-Jag inte bara kommer, jag ska ju ordna ditt kalasvet du väl!
Samtidigt kände jag ett styng av dåligt samvete. Tänk att han trodde att jag skulle resa bort och missa hans födelsedag? Men så här är det att vara mamma. Ju mer man är med sina barn (jag är med dem jämt och är aldrig bort och missar ingenting) desto mer ska man vara med dem. Det finns inget bortre gräns. Och ju mer frånvarande man är desto mer kan de undvara en. Det är därför alla pappor som bara reser och jobbar kommer undan med det. Barnen har inget behov av dem till slut. De söker sin trygghet någon annanstans. Jag vill förstås absolut inte vara en sådan förälder. Fy fan. Men det vore ju lite praktiskt de gånger man faktiskt måste vara ifrån dem.
Igår hade vi i alla fall sexårskalas för Uffe.
Jag hade pyntat och gjort fint kvällen innan. Jobbigt när det är familjens mest morgonpigga person som ska uppvaktas. Han låg klarvaken i sängen och väntade medan resten av familjen gnuggade grus ur ögonen. Men han gjorde i alla fall inte som Folke när han var liten, som alltid kom ner i trappen och frågade om vi inte skulle komma och sjunga för honom i sängen snart?
Vi kom till slut med tårta och sjöng.
Han fick blåsa ut sex ljus och önska.
Och så några små morgonpaket.
Han hade önskat sig en ”schantårta”. Så det överlät jag med varm hand åt Frödinge.
Spindelmannentidning, kinetisk sand och en liten legogubbe att bygga ihop. Otåliga storebrorsor som fick sitta på händerna för att inte lägga sig i och bygga åt honom. Födelsedagsflaggan placerad framför födelsedagsbarnet.
Sedan hade vi släktkalas. Vi har knappt haft några barnkalas i vår familj, för vi har en sådan stor släkt att när det kalaset väl är avklarat räcker inte energin till för att göra kalas för barnens kompisar också. Men än så länge har ingen av dem klagat.
Jag dukade med blått porslin från Rörstrand och Gefle.
Och klippte små buketter av ranunkel.
Hade på mig min lila angorakofta och en blommig kjol jag loppat. Blev så glad när jag upptäckte att kjolens lila matchade med tröjan på detta fina sätt. Ballerinaskor från Lacoste som jag köpte second hand förra sommaren.
Skjortorna på, sedan kom gästerna!
Och det blev ett stort presentberg.
Som skulle öppnas innan fikat. Gästerna hade i själva verket knappt kommit in genom dörren.
Folke hade jobbat med sin present i slöjden hela vintern. En buss som man kan dra i ett snöre.
Uffe fick en skattkista och tre stora diamanter, snorkel och cyklop, två legosatser, ett pussel, en skjorta och några tröjor, såpbubblor, förstoringsglas, en stark magnet och lite annat smått och gott.
Här kontrollerar Folke diamanterna. 100 % äkta glas.
Kontroll av farmors ögon. 100 % utan glas.
Det var inte bara jag som fotade. Också Felicia hade kameran i högsta hugg.
Hade inte hunnit baka för kalaset men som tur var fanns det fikabröd i frysen. Kanelbullar från Bertils födelsedag, hallonkakor och kokosflarn jag provbakat till min nya kokbok (de fick fem plus i betyg av gästerna). Samt köpta dammsugare, som är ett måste.
Istället för tårta hade Uffe önskat sig en bil av glass. Jag gjorde mitt bästa och lyckades åstadkomma en timmerbil med chokladsås. Själva glass-stommen gjorde jag av vanilj och jordgubbsglass från sådana där halvliters pappkartonger. Ballerinanhjul och massa strössel. Den gjorde succé!
Sedan skulle det fikas
Och fikas ännu mer.
Tills jag var absolut proppmätt.
När gästerna åkt efter några timmar så pusslade jag med Uffe. Och efter en pizzamiddag drog jag på gymmet med storpojkarna. Jag var så fruktansvärt trött innan – och så otroligt pigg efteråt. Glad över att vi haft en lyckad kalasdag!
Dagens uppmaning: Småprata med de du möter idag. Vinka tack till bilen som stannar och säg något vänligt till den som håller upp dörren. Eller hjälp någon med barnvagnen på bussen.
