Så blev det fredag och farmor tog tåget från stan och kom och hälsade på.

Jakob gjorde tacos, som han nästan alltid gör på fredagar. Jag har insett att tacos är godare utan bröd och med alla ingredienser blandade i en enda grisröra. Så det äter jag. Ber om ursäkt till alla kräsmagade.

Essa skötte städjobbet exemplariskt efteråt

Och jag var tvungen att dokumentera det fina kvällsljuset.

Till fredagsmys drog vi för mörkläggningsgardinerna i teverummet och så kröp vi ner framför Kullamannen. En urläskig barn- och ungdomsserie från sextiotalet. I svartvitt och ganska långsamt tempo till en början. Men sedan blir man fast och då kan man inte sluta. Tipsar om att både denna och Kråkguldet finns på Öppet arkiv.

På lördagsmorgonen drack jag kaffe länge, bloggade och åt frukost långsamt. Men Ulf drev ut stackars farmor för att leka. Barnens kompis Dahlia kom förbi och de övade bågskytte tillsammans!

Vilken dag som helst är ALL snö borta nu. Det sista lagret är så tunt. Och i rabatterna har det kommit upp både krokus och blåsippor.

Jag hoppade i mina arbetskläder och sedan gick jag ut i trädgården.

Albin och jag skulle nämligen plantera om våra sådder och så nytt. Samt ta hand om våra övervuxna tomater som såg så ledsna ut. Med sig hade han Ada, Ylva-Karin och Klas.

Och våra barn fick också hjälpa till. Särskilt Bertil var peppad för han och jag har ett gemensamt odlingsprojekt i sommar. Han vill ju bli självförsörjande och bo helt ensam lååååångt ute i skogen när han blir stor (tycker att vi bor alldeles för urbant) så nu vill han lära sig allt om odling.

Först fick vi sila den klumpfyllda jorden genom korgen, ner i skottkärran.

Sedan hjälptes barnen åt att fylla pluggbrättena.

Jag började kruka om tomaterna.

Vi har massor med tomater i år. Det är flera år sedan vi sist odlade tomater i stor skala i växthus så jag njuter verkligen av tanken på all tomat jag ska äta i sommar!

Albin visade barnen hur de skulle så och de petade ner frön så noggrant och försiktigt och märkte upp lådorna.

Men Klas somnade ifrån alltihop.

Älskar våren när det är full aktivitet på gården. Jakob bytte till sommardäck. Någon granne kom förbi och surrade, Emil kikade in och lämnade tillbaka vår takbox, barnens klasskompisar var ute och cyklade runt byn och stannade till och pratade en stund. En annan red förbi på sin häst. Farmor lekte med småbarnen. Liv och rörelse och levande landsbygd!

Vi fick besök av tonåring från granngården också. För hjälp med att montera studsmattan igen efter vintern. Vi brukar överlämna det till en duktig ungdom som vill tjäna en liten slant.

Och så SKÖNT att den utmärkta barnvakten studsmattan nu är på plats igen. Barnen blev helt vilda.

Vi blev helt trötta och fick ta lunchpaus.

Fast när krafterna återvänt hjälpte Albin mig att stängsla om till fåren efter vintern. De går nu i en ganska liten hage och ska så göra tills det hunnit växa upp lite grönt.

Bertil inspekterade arbetet

Sedan fick alla barn i uppdrag att samla ihop kvistar och grenar från vår skog och förbereda för en Valborgsbrasa.

De var riktigt duktiga, så idag kommer matlaget till vårt ringa tjäll för att fira Valborg! Och jag tänkte nu skynda mig ut i trädgården för att göra lite vårfint. För just nu ser det förfärligt ut där. Men jag vill att det ska vara förfärligt fint! Hörs senare.

Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Så står det i Första Korinterberevet om kärleken. Men dessa vackra egenskaper kan också tillskrivas mina fötter.

För oj vad de får bära och uthärda.

Och oj vad de tror och hoppas på lite omvårdnad från mig.

Men tji fick fossingarna – för de är den del av kroppen jag tänker allra minst på! Jag glömmer bort fötterna i långa perioder eftersom de aldrig låter höra av sig. Aldrig krånglar eller trilskas. Aldrig bråkar med mig. Det bara bär och uthärdar.

Kanske är det kanske därför fotbad är så extremt njutbart? När jag någon gång om året kommer på mitt misstag, spolar upp ett fotbad, tar fram fotsalt, fotfil och löddrande tvål. Sätter mig till rätta i en stol och ryser av välbehag när tårna klyver vattenytan.

De sista ska bli de första

Fotbad är vardagslyx som kostar noll kronor utöver varmvattnet. Värt att unna fötterna efter att ha varit instängda en hel vinter! Fottvagningen fick till och med en religiös innebörd, när Jesus inför deras sista gemensamma måltid tvättade lärjungarnas fötter som ett tecken på ömsesidigt tjänande.

Gå i frid, på välskötta fötter!

