunna blogga?

WordPress att blogga i, Photoshop och Adobe bridge för att redigera och organisera bilder. Sedan har min sajt en massa extra plugins och program som min it-tekniker sköter och jag själv knappt vet namnet på.

Hur många inlägg har du planerade för framtiden?

Jag har kanske 4-5 ideer för framtiden. Men jag vet sällan vad jag ska blogga om samma dag som jag skriver. Och jag tidsinställer nästan aldrig inlägg. Gillar att skriva och direkt publicera för det ger maximalt med endorfiner. Det är också därför jag inte publicerar på bestämda klockslag varje dag. Men sedan samlar jag ju hela tiden material för nästa stora bildinlägg om min vardag. Så det arbetet pågår parallellt.

Vad är viktigt för dig när du skriver ett inlägg?

Att vara ärlig. Skulle aldrig skriva att jag mår bra om jag inte mår bra. Om jag inte har lust att berätta hur jag egentligen mår skriver jag inte om det alls utan delar istället ett recept eller en outfitbild. För mig är det oerhört viktigt att alla mina vänner och min familj känner igen mig på bloggen. Samtidigt som bloggen bara är en tårtbit av mig själv. Jag sparar hela tårtan till mina närmsta.

Att korrläsa är också viktigt. Men jag missar en del, trots flera vändor.

Känner du någonsin att du vill sluta?

Nja. I perioder när jag mår dåligt är det oerhört påfrestande att skriva om mitt liv och sedan bli ifrågasatt. Även om det är små ifrågasättanden så är det som att någon hela tiden är och rycker ett hårstrå från ens huvud. Det gör bara lite ont så man står ju ut – men det går typ inte att ignorera? Inte när man mår dåligt i alla fall. När jag var utmattad och sedan deprimerad var det svårt att ta emot läsarkommentarer. Eller som nyförlöst förstagångsmamma. Att skilja sig och ha ett kommentarsfält är väl inte heller något jag rekommenderar. Men själva skrivandet och skapandet tröttnar jag aldrig på.

Vad är det sämsta med att blogga?

Att man är rädd att verka tjatig med sina vänner. Är osäker på vilka som läst vad på bloggen så måste ofta brasklappa innan jag berättar något för att jag tänker att de kanske redan hört det. Det kan också vara jobbigt att märka att folk har läst bloggen och anpassar sitt beteende i verkligheten efter vad jag skrivit. Typ ursäktar sig om de bjuder mig på något jag skrivit att jag inte gillar. Det får jag nästan panik av! Inget är värre än att vara en krånglig människa som folk ska ta hänsyn till eller oroa sig för att umgås med. Så jag vill bara säga det en gång för alla: Jag är världens trevligaste gäst. Jag är alltid snäll, tacksam att bli inbjuden, uppmuntrande mot den som är värd och bra på att ge uppriktiga komplimanger. Ingen behöver någonsin känna sig rädd för mig för jag är varm och rar. Det är i alla fall vad mina vänner säger.

Något inlägg i modern tid som fått stor respons?

Här är de inlägg som fick mest kommentarer förra året. Några av de mest kommenterade under 2025 är Romaner som ingjuter mod, Frigående eller stillasittande ungar, En självhatande virrpanna, Insikter om mat och viktnedgång, Nej, maten är absolut inte för dyr i Sverige. Samt inlägget om att jag inför en betalvägg.

Hur förhåller du dig till Instagram i relation till bloggen? Har du Tiktok och/eller snapchat?

Har varken Tiktok eller Snapchat. Instagram är en viktig inkomstkälla och jag gillar stories. Får mycket bra feedback och kommentarer från läsare där. Men om jag skulle lista mina kanaler efter hur viktiga de är för mig så kommer bloggen etta, tvåa och trea. Därefter kommer podden. Och först därefter kommer instagram. Som jag framförallt använder för att hitta material och spaningar till podden.

Vad handlade ditt allra första blogginlägg om?

En basker. Inlägget ligger här och heter kort och gott ”Åh!”. Inlägg nummer två heter däremot ”En unken armhåla” och det satte väl tonen för hur många av mina inlägg fortfarande låter. Först lite rantande om hur få personer som passar i färgen beige. Sedan lite om vikten av personlig hygien. Mästrande och raljant. Haha.

Vad är det konstigaste du har fått i ett bud? 

