Byxor är som ni vet inte min grej – men efter att ha spenderat en vecka med alltid lika oklanderligt klädda Malin blev jag väldigt inspirerad att prova ett par sådana där halvlånga byxor. Har alltid tänkt att jag som är lång kommer så konstig ut i sådana – typ som att de krympt i tvätten. Men på långa Malin såg det så fint ut att jag blev omvänd.

När jag var i Stockholm i torsdags hade jag tjugo minuter över mellan två möten och hastade in på COS för att kolla efter en vårkappa. I farten högg jag vad jag trodde var en söt halvlång klänning men som visade sig vara en byxdress när jag väl kom till provrummet. Och till min stora förvåning och glädje satt den helt perfekt!

Slog till utan mycket betänketid och idag bar jag den för första gången. Så himla skön, klassisk och smickrande för figuren. Nu har jag hittat ett nytt favoritplagg.

Så skönt med helg och att vakna till vårvärme och sol.

Finncrisp med brie och jordgubbsmarmelad från Bonne Maman smakar fantastiskt. Serveras med fördel med en stor balja te och några citrusfrukter.

Medan vi åt frukost byggde Bertil och Folke en djungelkoja.

Här råder regeln att man får leka och riva ut hur mycket man vill så länge mamman och pappan får äta frukost ostört.

Nu ska vi in till stan. Bertil har danslektion, jag ska  köpa vårskor till barnen, prova ut glasögon till Bertil och ta en fika. Valborg brukar vara en favorithögtid men i år tror jag faktiskt att jag hoppar över att bli en rökt böckling till förmån för att sitta inne och ha det skönt.

Ha en fin kväll allihopa!

Det är lite lurigare att få barnen att somna dessa ljusa kvällar. De lägger sig oftast vid sju – men vid sju lyser ju solen fortfarande in i sovrummet. Mörkläggningsgardiner är ett måste i vartenda rum. Ett rejält kuddkrig kör slut på den sista energin och sedan långsam, sövande saga.

– Jag vill läsa den här boken ikväll mamma

– Jaha, du vill läsa barnens bibel?

– BARNENS BIBEL?!! Vad menar du? Den här boken heter ju GUD!!!!

Fick jag höra häromkvällen. GUD är för övrigt en av favoritböckerna. Riktigt rafflande. Speciellt det där med arken och Jesus som spikas upp på korset.

Nu var det precis en vecka sedan jag opererade ögonen med FS-LASIK.  Kanske är det för tidigt att ge en riktig recension av operation men hittills kan jag säga att jag är vansinnigt nöjd! Just under operationsdagen fattade jag inte hur jag skulle kunna se igen  – men på efterkollen 24h efter operationen hade jag perfekt syn. Inga synfel alls existerade även om ögonen kändes lite immiga och svullna. Men det var helt oproblematiskt att jobba på som vanligt, köra bil och använda datorn.

Nu en vecka senare känns synen allt skarpare och det enda jag behöver göra är att droppa med återfuktande ögondroppar några gånger om dagen. En viss torrhet kan bestå en tid efter operationen men att slippa slaska med linser och ha perfekt syn när jag vakna upp mitt i natten är en sådan otrolig befrielse att jag inte störs av ögondropparna ett dugg.

Fast när jag körde hem i mörkret igår natt var det ganska svårt med alla lysen och lampor. Det blir en slags halo kring ljuspunkter som gör dem svårare att se i mörker. Även denna bieffekt ska gå över inom några veckor/månader. Tur att det nästan alltid är ljust denna årstid så jag slipper störas allt för mycket av detta fenomen.

Min operation kostade ungefär 35 000 kronor. Har man ett aktiebolag kan man låta företaget betala hela operationen – och jobbar man in ett privat företag kan man om arbetsgivaren går med på det göra ett bruttolöneavdrag så att man sparar upp till 57% av operationskostnaden. Eftersom jag fortfarande är så pass ung och det förmodligen kommer dröja minst tio år men kanske 20 innan jag får läsglasögon så är det faktiskt en besparing att göra denna operation. Att slippa köpa glasögon och linser sparar pengar – men för mig ger det också en ökad livskvalitet. Jag valde Memira (är inte sponsrad, kan vara bra att förtydliga) för denna operation men det finns såklart många andra kompetenta företag som utför dessa ingrepp.

