Som kvinna i offentligheten blir jag ständigt påmind om att jag inte är normen utan undantaget. Även om ett visst sammanhang kan bestå av 50/50 män och kvinnor så härskar männens kultur ändå. I teve ska man prata långsamt och mörkt och ha dova färger för att bli tagen på allvar om man pratar politik och samhällsfrågor. Det är mest män som genom televisionens historia fått synas i teve och uttala sig. Därför måste alla låta och se ut som män. Trots att alla män inte ens låter som ”män”! Sverker Olofsson till exempel – han pratar ju snabbare än snabbast, ändå betvivlar ingen att han är oerhört kompetent.
Detta blir också väldigt tydligt när jag föreläser. Jag och Annakarin föreläser om digitalt entreprenörskap och de nya karriärvägar som sociala medier skapar. Oftast väljer vi att lyfta kvinnliga exempel. Detta för att det finns så otroligt många bra kvinnliga exempel. Och för att så få andra lyfter dem! Men trots att föreläsningarna riktar sig till både män och kvinnor händer det regelbundet att någon man räcker upp handen och undrar om han kommit på fel föreläsning? ”Jag trodde att det här skulle handla om digitalt entreprenörskap. Inte om kvinnor”. Och vid ett tillfälle räckte en mycket kränkt man upp handen på föreläsningen och sa med röst som darrade av ilska ”Jag är faktiskt inte van att inte vara normen!”. Detta fick kvinnorna i publiken att tystna förundrat över analysen han (nästan) gjorde. Tills en kvinna utbrast ”NÄ, precis! Och det är ju det som är problemet!” Själv har jag suttit på så många entreprenörskapsdagar och företagarträffar och lyssnat på enbart män. Detta har inte hindrat att jag kunnat ta till mig av föreläsningen. Kvinnor tränas nämligen från barnsben i att identifiera sig med normen (dvs män) Men det omvända händer däremot allt för sällan.
Vid ett tillfälle föreläste jag och Annakarin för en koncern som är väldigt mansdominerad. När vi gick upp på scenen sa mannen som presenterade oss ”Ja, nu händer det något nytt. Detta kan bli bra – men det kan också bli precis hur tokigt som helst. Varsågoda!” Ska man skratta eller gråta åt en sådan presentation? Efteråt kom män och kvinnor fram och tackade för en fantastisk föreläsning samtidigt som de påtalade att vi var de första kvinnor detta företag bokat som föreläsare. Någonsin. Inte konstigt att presentatören var nervös och trodde att föreläsningen kunde bli precis hur tokig som helst. Fruntimmer i kjol och klackskor – kan de verkligen säga något av värde?
Ofta när jag föreläser eller medverkar i teve och pratar politik och samhällsfrågor så handlar en stor del av kommentarerna efteråt främst om mitt utseende. Snygg i håret! Tjock du är! Du passade bättre som blond. Du skulle vara svinsnygg i page. Vilka snygga bröst! Detta får mig att undra om de hört vad jag sagt överhuvudtaget? Och hur ofta detta kan tänkas hända manliga tv-personligheter eller föreläsare?
Nej, fast det finns ju inte så mycket att kommentera om män heller säger kanske någon. De klär sig ju så tråkigt och ser så vardagliga ut. Och sedan kommer alltid rådet– klä dig lite diskretare så slipper du så mycket kommentarer. Men även om jag klär mig stramare och i mer dämpade färger så kan jag aldrig bli en man. Jag har ljusare röst. Jag har bröst, långt hår och en rejäl rumpa. Jag passerar inte för en man. Och det är det som är problemet. Normen säger att för att jag som kvinna ska bli tagen på allvar måste likna en man. Men inte för mycket förstås! Manhaftiga kvinnor är fruktansvärt provocerande.
Ibland blir jag helt matt av tanken på hur mycket av min tid och energi som går åt till att förhålla mig till en norm som jag aldrig kan passa in, istället för att bara kunna fokusera på att leverera ett jävligt bra jobb. Snacka om att utföra dubbelarbete!