Söndag och fastevila. Idag tipsar jag om Anders Widmark Trios skiva Psalmer. Så vackra versioner av klassiska psalmer. Inte minst I denna ljuva sommartid. Den kan man lyssna på året runt och bli rörd så att man grinar.
På söndagsmorgonen lämnade vi Helsingborg för att spendera resten av veckan på slottet Maryhill utanför Landskrona. Jag har varit här en gång förut, närmare bestämt 2017 då jag och min syster gjorde ett resereportage från Landskrona. Då hette det fortfarande Örenäs slott. Minns att jag tyckte att det var fantastiskt vackert – men att det var synd att ingen kunde renovera det till sin forna glans. Gissa min glädje när jag insåg att det är precis vad som gjorts nu!
Vi bodde i nybyggda delen Sugarclub (sugar för att slottet byggdes av en sockerbaron vid förra sekelskiftet) och här i den nybyggda delen finns det flera pooler att njuta av.
Vi checkade in i vårt rum med havsutsikt. Det var så vansinnigt fint!
-RÖR INGENTING FÖRRÄN JAG HUNNIT FOTOGRAFERA!
hojtade jag till Malin när vi kom in genom dörren. Vis av erfarenhet vet jag att det bara är städat i fem minuter när vi bor tillsammans. Resten av tiden är det ett inferno av kläder, plattänger, skor, laddsladdar och handväskor.
Gosig säng med badtofflor och morgonrock. Det var nämligen uniformen här!
Glad att ha en kompis som gillar att ligga i blöt, lika mycket som jag gör.
Solen sjönk och temperaturen med den.
Usch så fint!
Njöt verkligen synen av grönt gräs och öppet hav. Som ögonmassage för en vintertrött.
Vi hade bestämt oss för att äta alla middagar på hotellet, för att maxa vår skrivtid och slippa lägga den på transporter. Så varje kväll när vi skrivit klart tog vi på oss snygg-kläderna och struttade iväg. Jag i mina guldklackar från Sezane, Jumperfabrikenklänning och syrrans egentillverkade örhängen.
Tog en drink för att glädja Malin. Det var någon alkoholfri, god historia.
Sånt man gör utan skam, när man blivit gammal och halvblind och glömmer läsglasögonen. (Mina falkögon hanterade dock menyn perfekt!)
Jag åt supergod panisse och grillad bläckfisk. Och sedan vinglade vi trötta mot den sköna hotellsängen.
Malin har varit krasslig så varje morgon innan hon vaknat har jag gått till gymmet och tränat i fyrtiofem minuter. Bra att börja dan med rörelse när man sedan bara ska sitta och skriva.
Sedan har jag gått en liten promenad.
Så otroligt fräsch och god frukostbuffé.
Tycker att alla hotell ska se ut så här. Vackert, feminint, brokigt, färgglatt och hemtrevligt.
Vrålhungrig efter träningen!
Sedan inledde vi vårt skrivpass från solsängarna, med hörlurar i öronen. Det är så bra för moralen att parallellarbeta. Man kan inte mygla och snika undan när den andra hamrar duktigt på sitt tangentbord.
Viloplatserna är många, överallt sprakar brasor och trevlig personal serverar te och isvatten.
Sedan när skrivandet började gå trögt tog vi in en lätt lunch. Charkbricka och cruditéer på is.
Sedan på’t igen! Malin arbetar med sin nya bok och jag med nästa Hemmets almanacka.
Det var sån mysig stämning på hotellet, med biljardbord, darttavlor, schackspel och olika brädspel överallt. Och folk som faktiskt spelade och umgicks med varann!
Halva nöjet med kvällarna är att få svida om till något fint till middagen.
En dag åt vi middag på själva slottsrestaurangen.
Tjusig bardisk och brunett.
När vi äter stämmer vi först av hur det känns med skrivandet. Om det går framåt eller i cirklar?
Några läsare förundrades över att vi delar rum när vi är iväg. Men det hade ju varit himla trist att säga godnatt efter middagen och inte få ligga och skvallra i mörkret, låna varandras smink och springa runt i trosor tillsammans medan man väntar på att nagellacket ska torka. Jag träffar ju bara Malin en gång per år så då gäller det ju att maxa.