Kommer inte på. Får nästan aldrig bud. Helt otroligt med tanke på hur stor publik jag har? VAD GÖR NI PÅ PR-BYRÅERNA EGENTLIGEN?!

Hur många blogginlägg har du skrivit totalt?

9526 inlägg på nitton år. Antal kommentarer på den tiden är 334 714 stycken. Så ungefär 50 bloggkommentarer om dagen. Förlåt och även förklaringen till att jag inte hinner svara på alla.

Jag vaknar av ett mjukt rasslande från pyssellådan utanför sovrumsdörren. Det är Uffe som stigit upp. Han sitter och knåpar ihop presenter till sin storebror, en dag efter hans födelsedag. Klistrar, ritar och pärlar på någonting stort. Det är sand på lakanen som skaver mot mina ben men jag orkar inte borsta bort den. En rest från ett sent nattbad. Klockan visar 10.20 och alla andra barn sover fortfarande. Själv har jag sovit bättre sista veckan än jag gjort på månader. I maj och juni snittade jag 4-5 timmars nattsömn, men nu kommer jag till ro om natten igen.

Inser att jag glömt att ta min astmamedicin senaste dagarna. Den starkare medicin jag fått utskriven efter att jag hostat sedan Kristi Himmelsfärd. Förkylningen kom tillbaka när jag var i Borås och hostan blev värre igen. Men en fungerande nattsömn och bättre medicin verkar äntligen ha lugnat lungorna. Tänker att när jag är hemma från stugan om en vecka ska jag träna igen. Vill lyfta skrot och gå på långpromenad med Stina, Elina och Erica. Vi har mycket att prata ikapp. Snart finns det mogna blåbär och kantareller också, så då ska jag ut och plocka.

Idag ska vi ha städdag här i stugan. Alla får hjälpas åt. Jag ser fram emot att vädra sängkläder och dammsuga sand. Sedan väntas det regn och då vill jag ligga i soffan med min knappt påbörjade korsordstidning. Suga på pennskaftet och munhuggas med syrran som handarbetar bredvid mig.

Hoppas du får en fin lördag, var du än är!

På vattenytan syns bara en försiktig krusning. Vi har rott över vår lilla sjö, stannat och burit SUP:arna över den smala strandremsa som avskiljer storsjön, och sedan fortsatt vidare på den. Pojkarna paddlar i förväg mellan små öar och uppstickande stenblock. Jag ser deras ryggtavlor försvinna allt längre bort från mig. Brunbrända, med bredare axlar än för bara några veckor sedan. Vackra stolta hållningar, okuvade av livet. Och så det sommarblekta håret som skimrar som ljus sand.

De har en helt egen jargong och helt egna skämt. Och de växlar mellan hårda ord och vänligt ret. Ibland vet jag inte vilket som är vilket. Men jag lägger min paddel på brädan och bara lyssnar på dem. Tänker att jag är rik.

Att blogga är själva motorn i allt jag gör – och av alla mina jobb är det bloggen jag prioriterar högst och verkligen älskar att ägna mig åt. Jag är så stolt över den plattform jag har byggt upp. Och glad över att jag här kan skriva utan påverkan från algoritmer, redaktörer, producenter eller andra yttre begränsningar. Allt sånt som finns på alla plattformar och i andra jobbsammanhang. Jag har bloggat i nitton år och haft Sveriges största privata blogg i fem år. Jag har under den här tiden sett bloggen växa och bli ett helt community. Världens finaste läsare har jag ju i er! Och jag föreställer mig att jag kommer att driva den här bloggen livet ut. Tänk att kunna blogga om nya kärlekar, barnbarn och sminktips för rynkiga ögonlock?!

Bloggen har under åren gått från att generera noll kronor, till att generera stora intäkter, till att generera allt mindre i konkurrens med TikTok och Youtube. Trots att min blogg är större än någonsin! Annonsörerna idag vill helt enkelt synas på en typ av plattformar där jag inte är intresserad av att befinna mig. Bloggen är det jag lägger allra mest tid på och den kostar också mycket att hosta, med den enorma trafik jag har och alla bilder och all teknisk support som krävs. Samtidigt genererar den inte så mycket pengar längre. Och så kan jag ju inte ha det! Jag har så många tankar och drömmar om hur jag vill utveckla bloggen, men det är i längden ohållbart att lägga så mycket tid på något utan att få betalt.

