Month: november 2013

Jag får alltid lite hemlängtan när jag är bortrest. Hur trevligt jag än har det där jag är. Så många av mina intressen och det jag uppskattar mest i livet är så tätt förknippat med mitt hem. Jag längtar hem till mitt kök, till mina vassa knivar och min marmormortel och stora skärbräda. Att stå framför fönstret och hacka och skära och se på utsikten. Duka ett middagsbord med mitt blåblommiga porslin. Jag längtar hem till mina skogar, att gå med hunden på morgonen, prata med grannarna, komma in igen och göra upp en brasa. Jag längtar hem till mitt arbetsrum där jag kan stänga dörren om mig själv och där allting finns för att jag ska kunna vara kreativ. Vare sig jag vill måla, sy eller skriva. Jag längtar hem till min egen soffa där jag kan sjunka ner på kvällen, efter en dags arbete och lägga upp fötterna i Jakobs knä medan vi ser ett avsnitt av någon favoritserie.

Jag älskar att vara på semester men jag älskar min vardag ännu mer. Speciellt när jag varit ifrån den ett tag. I morgon reser jag hem.

Bakom veckans tävling står webbshoppen Desenio som säljer canvastavlor, oljemålningar och posters via nätet. De köper in konsverk från konstnärer runt om i världen och designar även egna motiv. I potten finns ett presentkort värde 2000 kronor. För att delta i tävlingen ska du besvara följande frågor

1) Hur mycket kostar Desenios poster Flamingo?

2) Motivera varför just du ska vinna presentkortet?

*Tävlingen pågår tom 6/12 -2013 kl. 23.59. Vinnaren utses av desenio och deras beslut kan ej överklagas. I potten finns ett presentkort värde ca 2000 kronor. Vinnaren kontaktas via mejl. Ev vinstskatt betalas av vinnaren.

Jag tycker att alldeles för mycket av barnuppfostran går ut på att skapa så trevliga, lättsamma barn som möjligt. Vad ska det vara bra för? Barn är man bara i arton år av sitt liv – det viktigaste med barnuppfostran måste väl vara att skapa så trevliga vuxna som möjligt? Vuxen ska man kanske vara i sjuttio år. Och under de sjuttio åren ska man uppfostra och påverka, direkt eller indirekt, en himla massa andra barn som är blivande vuxna.

Målet med ens barnuppfostran måste ligga långt fram i tiden. Man kan inte tänka ”Men vad ska faster Greta/grannarna/fröken i skolan tro om mitt barn” när det gör si eller så. Istället måste man tänka ”Vad kommer dessa egenskaper hos barnet ge för slags vuxen?” och plötsligt kanske man kan se att det där man tycker är besvärligt hos ett barn – exempelvis ett visst auktoritetstrots mot föräldrar och andra i maktpositioner – kanske är bra. Visserligen lite besvärligt under barndomen, men alldeles nödvändigt under vuxenlivet. Vill man att ens vuxna barn ska ha sådan respekt för auktoriteter att de inte vågar ifrågasätta en chef eller överordnad? Vill man att ens vuxna barn inte ska förmå ifrågasätta orättvisor därför att de lärt sig att lyda blint och inte ställa så mycket besvärliga frågor?

Nä. Fram för lite besvärligare barn, om det kan ge oss vettigare vuxna. Barn är rätt fantastiska. Det är bristen på vettiga vuxna som är problemet.

Hejsan på er! Igår drog världens sandstorm in över Teneriffa så det var omöjligt att vara ute. Idag öser istället regnet ner så jag passar på att vara inne och jobba undan lite. Tråkiga hjärndöda arbetsuppgifter jag inte orkar göra hemma men som är ganska skönt här när inget stressar en. Bland annat har jag sorterat de 28 000 bilder som finns på min dator. Håhåjaja. Jag måste komma på ett bättre lagringssystem än det jag har just nu. Men jag hatar teknik och väntar alltid in i det sista med bättre lösningar på mina tekniska problem. Sopa under mattan är min taktik. Inget att rekommendera dock.

Men det ser ut att sola upp lite här nu så då tänker jag dra på mig min fina röda baddräkt (märket är Seafolly – köpt på Ingrids Underkläder i Umeå som är min favoritbutik för underkläder) och hoppa i plurret!

