I september läste jag tre böcker.
Åttonde Huset av Lina Segtnan
Så här står det på baksidan
En majkväll 1948 tar nioåriga Birgitta Sivander ett steg in mellan trädstammarna och försvinner. Strax före gryningen hittas hon död i ett dike i skogen. Sjuttio år senare läser Linda Segtnan av en slump en tidningsnotis om det olösta mordet i skånska Perstorp. Någonting manar henne att söka djupare i Birgittas öde. Hon vänder sig till arkiven, men närmar sig samtidigt historien med en öppenhet för det okända. Parallellt med att hennes besatthet växer, börjar också ett liv växa i hennes mage. En flicka. Hur står man ut med att sätta ett barn till världen när den kan vara så bottenlöst grym? Hur står man ut med de faror som hotar en dotter?
Fick hem denna lättlästa och spännande roman som ett pressutskick och slukade den en kväll i badkaret. Linda skriver rappt och intressant om ett ouppklarat brottsfall och ger oss samtidigt insikter i hur en anklagad pojke på fyrtiotalet kunde få livet förstört utan minsta bevis för sin skuld. Författaren blir besatt av brottsfallet när hon börjar rota i det – och jag blir som besatt när jag läser. Tyvärr lämnar slutet mig oförlöst. Irriterad slänger jag boken åt sidan när jag läst färdigt och som ett otåligt barn vrålar jag att vill veta upplösningen! Men det verkar inte vara Segtnans ärende med denna roman. Men om jag fick önska så önskar jag att hon rotat igenom detta några varv till innan hon skrev. Vill så gärna har klarhet i Birgittas öde!
Lyckans Tempel – del 1 och 2 av Alice Lyttkens
Så här lyder baksidan
Alice Lyttkens mästerliga hand för oss rakt in i 1700-talets gnistrande Stockholm. Det är 1772 och i de vindlande kullerstensgränderna ligger tjärdoften tung. Den oemotståndliga Lotta Tollman är inte rädd för att säga vad hon tycker – hon charmar Stockholms eleganta salonger med sin rättrådighet och handlingskraft. Men hennes äktenskap håller på att förlisa. Då möter hon Johan Benning. I hans mörka ögon anar hon något som kan leda till kärlek – eller katastrof.
Alice Lyttkens, född 1897 var under en period en av Sveriges mest produktiva och lästa författare. Ändå är hon nästan bortglömd idag. I sin samtid blev hon hårt kritiserad och förminskad för sitt författarskap – som så ofta när kvinnor skriver för andra kvinnor och blir flitigt lästa. Alice skrev alltid ur kvinnans perspektiv – om ojämlikhet och om frigörelse. Hennes hjältinnor är måhända en smula endimensionella, men böckerna är likafullt fängslande. Och för den som vill lära sig mer om den svenska historien så finns det mycket att hämta. Mest känd är hon för sina historiska romaner om familjen Tollman, som började med just Lyckans Tempel.
I gymnasiet upptäckte jag Alice Lyttkens författarskap. Det började med Längtans blå blomma och när jag väl blev fast började jag plöja igenom hela hennes katalog. Jag har läst Tollmansviten flera varv och har genom idogt loppisletande lyckats komma över dem i fina gamla tygband. Och när jag i tonåren läst ut alla hennes böcker började jag med hennes enormt omfattande självbiografi i sju delar – Leva om sitt liv. Långsam, precis lagom intressant och himla mysig läsning om en kvinnlig författares nästan hundraåriga liv. Strunta i att läsa Ulf Lundells dagböcker – gör istället en kvinnohistorisk gärning och läs Lyttkens!
17 svar
Hittade Längtans blå blomma i mormors sommarstuga när jag var 13 eller 14 och slukade den. Kanske dags att läsa hela Tollmanserien.
Ulf Lundells dagböcker intresserar mig lika mycket som en fis i rymden. Läser hellre tex din vinterbok 100 gånger än Lundells dagbok. 🙂
Alice Lyttkens åker upp på listan till nästa bibliotekstur.
Så roligt, fyndade Lyckans tempel på loppis i somras och ligger i ”att läsa”-hög. Längtans blå blomma var också en favorit sedan gymnasiet, men Lyckans tempel har jag inte läst förut.
Jajjemen! Jag ska verkligen följa uppmaningen i sista meningen. Alla gubbs som fläker ut sitt innersta mellan ett par bokpärmar och tar för givet att det är av intresse för hela allmänheten, de behöver balanseras upp av kvinnor som tar samma utrymme. Jag har också läst Alice Lyttkens med stor behållning, dock inte självbiografin- ännu! Jag vill också slå ett slag för en serie faktaböcker (tre stycken?) på temat kvinnohistoria som hon skrivit ”från 1700-tal till Fredrika Bremer.” Jätteintressant folklivshistoria och en fördjupning i tidsperioden hon verkar ha föredragit att skriva om.
Beställt några böcker från biblioteket av Lyttkens. Tack för tips!
Alice Lyttkens böcker är jättebra!!
Tack för tips. Har försökt mig på Lundell pga bokstreck med en bekant hsn älskar Lundell av obegripliga skäl. Men varken roman eller de fasansfullt jobbiga dagböckerna berör det minsta. De bara tråkar ut mig att ta del av hans sura kommentarer om allt och alla utom hans egen underbara person.
Jag blir så fascinerad över hur många böcker du hinner läsa och hur snabbt det går! (med tanke på allt annat du också hinner med) Jag brukar sträckläsa men det brukar ta minst ett par dagar/ ibland veckor innan jag är klar med en bok och då anser jag mig ändå vara en god läsare. Heja dig!
Tack för boktipset läser mycket
Vill bara säga tack för att du framhållit Alice Lyttkens vid några tillfällen. Blev intressant läsning och samtal inom bokklubben. Bibliotekets personal fick gå ner i magasinet för att hämta hennes böcker. Lite förvånande med tanke på att hennes böcker under år flera varit de mest utlånade
Off topic-kommentar men är det bara jag som har problem med att menyn inte öppnar sig i Safari?
Jag känner väl till namnet Alice Lyttkens, hon var ju känd när jag var ung. Men ser till min förfäran att hon inte finns på Wikipedia! Vad är det för fel, undrar man ju! Skandal!
https://sv.wikipedia.org/wiki/Alice_Lyttkens
Mmm, fast om man tar upp wikipedia.se så säger den att den inte hittar någon sida om Alice Lyttkens. Mycket konstigt!
Jag läste också Tollmansviten som tonåring och älskade den. Nu efteråt kan jag tänka att böckerna kanske lämnade en del att önska rent litterärt – men oj, vad mycket jag lärde mig om 1700-talet av dem. Jag minns till exempel när vi läste Fredmans epistlar på gymnasiet och följande passage dök upp:
Hurra, si Ulla dansar;
engageanter, flor och fransar,
vit sultan och blomsterkransar,
Ingen i klassen visste förstås vad engageanter var – förutom jag som hade läst Lyckans Tempel och därför kunde tala om att det är de där breda spetsvolangerna som hänger från armbågen på i övrigt tätt åtsittande klänningsärmar på 1700-talet. Jag tycker fortfarande att sånt är bra att veta.
Tack för att du påminner mig om Alice Lyttkens! Jag har nog ett tiotal av hennes böcker som stått orörda i minst 20 år. En gång älskade jag dem och har läst dem många gånger. Nu ska jag sätta mig och njuta igen!
Åh, jag läste också Lyttkens i ungdomen, som vuxen hittade jag hennes självbiografier, väl värda att läsa.