Kom hem inatt efter två dagar i Vasa. Så himla fin stad och dialekten (HALLÅ DIALEKTEN). Jag och Annakarin hade en fullsatt föreläsning för omkring 300 i publiken. Vi var inbjudna av Vasabladet för att prata Digitalt Entreprenörskap och träffade så många trevliga bloggläsare och andra fina instagramare och bloggare från Österbotten (de har ju en hel drös). Vasabladet gjorde en intervju om vår föreläsning som går att läsa här och bloggaren Saralene recenserade den med många fina ord.

Det räcker med någon dag borta från barnen för att jag ska golvas av hur söta de är och vilja pussa sönder deras feta små kinder och tjocka lår när jag ser dem igen. Imorse när jag kom ner i köket satt Folke i Jacobs knä och läste tidningen och gosade med den ekologiska gosedjursapan Kolwe från Yawama of Sweden. Söt som sockervadd.

Jag tycker att jag blir sämre för varje dag. Sämre fotograf, sämre skribent, sämre idéer, sämre på färg och form, sämre på att driva företag. Ju mer jag lär mig desto tydligare blir det vad jag inte behärskar. Det är en väldigt nedslående känsla. Man tycker ju att självförtroendet borde öka ju mer kunskap man får men det är tvärtom för mig.

Det är ju så fantastiskt härligt att börja med något nytt! Jag blir lycklig av att upptäcka att jag har fallenhet för något – och i början går utvecklingen snabbt. Jag får hybris och tror jag är snudd på ett geni. Finns ingen i världen som lär sig så snabbt som jag gör och som är så bra på så mycket! Men ju bättre jag blir desto mer ser jag vad jag har kvar att lära mig. Och hur långt före mig de riktiga proffsen ligger. Och denna insikt får mig att känna mig sämre än innan jag kunde något alls.

Kanske hör det ihop med mitt mående och utmattningen denna vinter  – men jag ifrågasätter verkligen mig själv på varenda punkt.  Och tycker att allt jag gör är otillräckligt. Funderar vad jag ska sadla om till eftersom jag tydligen tappat greppet om det mesta rörande mitt jobb.

Men så läste jag ett blogginlägg av Emily Dahl om precis det här fenomenet  ”The Dunning-Kruger effect”. Det finns alltså ett namn för eländet. Det är en helt naturlig utvecklingskurva som de flesta går igenom – men kanske särskilt i skapande yrken. Man börjar som nolla och får världens självförtroendeboost av det man lär sig. Med tiden får man allt större kunskap men också självinsikt. Man inser hur duktiga alla andra är – och hur mycket man har att lära.

Tricket är att kämpa vidare och rida ut stormen. Tillslut blir man duktig på riktigt och har självinsikt nog att inse det. Om man inte ger upp halvvägs av självföraktet det vill säga. För nu när jag har fått ett namn på det så inser jag att jag har gått igenom den här kurvan på en massa andra områden i livet. Jag kan slutet på historien. Mitt råd är att hålla ut!  Man fortsätter att utvecklas och självbilden kommer lugna ner sig. Från hybris, till självförakt till att inse att man inte är så jäkla pjåkig trots allt.

April i Västerbotten. Allt är så fult ute. Här har ingenting börjat grönska ännu och gräset är brunt och torrt. Men snart säger det pang och grönskan tar över världen. Själv längtar jag efter färska, egenodlade grönsaker. Sommardagar i gårdsbutiken.

Packa grönt åt kunderna och åt oss själva.

Tack och lov är det snart dags att sätta igång med växthusodlingen så att livet blir lite grönare. I vår källare står små plantor och strävar mot ljuset.

Albin och Jacob driver ju jordbruket Marstorps Mat tillsammans och de har varsin blogg. Albin skriver nördigt om jordbruket och Jacob mestadels nördigt om yogan. Två av mina favoritbloggar är de likafullt!

Ikväll hade vi ett litet enkelt firande av min födelsedag. Med närmsta familjen.

Överpeppade ungar stod och väntade på gästerna

Jacob hade fixat middagen. Ett långkok (med betoning på lång, tror den stod i ugnen i 18 timmar) på vårt eget griskött. Det blev sjukt gott!

Vi serverade köttet i pitabröd med massa grönsaker, röror och fyllningar.

