Jag blir deprimerad av att vara nervös. Det är samma sak varje gång. Det konstiga är att jag fortfarande inte har lärt mig att känna igen symptomen som uppstår inför att jag ska sjunga, hålla föredrag, spela in tv – ptja, allt som är lite utanför min comfort zone. Dagarna innan blir jag nedstämd och tappar lusten inför att göra någonting alls. Inte bara själva den där grejen jag är nervös för utan för allt.  Borde jag byta jobb? Behöver jag semester? Borde jag ta järntabletter? Sådär håller jag på och känner mig smådeppig och olustig. Det konstiga är bara att deppigheten aldrig kommer samma dag som det pirriga ska ske, utan bara dagarna innan. När det ofrånkomligen närmar sig. När det dröjer tills jag kommer att ha det bortgjort.

Just den dagen då det ska ske brukar jag istället bli peppad och fokuserad och taggad till tänderna. Och sedan händer samma sak som alltid händer – jag sjunger min låt, håller min föreläsning, spelar in det där programmet. Och efteråt har jag världens mäktigaste adrenalinrusch och fattar inte alls var den där deppigheten kom ifrån? Jag mår ju som en prins! Jag var född att göra det här. Och sedan passerar några dagar och inför nästa tillfälle är jag lika deppig igen. Att jag aldrig lär mig!

Fredagar alltså! Bästa dagen på veckan. Speciellt om det är nystädat, man bestämmer sig för att sluta tidigt och ids laga gott till middag. Idag har jag riktig fredagsfeeling. Jakob är med kompis och ungar ute i ett naturreservat och kollar på…mossa? Jag vet inte riktigt. Själv är jag hemma och kollar lite på datorn, lyssnar lite på radion, viker tvätt och har det skönt. När han kommer hem lagar vi något gott tillsammans och sedan ska jag inte göra ett jota!

Jag är trött i kväll och har ont i magen. Har legat i sängen sedan jag la lillen och klämt avsnitt på avsnitt av Big Love. Skrutt somnade med en legobit i handen så jag har varit och pillat loss den. Trots magont och trötthet är det så mysigt här hemma. Vi städade idag så det är rent för en gångs skull. Svärfar som bor här på veckorna stökar med fika nere i köket. Jakob gör prana yama och här uppe i sovrummet lyser en ensam lampa i fönstret och jag ligger och tänker på julafton och längtar. Minns alla mina barndomsjular jag varit med mormor och morfar. Nu finns inte morfar längre. Och inte mamma. Men jag har en egen liten familj istället. Vi har fått det så fint. Ordnat det så bra för oss. Det är inte kattskit inte.

Det är många som frågar om mina föreläsningar och i höst har jag rätt mycket inbokat. Nu på lördag föreläser jag om inredningstrender och min nya bok på Boportens Minimässa, klockan 13.00 i Umeå.

Nästa vecka besöker jag Lund & Malmö och hoppas få träffa många av mina bloggläsare som jag vet bor i dessa trakter! Temat är bloggar, business och företagande.  På onsdagen den 5e föreläser jag på Stadsbiblioteket i Malmö 17.30 och den 6e på  Stadsbiblioteket i Lund mellan 17-19. Lund kräver ingen föranmälan men till föreläsningen i Malmö är det bästa att anmäla sig via länken ovan. Varmt välkomna!

Å, ja just det. Bilden ovan är från när jag var och gjorde radio härom veckan. (Gestikulerar kraftigt då jag engageras av något). Och på måndag är jag gäst i P4 Extra med Lotta Bromé. 1 miljon lyssnare – det blir svettigt värre det!

Vi snörar på oss skorna och stövlar iväg för dagen

Till föris bär det av för lämning

Och det går inte med ord att beskriva friden när jag kommer tillbaka och kokar en kopp te och försjunker i bokmanus och jobb. Lugnt och skönt och med vetskapen att lillen blir omhändertagen av fantastiska pedagoder under några timmar.

Ritar lite gör jag också, håller på med ett illustrationsprojekt just nu. Det som sporrar mig är att ständigt testa att jobba med nya saker. Inte fastna bara i en grej. Inte bara skriva. Fota eller göra radio utan också massa annat. Ritat och illustrerat har jag gjort sedan jag var liten och även om en bildlärare förstod sig på mig fattade andra ingenting då jag inte målade ”vackert” i akvarell utan helst ritade tuttfior och fula gubbar.

Jag drömde om mamma i natt. Den här gången var hon sjuk, men berättade att cellgifterna bet på tumören och att hon nog skulle kunna klara av det här. Överleva. Jag var så glad och ringde Jakob och berätta nyheten. -Den här gången dör hon inte. Den här gången funkar medicinen! Sedan vaknade jag. Ja visst ja. Hon är ju redan borta.