Efter några krassliga dagar med låg energi ser jag fram emot helgen! Tog mig samman idag och dammsög, möblerade om lite på nedervåningen och städade badrummet grundligt. Nu går det äntligen att existera igen. Farmor kommer strax hit på middag och hon ska sova över. Imorgon kommer Albin över och vi ska så grönsaker och plantera ut tomaterna i växthuset. Dessutom ska Albin hjälpa mig stängsla åt fåren. På söndag firar vi Valborg med matlaget och på dagen tänkte jag försöka rusta vår i trädgården. Ser förfärligt ut kring huset just nu och jag vill få bort allt bröt och få fram allt fint! Längtar efter att placera ut mina fina utemöbler igen. På måndag tänker jag kanske demonstrera med barnen i stan. Och sedan är den långhelgen till ända.

Känns som en perfekt mix av saker att göra. Hoppas helgen blir fin för dig också. Vad planerar du att göra?

-Mamma tänk att du har dokumenterat hela vår barndom? har barnen mer än en gång fascinerat konstaterat, då vi bläddrat i mitt arkiv och läst gamla inlägg tillsammans. Och då blir jag så glad. För tänk att det har jag!

Och idag tänkte jag skriva om att fota barn. Hur man gör alltså. För frågan dyker ibland upp.

Den första och absolut enklaste grejen som många ändå glömmer, det är ju att gå ner på barnens höjd. Det blir inte så roliga bilder om man bara fotar hjässan på barn. Nej, ner på huk.

Ett annat vanligt fel som fotograf är att hela tiden vilja påkalla barnets uppmärksamhet, så att de tittar in i kameran. Men då fångar man dem ju inte i deras egna bestyr! Nej då avbryter de leken och lägger fokuset på mig med kameran. Precis det jag INTE vill ska ske.

Jag försöker fota barn som jag gissar att en naturfotograf fotar djur. In action i sitt naturliga habitat. Man försöker inte få en vessla eller en björn att sätta sig till rätta och posa för kameran. Gör inte det med barn heller. Låt dem leka och vara sig själva och fånga det som går att fånga.

Och även om man inte får med deras ansikten på bild så betyder det inte att man inte kan förmedla känslan just då.

Stilen jag fotar barn i har vuxit fram när jag velat fånga mina egna barn på bild – men ändå låta dem vara egna individer. Fotografering med integritet. Barnen solar inte upp sig för att mamma ska ta en bild. Det är inte en massa poserande porträttfoton.

Ansiktena kan vara bortvända, kapade, tagna från sidan. Att fånga känslan i stunden är det viktiga.

Jag bär i princip jämt omkring på min tunga systemkamera, för man vet ju aldrig när fototillfällen yppar sig. Och det måste inte alltid bli skarpt eller perfekt ljus för att det ska bli bra. Sinnesstämningar, energier och humör kan framträda tydligt ändå.

Barn är ju så underbara att fotografera, för till skillnad från vuxna kontrollerar och behärskar de inte sitt minspel i någon särskilt stor utsträckning.

Och så hittar de på roligare saker. Fikapaus på hjortronmyren, med starkt doftande skvattram instucken under mössan för att hålla myggen borta.

Barn kan konversera en varg

Testa ut håligheter i ett träd

Kyla skallen en kvalmig vårdag

Och använda sin gammor som tivoli

-Varför ser dina barn så sura ut på bild? skriver ibland någon. Och det är en fråga som verkligen vittnar om hur förljuget man vanligtvis porträtterar barn. De ska le och vara söta och möta blick. Men om man fotar barn som har fullt upp med att leka, med att skapa eller att fundera. Då får man deras koncentrerade utseende. Människor som är koncentrerade ser ofta lite bistra och sura ut. DET är det normala. Det gäller även för oss vuxna.

Men ibland kan man ju ha tur och fånga ett blitt leende.

Gällande bildkompositionen fotar jag ofta rakt framifrån. Bron med barnen rakt framifrån, istället för snett från sidan.

Barnen som leker affär vid en bänk. Rakt framifrån istället för från sidan. Det ger ett lugn i kompositionen, som jag verkligen uppskattar.

Det är spännande att fånga rörelse

Men också humör. Lykke som försöker förhindra Ulf att krypa runt i en sotig eldstad. Han blev ganska arg på sin kusin.

När man dokumenterat sin värld under sjutton års tid så utvecklar man ett bildseende. Man märker när fototillfällen uppenbarar sig och först då drar man fram kameran.

Däremellan kan den ligga bredvid en oanvänd.

Jag fotar varje dag, men det är bara en kort stund vid varje fototillfälle som kameran behöver vara framme. Jag är så snabb! Och jag blir så glad när jag lyckas fånga något på film, som kanske inte ens borde hända.

Bild omöjlig att arrangera.

Inte en enda bild i det här inlägget har tagits från min egen höjd som ni märker. Jag hukar ständigt. Och ingen bild har tagits när jag på något sätt kommunicerat med min energi att ”nu är det dags att fotografera”.

Men ibland kanske man av någon anledning behöver ge instruktioner till ett barn som ska fotas. Ge då inte instruktioner kring hur det ska se ut – utan instruktioner som gör att barnet helt omedvetet ser ut som du önskar. Istället för att säga sträck på dig säger jag tänk att du är en ballerina eller tänk att du tänk att du ska gå på lina. Istället för att säga dra bak axlarna säger jag visa gladpricken! Gladpricken sitter mellan brösten ungefär och visar man fram den åker axlarna naturligt tillbaka. Och säg absolut inte åt barnet att le. Det blir bara stelt och onaturligt. Du måste göra dig förtjänt av någons leende. Säg eller gör något roligt!

