I september lÀste jag tre böcker.

Åttonde Huset av Lina Segtnan

SÄ hÀr stÄr det pÄ baksidan

En majkvÀll 1948 tar nioÄriga Birgitta Sivander ett steg in mellan trÀdstammarna och försvinner. Strax före gryningen hittas hon död i ett dike i skogen. Sjuttio Är senare lÀser Linda Segtnan av en slump en tidningsnotis om det olösta mordet i skÄnska Perstorp. NÄgonting manar henne att söka djupare i Birgittas öde. Hon vÀnder sig till arkiven, men nÀrmar sig samtidigt historien med en öppenhet för det okÀnda. Parallellt med att hennes besatthet vÀxer, börjar ocksÄ ett liv vÀxa i hennes mage. En flicka. Hur stÄr man ut med att sÀtta ett barn till vÀrlden nÀr den kan vara sÄ bottenlöst grym? Hur stÄr man ut med de faror som hotar en dotter?

Fick hem denna lĂ€ttlĂ€sta och spĂ€nnande roman som ett pressutskick och slukade den en kvĂ€ll i badkaret. Linda skriver rappt och intressant om ett ouppklarat brottsfall och ger oss samtidigt insikter i hur en anklagad pojke pĂ„ fyrtiotalet kunde fĂ„ livet förstört utan minsta bevis för sin skuld. Författaren blir besatt av brottsfallet nĂ€r hon börjar rota i det – och jag blir som besatt nĂ€r jag lĂ€ser. TyvĂ€rr lĂ€mnar slutet mig oförlöst. Irriterad slĂ€nger jag boken Ă„t sidan nĂ€r jag lĂ€st fĂ€rdigt och som ett otĂ„ligt barn vrĂ„lar jag att vill veta upplösningen! Men det verkar inte vara Segtnans Ă€rende med denna roman. Men om jag fick önska sĂ„ önskar jag att hon rotat igenom detta nĂ„gra varv till innan hon skrev. Vill sĂ„ gĂ€rna har klarhet i Birgittas öde!

Lyckans Tempel – del 1 och 2 av Alice Lyttkens

SÄ hÀr lyder baksidan

Alice Lyttkens mĂ€sterliga hand för oss rakt in i 1700-talets gnistrande Stockholm. Det Ă€r 1772 och i de vindlande kullerstensgrĂ€nderna ligger tjĂ€rdoften tung. Den oemotstĂ„ndliga Lotta Tollman Ă€r inte rĂ€dd för att sĂ€ga vad hon tycker – hon charmar Stockholms eleganta salonger med sin rĂ€ttrĂ„dighet och handlingskraft. Men hennes Ă€ktenskap hĂ„ller pĂ„ att förlisa. DĂ„ möter hon Johan Benning. I hans mörka ögon anar hon nĂ„got som kan leda till kĂ€rlek – eller katastrof.

Alice Lyttkens, född 1897 var under en period en av Sveriges mest produktiva och lĂ€sta författare. ÄndĂ„ Ă€r hon nĂ€stan bortglömd idag. I sin samtid blev hon hĂ„rt kritiserad och förminskad för sitt författarskap – som sĂ„ ofta nĂ€r kvinnor skriver för andra kvinnor och blir flitigt lĂ€sta. Alice skrev alltid ur kvinnans perspektiv – om ojĂ€mlikhet och om frigörelse. Hennes hjĂ€ltinnor Ă€r mĂ„hĂ€nda en smula endimensionella, men böckerna Ă€r likafullt fĂ€ngslande. Och för den som vill lĂ€ra sig mer om den svenska historien sĂ„ finns det mycket att hĂ€mta. Mest kĂ€nd Ă€r hon för sina historiska romaner om familjen Tollman, som började med just Lyckans Tempel.

I gymnasiet upptĂ€ckte jag Alice Lyttkens författarskap. Det började med LĂ€ngtans blĂ„ blomma och nĂ€r jag vĂ€l blev fast började jag plöja igenom hela hennes katalog. Jag har lĂ€st Tollmansviten flera varv och har genom idogt loppisletande lyckats komma över dem i fina gamla tygband. Och nĂ€r jag i tonĂ„ren lĂ€st ut alla hennes böcker började jag med hennes enormt omfattande sjĂ€lvbiografi i sju delar – Leva om sitt liv. LĂ„ngsam, precis lagom intressant och himla mysig lĂ€sning om en kvinnlig författares nĂ€stan hundraĂ„riga liv. Strunta i att lĂ€sa Ulf Lundells dagböcker – gör istĂ€llet en kvinnohistorisk gĂ€rning och lĂ€s Lyttkens!

Vad jag lÀste i januari

Vad jag lÀste i februari

Vad jag lÀste i mars

Vad jag lÀste i april

Vad jag lÀste i maj

Vad jag lÀste i juni

Vad jag lÀste i juli

Vad jag lÀste i augusti