Till efterrätt hade min pappa bakat en tårta

Och jag öppnade massor av paket. Känner mig så firad!

Såklart togs inte en enda bild utav mig. Glömmer alltid bort det – för det är ju jämt jag som har kameran i handen. Men lika bra var väl det för håret var på ända och ansiktet trött och osminkat. Får inte sminka ögonen förrän en vecka har passerat efter ögonoperationen. Märkligt hur mycket man kan sakna sin mascara. Trodde inte jag var så fäst vid mitt smink men uppenbarligen är jag ju det.

Ett ljust, fräscht och vitt hem. Klanderfritt. Ett tecken på god smak. Eller kanske bara dålig fantasi? Jag har i alla fall alltid tyckt att det låter bakvänt när folk hävdar att de älskar naturliga färger och sedan bara inreder med vitt, beige och grått.

En vanlig missuppfattning om inredning är att det är enklast att inreda med en vit bas. Speciellt ges det rådet till oerfarna inredaren. Jag skulle vilja säga att det är precis tvärtom. En vit bas är oerhört krävande. Det är inte enkelt att få ett helt vitt hem att kännas hemtrevigt. Utan vackra möbler, sköna textilier och ambitiös ljussättning blir resultatet ofta sterilt och platt. Mönstrade tapeter däremot – de ger känslan av att ett rum är inbott. Med en riktigt fin tapet kan man ha nästan hur skruttiga möbler som helst. Tapeten gör jobbet. Och den som är för feg för att tapetsera ett helt rum kanske kan satsa på en eller två väggar. Eller varför inte sätta tapeten i taket?

Själv älskar jag att missmatcha färger och mönster. På något sätt känns det lugnande för ögat. Jag älskar rutigt ihop med prickigt och randigt tillsammans med blommigt. Det gifter sig så bra. Förut skämdes jag när mer stilrena typer klev in i mitt hem. Jag blygdes över min färgglada mönstermix. I minimalistens sällskap blev jag som den flamsiga, överpyntade och överförfriskade kvinnan på en stel fest. Smaklös och på tok för mycket! Så hopplöst långt ifrån den lågmälda skandinaviska stil som är signumet för god smak.

Det var en sorglig känsla. Och är det någon känsla som inredning inte ska inge så är det sorg! Inredning ska vara livsbejakande. Så jag bestämde mig för att förekomma allt näsrynkande och stolt deklarera att jag älskar att inreda med naturliga färgskalor. Brandbilsrött som pelargoner, chockrosa som rallarrosor och illande grönt som löven om våren. Och när det gäller pynt är lagom för lite och för mycket aldrig nog.

Det finaste hem jag vet är min farmors. Så långt ifrån vad som betraktas som god smak som man kan komma – men hundra gånger härligare än det mesta jag har sett.

Åh försöker komma ihåg att tipsa om alla öppna föreläsningar vi har. Förutom att jag och Annakarin föreläser med vår sprillans nyframtagna föreläsning i Stockholm på Better Bloggers Conferens i maj föreläser vi om Digitalt Entreprenörskap i Vasa den 26 april. Rakt över kvarken bara. Så ovanligt lyxigt och bekvämt att bara ta färjan till föreläsningen. Jag som älskar att åka båt! Kan också berätta att vi kommer att föreläsa på Noliamässan i Piteå i sommar men jag återkommer med klockslag och datum när jag vet mer exakt.

I födelsedagspresent av min vän Elina fick jag boken Det händer när du vilar av Tomas Sjödin. Jag har länge velat läsa den men aldrig kommit till skott. Men nu har jag plöjt halva och jag blir så glad av läsningen  – för Tomas lyfter många av de tankar jag själv har kring vila. I mitt eget liv har jag alltid framhållit vikten av vila och är för det mesta väldigt bra på att ligga en stund på sofflocket eller sitta och tomglo med en kaffekopp. Men Tomas Sjödins tes är inte bara att det är bra att vila, utan att vi faktiskt går miste om massa saker när vi inte vilar. Det finns sånt som vi bara kan komma åt genom vila.

Det har jag fått svart på vitt denna tunga vinter när många veckor ägnats åt vila. Mitt i känslan av att livet är satt på paus har ändå tankar och idéer fötts. Och när jag äntligen fick tid att lyssna hörde jag viktiga saker. Fattade nya beslut. Men hade jag bara kört på i mitt vanliga tempo hade jag missat alltihop. Den här ”ineffektiva” perioden är i backspegeln förmodligen den bästa investeringen jag gjort.