Och för att förekomma två andra vanliga frågor på detta temat:

Jag fotar med en CANON EOS 5D Mark II. Och nästan alltid med objektivet Canon EF 85mm f/1.2L II USM. Men jag vill poängtera att en bra kamera inte behövs för att fota bra. Det som behövs är att öva upp ett bra bildseende! Jag spelar ju inte bättre på en stradivarius än en skrällig gammal skolfiol om jag inte ens kan spela fiol från första början.

Och hur jag resonera kring att fota och lägga ut mina barn i sociala medier har jag skrivit ett inlägg om här.

Att länka och tipsa om fast fashion brukar ju inte vara min grej, riktigt. Men jag gör ett undantag. För en av de saker jag fått allra mest läsarfrågor om senaste somrarna är var mina perfekta beiga ballerinaskor kommer ifrån. Har haft dem de senaste två somrarna och förbrukat ett par per sommar. På slutet brukar de vara ganska sunkiga – men det är ju för att jag LEVER i dem. Så sköna!

Första året köpte jag dem på Zara. Andra året hittade jag ett par från Zara, begagnade och oanvända på Sellpy. Men nu såg jag att de kommit in igen. En aaaaaningens högre klack. Men annars precis likadana. Slog till direkt. De är fina för att de är så otroligt, otroligt neutrala. Förlänger benen (förutsatt att de matchar ens hudfärg) passar till alla andra färger, sitter skönt på foten, har en diskret sula och är inte för urringade så att man får tåklyfta. Jag använder dem så väl inne som ute.

Jag har funderat på om det vore bättre och köpa en dyrare ballerina som håller fler säsonger? Men eftersom jag verkligen använder dem som vardagsko, på stranden, när jag arbetar i trädgården – känns det lite bortkastat. Jag vill inte ha en sko jag behöver vara väldigt rädd om. Jag vill ha en sko jag vågar använda.

Nu när vintersäsongen är över är det dags att fundera på vad jag ska ersätta skidåkningen med. Det är ju en av få konditionsidrotter som jag tycker är riktigt rolig. Löpning känns som det naturliga steget, men jag har lite ont i mitt högerknä efter skidåkningen i vintras – och nu också i min ena fot. Smärtan uppkom när jag en dag, i ren eufori, råkade gå 24 000 steg i ett par ganska dåliga skor.

Så innan knäet och foten mår bättre vågar jag inte börja springa. Vi har en motionscykel i källaren som jag kan använda istället, men det är ju SÅ trist! Vill hellre cykla utomhus, när det går. Just nu ligger grusvägen som en lervälling med enstaka isiga fläckar, efter en vecka av snöblandat regn.

Att skada sig när man tränar är så fruktansvärt kränkande.

-Här har jag försökt ta hand om dig, göra allt man ska, vara duktig och kämpa på i ur och skur. Och så tackar du mig med smärta?! gnäller jag åt min kropp som en riktig martyr.

Ja, för det är ju så tufft att träna. Att lägga så mycket tid på något och orka fortsätta trots mentalt motstånd. Om man då dessutom motarbetas av kroppen så blir det nästan omänskligt svårt. Samtidigt vet jag ju att de flesta som tränar skadar sig någon gång. Och jag hade ju mycket mer smärta innan jag började träna. Fast då räckte det med att ha stått och lagat middag en stund för att ryggen skulle protestera. Så får jag välja har jag hellre lite ont efter att ha gjort massor av bra saker för mig själv – än mycket ont efter att inte ha gjort någonting alls. Men helst vill jag vara smärtfri. Det är ju målet.

Träningsplanen för våren är i alla fall att:

1. Fortsätta köra mina två styrkepass i veckan, precis som förut. Och efter ett av styrkepassen brukar jag alltid stanna kvar och köra 20-30 minuter kondition också. Antingen i roddmaskin, stakmaskin eller på en crosstrainer. Det är ganska skonsamt.
2. Träna kondition åtminstone en gång till i veckan. Det får nog blir på motionscykeln i källaren tills kroppen har läkt. Sedan hoppas jag att jag kan börja springa istället.

I måndags hade vi matlag. Jag drog på mig min gamla röda klänning som hängt längst inne i garderoben i något år. Sedan drog vi till Stina och Emil.

Folke ville absolut vara med på bilden.

Det vankades spagetti och köttfärsås och det var precis vad jag var som allra mest sugen på just då.

Stina rörde i grytorna

Ulrika berättade om sitt kommande ridläger.

Och jag rev ost i drivor.

Medan biker-nissen ville spela fiol.

Våra kära ungar

Så fin att vara tillbaka i vardagen igen och ha matlag efter påsklov och resa.

På tisdagen åkte jag in till stan som jag brukar. Åt det jag brukar och satt och arbetade där jag brukar. Lämnade nytt kapitel till boken. Sedan kom Erica förbi och vi bollade lite manus och texter med varandra. Efteråt drog jag och tränade med min PT Ida. 50 minuter styrkepass.

