Vilken vemodigt vacker oktoberdag det varit. Ulf väckte mig vid sex och jag gick upp och klippte in de sista vackra trädgårdsblommorna. Luktärter, dahlior, rosor och prästkragar. Några grenar med röda löv, ett knippe ulleternell och några kvistar thuja. Band ihop allt till en bukett att lägga på en kista, som en sista hälsning.
När jag kom hem i eftermiddags var jag trött. Trött av anspänningen. Trött för att jag toppade den med att veckohandlat på en överfull affär jag aldrig annars handlar på. Köksbänken var kaos, kylskåpet var äckligt igengrott och blomflugorna dansade kring diskhon. Värdsliga saker i sammanhanget men ett sisyfosarbete jag plötsligt kände mig fruktansvärt less på.
Men sedan läste jag alla era fina kommentarer till förra inlägget och övade på att ta emot och tillåta mig att bli just så glad och så rörd som jag kände mig. Och efter att diskmaskinen tömts och fyllts och veckohandlingen var inplockad i den hjälpligt rengjorda kylen. Då krånglade jag mig ur de svarta finkläderna och tog på mig arbetsbyxorna och gick ut i eftermiddagssolen.
Trädgårdsförfallet är så vackert. Alla buskar med och utan löv, de allt glesare trädkronorna.
Att höststäda trädgården är ett digert arbete. Och vemodigt. Runt ett stuprör hittar jag trådresterna av en ballonggirland från Folkes sjuårskalas. Jag minns hur jag och Anna kämpade med att få fast den i vinden.
Jag samlar in dynorna från hammocken en sista gång och tänker på majdagarna när jag invigde den. Hur jag låg och ammade Ulf och hur allting härligt fortfarande låg framför oss då. Hur jag njöt av färgerna som återvände och den försiktiga lövsprickningen.
Jag ser tacksamt på blommorna som prytt huset i små vaser ända sedan i maj. De sista kämpar tappert på.
När jag torkar av det gröna extrabordet minns jag hur vi dukade det fullt med mat, till ett matlag en särskilt varm junidag.
Och så minns jag alla gånger jag sprungit hit ut och skördat kryddorna till grillmiddagen.
Jag tänker på trädgårdsmarknaden jag besökte i juni och den här blomman jag fick med mig hem.
Och när jag viker ihop de gröna utemöblerna minns jag när min pappa och moster kom hit och hälsade på för första gången efter pandemin. Ulf som inte sett morfar på nästan ett år men som instinktivt kröp upp bredvid honom i trädgårdssofan och lutade sig nära. Och så tänker jag på alla varmkorvsluncher med tusen ungar runt bordet – för att inte tala om plättluncherna.
Jag tänker på allt jag planerade och planterade på farstubron för att få njuta av till morgonkaffet. Jag fascineras av hur mycket som fortfarande blommar och är vackert. Satt jag nog ofta här och njöt? Ja jag gjorde nog det. Varje dag det bara gick drack jag kaffet på bron.
Att höstrusta trädgården är som att riva en koja man lekt i en hel sommar. Med tunga steg bära bort allting man med frenesi och glädje en gång drog fram. Vemodet. Så gick ännu en sommar av ens liv.
Tur att det kommer en ny vår och en ny sommar att skapa minnen tillsammans.
30 svar
Men åh. Så vemodigt och rörande vackert på samma gång. Fällde nästan en tår här. För att allting går så fort. För att man verkligen måste fånga varenda sekund av livet. Tycker att du gör det så bra. Lite extra känslig nu när jag sitter här och ammar min 6 veckor gamla bebis, mitt tredje och förmodligen sista barn. För att jag vet nu hur fort det går. Precis som sommaren. Men det fina med tredje barnet och med att av erfarenhet veta hur makalöst fort tiden går, det är att jag njuter desto mer nu. Bryr mig inte lika mycket om tröttheten, skriken och böket som ingår i bebistiden. Den stunden är så kort. Och det finns så mycket att njuta av med denna lilla. Åh.
❤️
Det kommer en ny vår.
Så sant som det var sagt. 🍂❤️
Så hjärtknipande vackert inlägg <3
Så alldeles alldeles ljuvligt vackra bilder!
Och visst är det med visst vemod man höststädar ute.
Samtidigt som man börjar det mysiga planerandet av ljusslingor, granris mm.
Jag har en rabatt utanför min bostadsrätt. Där trängs ölandstok, nån perenn, två olika små rosenbuskar och en massa annat ogräs och okänt. Vill gräva upp allt och börja om men törs inte.
Just nu står en container för trädgårdsavfall i området så det är nu jag bör ta tag i det.
Hjälp, tips och råd önskas! Här eller i länk eller bokform. 😊
Ingen kan få till text och bild som du❤️Magiskt.