De allra flesta svenskar anser att män och kvinnor bör dela på arbetet som finns i ett hem. Stryka, tvätta, laga mat och sköta barn om det finns några. Så varför finns det fortfarande de som aldrig skulle kunna tänka sig att ge en docka eller en leksaksspis i julklapp till en pojke? Ska vi inte uppmuntra små pojkar likväl som flickor till dessa rollspelslekar som är en övning inför vuxenlivet? Varför ser inte folk sambandet här? Blondinbella klargjorde till exempel stolt klargjort att hon inte tänkte köpa några dockor till sin son. Ändå förväntar hon sig att hennes man ska dela barnledigheten med henne och ta lika stort ansvar för deras barn. Vuxna män uppmuntras och förväntas idag vara med små barn i allt högre utsträckning. Men små pojkar uppmuntras fortfarande inte att leka omvårdande lekar med dockor. Varför skulle inte Blondinbellas lilla pojke få öva på det som ändå kommer förväntas av honom som vuxen man? Snacka om att ge sin son ett handikapp för resten av livet!

Och varför könar vi våra barns klädsel så mycket – när vi inte könar oss själva ens i närheten? Få vuxna kvinnor jag känner klär sig ständigt i rosa från topp till tå, med söta katter och rosetter på kläderna. Nej, vi kan bära både marinblått, kavaj och långbyxor och utan att någon tvivlar på vilket kön vi tillhör. Precis som att vuxna karlar inte behöver ha t-shirttryck med truckar, superhjältar eller lasersvärd på bröstet för att befästa att de är män. Ändå verkar det viktigt att vi klär små barn just så.

Vissa verkar tycka att det är “extremt” att som förälder uppmuntra sina barn till att leka lekar som är otypiska för deras kön. Jag tycker att det är extremt att låta bli. Ett av de stora uppdrag jag har som förälder är att låta min son utforska fler möjligheter än de få som samhället bestämt för honom. För en pojke handlar det mycket om att öva på att vara omvårdande och omhändertagande. Dessa egenskaper som är världens viktigaste och som flickor får öva på från mycket låg ålder, ger dem ett enormt försprång socialt. Och inte minst den dag de blir föräldrar. Och jag vet inte hur andra tänker, men jag vill i alla fall inte att min son ska ha ett handikapp i sitt framtid föräldraskap bara för att han råkade födas som pojke.

Imorgon sänds det teveprogram jag spelade in i höstas! Reseprogramet Två på resa i SVT. Det lite annorlunda reseprogrammet där en känd profil bjuder med någon de tycker om på en resa till en plats som betyder mycket för dem. I mitt fall Teneriffa som verkligen har en speciell plats i mitt hjärta! När jag blev tillfrågad om att delta kände jag direkt att jag ville ta med mig Susanne på resan. Vi har lärt känna varandra via Go’kväll där vi båda medverkar regelbundet. Susanne är inte bara en helt fantastisk kock som jobbat på franska michelinekrogar och sålt hundratusentals kokböcker – hon är också en av de varmaste och härligaste människor jag mött! Vi hade en fantastisk, äventyrlig vecka tillsammans med filmteamet Andreas och Theresa. Där vi besteg vulkanen Teide, körde serpentinvägarna runt Masca, blev rånade, testade stand up paddeling och en massa annat. Kika gärna här! Klockan 20.00 i SVT 2, nu på onsdagen den 27e.

Denna vulkanö. Teneriffa. Exploaterad och orörd på samma gång. Ointaglig med sina höga berg och kolsvarta lavastränder, samtidigt också välkomnande. Mitt i allt det turistiga, stökiga och skramliga finns en charm om man skrapar lite på ytan.

Vi har det fint här! Mest nöjd är jag över att jag hunnit läsa två böcker. Den tomma stolen av JK Rowling och Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Två böcker jag fullkomligt slukat! Semster för mig är att läsa böcker. När jag gick i högstadiet förde jag läslogg och skrev ner allt jag läste. Ett sommarlov läste jag fyrtio böcker. Jag gjorde knappt annat än att läsa. Jag låg bara i hammocken på baksidan och plöjde bok efter bok, med avbrott för att då och då cykla till biblioteket för att låna fler. Tillslut undrade mamma försynt om jag inte skulle träffa några kompisar en stund istället? Mycket irriterad gick jag tillslut med på det. Och det var ju också roligt! Men inte riktigt lika roligt som böckerna.

Som kvinna i offentligheten blir jag ständigt påmind om att jag inte är normen utan undantaget. Även om ett visst sammanhang kan bestå av 50/50 män och kvinnor så härskar männens kultur ändå. I teve ska man prata långsamt och mörkt och ha dova färger för att bli tagen på allvar om man pratar politik och samhällsfrågor. Det är mest män som genom televisionens historia fått synas i teve och uttala sig. Därför måste alla låta och se ut som män. Trots att alla män inte ens låter som ”män”! Sverker Olofsson till exempel – han pratar ju snabbare än snabbast, ändå betvivlar ingen att han är oerhört kompetent.