Efter träningen åkte jag hem till pappa och blev bjuden på middag. Raggmunkar och fläsk. Och så fick jag mina födelsedagspresenter.

Vi pratade om läsning och bytte böcker. Det är ju pappa som till stor del odlat mitt läsintresse genom åren. Jag fick låna en gammal bok om Petrus Laestadius som jag ser fram emot att läsa. Så mysigt att sitta i farsans kök och surra bort någon timme. Men kolla snödrivorna! Börjar misströsta om att det ska kunna bli vår och grönt någon gång.

När jag kom hem från jobbet var jag så trött och frusen (det regnade snöblandat från alla håll och kanter) att jag klädde av mig och gick rakt in i badrummet och spolade upp ett skumbad. Ja, jag vet. Living on the edge med telefonen i badkaret. Men det har gått bra hittills i alla fall!

Efter badet när jag ändå inte riktigt fått upp värmen gjorde jag en rejäl brasa i vedspisen och sedan tog jag en tidig kväll.

Och idag är det lika vidrigt väder men jag ligger ändå bara hemma och skriver. Från sängen.

Veckans avsnitt av Wollin & Clara heter Charlotte Perrellis vaselinfilter och handlar om kändisarna som opererar allt – förutom just det som de verkligen borde operera. Om verkningslösa skönhetsfilter som enbart lurar den som använder dem – men absolut ingen annan. Om ohyfsade Stockholmare, om Sandhamn och om vilken del på Leif från Leif & Billy som är vackrast.

Vår podd finns alltså exklusivt hos Podme sedan i mars och där ligger två andra av mina favoritpoddar – Filip & Fredrik Svarar och Daddy Issues också. Och numera även Tutto Balutto (fast jag kan inte påstå att det är min favoritpodd direkt. Men alla fotbollsnördars!)

Det är jobbigt att resa bort men ännu jobbigare att komma hem. Det är något i skiftningen av energier som alltid triggar ångesten i mig. Igår kom jag och idag känner jag hur oron river runt därinne. Rumsterar och ställer till oreda och gör mig handlingsförlamad.

Vad är det för rädsla för förändring som jag bär på? Som tar sig så många olika uttryck? Det är samma sorts obehag som jag känner inför årstidsskiften. När sommar går över i höst, när den guldvarma julen går över i gråkalla oxveckor och när vintern går över i vår. I april med sitt lynniga väder befinner jag mig i limbo. Jag har inget att hålla fast mig i. Existensen skakar.

Men om det är vanligt att reagera vid årstidsskiften undrar jag om det är lika normalt att reagera vid skymningstimmen varje dag? Jag har nämligen svårt för den också. Den blå timmen ger mig en molande oro som inte släpper förrän mörkret helt besegrat dagsljuset.

Jag upplever också väderomslag som emotionellt ansträngande. En gråregnig sommardag när det plötsligt solar upp. En solig vårdag när ett snömoln vräker ner sitt innehåll. När det går från vindstilla till blåsigt och sedan till vindstilla igen. För att inte tala om hur svårt jag har för att släppa taget och gå in i sömnen. Och obehaget jag nästan dagligen känner när jag måste vakna upp.

Blir så less på mig själv. På överkänsligheten. På att jag som är så pass rationell, trygg och stabil på andra plan samtidigt kan blir så skakig av förändringar. Dessutom helt naturliga förändringar i ett helt vanligt liv. Och om man är som jag, så är det lätt hänt att man börjar undvika saker. Allt som oroar och stör, plötsliga skiften som kan trigga ångesten. Man gör livet allt mindre för att slippa obehag – men det enda som händer är att man blir ännu känsligare. Tillslut har hela livet anpassats bort.

Rädsla för ångest får inte dikterar ens livsvillkor. Och som en affirmation till mig själv, när jag känner mig ömtålig, brukar jag mumla några rader ur en dikt av Bodil Malmsten.

Ingenting får hända dig 
Nej vad säger jag 
Allt måste hända dig och det måste vara underbart 

Första kvällen på Sandhamn hade Malin lämning av två krönikor. Så medan hon skrev gick jag ut för att utforska ön.

Ohemult vackert! Jag studsade och sprang och slängde mig i mossan. Så mysigt med allt grönt mot öga och mot kropp.

Middag åt vi på Sandhamn Seglarhotell där vi bodde.

Usch. Kriminellt snygg!

På torsdagen väckte Malin mig med sång eftersom jag fyllde år. Kände mig helt mosig och mörbultad. Men volymen i håret måste man beundra.

Sedan jag plattat ner det en aning smet jag till gymmet och tränade lite. Helt mosig och mörbultad kände jag mig i kroppen innan jag satte igång.

Men betydligt piggare till frukosten som följde därpå.

På förmiddagarna har vi mest suttit i restaurangen och skrivit.

För att sedan äta lunch på någon klippa.

Spana på fina hus. Och sedan arbeta vidare i sängen.

Eller Malin låg i sängen och jag kämpade mest på balkongen trots att det var oergonimiskt och omöjligt att se skärmen.