Så mycket fint att fota och minnas.
Inte minst alla vackra belysningslösningar.
Malin åt något med kronärtskocka och jag åt pärlhöna. Gott!
Sedan förevigade jag Malin när hon strosade ner för en trapp. Också det en viktig syssla.
Sedan tillbaka till rummet, av med allt oskönt, på med morgonrock och bort med smink. Sedan Love is blind och skrika av fasa och förtjusning. Karin och Nicklas alltså. Mmmm… nästa avsnitt av podden kommer vara vårt stora Love is blind-avsnitt. Med alla hot takes som fattas i debatten.
Nya mornar, nya träningspass. Det var jobbigt att baxa sig upp ur den sköna sängen. Men sedan var jag nöjd med mig själv resten av dagen.
Frukost med mycket protein och frukt. Den där juicen var fantastiskt. Synd att jag redan glömt vad som var i. Broccoli kanske? Och jalapenjo.
Knäppte några bilder efter att restaurangen tömts på frukostgäster.
Jag tycker om hotellfrukostar men jag tycker inte om att sitta tätt inpå andra människor. Känner social fobi på mornarna. Då är det perfekt med en sådan här restaurang med omslutande fåtöljer, enorma växter och inomhusträd, öppna spisar och draperier. Så man får sitta lite ifred tills man har vaknat och blivit sig själv.
Viktigt att byta skrivmiljö då och då så att man får ny energi. En dag skrev vi på slottets ovanvåning.
Där kunde man sitta ostört.
Jag är ju besatt av dagliga promenader, efter alla år med hund. Drog med mig afghanen ut.
Blev riktigt badsugen
Bleke i bukten och en ensam SUPare som passade på i den stillsamma eftermiddagen.
Förblånat tjusiga solnedgångar.
Motiv till en väggplansch i ett tonårstum 1991.
Och tog vi inte promenader som paus så tog vi ett dopp i någon pool.
Det finns ju ett par stycken att välja på.
Vi åt middag vid åttatiden varje kväll och en dag fick jag låna Malins klänning från Diana Orving. Jag brukar ju aldrig ha svart annars, men den här är helt otrolig. Känner mig som en filmstjärna från fyrtiotalet. Har nu dammsugit internet utan att hitta en egen sådan här. OM du äger en och vill sälja, hör av dig till mig.
Borde tävla i korridors-struttning.
Malin tog en bild och skickade till min syrra. Jag hade lampfransränder i pannan men perfekt läppfärg.
Så kul att sitta och äta och prata länge och kolla på uppklädda människor. Har trampat runt hemma i månader så det var energigivande att få hoppa ur ullunderstället, glo på folk och vara i en ny miljö.
Här kommer lite ögongodis apropå precis ingenting.
Och lite till.
Och ännu mer!
Blir lycklig av blommiga, stoppade möbler och enorma blombuketter.
Vi passade på att fota nya bilder på oss tillsammans, samt en bild till ett tidningsreportage.
Jag föredrar att fota mig själv framför att fotas av en annan fotograf. För att en bra sås reder sig själv.
Det är trevlig att vara på en plats där man känner sig lika hemma i morgonrock och flipflops som i klackskor.
Hur har det då gått med skrivandet för oss? Jo, jag tror att Malin fick ihop omkring sextiotusen tecken eller så. Själv har jag nu 90 procent färdigt råmanus till nästa bok. Och viktigast av allt är att jag fått en överblick på manus, så att jag klarar av att duttjobba vidare med manuset i vardagen. Vi konstaterar alltid att den här typen av skrivro inte går att åstadkomma hemma. För där tränger sig annat jobb mellan – och inte minst familjens behov.
Sista dagen satt vi och skrev fram till klockan två. Sedan hoppade vi in i Malins bil och så skjutsade hon mig till tåget i Malmö.
Hade sittåg till Stockholm och sedan nattåget mot norr.
De sista avsnitten av Love is blind släpptes när vi redan skilts åt. Men så fort Malin var hemma i Kalmar och jag installerat mig på nattåget ringde vi facetime och kollade tillsammans. Ser så mycket fram emot återföreningsprogrammet som jag gissar kommer om några dagar.