TACK för tipset om ”Sekten ett reportage om Knutby Philadelphia” 🙏 Lyssnade alla 12 timmar på tre dagar. Har aldrig lyssnat så mycket ljudbok förr. Gick inte att släppa! Uppväxt i Pingst men inte aktiv alls där sedan många år. Många tankar väcktes i den boken….
Och tur att du älskar julen?!
Tack för ett fint ” brev” , behövde det idag, tack ❤️
Din trädgård är underbar! Och härlig färg på blomman, ser ut som en malva av något slag.
Vilka fantastiskt fina bilder du tagit!
Hoppas att du får en fortsatt fin helg 🙂
Som att riva en koja, ja det är precis så det känns och därför det känns så motigt att plocka undan sommaren.
Vackert och tänkvärt❤️Kände samma sak idag jag med, man plockar bort och förbereder sig för kyla och vinter. Men positivt är att nu har man tid att fixa och pyssla inne istället❤️
Så fint beskrivet! ❤️🍂
Mitt i vemodet kan man sätta lite lökar jorden och tänka på hur fint de förhoppningsvis kommer att blomma till våren 🌷.
Fantastiskt fint inlägg och dina bilder passar så bra till texterna!
Så otroligt vackra bilder! Bra jobbat!
Vackra bilder o vackert skrivet !
Känns alltid lite vemodigt när sommaren tar slut o mörkret tar vid .. men finns också en tjusning o känsla av magi att vakna upp till en dimhöljd trädgård i mustigt vackra höstfärger .. för att framåt dagen se solen tränga sig fram o få färgerna lysa i all sin prakt .. Njuter av färgprakten som hösten bjuder på 🍂🍁
Så vackra bilder! Eftersom jag bor större delen av året på Sri Lanka så upplever jag knappt hösten. Tack för att du delar med dig med bilder och text! Då får jag ju ändå lite höstvibbar! 🍂
Ojoj vilket otroligt fint inlägg och bilderna…så fint. Jag blir så vemodig och lite ledsen samtidigt. Jag tittade på bilderna du länkade till och jag fattar inte att det nyss var vår och sommar, huuuur är det möjligt att det nyss var musöron på björkarna och nu är löven knallgula. Jag städade bort sommarblommorna på min mammas grav igår och hämtade lite enris i skogen istället…men jag planterade ju blommorna förra veckan känns det som…så konstigt.
Tack för ett så fint inlägg som verkligen berörde
Vackert men sorgligt inlägg. Själv lider jag mest av mörkret som snart kommer över. Kan du inte ha en serie med peppinlägg på hur man överlever i mörkret?
Så väldigt bra du beskriver känslan man har i oktober då utemöbler och andra saker plockas bort, och man går och ser på det som ännu blommar i trädgården, just precis så känns det!
Kram och Tack för dina underbara blogginlägg som förgyller tillvaron!
Fint❤️
Vad fint!
Det är fint skrivit och jag hoppas att du tar det här på det vänliga sättet jag menar. Jag blir ledsen för jag ska också riva min koja, men jag har bara inga minnen för jag har inte varit tillsammans med något, förutom barnen. Jag träffade två personer i sommars och sen dess har jag varit ute med jobbet en gång och på en slags dejt. Det är mitt sociala liv de senaste månaderna (och innan dess var det värre pga Corona). Jag har inga kompisar kvar efter att ha kommit ut ur ett destruktivt förhållande med våld. Konstigt nog var de där medan det pågick men inte efter. Jag gör vad jag kan med barnen och vi fixar det bra, men jag har inte firat några kalas, har inte grillat med någon eller något annat. Det kommer nog bli bra igen, men ibland är det tufft. Det är inte så att ditt inlägg på något vis sticker i ögonen på mig, jag önskar bara att jag hade en bråkdel av vad du har.
Du har gjort något som kräver otrolig styrka och mod – att ta sig ur ett sådant förhållande. Att sedan förlora alla vänner på kuppen. Fruktansvärt. Jag vet inte vad jag ska säga annat än att det är sorgligt att människor gör på det viset. Jag önskar dig verkligen en annan sommar nästa år med vänner och bekanta och familj fulla trädgården ❤️
Tack för ditt svar, Clara. Det värmer. Det gjorde faktiskt att jag började störtgråta, men på ett bra sätt. Jag är inte religös egentligen, men försöka tänka in nån gud och Jesus i det här, att de hade my back och att jag inte är själv.
Åh Li ❤️ Det är jag övertygad om. Önskar dig lyckligare, tryggare och lugnare år framöver. Det är du så värd på alla sätt och vis!
Jag blev så berörd av ditt inlägg. Jag ser fram emot att få vemodigt städa undan min trädgård och inte se det som något jobbigt och tråkigt utan istället få tänka på allt det fina vi haft i sommar. Tack Clara!
Så vackert skrivet!
Att du kan formulera dina ord så fint om livet, vackerheten och vemodet – helt makalöst.
Sitter alldeles tårögd på tunnelbanan på väg hem från jobbet. Tack för bloggen ❤️