Vi har gått kvällspromenader

Och varit snygga

Efter bästa förmåga

Men snyggast har ändå naturen varit. Från varje jäkla vinkel!

Men nu är jag hemma igen. Det är nollgradigt och ska falla massa snö närmsta dagarna. Vill bara snabbspola förbi den här fulperioden och hoppa rakt in i den fina igen! Håller tummarna för vårvärme.

Jag tror att jag fick lite färg på benen igår. Vi åt lunch på klipporna i solen och nu har benen gått från A4-papper till den sortens gulnade papper som finns inuti gamla böcker. Dvs torra, dammiga och patinerade.

Det ska tydligen snöa hemma på måndag så jag är angelägen om att få all vår jag bara kan. Måste ha kraft att stå ut de två veckor som dröjer tills våren (förhoppningsvis) kommit till Västerbotten.

Så tacksam för det enormt fina väder vi haft dessa dagar. Dessutom ganska vindstilla och skönt. Skrivandet har däremot gått upp och ner. Jag har absolut fått mycket gjort men i vanlig ordning tror jag alltid att jag ska hinna mycket mer än jag faktiskt gör. Känner lite stress när jag tänker på allt som är kvar att skriva.

Malins stressnivå

Idag ska jag kämpa på med texterna så att jag har något att skicka till Erica imorgon. Behöver bli bättre på att bolla snabbare till min redaktör. Så att jag inte kör fast i onödan och lägger massa tid på att sitta och värka.

*Sitter och värker*

Hejhopp här kommer en binge bilder från Sandhamn. För alla som har oturen att inte vara här just nu. Och för att få saker är gulligare än en skärgårdsö.

Jag gillar ju inte folk så jag tycker det är underbart att vara här under lågsäsong. Bara en enda stekare i sikte.

Stekare, på tvärtomspråket

Vi har promenerat runt

Utsett de finaste fasaderna

Och jag har samlat bilder på inspirerande staket och grindar.

Finns i överflöd. Och kolla så fint med ett riktigt gammalt tegeltak!

Ofult gult

Gullig skylt och rara pelargoner bakom spetsgardiner.

Pampig entre

Och den sötast tänkbara mataffären.

Hus för korta i rocken.

Färgsättning för djärva

Så fint med alla vinlande små gränder och staket. Jag är helt nipprig av känslan att vara i våren. Bland krokos, knoppande körsbärsträd och torrt fjolårsgräs att lägga sig raklång i och titta på molnen.

Vattnet inpå knuten, fisknät på tork och små ljugarbänkar i solen.

Brutna tak är en personlig favorit. Och kolla vilken vacker gatlykta!

Jag kan inte nog betona vikten av en fasadflagga, för att ett hus ska bli ett hem. Tur att jag äntligen ordnade en egen förra året!

En matta av krokus efter en vinter av djupsnö. Stannar och klappar och plockar och doftar på alla vårtecken.

Här kan man sitta och lyssna på sjörapporten. Hallands väderö, Fiskebankarna, Pålgrunden och Bjuröklubb.

Flakmopeder förresten. Vilket bra påfund!

Kinderna har blivit röda och håret har blivit gult i solen.

Ögat och pekfingret har blivit trött av att dokumentera alla trevligheter.

Vill ha den här blå flakmoppen med mig hem och hämta och lämna Ulf med på förskolan. Varför görs aldrig moderna motorfordon så här färgglada och snygga?

Drömveranda. Men Malin påminde mig om att jag har en egen hemma.

Och när vi kom tillbaka till hotellet igen hade vi fått bubbel och jordgubbar till rummet eftersom jag fyllt år. Malin skrek rakt ut.

Efter att ha suttit och skrivit nästan hela dagen promenerade vi rakt över ön till Trouville strand.

Bleke och overkligt vackert

Det kröp i kroppen efter att ha suttit som en ostkrok och skrivit i flera timmar. Jag var väldigt sugen på att bada.

Som Grekland fast svinkallt.

Bar min nya bikini från &Other Stories

Och vågade mig bara i till hälften. Typiskt dumt för då får man enbart smärtan men inte endorfinerna.

Sedan rev Malin sönder benet på en sten och det slutade visst aldrig blöda, så till slut gick vi tillbaka igen. Uppiggade, nedkylda och redo att ta en ledig kväll.

I måndags morse hoppade jag på tåget hemma i byn och reste åtta och en halv timme söderut. Nämligen mot Stockholm! Älskar att åka dagtåg, sitta och skriva och lyssna på musik och tänka många långa tankar till sitt slut.

Fram kom jag så småningom och gick direkt till hotellet. Kastade av mig mina kläder och jobbade undan i två timmar.

Innan jag svidade om och drog ut på stan.

Eller rättare sagt direkt till Beyond retro för att leta roliga saker. Hittade roliga saker. Men ingenting värt att lägga mina surt förvärvade slantar på.

Hittade också plagg som mina kompisar hade varit snygga i. Den här hade varit fin på Emil till exempel!

Sedan gick jag hem till hotellet igen och åt en sallad och somnade ovaggad. Vilket var tur för nästa morgon var jag uppe med tuppen igen.