Återförenas med Malin, det gör jag inte förrän nästa vår däremot. Så sorgligt! Men under tiden får ni höra oss i podden. Då ska jag berätta allt om hur det är att resa med en neurotisk och halvgalen människa som inte är jag själv.
Att ta hand om sina ägodelar är en motståndshandling mot konsumtionssamhället. Det är också ett sätt att tycka mer om sina saker. Att visa någonting kärlek och omsorg känns bra i magen och framöver blir man mer rädd om prylarna.
Dagens uppmaning: Laga någonting som är trasigt. Sy i en knapp, fäst en sömn, limma en kopp som spruckit.
När man mest får räkningar i postlådan är ett handskrivet kort med en hälsning en glad överraskning. Det behöver inte vara mycket eller långt – bara några nedplitade rader som påminner om att någon tänker på en.
Postnord har förresten en jättefin tjänst som heter Riktiga vykort. Där kan man omvandla en mobilbild till ett tryckt vykort som de sedan skickar iväg med ens skrivna hälsning. Om man vill göra det lite enklare för sig.
Dagens uppmaning: Skriv ett brev eller vykort till någon som behöver lite uppmuntran.
När jag var tonåring brukade jag flera kvällar i veckan stänga in mig på rummet, slå på musik, prova kläder framför spegeln och dansa. Det känns så knäppt och gulligt att tänka på i efterhand. Och det händer fortfarande! Dock inte framför spegeln när jag provar kläder – utan med barnen. Högtalaren i köket på dånande volym och så dansar vi tillsammans. Bäst är när man använder så fula och töntiga moves att man lurar någon att vika sig dubbel och tjuta av skratt. Efteråt känns allting lite lättare!
Dagens uppmaning: Sätt på musik och dansa. Med någon annan eller i ensamhet,
Veckans avsnitt av Wollin & Clara är kul! Malin har upptäckt självhjälp. Jag tror att vi äntligen ska mötas i ömsesidig förståelse och utveckling, men eventuellt går jag bet. Det handlar om senaste säsongen av White lotus och serieskaparens tveksamma syn på ”exotiska” kvinnor. Och så har Malin gått på resturang och varit med om någonting sjukt.
När jag mår dåligt eller är stressad brukar jag gå ut i skogen och krama träd. Stora, höga träd att sluta i en omfamning. Det finns inget vilsammare än att lägga armarna kring en tall och låta tröttheten rinna över till den. Och fastän jag lutar med hela kroppens tyngd står trädet lika stadig ändå. Rubbas inte det minsta av mig.
När mamma var sjuk hade jag en egen sten också. Stor, platt, övervuxen med mossa. Där la jag mig på rygg och stirrade upp i trädkronorna runtomkring och lät sorgen rinna ut genom ryggen och försvinna ner i stenblocket som orkade och bar allting.
Dagens uppmaning: Gå ut och bli vän med ett träd. Det känns förmodligen urfånigt. Men kanske också lugnande och tröstande.
En pauspromenad i skrivdagen. Gå vid vattnet och lyssna på kluckandet. Malin som försöker bli vän med en svartvit katt och jag som kisar mot havsglittret. Jag svettas i solen och får bära jackan över armen. Snart måste vi skärpa oss. Sätta oss med våra datorer och plugga igen öronen. Men en liten stund till är vi här.
Hejhej från skrivresan. Jag började den här dagen med en timme i gymmet, så att jag ska ha ro att sitta stilla och skriva sedan. Många timmar på rumpan blir det ju och alltid är det med en viss bävan jag inleder en skrivarvecka. För jag har gått och längtat efter att få sätta igång och tänkt att när jag väl får tid så kommer jag få inspiration. Men sedan när datorn öppnas och skrivprogrammets vita ljus blinkar mot mig, så känner jag en brinnande lust efter att fly.
Bloggen blir kanske lite lidande denna vecka. Men ni får ha tålamod med mig! Så länge kanske ni kan hålla till godo med avsnittet av podden Brittas vardagsrum, som spelades in förra helgen i Betelkyrkan i Umeå. Vi pratar lite om KAJ och mycket om vila, utmattning och sorg.
