Att ha en blogg har höjt min uppskattning av livet flera hundra procent. Att dokumentera de bra dagarna, det finaste och härligaste. Det tränar mig i att rikta ögonen mot det vackra. Att lägga märket till det och uppvärdera det. Nej, det är inte kattskit att solen skiner in genom fönstret, att en vän kommer förbi och äter bullar, eller att följa med barnen och mata fåren. Det är värt att föreviga.

Jag läste en undersökning om att de som fotar maten innan de äter den njuter mer av maten. Tycker att det låter helt rimligt. Och det gäller allting. Jag njuter mer av sjödoppet när jag fångat vattenblänket. Jag njuter mer av stunden på kökssoffan när jag fångat den i eftermiddagssolen. Jag njuter mer av lussekatten som jag dokumenterat under tiden jag bakat den.

Att dessutom kunna gå tillbaka i efterhand och läsa och se allt vi har gjort – det är så värdefullt. Det skapar ytterligare en nivå av glädje och tacksamhet. “Hur ska det bli för dina barn som får hela sin barndom dokumenterad” har jag hört folk oja sig ibland. Som att det var ett problem. Själv tänker jag på vilken rikedom det är för dem att som vuxna kunna gå tillbaka och läsa om allt vi upplevt ihop.

I kategorin Vardagsbestyr samlar jag alla inlägg som dokumenterar vardagarna. Både de märkvärdiga och de vanliga. Jag läser och minns valborgsförmiddagen, matlaget med kvällsbad i sjön, en perfekt majlördag, årets första bad, skolavslutningen, dagarna hos mormor, fiskeveckan, den första riktiga vinterdagen. Och jag vet inte om det är för att jag är gravid och hormonell – men när jag tittar tillbaka på året som har gått sitter jag och gråter. Så många fina stunder, dagar, veckor. Hur kan jag ha blivit så rikt välsignad? Hur kan någon unnas allt det här?  Det är faktiskt nästan orimligt.