Och begav mig till Vita bergens malmgård.

Jag hade nämligen ordnat en frukost tillsammans med Arla EKO för att inspirera och lära ut mer om vikten av att välja ekologiskt i butikshyllan. Tyvärr har konsumtionen av ekologiskt minskat senaste åren vilket slår hårt mot ekobönderna. Vi har ju själva drivit ekologiskt jordbruk i nästan ett decennium så jag förstår verkligen utmaningarna.

Jag bjöd in några favoriter till frukosten, så som Sara Wimmercrantz, Helena Lyth, Miakinoko, Linneas Skafferi, Foodgeekz, Volanglinda, Villa Thyringsborg, Fru vintage, Johanna Kajson

och såklart Malin Wollin!

Av Johan som är agronom fick vi lära oss massor om ekologisk odling, biologisk mångfald och jordbruk som förbättrar jordkvalitén istället för att utarma den.

Så roligt att göra en sådan här sak igen efter alla isolerade pandemiår!

Efter frukosten drog jag och Malin iväg på en lunch med våra vänner på Podme, för att planera det spännande poddåret. Vi ligger ju numera exklusivt hos dem och kommer jobba mer fokuserat med podden framöver.

Bland annat plåtade vi en rolig grej!

Och därefter åkte vi hem till Malins legendariska faster Birgitta (ni som följt Malin har garanterat hört talas om henne). Där satt vi uppe och skvallrade till sent på kvällen och hade SÅ mysigt!

Morgonen därpå hade Birgitta gjort frukost och dukat fint och det kändes lite som att vara tonåring igen. När man sov över skavfötters i en bäddsoffa hos en kompis och fick frukosten serverad av deras snälla mamma.

Efter att vi ätit, blaskat av oss och sminkat på oss igen packade vi ihop oss och drog till Söder. Malin hade två krönikor att skriva och ett möte med sin förläggare.

Jag skulle träffa Lotta som formger min bok!

Hemskt fint trapphus!

För att inte tala om kontoret. Blev så lycklig av alla färger och mönster.

Och av att veta och Lotta och jag talar samma formspråk.

Vi kikade på skisser för en grej.

Och jag kikade på allt fint hon hade på sitt kontor. Jag fick också känna på några utskrifter från boken och stryka på olika papperskvalitéer till omslaget. Tror vi börjar landa i utseendet nu.

Sedan mötte jag upp min älskade gymnasiekompis Sanna för en lunch. Men det var så trevligt så det glömde jag helt bort att fota. Var bara så glad över att vara i en stad, träffa underbara människor, få njuta vårvärmen och koppla bort vardagslivet ett tag.

När vi sågs igen jag och Malin hoppade vi på båten ut till Sandhamn. Och här är vi nu. Men mer om det en annan dag.

Och vill di läsa om dessa skeenden ur Malins perspektiv, så gör för all del det på hennes blogg!

Idag fyller jag 37 år! Väcktes av Malin som sjön för mig från sängen bredvid. Jag hade glömt bort att det är min födelsedag idag och gömde mig under täcket.

Dock känns det som att hela tillvaron är en present just nu. Vi befinner oss på Sandhamn. Skrivarresan. Solen skiner, havet ligger öppet och blått, jag har tränat, ätit en stor hotellfrukost och strax ska vi sätta igång att arbeta med våra böcker. Så ljuvligt att få skriva ostört och förhoppningsvis hinna långt. Men förlåt på förhand om det blir lite dåligt med uppdateringar här under tiden. Ska försöka få färdigt så mycket jag bara kan på boken dessa dagar!

Bilden tog jag efter ett lyckat möte med min bokformgivare igår! Lotta Kühlhorn skapar magi med mitt material. Sammanfattar känslan för dagen.

Kanske sist i Sverige har jag sett SVT-serien Händelser vid vatten. Jag och Malin har redan avhandlat den i åtminstone två poddavsnitt, eftersom det funnits så mycket att prata om. Men nu vill jag skriva om den ur ytterligare ett perspektiv. Nämligen det rent ytliga. För jag kan inte komma på att något jag sett de senaste åren inspirerat mig mer stilmässigt. Eller ingjutit mer mod.

Det ideal vi idag ser i sociala medier är så perfekt. Selfies befriade från minsta por. Putiga cellulitfria rumpor med smala midjor. Fillers under ögon, i kinder och i läppar. Botox som gör pannan slät och uttryckslös. Silikonbröst och hårextensions. Lägg sedan till det överdrivna poserandet. Där man självmedvetet vänder den bästa sidan mot kamera, svankar och putar med de rätta kroppsdelarna för att få till en bra bild. Folk försöker inte ens låtsas vara coolt obrydda. De visar sin bryddhet hur tydligt som helst.

Det utseendet är förstås väldigt vackert. Symmetriskt, lent, rent. Kardashian eller Bianca-kompatibelt. Kvinnor ser ut som vandrande instagramfilter. Vrålsnygga människor som dessutom pratar explicit om sex och ständigt anspelar på sex i sin mediepersona. Men som utifrån nästan uppfattas som asexuella. För när det är så enormt välgroomat, kontrollerat och fixat – ja då förstår man att här levs livet framförallt för att tukta kroppen – inte njuta av den. Det är Barbie & Ken-estetik. Tar man av dem underbyxorna så är det slät formgjuten plast där nere.