Är så illa berörd av hur Umeå kommun agerade när Rally Sweden gick i Västerbotten i vintras och hur de körde över de samer som lever och verkar i området. Och hur staten med sina gruvor och sin exploatering av naturen hotar okränkbara naturvärden och renskötseln. Jag skrev på Amnestys upprop i frågan.
Och jag känner mig så arg över hur nattågen mellan Göteborg och och norra Sverige dragits in. Jag har tillsammans med 79 000 svenskar skrivit under uppropet Rädda nattågen mellan Göteborg och norrland. Eftersom SJ inte fått statligt stöd för att hålla igång den sträckan, så har den blivit olönsam att köra. Trots stort underlag av resenärer. Samtidigt har regeringen valt att ge ett statligt stöd på över 1 miljard kronor till flygen.
Dagens uppmaning: skriv under en namninsamling som du tycker är viktig. Dela med dig av den där du kan.
I torsdags kväll steg jag på nattåget mot Stockholm.
Beväpnad med chark, godis och Trolösa. SÅ mysigt att ha egen kupé. Där man kan vara troslös om man vill men jag vill det inte.
Bytte till tåget mot Malmö i Stockholm och ju närmare vi kom desto grönare blev åkrarna. Satt bara och kisade mot solen och blev helt rörd av att se VÅREN.
Framme i Malmö mötte jag Malin som kom körande från Kalmar. Kramkalas. Ett år sedan sist vi sågs. Och vi var alldeles för varmt klädda. Jag kan ju skylla på Västerbotten men vad är Malins ursäkt?
Sedan tog vi en second hand-sväng genom Malmö. Givetvis Rad Susie och Björkåfrihet. Så roligt att gå och kolla på grejer ihop och stöta på poddlyssnare! Specialhej till Malin som kom fram på Björkå. Vi blev så glada!
När orken tog slut satte vi oss på uteservering.
Malin drack rosé och jag läsk och som vanligt fick jag skäll för att jag är barnslig.
Hellre barnslig än vinhagga är mitt måtto.
När vi gjort Malmö hoppade vi in i bilen och körde mot Helsingborg.
AAAAAAAH!
Fotade och skickade till pojkarna för att läskas lite.
Vi bodde på trevliga V Hotel och på kvällen gick vi ut och åt rakt över gatan.
Cava och mocktail.
Och oändligt med saker att prata om. Särskilt sånt som inte lämpar sig för podden.
Risotto till Malin och Toast Pelle Janzon till mig!
Morgonen därpå åt vi en stadig hotellfrukost och låg i sängen ända tills vi var tvungna att göra oss iordning för att gå till Dunkers kulturhus. Så stolt över att få vara gäst på Samtal på Dunkers – denna kulturinstitution.
Jag fotade Malin som fotade mig för att lägga upp på sin instagram och sedan repostas av mig. Meta.
Samtalet krokade an till Dunkers utställning Ett hem som just nu pågår. Med verk av Carl Larsson och många andra spännande konstnärer ur deras egna samlingar. Vill ha allt det här tack!
Intervjuade gjorde Cecilia Nebel och vi pratade om hemmet. Hur man skapar ett hem och handens viktiga arbete.
Och mitt enträgna arbete för att lyfta kvinnors kunskap genom århundraden och vara med och föra vidare den till nya generationer. Samtalet blir en podd som jag kan länka till när den är färdig.
Det var så trevligt och välordnat och efteråt signerade jag böcker och pratade med lyssnare och bloggläsare – varav vissa hängt med ända sedan 2006. Så otroligt roligt! Och jag har nog aldrig sett en sån chic publik med kvinnor i olika åldrar. Helsingborg levererar.
Efteråt gick vi till en mysig vinbar och delade en pizza. Malin drack rödvin och jag drack läsk.
Och fick ännu mer skäll.
Efteråt promenerade vi längs vattnet och höll på att blåsa bort.
Blåsta brudar
Kändes så solsemestrigt att gå en strandpromenad vid havet. Det enda som fattades var paella och att beställa en gräslig karikatyr av sig själv, från en gatukonstnär.
Helsingborg är precis så vackert som alla hade sagt till mig!
Trött efter urladdningen kröp vi ner i dubbelsängen och fortsatte se Love is blind och skrika av fasa bakom kuddar och täcken.
När klockan blev nio satte vi på lite nytt smink och traskade över gatan igen och åt middag.