Jag är mer övertygad än någonsin om vilans vikt – och de processer som sker i oss när vi stannar upp.  Människor som alltid springer hamnar förr eller senare vilse. Jag tänker på gympans orientering. När jag tappade bort mig och blev stressad och bara sprang ännu mer fel istället för att stanna upp och försöka orientera mig.

Att vila är att hämta andan, slå sig ner en stund och läsa kartan i lugn och ro. Det ska jag göra oftare.

Det var så fint att bli ordentligt firad igår. Förlaget skickade en maffig bukett och av mina vänner fick jag bubbel, fint porslin, blommor och böcker.

Alltså kärleksmums och Mon Amie. Perfect match!

Håhå jaja! Idag fyller jag år. Trettio år. Känns fint men märkligt högtidligt att lämna 20-nånting-åldern.

Jag hoppade i ett loppisfyndat åttiotalsfodral och drog in till stan för diverse möten. Signerade papper och gjorde färdigt mitt bokslut och gladde mig åt fina siffror trots ett upp och nervänt 2015 med nedsatt arbetsförmåga.

Jag gick också på återbesök för att kolla hur gårdagens ögonoperation hade gått och mäktigt nog hade jag perfekt syn (lite oskarpt pgav ögats svullnad) men synfelet är helt borta. Gårdagens operation var alltså lyckad – men jag måste erkänna att själva ingreppet var otäckt. Och de fem efterföljande timmarna var tämligen vidriga. Men plötsligt under loppet av trettio minuter blev synen bra, smärtan försvann och plötsligt kunde jag se. Kan inte beskriva lättnaden. Är SÅ glad för att jag valde att operera mig. Jag gick till Memira i Umeå och tycker att de var väldigt proffsiga och bra.

Som jag nämnde igår på min instagram Underbaraclaras är jag lite pirrig. För idag stundar laseroperation för ögonen. Perfekt syn har jag drömt om sedan mellanstadiet när jag blev glasögonorm. Första åren bar jag dock mina coola brillor med stolthet (minns att det var en fräsig båge som jag inte behövde skämmas över – tyckte tvärtom att jag var the shit!)

Men i högstadiet slutade jag med glasögon (på grund av töntigt) och istället fick min kompis Åsa sitta och läsa vad som stod på tavlan så att jag kunde skriva av rätt (DET kan man ju verkligen kalla töntigt). I åttan fick jag äntligen skaffa linser och det var heurekamoment. Magi att kunna få ögonkontakt igen, skriva av tavlan och känna igen folk på stan.

Kontaktlinserna har jag haft nästan varenda dag sedan dess. Bara cirka tjugo dagar under dessa femton år har spenderats med glasögon på näsan. Sista åtta åren har jag inte ens ägt ett par. Riktigt besvärligt när jag haft ögoninfektioner, förkylningar och pollenallergi. För att inte tala om att pallra mig iväg till linskontroll för att förnya mitt recept (det har jag max gjort vart tredje år så jag har fått fuska med intygen när linserna ska beställas). Men idag ska jag alltså bli fri eländet och operera ögonen.

Ni kan väl hålla tummarna för mig? Att allt går som det ska. Jag kanske får en identitetskris nu när jag plötsligt kan hitta till toaletten och nattpinka utan att slå ihjäl mig?!

Fastnade häromkvällen i gamla facebookalbum och kikade igenom mina profilbilder genom åren. Gick med i FB för åtta år sedan och min första profilbild föreställde ingalunda mitt ansikte utan min midja. Tycker om den här bilden på något vis. Lite lekfull sådär som min blogg var vid den tiden. Mycket hud, roliga poser, självförtroende och utstrålning. Här kommer ett axplock av mina gamla profilbilder. Nostalgi så det förslår. En studie i frisyr.

Efter midjan följde min blonda period. Älskar den här hårfärgen men hatar att bleka utväxt var åttonde vecka och ständigt använda blondschampo.

Hade ju en korthårig brun period också. Så chic frisyr på något vis men nu trivs jag inte längre i sådär korta frisyrer tror jag

Sedan följde min röda period och herre min skapare vilket jobb det var att underhålla den röda färgen. Dessutom fick jag vräka på med smink för att neutraliser min rosa hudton som INTE gillar rött.