Men i Händelser vid vatten osar det sex! Men inte på det där perfekt glossiga sättet utan synliga rynkor eller plitor. Tvärtom faktiskt. Ta till exempel Asta August som spelar Annie Raft. Hon är osminkad, går utan bh, har långt utsläppt hår som ibland är ganska stripigt. Hon har oansat könshår, svart hår under armarna och givetvis också rikligt på benen. Hon utför mycket lite av det som idag krävs för att passera som en attraktiv kvinna i offentligheten. Och teveproduktionen gör heller inget för att göra henne vackrare genom smickrande bildval och vinklar. Nej hon ser verklig ut. Som en hyfsat vanlig kvinna. Och hon är HET! Och så vacker!

Varför? Jo för att det är på riktigt! För att hon inte självmedvetet kontrollerar varje min och blick framför kameran – så som nästan alla kända kvinnor och män gör idag. Även många skådisar som befinner sig i karaktär verkar ju ha fullt upp med att framförallt leverera utseende. Men Annie skildras inte som perfekt på något vis. Och ändå lyser hon i varje jäkla sen!

Jag känner igen den här obrydda estetiken från fotoalbumen med mamma och pappa som unga. De var lika snygga, coola och vackra. Trots att min mamma inte verkade använda ett spår av smink och definitivt inte bh. Inte rakade hon sig heller. På bilderna ser hon ut att vara sig själv. Hon poserar inte.

Att se Händelser vid vatten släppte loss ett sug i mig som jag inte haft tidigare. Ett sug efter helt andra människor. Sådan som aldrig syns någonstans i offentligheten längre. Och ett sug efter rent konkreta saker som…

Att bära linne utan bh under. Mjuka, lågt sittande och hängiga bröst är fina.

Hår under armarna. Och då menar jag rejäla buskar!

Ansikten med mimik. Som kan röra sig, som har födelsemärken och plitor. Som kan uttrycka känslor och är själfulla. Inte kontrollerade, behärskade av botox och stela av självkontroll.

Generellt minskad självmedvetenhet. I tonåren var ju självmedvetna spännisar det töntigaste som fanns. Idag är vi spännisar allihopa. Och det verkar dessutom funka dåligt för oss. För trots att vi blir mer och med bildsköna och ”perfekta” har vi svenskar allt mindre sex. Vi vaxar, gör fillers, förlänger och förstorar. Samtidigt sinar lusten. För vem hinner njuta av sin kropp när man har fullt upp med att tukta den?

Nu är jag på väg! Sitter på tåget i ostyrigt morgonrufs och rasslar fram genom Sverige. Först mot Stockholm några dagar – och sedan ut till Sandhamn för en skrivarresa med Malin. I april för fem år sedan gjorde vi en liknande resa, då till Grekland. Jag höll på med Hjälp jag är utmattad och jag tror att Malin skrev på Farmor dör.

Nu åker vi igen med varsin bok i datorn. Jag planerar att bada kallt, bada varmt, sitta i sängen och skriva, sitta på balkongen och skriva, sitta i en solstol och skriva. Och gå mysiga promenader runt Sandhamn när rastlösheten blir för stor. Samtidigt som jag och Malin ska prata ikapp allt vi missat sedan vi sist sågs IRL – vilket var hela FEM år sedan! Kommer vara så hes när veckan är slut.

Det är alltid lite svårt att åka hemifrån när det börjar bli vår – men jag åker ju åt rätt håll. Mot våren!

Det ringde i telefonen i eftermiddags, när jag låg på verandan och läste. Jag svarade och hörde en glad och uppspelt röst på andra sidan.

-Hej mamma det är Hokka, vill ni komma till Ada och äta? Vi har handlat och gjort hamburgare och grillen är klar nu och det är jättegott och maten är klar nu, om ni vill ha alltså, och vi har marshmallows också mamma om ni kommer nu, visst kommer ni?

Såklart vi kommer efter en sån peppad invit!

Barnen hade alltså cyklat och handlat till en hamburgermiddag.

Släpat fram utemöbler ur vedboden och (fått hjälp med) att starta grillen.

Eldfat på framtinad gräsmatta

Och premiärstuds på studsmatta.

Bara att slå sig ner och njuta. Fy fabian vad fint det är med storbarn!

Men kolla in snöhögarna som är kvar här. Till veckan ska det dock bli varmt och soligt så då hoppas vi att mycket smälter bort.

Alla ville njuta av solen

Och maten

Albin försökte fånga fina motiv med sin gamla kamera.

Medan jag fångade ungar som klättrade i träd

Gungade

Och hade sandaler på fötterna…

…när de lekte Knutgubbe.

En tiptop söndagsmiddag och avslutning på ett långt och härlig påsklov!

Den här måste vara den första riktiga vårdagen. Storvägen som löper längs byn och som jag ser på avstånd från vårt köksfönster, liknar mest en myrstig. Precis alla verkar vara ute och traska. Och alla ungar har dragit fram cyklarna och hojar runt i hög hastighet, yra av frihet.