–Vad är väl en bal på slottet? Dötrist och tråkig och alldeles…alldeles underbar.
När vi blivit mätta gick vi tillbaka och kollade på Love is Blind till klockan två på natten.
Söndagen inleddes med en sen frukost och en sväng på stan för några ärenden på Normal. Hade min loppade randiga tröja, en rock jag ärvt av Anna samt kjol och stövlar från Sezane.
Sedan vinkade vi hejsvej till Helsingborg och begav oss till vår skrivarvecka på Maryhill!
Jag är otroligt skeptisk mot den bojkott av ICA och Coop som pågår den här veckan. Jag förstår att ekonomin under de senaste åren blivit pressad för många människor, men jag tycker att själva problemformuleringen är fel. För det första är det långt ifrån alla ICA-butiker som har stora marginaler och gör en stor vinst. Vi har en liten lanthandel i vår by som tillhör ICA-koncernen. Jag vet att de har haft otroligt tuffa år när det blivit dyrare för dem att köpa in varor, samtidigt som köpkraften minskat hos kunderna och allt fler väljer att storhandla i stan. Det har gjort ett redan pressat läge allt svårare. I vår familj har vi ändå fortsatt att fortsätta storhandla på vår lokala ICA eftersom vi värdesätter den så mycket. Och skulle den läggas ner tror jag inte att någon skulle våga starta upp igen. Dessutom har jag insett att en liten butik med enklare utbud ofta är billigare att handla i. ICA Kvantum i stan har visserligen lägre priser – men där okynnerhandlar jag alltid fler saker. På vår lilla ICA köper jag det som behövs.
Men sedan är jag också väldigt irriterad på den här inställningen att mat inte får kosta någonting. Mat är väl ändå en av de viktigaste saker vi kan köpa för våra pengar? Men enligt statistik från SCB spendera svenska hushåll idag i genomsnitt cirka 13 procent av sina totala utgifter på livsmedel och alkoholfria drycker. Det motsvarar ungefär 55 000 kronor per hushåll och år. Denna andel har minskat avsevärt över tid. År 1952 utgjorde livsmedelskostnader 33 procent av hushållens inkomster, och i början av förra seklet var andelen hela 44 procent. Så nej – vi står inte inför några historiskt höga matkostnader idag, även om matpriserna höjts de senaste åren.
Problemet är inte att maten är för dyr i Sverige. Problemet är att vi har vant oss vid att den är alldeles för billig. Och även om det finns en grupp människor som har så små marginaler att de inte kan äta sig mätta – så upplever jag inte att det är dessa som klagar. Och dessa människor som har det svårt ska förstås bli hjälpta. Men det genom höjda bostadsbidrag, höjd a-kassa, höjd garantipension och mer pengar från försäkringskassan. Deras utsatthet handlar ju om att vi monterat ner våra tryghetssystem och försämrat livsvillkoren för de fattigaste.
Det är inte en mänsklig rättighet att få dricka billigt kaffe eller äta obegränsat med billig frukt från andra sidan jorden
Och om vi ska vara helt ärliga kan nog alla vi som inte tillhör denna mest utsatta grupp erkänna att mycket som ligger i våra kundvagnar inte är absolut nödvändig mat. Tvärtom är en hel del den en typ av livsmedelsskräp som varken ger mättnad eller näring. Och om man väljer rena enkla råvaror så blir matkassarna betydligt billigare i inköp, om än tråkigare. Men jag tycker inte att det är en mänsklig rättighet att få dricka billigt kaffe eller äta obegränsat med billig frukt från andra sidan jorden. Det är trevligt att ha möjligheten. Men det är ingen rättighet.
Klimatforskare och dagligvaruhandel larmar just nu om att dessa höjda matpriser bara är början. Mat kommer att bli allt dyrare i takt med klimatförändringar och ökad förekomst av extremväder. Och i Sverige, som är gynnsamt för mycket odling, har vi idag tyvärr en historiskt låg självförsörjningsgrad. Det enda vi egentligen är självförsörjande på är socker, spannmål och morötter. Och mängden småbruk har sedan sjuttiotalet minskat drastiskt. Det har inte skett av en slump. utan beror i sin tur på en väldigt medveten politisk strategi kring centralisering. Folk ska bo i städerna och arbeta! Men nu börjar vi se att detta kanske var förhastat. Det är kanske inte så klokt att koncentrera livsmedelsproduktionen till några få stora gårdar, och sedan låta enorma arealer bara växa igen? Särskilt inte med tanke på krig och klimatförändringar.