Ja ni ser ju. Älskar hårfärgen ihop med ögonen men blev alldeles för rosa i hudtonen tyvärr

En gång var jag spexig i page och Jakobs kavaj.

Påfallande många profilbilder är illustrerade av min genivän Anna Ileby!

Snart blev jag gravid med Bertil och kände mig läcker i spets. Och det är ju bara att konstatera att jag är klart snyggast som gravid – vilket är tråkigt eftersom det alltså handlar om arton ynka månader av mitt liv att se bra ut. Arton månader när jag dessutom mår piss.

Här var Bertil bebis och jag var 60-talsinspirerad i lugg igen och lårkort klänning. Gillade verkligen den här klänningen men bar mycket sällan pgav visade stjärten så fort jag böjde mig fram.

Jag och bebis-Bertil kom därnäst

Sedan den här bilden från mitt omslagsfotografering för tidningen Mama. Försökte spela cool när de frågade om jag ville vara på omslaget men cool var det sista jag var. Snarare så peppad att jag fick andnöd. Älskar håret som Jessica Wahlgren gjorde på mig.

Sedan fick den lille matrosen vara med på en profilbild igen.

Därefter fick ett porträtt signerat Anna agera presentationsbild

Sedan växte håret ut och jag sportade korpsvart

Och sotade ögon

Och sedan kastanjebrunt

Snart blev jag gravid igen (med Folke) och blev genast hundra gånger snyggare.

Höggravid med Folke. I rest my case.

För att sedan vara relativt nyförlöst och hårdsminkad för omslagsfotografering till Family Living.

Och här är jag i höstas. Tycker så väldigt mycket om den här bilden av Linda Alfvegren. Från plåtningen till tidningen Kupé.

Habegär och skönhetssug!

Jag blir alltid så glad när jag surfar runt på Pinterest och hittar bilder som folk pinnat från min blogg. Bara känslan att någon läser och blir inspirerad och vill spara bilden till sitt arkiv – det får det att pirra lite i magen på mig. Att inspirera är det jag lever för. Här är några av min bilder som pinnats lite extra mycket. Som den här på Melker i vårt trapphus.

Eller Folkes spjälsäng med egentillverkad sänghimmel

Eller den här gamla godingen från vårt gästrum

Vårt trapphus innan vi slipade av och linoljesåpade golven. Väggen till höger om trappen ska vi för övrigt plocka ner så småningom så att ljuset från trappfönstret kommer in i hallen.

Köket i dess nuvarande form med tapeten Josefina från Boråstapeter.

Vårt vardagsrum när det var sprillans nyrenoverat för två år sedan.

Somrigt kök med karamelliga trasmattor

Favorittapeten från Boråstapeter (Karlslund)

Jag med nyfödd Bertil i vagnen. Sicken chic mamma jag var ändå!

Vardagsrummet goes orangeri

Kvällssol i matsalen

Bertils nyrenoverade barnkammare

Och så jag på morfars gamla moped. Fullt med rallarrosor i bakgrunden. Det här är nog min favoritbild alla kategorier eftersom den är tagen hemma hos mormor och morfar där halva mitt hjärta bor.

En bieffekt av att vara utmattad är att inte orka träna. Jag har på riktigt knappt rört på mig sedan i slutet av oktober.  Sällan gått promenader längre än 20 minuter och absolut ingen konditionsträning. I höstas sprang jag milen med enkelhet och var aktiv och rörlig – men nu är jag seg, trött och har värk i kroppen. Att åka skidor har det inte varit tal om i vinter. Det är himla dumt – för motion hjälper bra mot nedstämdhet. Men ska man motionera måste man ju ha någon slags ork att ta sig ut och sätta igång och den orken har definitivt inte funnits där.

Men i takt med att orken nu återvänder och dagarna blir ljusare börjar träningslängtan gro i mig. Jag är sugen på att köpa nya springskor och några fina träningskläder och ge mig ut i spåret. Hoppas känslan ska hålla i sig så att jag kommer mig iväg!

Vad gäller träningskläder gillar jag verkligen Rivia sports (som drivs av en grymt duktig tjej från Umeå). Fina, färgsprakande mönster och bra byxmodeller! Jag älskar också mina praktiska löpartights med fleecefoder från Craft som håller värmen på låren (får ofta köldeksem när det är kallt) samt H&Ms olika sportbehåar. Tipsa gärna här om ni har några riktigt bra träningskläder att rekommendera.