Jakob och Emil har tagit upp en stor vak för att bada i. Storpojkarna försvann ner mot byn för att leta leksugna kompisar. Och jag har tagit Ulf till sitt första barnkalas, finklädd efter eget huvud. Röda jeans, blårutig skjorta, en för liten skinnjacka med en sjörövarrock utanpå. Och som avslutning en festlig luva med stjärnor i orange och blått. Med en lång strut längst ut som Ulf stoppade in i bröstfickan på skinnpajen. Han bar paketet med stort allvar och ropade plötsligt

-Ta det fort mamma! Annars kommer jag öppna!

Ja, så stor var spänningen trots att han ju visste precis vad som låg där i. En förpackning såpbubblor och en sammetslen rosa kanin.

Jag har matat fåren, vikt in tvätt, och tagit fram och skrubbat mina tygskor rena med bikarbonat, galltvål och tandkräm. Men nu ligger jag på verandan och hör hur en kalastrött Ulf fridfullt vattnar krukorna. Min första blombukett för året har jag också fått. Två små tussilago som vågat sig fram invid husväggen. Omilt uppryckta av en barnhand och med så korta stjälkar att de knappt når upp ur äggkopps-vasen. Det är lycka, det!

Jag tror att guldåldern för influencers är över. Det är egentligen inte lågkonjukturens fel – men den skyndar på en utveckling jag skönjt under en längre tid.

Förr fanns det, för en duktig influencer, annonsörer att välja och vraka mellan. Men nu väljer och vrakar annonsörerna mellan influencers istället. På Youtube, TikTok, i poddvärlden, på FB, på Instagram och i bloggvärlden. Och medan det förut fanns några få stora konton och många små, finns det idag faktiskt väldigt många ganska stora konton. Till exempel har antalet inredningskonton på instagram med omkring 100 000 följare ökat explosionsartat. Något jag noterar eftersom det främst är sådana konton jag själv följer. Samtidigt vittnar många influencers om att det är svårare att få annonsörer, ju större de blir. Eftersom få annonsörer idag vill spendera 60 000 kronor på en enda influencer utan hellre väljer ut 10 mikroinfluencers som för 6000 kr var producerar nästan lika proffsigt innehåll som den stora. Och som kunden sedan får rättigheterna till och kan sprida i sina kanaler.

När jag började sälja annonser på min blogg 2011 var andra influencers inte konkurrenter. När bloggläsandet ökade generellt var det också bra för mig. Man skickade runt trafiken mellan varandra genom att länka, tipsa och reposta. Men idag är man konkurrenter. Konkurrenter om läsarnas uppmärksamhet. För det finns bara en begränsad mängd tid och uppmärksamhet och antalet kreatörer och appar som tävlar om den tiden blir bara fler och fler.

När jag började blogga för sjutton år sedan var vackra bilder en bristvara på internet. Jag blev euforisk när jag någon gång hittade mode- eller inredningsinspiration. Och det var särskilt svårt att hitta fina bilder på andras hem eftersom bra kameror var sällsynt och folk som lärt sig hantera dem var ännu mer ovanligt. Idag har alla en bra kamera i mobilen. Och genom att iaktta hur andra gör kan man snabbt lära sig komposition och redigering. Idag finns ju Pinterest och hela Instagram är en enda orgie i fint. Vad ska man då konkurrera med som influencer? Det måste till något mer!

Jag tror att guldåldern för influencers är över. Men jag tror inte att guldåldern för influencer marketing är förbi. Med det menar jag att enskilda influencers inte längre kommer kunna skära guld med täljkniv på samma sätt. Medan annonsörer fortfarande kommer vilja annonsera. Men nu sprids intäkterna ut på fler olika influencers. Samtidigt som det också krävs mer för att vara en stor influencer idag. Man ska kunna filma, klippa, formulera sig i skrift, ta fina bilder, styla och ljussätta. Och man ska framförallt ha tid att lägga på detta – samtidigt som man har ett så pass vackert/intressant/spännande liv att det är värt att dokumentera. Att vara en stor influencer som en bisyssla kommer snart inte vara möjligt.

I lågkonjuktur med vikande annonsintäkter har jag själv börjat fundera på alternativa affärsmodeller. Jag har aldrig velat ligga bakom betalvägg för min stora drivkraft är ju att nå ut till så många som möjligt. Och många av mina läsare är också positiva till reklam. -Jag står hellre ut med reklam än att behöva betala för att läsa, är en vanlig kommentar. Men om det inte finns intäkter via reklam? Om influencern inte längre kan finansiera sitt arbete med reklam. Vem ska finansiera det då?

Jag har arbetat med det här så pass länge att jag har trogna, stora annonsörer som fortsätter vilja samarbeta. Men inte heller jag är förskonad från lågkonjukturen, som spås hålla på till slutet av 2025. Så jag använder den här tiden till att bygga fler intäktsben. Till att skriva på min bok, jobba med produktutveckling, söka andra former av samarbeten. Men också till att fundera på vad jag egentligen ska ha den här platsen till. Och hur jag ska kunna driva den vidare i ytterligare sjutton år.