Jag drömde så mycket om mamma när hon dött och jag drömmer fortfarande. I början kom hon till mig och tröstade. Strök min kind, sa att hon mådde bättre nu, men att det var dags för henne att gå. Att jag inte skulle vara ledsen för det.  Andra gånger kom hon, helt frisk till mig. Var sitt vanliga jag. Som om hon aldrig hade blivit sjuk.  Men oftast kom hon och berättar att hon var sjuk och snart skulle dö och då skrek jag tills jag vaknade.

Ja visst ja. Hon är redan död. Det värsta har redan hänt. Jag behöver inte gå igenom det igen. En egendomlig, sorglig form av lättnad.

Även om det är höstiga vindar ute så dröjer sommaren kvar lite till. Mina jordgubbsplantor ger fortfarande bär, tomaterna kämpar på bakom sina skyddande fönster och gurkorna växer sig långsamt större i pallkragarna. Medan jag sitter inne och planerar julpynt och pyssel. Nästa vecka får jag besök av en av mina favorittidningar för att fota ett julreportage. Alltid lika surrealistiskt att baka pepparkakor i slutet av augusti och tillverka rara små julgrupper. Förbaskade pressläggningstid!

Många par som får barn separerar under barnets första år. Smaka på det. De första åren. De första åren med barn är allt upp och ned. Allt ställs på ända, saker kompliceras. Man får nya roller. Känner sig kanske uppbunden och fast för livet. Troligtvis är man också helt utmattad. Det är fullt förståeligt att man krisar. Det är till och med rationellt.

Vad som inte är helt rationellt, om man ser på det utifrån, är att sätta igång att separera under denna tid. Gå igenom en uppslitande skillsmässa, börja leta nytt boende, kanske ny partner. Som även den har barn sedan förut. Det är ju – om man tänker på det rent rationellt – det minst rationella man kan göra. Det gör en varken piggare, tryggare eller mer utsövd. Ändå blir det så för en hel del småbarnsföräldrar. Jag lägger inte alls någon värdering i det. För vissa par är det kanske det bästa valet. Det enda som går. Om det vet jag ingenting.

Men ibland, för vissa, kanske det också handlar om att man inte vågar se tiden an?  Kanske för att man är utmattad av hundratals vaknätter? Kanske för att hormonerna rusar i kroppen så att man inte kan tänka klart?  Kanske för att vi uppfostrats till att tro att förändring automatiskt betyder förbättring och att vi kan förändra oss ur allt.

När man precis blivit ihop kanske man har en dålig dag, eller vecka i relationen. När man har varit ihop längre kan man ha dåliga månader. När man levt ihop ett helt liv kanske man kan tänka tillbaks och minnas att de där tre åren, dom var inte så bra. Men sedan vände det igen.  När något känns svårt eller fel i livet är det inte konstigt att man drabbas av panik. Vettskrämd vänder man på varje sten och försöker komma på vad som är fel. Börjar ändra på det och det och det och det…problemet är att under press fattar man ofta ogenomtänkta  beslut – ibland blir det bara ännu värre.

Jag tror på att försöka se tiden an. Våga vänta lite. Sitta still i båten tills vinden mojnat. Plötsligt kanske man anar land.

Hallon, hjortron och jordgubbar i all ära. Men mina favoriter heter blåbär och röda vinbär. Röda vinbär fryser jag in i klasar och tar fram och derkorerar tårtor med året om. Sjukt gott! När jag var gravid var jag så sugen på surt att jag åt äppelkart, citroner och litervis med röda vinbär. Det ni! Tandemaljen var helt sträv och otäck efteråt, men sådant tar varken mammor eller bebisar hänsyn till

Jag har precis kommit hem från en lång arbetshelg och är lite som en våt trasa i kroppen. Men glad för att jag fick så mycket gjort – på så kort tid. Nu längtar jag bara efter att det ska bli morgon så att jag får träffa lillen igen. Har inte sett honom sedan i torsdags.

I veckan väntar två föreläsninga och en fotografering så jag antar att det bara är att hoppa i säng och få min skönhets(?)sömn.

Man blir så trött av att gå från förskolan att man måste stanna och vila sig lite mot vad som nu finns tillgängligt.  Men förskolan har verkligen blivit en hit! Så fort jag nämner ordet i en mening börjas det vinka och skorna plockas fram och ytterdörren ska mödosamt öppnas så att man kan fara iväg på en enda gång. Om så klockan är sju på kvällen. Mycket sorg och klagan blir det när jag förklarar att det inte är dags nu utan först imorgon.

Idag åker jag bort. Till Glommersträsk och farmors hus som ser lite ut som det bor en viss Pippi Långstrump där. Mitt favorithus i hela världen! Jag ska jobba undan litegrann och passa på att säga hej till min farbror. Det blir flott!