För podden Wollin & Clara har vi infört en betalvägg, med fantastiskt resultat. Från att harva på med annonsörer som tar tid, kraft och energi – till att ha en stadig inkomst och kunna fokusera på själva hantverket. Allt det har lett fram till ett beslut om att införa betalvägg även på bloggen. Clara Premium väljer jag att kalla den. Jag publicerar ju ungefär tio inlägg i veckan på bloggen och framöver kommer jag att fortsätta med det. Men cirka 7 av 10 inlägg kommer att ligga bakom betalvägg. Det betyder att det fortfarande kommer att gå att läsa bloggen om man inte är prenumerant – men att jag samtidigt får en intäkt som gör att jag kan fortsätta publicera ambitiöst för de som verkligen vill läsa. Jag har också längtat efter ett att göra bloggen till ett mer intimt forum där jag vågar skriva mer om mitt liv. Men det känns svårt att göra på denna enorma plattform som är öppen för alla. Jag har med beundran sett hur bloggaren Sara Bäckmo har en liknande prenumerationsmodell på sin blogg – och hur hon gjort det med framgång under flera års tid.

Hade det varit snubbar som drev de stora bloggarna hade allesammans haft betalväggar och betallösningar. Män är nämligen bra på att ta betalt – och bra på att lägga pengar på sånt som de gillar att konsumera. Men som kvinna är det svårt att våga ta betalt och kanske särskilt av sina läsare. Men nu kommer jag att göra det. Det är hög tid efter nitton år!

49 kronor i månaden kommer Clara Premium att kosta. Det är ingen uppsägningstid utan du kan sluta och börja som du vill. Utöver full tillgång till alla nya blogginlägg får du via din prenumeration också rabatt på mina nya böcker, samt rabatt och förtur i min webbshop. Och givetvis första tjing på alla nyheter och releaser. Allt som kommer lanseras kan jag inte berätta om just nu – men jag planerar många roliga saker det närmsta året. Det är alltså inte bara mitt privatliv som står inför en stor förändring – utan även mitt yrkesliv! Jag hoppas att du ska vilja hänga med på resan.

Här blir du prenumerant (Du hittar även länk i menyn).

I söndags packade jag bilen, kopplade på släpet fyllt med möbler, stoppade in ungarna i baksätet och hunden i skuffen. Och rullade mot sommarens tre veckor långa stugvistelse.

Trettiofem mil i bil med laddpaus i Arvidsjaur.

Och hundrastning. Hade gruvat mig så mycket för att ladda med släpet ifall jag skulle behöva backa med det efteråt (hemska tanke) men allt gick bra. Smidigaste resan någonsin.

Hela vägen lyssnade på vi musik och skrålade ikapp i bilen, jag och barnen. När vi når den här vyn är det inte långt kvar och då är jag alltid så lycklig. Snart i mitt tjöffe där inget ont kan nå mig!

Vår snälla grannpojk hade klippt större delen av gräsmattan åt oss, så att det gick att köra upp och packa ur ordentligt.

Och efter att vi ätit middag så gick jag ut för att arbeta på gården. Stugskjorta och keps mot myggen.

Barnen drog iväg med sina stugkompisar så att jag inte såg röken av dem. Så skönt för mig att få röra på mig efter en lång bilfärd!

Efter gräsklippning blev det kvällsbad. Obligatoriskt här i stugan på somrarna! Traskade med Uffe ner till badplatsen, två minuter bort.

Inte en krusning.

Men det skulle den här sexåringen med hett humör snart ändra på!

Jag brukar gå dit i morfars gamla morgonrock och bada naken. Sedan skrida hem långsamt som en lucia, för att inte råka få upp värmen i kroppen igen.

Morgonen därpå var det också dags för bad. Man vaknar helt kladdig av nattens värme. Måste bara ut, ut, ut!

Så härligt att börja dagen på detta vis.

Essa är förstås alltid med och simmar. Stackarn har det inte lätt i den här värmeböljan. Och mentalt är det en prövning att valla flocken i vattnet. Hon skäller förtvivlat när barnen dyker och försvinner.

Efteråt satt jag och torkade lite på en sten

Innan vi gick hem och åt frukost.

Barnen är i ett Magic-skov där de bara vill spela hela tiden. Uffe vill också lära sig, men får höra att han är för liten.

Jag plockar alltid en trädgårdsbukett med sånt som blommar och tar med till stugan. Smärtsamt att åka ifrån min fina trädgård sommartid. Men det är också smärtsamt att inte få uppleva stugan dessa veckor. FOMOn är real!