Detta blir också väldigt tydligt när jag föreläser. Jag och Annakarin föreläser om digitalt entreprenörskap och de nya karriärvägar som sociala medier skapar. Oftast väljer vi att lyfta kvinnliga exempel. Detta för att det finns så otroligt många bra kvinnliga exempel. Och för att så få andra lyfter dem! Men trots att föreläsningarna riktar sig till både män och kvinnor händer det regelbundet att någon man räcker upp handen och undrar om han kommit på fel föreläsning? ”Jag trodde att det här skulle handla om digitalt entreprenörskap. Inte om kvinnor”. Och vid ett tillfälle räckte en mycket kränkt man upp handen på föreläsningen och sa med röst som darrade av ilska ”Jag är faktiskt inte van att inte vara normen!”. Detta fick kvinnorna i publiken att tystna förundrat över analysen han (nästan) gjorde. Tills en kvinna utbrast ”NÄ, precis! Och det är ju det som är problemet!”  Själv har jag suttit på så många entreprenörskapsdagar och företagarträffar och lyssnat på enbart män. Detta har inte hindrat att jag kunnat ta till mig av föreläsningen. Kvinnor tränas nämligen från barnsben i att identifiera sig med normen (dvs män) Men det omvända händer däremot allt för sällan.

Vid ett tillfälle föreläste jag och Annakarin för en koncern som är väldigt mansdominerad. När vi gick upp på scenen sa mannen som presenterade oss ”Ja, nu händer det något nytt. Detta kan bli bra – men det kan också bli precis hur tokigt som helst. Varsågoda!” Ska man skratta eller gråta åt en sådan presentation? Efteråt kom män och kvinnor fram och tackade för en fantastisk föreläsning samtidigt som de påtalade att vi var de första kvinnor detta företag bokat som föreläsare. Någonsin. Inte konstigt att presentatören var nervös och trodde att föreläsningen kunde bli precis hur tokig som helst. Fruntimmer i kjol och klackskor – kan de verkligen säga något av värde?

Ofta när jag föreläser eller medverkar i teve och pratar politik och samhällsfrågor så handlar en stor del av kommentarerna efteråt främst om mitt utseende. Snygg i håret! Tjock du är! Du passade bättre som blond. Du skulle vara svinsnygg i page. Vilka snygga bröst! Detta får mig att undra om de hört vad jag sagt överhuvudtaget? Och hur ofta detta kan tänkas hända manliga tv-personligheter eller föreläsare?

Nej, fast det finns ju inte så mycket att kommentera om män heller säger kanske någon. De klär sig ju så tråkigt och ser så vardagliga ut. Och sedan kommer alltid rådet– klä dig lite diskretare så slipper du så mycket kommentarer.  Men även om jag klär mig stramare och i mer dämpade färger så kan jag aldrig bli en man. Jag har ljusare röst. Jag har bröst, långt hår och en rejäl rumpa. Jag passerar inte för en man. Och det är det som är problemet. Normen säger att för att jag som kvinna ska bli tagen på allvar måste likna en man. Men inte för mycket förstås! Manhaftiga kvinnor är fruktansvärt provocerande.

Ibland blir jag helt matt av tanken på hur mycket av min tid och energi som går åt till att förhålla mig till en norm som jag aldrig kan passa in, istället för att bara kunna fokusera på att leverera ett jävligt bra jobb. Snacka om att utföra dubbelarbete!

Hejsan på er! Ledsen för kass uppdatering. Vi har världens långsammaste internet så jag har knappt kunnat komma ut på nätet. Men vi är alltså på Teneriffa, där Jakobs mormor har en lägenhet sedan många år tillbaka. Vi är där tillsammans med Jakobs mormor och hennes man och vi kunde inte ha bättre resesällskap. Bertil är så lättsam när hans gammelmormor är med. Jag har mest gjort det till en sport att sova så mycket jag förmår, äta så mycket gelato jag orkar, gå långa promenader, läsa böcker och snicksnacka på balkongen i solnedgången. Det är fint här må ni tro!

Tjipp och hej! Nu flyttar Jakobs lillebror in i vårt hus och passar hunden och vi tar vårt pick och pack och reser utomlands i två veckor. Det ska bli helt ljuvligt! Jag planerar att bada, äta fisk och skaldjur, sova länge på morgonen, jogga, simma långt och läsa minst tre böcker. Och så blogga lite förstås! Men något annat jobb ska jag inte göra. Vi hörs snart igen!

