Det är dagarna som går som är livet

Att ha en blogg har höjt min uppskattning av livet flera hundra procent. Att dokumentera de bra dagarna, det finaste och härligaste. Det tränar mig i att rikta ögonen mot det vackra. Att lägga märket till det och uppvärdera det. Nej, det är inte kattskit att solen skiner in genom fönstret, att en vän kommer förbi och äter bullar, eller att följa med barnen och mata fåren. Det är värt att föreviga.

Jag läste en undersökning om att de som fotar maten innan de äter den njuter mer av maten. Tycker att det låter helt rimligt. Och det gäller allting. Jag njuter mer av sjödoppet när jag fångat vattenblänket. Jag njuter mer av stunden på kökssoffan när jag fångat den i eftermiddagssolen. Jag njuter mer av lussekatten som jag dokumenterat under tiden jag bakat den.

Att dessutom kunna gå tillbaka i efterhand och läsa och se allt vi har gjort – det är så värdefullt. Det skapar ytterligare en nivå av glädje och tacksamhet. “Hur ska det bli för dina barn som får hela sin barndom dokumenterad” har jag hört folk oja sig ibland. Som att det var ett problem. Själv tänker jag på vilken rikedom det är för dem att som vuxna kunna gå tillbaka och läsa om allt vi upplevt ihop.

I kategorin Vardagsbestyr samlar jag alla inlägg som dokumenterar vardagarna. Både de märkvärdiga och de vanliga. Jag läser och minns valborgsförmiddagen, matlaget med kvällsbad i sjön, en perfekt majlördag, årets första bad, skolavslutningendagarna hos mormorfiskeveckanden första riktiga vinterdagen. Och jag vet inte om det är för att jag är gravid och hormonell – men när jag tittar tillbaka på året som har gått sitter jag och gråter. Så många fina stunder, dagar, veckor. Hur kan jag ha blivit så rikt välsignad? Hur kan någon unnas allt det här?  Det är faktiskt nästan orimligt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

27 kommentarer på “Det är dagarna som går som är livet”

  1. Jag får också ibland kommentarer som går ut på att det skulle kunna vara negativt för barnen att förekomma i min blogg, men de flesta som har nån åsikt om det tror att det kommer att vara positivt för barnen att kunna se tillbaka på allt i bloggen. Det tror jag också!

  2. Så viktigt att påminnas om allt gott i livet. Förnöjsamheten är en gåva och tacksamheten ett val.

  3. Vilken bra poäng du har! Jag har haft lite dåligt samvete tills nu för allt mobilfotande eftersom jag tänkt att det gör mig mindre närvarande och försämrar min förmåga av att njuta av stunden. Men minnena är ju en viktig del av livet och foton gör att man njuter av samma sak flera gånger och sparar allt det vackra.

  4. Forskning visar att vi mår bättre om vi förmår att, precis som barnen, känna förundran och fascination och se det som är meningsfullt i vardagen. Dina bilder inspirerar verkligen till att upptäcka hur rikt ett “vanligt” liv faktiskt är.

  5. Så himla fint att hälften av dina favoritstunder i år var tillsammans med oss i matlaget. Dessmma gäller ju mig ❤️

  6. Jag håller med dig. Så fina bilder. Vad har du för kamera och vad gör du av alla dina fina bilder? Framkallar du i album?

  7. Tack Clara! Så fint skrivet och verkligen tänkvärt. Jag är själv jätte dålig på att ta bilder, men efter att läst det här har jag bestämt mig för att ta minst en bild om dagen under 2019. Kram till dig.
    Anna

  8. Ja – en blogg är det ultimata minnes- och fotoalbumet! Jag, som har en liten, liten blogg tycker att det är en av anledningarna till att fortsätta. Visst finns det en del tillfällen, många människor inte minst, som aldrig syns på bloggen, men oj så mycket minnen den ger mig.

  9. Kanske menar de människorna mer på om man dokumenterar och utlämnar hela barnens barndom? Vet inte, men kanske. Tycker du, och ganska många, har en bra balans av att släppa in oss i ditt och dina barns liv så att vi kan följa er. Vi känner till att Bertil verkar vara väldigt omtänksam och självständig och att Folke verkar vara väldigt livlig och starkviljad. Men vi vet inte det innersta, även om du då och då ger oss några av deras tankar och funderingar. Jag uppskattar det massor.

    Själv har jag ingen blogg men jag kan stanna upp och ta en mental bild. Ofta en verklig bild också. Men så minns jag också via bilder då jag har bildminne. Med hjälp av en bild kan jag känna dofter, höra musik och ljud och känna hur bi surrade förbi eller hur en vind tog tag i duken. Människor har ju i alla tider velat ta (och avteckna!) bilder – men det var ju fasligt dyrt. Tänk vilken tur vi har att vi kan ta så många bilder idag! Den enda nackdelen jag kan komma på är väl om man alltid tar flera bilder för att hitta den perfekta och raderar de där bilderna som kanske visar något vi missat i ögonblicket. Eller om man ser en bild som förbrukad på en gång, eftersom vi kan ta så många? Men då är det ju fantastiskt att som du ha en blogg att återvända till. Det kan jag nog vara lite avundfrisk för.

  10. Att läsa din blogg, om ditt liv, ger mig också inspiration och uppskattning för mitt eget liv. Du tar så vackra bilder och det får mig att stanna upp i min egen vardag för att se mig omkring. Stort tack!

  11. Jag tror att det är lätt att glömma bort det ibland, att det är dagarna som går som faktiskt är livet. Vi lever hela tiden i ett jagande efter något annat eller det som är framför och glömmer att leva HÄR och NU.

    Så fin reflektion och visst känner jag igen det där med att det är lätt till tårarna när man är lite hormonell! 😉

  12. ”Avundfrisk” vilket förträffligt ord! Joanna skriver så här i en av kommentarerna. Jag tolkar det som den sunda känslan av avund. Man inser att något en annan person gör är åtråvärt och inser att man kan göra samma sak själv 😃 Tack för det begreppet, det tar jag med mig in i 2019 🎉

  13. Tror det beror på fotografen. Vet inget värre än när man ska få sätta tänderna i den goda maten och så får man vänta för att någon ska fotografera först. Gärna tända i taket och flytta på störande föremål som kan hamna i bild.. antar att du är smidigare 😉

  14. Vad fint skrivet. Ser folk det verkligen som en nackdel att du tar mycket bilder och dokumenterar? Det kan jag inte förstå. Jag tycker snarare att det är konstigt att det finns de som nästan inte tar några bilder alls. Hur fint är det inte för barnen att kunna gå tillbaka och se allt ni gjorde tillsammans.