Om mornarna kliver jag direkt ur sängen, in i detta nattlinne och går och badar. Och drar sedan på mig det igen efter badet. Många dagar har jag stannat i det fram till lunch. Då är det semesterkänsla.

Jag hänger tvätt i träden, huller om buller, i väntan på att få ordning på min torkvinda. Så jobbigt att få ner jordspettet ordentligt.

De är ett gäng på sju pojkar som hänger här under sommaren. Som ett enda härligt kollo med kompisar! De bygger på sin koja, spelar rollspel, mekar med moppar och badar i timmar. Värsta fina grabbarna.

Bertil fick i uppdrag att peta ner ett getingbo från förrådstaket. Skyddade sig ordentligt och klarade ingreppet utan angrepp.

En dag sminkade jag mig och åkte in till Jokkmokk för att handla. Inte för att man måste sminka sig, men för att jag efter några dagar får abstinens efter mascara och nytvättat hår. Men ansträngningen håller bara i sig max någon dag. Sedan är det tillbaka till bh-löst och sminkfritt.

Medan pojkarna dragit runt har jag suttit i min baden-baden och löst korsord, läst och ring till diverse kompisar.

Dieten har bestått av torkat renkött, tärnad gruyère och blodapelsindricka. Skönt i värmen.

Med temperaturer upp emot trettio grader har det varit svårt att orka göra någonting alls om dagarna. Men där mellan sju och nio på kvällen finns ett fönster för att passa på. Att arbeta med jordspett, trimma kring husen, torka tvätt och göra undan lite annat hushållsarbete.

Men jag klagar inte! Jag njuter av värmen och att få vara i stugan när det är så soligt och fint.

Idag kom pappa hit på besök och imorgon anländer hela Annas familj, så då blir det rejält livat i huset. Längtar efter det!

Är det något jag inte ångrat här i livet så är det att jag gifte mig ung och skaffade barn tidigt. Jag har inte ångrat det en minut, eftersom jag alltid tänkt att man måste göra det man helst vill först. Och jag ville allra helst starta en familj.

Jag har älskat Jakob sedan jag var nitton år gammal och det kommer jag fortsätta att göra i evigheters evigheter. Men inte längre som partner. Vi har nämligen bestämt oss för att skiljas. Och även om det aldrig någonsin är lätt i dessa situationer, så har det varit ett gemensamt beslut och någonting som vi bestämt och planerat under en längre tid.

Odramatiskt. Om än sorgligt.

Som ni förstår kommer jag inte blogga om det mer eller svara på några kommentarer, av respekt för min familj.

Vaknar av en svettig hand som famlar efter mitt bröst och river mig med naglarna. Även i sömnen letar han gullisen. Det lilla utstående födelsemärke han pillade på medan han ammade – och som han fortfarande söker efter, oftast omedvetet. Det är säkert trettio grader varmt under plåttaket, för snedtaket stänger liksom in all luft. Nätterna är så ljusa här uppe att sovrummet trots persienner och gardiner aldrig går att få ens dunkelt. Jag ger upp sömnförsöken och stiger upp.

Jag sover naken och trär bara på mig en tunn blå bomullsklänning innan jag går ner i köket. Fyller och sätter på vattenkokaren. Letar efter kaffet. Visst blev det väl kvar lite vid Kristi Himmels? Hittar i en kopparburk och måttar upp i pressokannan. Medan vattnet kokar öppnar jag dörren mot gården och släpper ut Essa så att hon får pinka. Hämtar en rutig bomullsduk att lägga på trädgårdsbordet och följer efter henne ut. Det är fullkomligt tyst på byn och bara fågelsången hörs i den tidiga morgonen.

Stoppar en impuls att ringa Anna och berätta hur mysigt vi har det i stugan. Hon är i Bohuslän med kompisar och de sover säkert fortfarande. Sätter mig istället i en av de gräsliga Baden-Badenstolarna, med gulgröna dynor. Sörplar försiktigt på dagens första kopp kaffe och tittar på den spegelblanka sjön. Det känns nästan overkligt att jag är här nu. Tre veckor i stugan ligger framför mig. Har längtat ända sedan förra sommaren när vi gjorde precis samma sak. Det var den bästa stugvistelsen jag upplevt. Som ett tre veckor långt kollo med våra familjer och släktingar som avlöste med besök. Och tänk att det ska vara fint och varmt i minst en vecka nu! Kan man ens få ha det så här bra?