Det är idag otroligt svårt att vara lönsam som småskalig svensk bonde. Det vet jag efter att vi drev det ekologiska jordbruket Marstorps Mat i närmare ett decennium. Den tyska vitkålen på vår lokala ICA var billigare än vår vitkål från åkern utanför affären. Det säger sig självt att det är OMÖJLIGT att mat som fraktats hit med lastbilar från Tyskland kan vara billigare än det som odlas här. Bara frakten borde göra det omöjligt. Men med dagens subventioner och bidrag är det bättre att handla grönsaker från kontinenten än att odla det i vår egen by. Det är oerhört skevt.
Och så vill jag slänga in ytterligae en pinne i den här brasan. Och det handlar om att kunskapsnivån om matlagning och råvaruhantering idag är så låg. Tidigare generationer hade i alla fall en beredskap och en kunskap för att klara av fattigare tider. Men idag står många handfallna. En liten del av befolkningen är nördigt intresserad och har matlagning som specialintresse. Medan en stor del av befolkningen baserar sin kost på stora mängder halvfabrikat, har ett stort matsvinn och verkar sakna grundläggande färdigheter inom hemkunskap. Inte heller det har skett av en slump – utan är konsekvensen av att praktiska ämnen som hemkunskap värderas så lågt i skolan.
Med allt det sagt så tycker jag ändå att det finns någonting osmakligt och ohederligt i att stora koncerner gör enorm vinst på att leverera livsnödvändiga matvaror till människor. Men de som borde få en del av de här pengarna är inte kunderna – utan producenterna. Det är de som verkligen sugs ut av systemet.
Jag vet inte om jag någonsin har bloggat om min eksemhud? Men sedan jag var barn har jag alltså haft perioder med hemska eksem på framförallt händer. Det går i skov och kan blossa upp lite när som helst, men det blir alltid värre på vintern. Och på sommaren om jag är mycket i vatten och håller på och planterar och gräver i jord. Förlåt för en äcklig bild men…
Så här ser mina händer ut när det är som värst. Det bär verkligen emot att visa, men tänker att vi är många som har olika sorters besvärliga eksem på kroppen som vi skäms över. Kanske hjälper det någon att jag visar och normaliserar lite?
Det värsta tycker jag ändå är när jag har handeksem och mina händer ska pyssla i teve. Minns när vi filmade flera Susannes skafferi under en decembermånad och mina eksem blossade upp. Jag som har långa, smala fingrar i vanliga fall får tjocka, svullna och eksemkliande fingrar. Jag brukar sminka över det som går, men det är svårt och säkert inte nyttigt. Men vad ska man göra? Man kan ju inte direkt ha sådana här händer i teve. Folk tror ju att man håller på att förruttna.
I perioder behöver jag diska och duscha med bomullsvantar inuti gummihandskar, för att hålla händerna torra. Skulle aldrig kunna arbeta som trädgårdsmästare, kock eller frisör. Ej heller inom vården. Mina händer mår bäst av att hålla sig undan fukt. Typ jobba med att knappra på en dator.
Nu är jag inne i ett eksem-skov igen. Det ser inte så här hemskt ut ännu men jag vaknade härom natten av klådan och låg och kliade mig en lång stund innan jag kunde somna om. Blir som besatt och kan inte låta bli. Då är det skönt med salvor som verkligen svider, för svidandet lindrar kliandet.
”Jesus såg upp och märkte hur de rika lade sina gåvor i offerkistan. Men han såg också hur en fattig änka lade ner två små kopparmynt. Då sade han: ”Amen säger jag er: Denna fattiga änka gav mer än alla andra. Ty det var av sitt överflöd som alla andra lade något i offerkistan, men hon offrade av sin fattigdom allt vad hon hade att leva på.” (Luk 21:1-4)
Dagens uppmaning: skänk pengar till någon organisation du tycker gör bra saker. Skänk gärna en sådan summa att det verkligen känns som ett offer.
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.Ok