Fler bilder från Glommersträsk!

Det är inte bara jag som kommer ut med bok i höst.  Min föreläsningspartner och kompis Annakarin kommer ut med sin debutbok också.

Digitalt Entreprenörskap. Det var när Annakarin intervjuade mig för den här boken som vi lärde känna varandra och bestämde oss för att börja föreläsa ihop. I boken följer hon åtta kvinnliga bloggare, (Trendenser, Fyraårstider, Blomsterverkstad m.fler) som gått från att ha en privat liten blogg till att driva företag kring sina bloggar och jobba som stylister, fotografer, föreläsare och författare. En väldigt skön motbild till allt som tidigare skrivits om bloggare och som tenderar att vara väldigt negativt och förminskande. Boken är sprängfylld med konkreta råd kring att bygga företag på nätet. Köper den gör man här!

En ynklig och lite vissen pion har hängt kvar in i augusti. Det är väl den enda fördelen med en kall sommar – blomningen går inte över så fort! Jag tycker att det är något väldigt sorgligt med de sista sommarblommorna. Jag kan inte hjälpa det. Det påminner om att det dröjer så länge, så länge tills nästa sommar kommer och jag kan sitta ute och äta frukost igen.

I senaste numret av Motdrag ryter jag ifrån (min snälla min till trots)  och visar mina biceps – eller kanske bristen på dem?  Att ta in vinterveden kommer dock att hjälpa mig lite med den biten tror jag!

Minns ni hur det var när man var liten? Jag minns hur tröttsamt det var när vuxna tjatade om att barnen var framtiden.  Vad var det för speciellt med barn egentligen? Barn var otäcka små varelser – det var ju bara att se sig omkring bland killarna på fritids som slogs med pinnar och slet en i luggen. Ruggigt var ordet!  Men jag kunde knappt titta på Lassie av rädsla för att hundkraken skulle dö av äventyren och var det en häst som ramlade omkull i Doktor Quinn – jag då grät jag i kudden. För att inte tala om Dansa med vargar, den filmen stod jag knappt ut att se, så sorglig var den. Sedan dog nästan ett barn i Lilla huset på prärien och jag bara men skit i barnet! Hur mår hästarna? (var det fler än jag som var kär i Dr Quinns pojkvän förresten? Han med indianfjädrarna?)

Fast sedan jag fick barn kan jag inte höra talas om barn som far illa. Jag vill absolut inte se dokumentärer om små pojkar som får cancer, eller för tidigt födda som kämpar för sin överlevnad. Nu låter det istället – men skit i hundarna. Och skit i alla vuxna! HUR HAR BAAAARNEN DET EGENTLIGEN?! Vem tänker på dom?!

 Idag blir det rekordgott till middag. Renstek med rödvinssås och potatis.

Jag har jobbat i ett kör hela dagen och då är den bästa belöningen att sätta sig vid ett dukat bord, äta gott och vila efteråt.

Regnar gör det också, som spön i backen. Så man kan tack och lov vara inne med gott samvete.

När jag är trött stänger jag in mig i sovrummet med barn och hund. Sedan bäddar jag ner mig i sängen och låter de leka bäst de vill, för där är allt barnsäkert och de kan inte rymma någonstans Jag håller bara ett litet öga på dem och ställer då och då upp som ställföreträdande tivoli. En väldigt bra lösning. Ibland blir vi kvar där i ett par, tre timmar.

Sängen som förut var extra hög för att kunna ta del av den vackra utsikten står nu direkt på golvet för att lillen ska kunna leka tryggt.

Har ju glömt att säga att jag numera finns på Instagram också, som Underbaraclaras. Här hamnar bilder på vad jag gör i min vardag. Sådant som kanske inte förtjänar ett helt blogginlägg men ändå är roligt att dokumentera. Som igår när jag hade en heldagsfotografering på stranden.

Eller i fredags då jag spelade in radio och jobbade med mitt och Annas nya projekt

Eller i tordsags när vi var och badade och åt sockervadd

Eller in onsdags när Hanna kom förbi och jag var morgontrött och knappt tog mig upp ur sängen.

Fastän jag tycker att det är lite sorgligt när kvällarna börjar bli mörka tycker jag samtidigt att det är rätt mysigt att tända smålampor och fixa med belysning. I maj plockar jag bort alla små bord- och fönsterlampor i huset – de behövs ändå inte och det blir luftigare utan. Men i mitten av augusti är det ett fasligt sjå att få tillbaks dem i tid. Jag brukar famla i mörker någon vecka innan jag fattar vad som ska göras. Nu är det gjort i alla fall. Nu kan man börja kura skymning på riktigt