Åh jag är så glad att kunna berätta att jag är Expressens nya lördagskrönikör! (Här kan ni läsa mer) Kan knappt tänka mig ett roligare uppdrag. Jag har ända sedan jag började blogga för tio år sedan haft en rad mål uppsatta för mig själv. Ett var att bli utgiven författare (min åttonde bok går till tryck nästa vecka) ett annat var att göra mitt eget sommarprogram i P1 (det gjorde jag 2011) och ytterligare ett mål var att bli kvällstidningskrönikör. Och nu har det blivit verklighet. Det känns så fantastiskt roligt att få göra detta – framförallt efter den tunga vinter jag gått igenom när jag brottats med känslor av misslyckande och hopplöshet – och funderat på hur jag någonsin ska kunna hitta inspirationen igen.

Att driva den här bloggen har verkligen varit den bästa skola man kan tänka sig. Hade jag inte börjat blogga för precis tio år sedan hade jag aldrig fått samma övning på att skriva och fota – och blivit så pass erfaren att jag nu ger ut böcker och skriver för de stora tidningarna. Tack för att ni fortsätter hänga här och gör bloggandet så meningsfullt!

Usch vad jag gruvade mig  innan jag skrev förra inlägget, hade förberett mig på åtminstone en handfull vassa kommentarer – men istället möttes jag bara av massa kärlek. Så glad för att jag skrev om detta. Tack allihop! Ni är ju bäst.

Igår var jag i stan och hade möten och brände av en massa jobb och då får jag alltid sota dagen efter med trötthet – så idag har jag tagit det lite lugnare. På morgonen hade jag en journalist här för ett reportage som kommer handla om att min blogg fyller tio år i år (och det kommer ni märka av i höst – då roliga saker kommer att ske). Nu sitter jag och filar på några texter som ska lämnas och sedan är det dags att städa arbetsrummet som är i skriande behov av lite kärlek.

(klänning Camilla Thulin för Ellos)

Jag har fått några missnöjda kommentarer under vintern om att jag uppdaterar för dåligt eller för sällan. Det finns en anledning till det även om jag inte velat blogga om den: Jag har kämpat med en utmattningsdepression.

I backspegeln kan jag se att den smög sig på redan den här tiden förra året – men först i november blev jag riktigt dålig. De handlade kort sagt om för hög belastning. På alla fronter i livet.

Psykologen konstaterade att jag mötte alla kriterier för en utmattningsdepression och att jag borde sjukskrivas på heltid med de symptom jag uppvisade. Men jag varken kan eller vill vara sjukskriven på heltid.  Istället har jag avbokat allt som bara går för att ge mig själv andrum. Bloggen, instagram och några få andra uppdrag har jag dock skött så gott jag har kunnat. Jag vet att jag är väldigt priviligerad som kunnat lösa det så här bra för mig. Även om jag många dagar mest legat i sängen och tyckt synd om mig själv .

Jag har inte haft någon lust att skriva om det här på bloggen. Ibland måste man skydda sig själv och jag orkar inte med folks ”goda” råd eller att alla ska komma med synpunkter på mina livsval.  Jag har haft nog med mina egna tankar och känslor av misslyckande över att det behövde bli så här. Jag har också brottats med känslor av att vara falsk. Att jag berättar om framgångar och glädjeämnen på bloggen – men inte om baksidorna och det som är jobbigt. För livet är ju dubbelt.

Mitt jobb är faktiskt både ett hinder och en tillgång. Samtidigt som belastningen kan bli för stor – är det också jobbet som hjälpt mig igenom allt det här. Jag vill bli frisk för jag har så mycket roligt att göra! Att tänka framåt och planera allt jag vill uträtta och uppleva har hjälpt mig att hitta glädjen igen. Att till exempel klara av den här UNICEF-resan var en seger. För jag var väldigt nervös när jag tackade ja. Nervös för att ansträngningen skulle bli för stor och för att jag inte skulle orka genomföra den.

Inte förrän nu, fem månader efter kraschen då jag mår betydligt bättre och börjar återhämta mig orkar jag berätta. För jag vet att det är fler som delar denna resa.