Vilken vemodigt vacker oktoberdag det varit. Ulf väckte mig vid sex och jag gick upp och klippte in de sista vackra trädgårdsblommorna. Luktärter, dahlior, rosor och prästkragar. Några grenar med röda löv, ett knippe ulleternell och några kvistar thuja. Band ihop allt till en bukett att lägga på en kista, som en sista hälsning.

När jag kom hem i eftermiddags var jag trött. Trött av anspänningen. Trött för att jag toppade den med att veckohandlat på en överfull affär jag aldrig annars handlar på. Köksbänken var kaos, kylskåpet var äckligt igengrott och blomflugorna dansade kring diskhon. Värdsliga saker i sammanhanget men ett sisyfosarbete jag plötsligt kände mig fruktansvärt less på.

Men sedan läste jag alla era fina kommentarer till förra inlägget och övade på att ta emot och tillåta mig att bli just så glad och så rörd som jag kände mig. Och efter att diskmaskinen tömts och fyllts och veckohandlingen var inplockad i den hjälpligt rengjorda kylen. Då krånglade jag mig ur de svarta finkläderna och tog på mig arbetsbyxorna och gick ut i eftermiddagssolen.

Trädgårdsförfallet är så vackert. Alla buskar med och utan löv, de allt glesare trädkronorna.

Att höststäda trädgården är ett digert arbete. Och vemodigt. Runt ett stuprör hittar jag trådresterna av en ballonggirland från Folkes sjuårskalas. Jag minns hur jag och Anna kämpade med att få fast den i vinden.

Jag samlar in dynorna från hammocken en sista gång och tänker på majdagarna när jag invigde den. Hur jag låg och ammade Ulf och hur allting härligt fortfarande låg framför oss då. Hur jag njöt av färgerna som återvände och den försiktiga lövsprickningen.

Jag ser tacksamt på blommorna som prytt huset i små vaser ända sedan i maj. De sista kämpar tappert på.

När jag torkar av det gröna extrabordet minns jag hur vi dukade det fullt med mat, till ett matlag en särskilt varm junidag.

Och så minns jag alla gånger jag sprungit hit ut och skördat kryddorna till grillmiddagen.

Jag tänker på trädgårdsmarknaden jag besökte i juni och den här blomman jag fick med mig hem.

Och när jag viker ihop de gröna utemöblerna minns jag när min pappa och moster kom hit och hälsade på för första gången efter pandemin. Ulf som inte sett morfar på nästan ett år men som instinktivt kröp upp bredvid honom i trädgårdssofan och lutade sig nära. Och så tänker jag på alla varmkorvsluncher med tusen ungar runt bordet – för att inte tala om plättluncherna.

Jag tänker på allt jag planerade och planterade på farstubron för att få njuta av till morgonkaffet. Jag fascineras av hur mycket som fortfarande blommar och är vackert. Satt jag nog ofta här och njöt? Ja jag gjorde nog det. Varje dag det bara gick drack jag kaffet på bron.

Att höstrusta trädgården är som att riva en koja man lekt i en hel sommar. Med tunga steg bära bort allting man med frenesi och glädje en gång drog fram. Vemodet. Så gick ännu en sommar av ens liv.

Tur att det kommer en ny vår och en ny sommar att skapa minnen tillsammans.