Sådana här kvällar -när vi kommer hem sent och hela familjen fullkomligt kraschar av trötthet – är jag så glad över att jag börjat curla mig själv. Eftersom jag både föreläst och spelat in teve idag, så var jag helt slut när jag kom hem. Men igår gjorde jag pizza som räckte till två middagar. Så idag var det bara att värma på och smälla i sig en riktig god helgmåltid, fast vi inte ens behövde lägga fem minuter på uppgiften. Jag blir så nöjd sådana gånger att jag nästan spricker. Dessutom var det nystädat här hemma. Vi har börjat städa på torsdagskvällarna, och att få fredagen ledig och kaosbefriad är sanslöst skönt. Jag har ju flera gånger skrivit om vilken total slarvmaja jag är i mitt privatliv – och hur frustrerande det är. Men i höst har jag försökt ta tag i det. Jag och Jakob har läst Från frustration till flow – Lean@home. En bok som handlar om hur man kan implementera den japanska produktionsfilosofin Lean i sitt hem.

Vi har läst den och bit för bit omorganiserat vårt hem. Och först ut blev tvätten – denna ständiga källa till konflikter! Nu har hanteringen av den, med inspiration från leanfilosofin, styrts upp till att liksom inte märkas alls. Ja, detta får helt klart bli dagens boktips. En ögonöppnare för mig, som hjälpt mig med att hitta strukturen i mitt liv. Så att jag kan börja curla mig själv istället för att lägga krokben.

Igårkväll tog vi fram sparken för första gången på säsongen. Bertil satt fram och klamrade sig fast. Melker sprang bakom och skuttade. Jag gjorde så hög fart jag bara orkade. Att ta fram sparken tidig vinter är samma frihetskänsla som att ta fram cykeln på våren! Bara att susa iväg, utan motstånd. När jag var lite tog vi ofta sparken till skolan. Undrar om det är några skolbarn som gör det längre?

Det här inlägget är från tiden då Bertil var liten, sen dess har han lärt sig köra spark själv med lillebrorsan som passagerare!

Att ta sparken till förskolan

När året börjar närma sig sitt slut vill jag alltid göra upp räkningen på något vis. Anaysera året som gått och fundera på vad jag vill göra det kommande året. Jag vet precis vad jag vill göra. Jag vill jobba mindre. Göra mer av det jag tycker är roligt och mindre av det som är tråkigt. Måste bara hitta en framkomlig väg för det, så det tål att kluras på. Men jag tror att jag har en lösning i sikte. Och så vill jag ha mer tid för träning, för det höjer min livskvalitet. Jag hade underskattat hur svårt/tråkigt det är att träna när det är kallt och mörkt ute. Så jag ska försöka hinna träna på dagtid i vinter. Exempelvis på lunchen, då jag tänker åka längdskidor. Så att jag får både motion och solljus. När det är kolsvart på kvällen känns det så dystert att gå ut och träna (för det är ju inte tu tal om att gå på något gym här i glesbygden). Slutligen vill jag också ta mig mer tid  för mina intressen som inte nödvändigtvis har med jobbet att göra. Som att sjunga, måla, odla och läsa böcker. Helt onyttiga aktiviteter rent samhällsekonomiskt, men helt avgörande för livspeppen.

Vad vill ni göra annorlunda nästa år?

Tänkte bjuda på ett superenkelt DIY-tips från min bok – “UnderbaraClara – Vintagepimp & Hemmafix” (eller på engelska “Vintage Crafts”)  Nämligen hur man förvandlar en tjusig kökshandduk till ett förkläde. Det enda man behöver är en kökshandduk med fint mönster. Och så ett brett band, ca 70 cm långt. Jag använde ett sidenband som jag helt enkelt sydde fast i ändarna på kökshandduken med raksöm på symaskinen. Och vips fick jag ett förkläde. Lätt som en plätt!

Bilderböcker som utspelar sig på vintern, gärna om natten, det är mina favoritböcker! Både visuellt och innehållsmässigt. För det är någonting så fantasieggande i de mörkblå akvarellhimlarna med vita, utsparade snöflngor på. Det har jag tyckt ända sedan jag var liten och jag mysryser i hela kroppen när jag läser. Nu i november och december läser jag massor av jul- och vinterböcker för Bertil och här är några av våra favoriter.

Catarina Kruusval är en av mina favoritillustratörer. Hon har satt bilder till klassiska barnsånger. Sockerbagaren och Tre pepparkaksgubbar sjung-läser vi flera gånger i veckan.

Tomten av Viktor Rydberg gillar Bertil men framförallt jag själv. Jag kan läsa den hur många varv som helst och illustrationerna av Harald Wiberg är klassiska. Astrid Lindgrens Tomten är Vaken är en nytolkning av Viktor Rydbergs dikt och en fantastiskt fin bilderbok! Började gråta första gången jag läste den för Bertil bara för att den är så stämningsfull och får mig att tänka på min mormor och morfar och på livet på gårdarna förr i tiden. Om den vackra och lite skräckinjagande vintern och hur det måste ha varit att leva på den tiden.

Tomtens och den röda halsduken av Lena Arro är en fin och lite annorlunda julsaga som vi läst många, många varv. Nyutkommen och även den illustrerad av Catarina Kruusval. Eddie och julen av Lisa Bjärbo fick Bertil i present förra året och den har lästs från pärm till pärm, många gånger. Passar barn i trotsåldern på grund av igenkänningfaktorn.

Pettson får julbesök måste jag också tipsa om! Det är en bok jag plockar fram redan i oktober för att bilderna är så mysiga och handlingen så rörande på något vis. Hur stackars Pettson bryter benet men istället för att sitta ensam på jul med katten får hela huset fullt av snälla grannar. Klassiker som även den rör mig till tårar (jo jag är väldigt blödig). Nu har ni fått mina julbokstips – har ni några tips att ge till mig?

Fotograf Emil Nyström

Innan jag glömmer bor det – jag vill bara tipsa om att jag och Annakarin Nyberg håller två föreläsningar i november på temat Bloggar, Business och Digitalt Entreprenörskap! Den 15e klockan 13.50 är vi i Lycksele och den 16e klockan 13.30 i Åsele. Många har undrat om vi inte kommer till Skåne snart och det hoppas vi också ska bli av. I vår har vi en hel rad föreläsningar på gång. Tipsar på bloggen när allt är spikat.

Julklappandet i min familj har vi bantat ner det nästan helt och hållet nu för tiden! Bra både för blodtryck och plånbok. Ändå tycker jag att det är väldigt roligt att ge bort saker om jag råkar hitta något som passar. Och så klart ger jag till Bertil och till min systerdotter.

Jag har redan börjat klura på julklapparna jag vill ge (och faktiskt redan införskaffat några). Och till lillen ska jag göra en pyssellåda med konstnärsmaterial. Lekdeg, vattenfärger, tuschpennor och barnvänlig sax och papper. Och så ett limstift. Vilka barn älskar inte att limma? Och så lite pärlor så att han kan göra sina egna smycken! Jag ska leta rätt på en låda på loppis som passar för ändamålet och sedan slå till på ekovarianter av leran och färgen på ekokul. För barn är det roligt att få en hel låda med lite smått och gott. Och den kan man ju delvis faktiskt fylla med sådant som man har hemma sedan förut, men som kanske inte tillhört barnet. Jag har till exempel speciella saxar som klipper roliga mönster. Men de har jag haft i min ateljé så för Bertil är de helt nya! Vill man att kidsen ska få öppna många paket (de gillar ju det) kan man ju slå in varje sak för sig och sedan även lådan så får de själv fylla den. En pyssellåda får det bli helt klart!

Bra nätbutiker för ekoleksaker till barn är bland annat Ekokul, Rekolek, samt Medveten mini. Annars tycker jag ju att loppis smäller rätt så högt! Där kan man hitta mycket udda och kul att ge till barn.

Föräldrapodcasten Joller är inne på sin andra säsong och för varje avsnitt bjuds nya gäster in. Den här veckan var det min tur att vara värd för ett program. Min inbjudna samtalsgäst var härliga bloggaren Apan satt i granen. Och programmet handlade om den så viktiga föräldrafrågan -Egentid vs. Tid med barnen.  Lyssna kan ni göra här nedan eller ladda hem programmet via itunes.

Världen är helt vit nu. Tyst, ren, och vit. Himlen har dragit sitt duntäcke över jorden och stoppat om allt så noggrant inför en lång, mörk vinter. Det har snöat hela morgonen och jag gick med hunden ut i skogen och stod bland träden. Lät flingor landa och smälta på tungan. Melker skuttade runt och sprätte med tassarna, grävde i snön och fnös med nosen så att pudersnön yrde.  Vinter – som vi har längtat efter dig!

Någon undrade hur det är med Melker nu för tiden? Med honom är det bara fint! För en hund i balans förändras inte särskilt mycket alls. Det mesta är som det brukar vara. Vi går långa promenader varje morgon. Försöker träna lydnad både inomhus och utomhus. Och på dagarna håller han mig sällskap här hemma. Ligger på kökssoffan och snarkar eller på sitt fårskinn i fåtöljen i hallen. Han lever en sådan bekväm och skön tillvaro att jag riskerar att bli både bitter och avundsjuk när jag tänker på det.