Bild av frid

Det känns alltid lite läskigt i augusti, när nätterna blir mörka efter månader av ljus. Jag blir för en kort stund mörkrädd. Men det är läskigt och mysigt på samma gång. Jag rafsar runt i garderoberna och letar fönsterlamporna som ställdes undan i maj. Placerar ut och letar upp glödlampor och håller på. Sedan myser jag av synen. Att vilja kura inomhus för första gången på länge.

Och jag myser också över lillen som snusar i sin spjälsäng. Med snutten och mjuka filten som jag hade som liten.

En sådan bild av frid.

Sovande spädbarn är mitt eget bästa sömnpiller. Och när vi ständigt sitter ihop känns det skönt att han plötsligt kan ligga i sin egen säng en stund. Och jag i min, en bit därifrån. Det är nästan som att jag fått barnvakt några timmar.

En tur till stan

I morse lämnade jag Folke med gammor och tog tåget med Bertil och Ulf in till stan. Tillsammans med mina kompisar Stina och Ulrika och deras barn Elle och Ada. Målet var att kitta barnen innan skolan startar. Bertil börjar ju tvåan nästa vecka och behöver lite nya kläder och nytt bänkpapper.

Jag kom på det idag när vi gick runt. Att det nog är första gången i hans liv som han fått gå i affärer och shoppa kläder. Det var så rörande på något sätt. Att se bästisarna gå runt storögda inne i klädbutiken och bläddra mellan plaggen. Det var också idag som Bertil förstod att det finns en tjejavdelning och killavdelning. Det var en sorglig insikt. Kanske mest för mig, som varit så glad att han inte behövt veta om det. Att det finns kläder som vuxna anser inte är menade för honom.

Bertil var i alla fall väldigt förundrad när vi gick runt på H&M – över att vuxna tror att barn vill klä sig så tråkigt. Han gillar ju färg, form, smycken och roliga snitt (hans moster är stilförebilden). Men ju äldre barnen blir desto tråkigare blir plaggen. Han fick tag i ett par byxor och några tröjor i alla fall. Fast sedan blir det nog att beställa hem lite från Blaou. Därifrån kommer barnens alla färgglada favoritplagg.

Det var en så himla mysig dag på stan med storbarnen. Vi åt lunch på Max och tog en mjukglass i solen och sedan hann vi förbi biblioteket en sväng. Tror att den här sommarlovsdagen kommer stanna kvar i minnet länge. Inte minst för att Bertil äntligen fick ta hål i öronen. Det var egentligen en present på sjuårsdagen – som av olika anledningar inte kunnat infrias förrän nu. Men vilken grej! Nu sitter äntligen små regnbågsglittrande stenar i örsnibbarna och när de är läkta ska vi gå på stan igen och skaffa lika häftiga smycken som moster Anna har i öronen. Det har jag lovat. Och så fort sommaren och badsäsongen är över ska jag själv gå och ta nya hål. Mina har ju vuxit ihop – och jag är vansinnigt sugen på att börja bära smycken igen.

Att sitta på laddning

Vissa dagar känns det som att jag stretar omkring i sirap. Får ingenting gjort. Tre barn hemma som alla har olika behov, önskningar och viljor. Jag har så mycket jag vill ordna. Städa, baka, arbeta med min trädgård. Men ingenting blir av. Jag biter mig i läppen för att inte fräsa när jag för trettonde gången på tio minuter hör “mamma, kom!” ropas gällt från något av barnen. Jag djupandas för att känna lugnet och vet att jag fixar det här. Jag vet hur det är. Tids nog kan jag göra saker i mitt eget tempo. Nu är inte den tiden. Nu är tiden för acceptans och förnöjsamhet. Två sinnestillstånd jag gör klokt i att eftersträva.

Och plötsligt. Har storbarnet försvunnit på en skogspromenad med sin kompis. Mellanbarnet är borta och campar och lillbebisen snusar nöjt. Jag får en morgonpromenad med min vän Stina och sitter sedan på bron och dricker kaffe i solen. Lyssnar på senaste roliga avsnittet av En varg söker sin podd och äter ett helt durkslag fullt med svartvinbär, smultron och jordgubbar till frukost.

När bebisen vaknar hänger vi tvätt. Han ligger förnöjd i sin gunga och jag lassar på så mycket blött att tvättlinan tar i marken. Och sedan blir jag sittande där – och gör försiktig fart. Kisar mot utsikten och svalorna som har ett bo under vår nock. Suger girigt i mig den här stunden. När alla är nöjda och ingen vill mig någonting.

Det är som att sitta på laddning. Jag får energi för hela resten av dagen.

Det som blev gjort

Storbarnen är hemma igen efter tre dagar på vift. Jag har hunnit så mycket medan de var borta. Första dagen låg jag helt enligt planerna i sängen och såg på The Office och åt godis och ostkrokar. Men igår och idag har jag ägnat åt att städa några av husets mest röriga platser: barnens rum och hallen.

I barnrummet fanns det inte en centimeter ostökig golvyta (ja några av er såg kanske på stories hur hemskt det såg ut). Och nu hade det gått bortom gränsen för vad barnen själva kan reda upp, Så jag fick göra det. Det svåra med barnens rum är att mina barn knappt leker med vanliga leksaker- utan helst bara pysslar. De drar upp kartonger och lådor och skräp från källaren och bygger sedan världar av dem. Med hjälp av snäckor, pinnar, stenar, paljetter, pärlor och limpistol. Ett kreativt kaos. Som jag uppmuntrar och förstår. Det ser nämligen exakt likadant ut när jag är kreativ och skapar.

Men det enda sättet att städa i röran är att slänga deras byggen. Och då får de såklart inte vara hemma under tiden, för då protesterar de. Men är de bara borta under själva utrensningen brukar de inte ens minnas allting jag har kastat bort. Så då kan jag vara hård. Och jag gillar ju egentligen att städa och rensa om jag bara slipper göra det under tidspress eller med massa folk hemma som stör mig. Men Ulf var en idealisk städkompis. Han satt antingen i sele, babysitter eller låg naken på en filt på golvet och bet i olika träklossar. Och så såg han till att jag tog regelbundna pauser innan jag blev för trött. Genom att kräva att få amma. Jag lyssnade på ljudbok och kånkade lådor och möblerade om och kände djuuup tillfredsställelse.

Ikväll var det två väldigt lyckliga och tacksamma pojkar som kom in på sitt skinande rena och nystädade rum. Som kröp ner med sina gosedjur i renbäddade sängar. Läste Harry Potter och somnade gott. Det var helt klart värt insatsen från mitt håll! Så nöjd med mig själv att jag orkade.

Kärlekstecknet

Den underbara majdag när vi hade barnvälsignelse. När jag i den tidiga, varma morgonen hängde ballonger i trädgården och skar björkris att sätta i stora krus. Då gled tanken till studenten. Min egen student, när björkris prydde farstubron hemma hos mamma och pappa.

Och så tänkte jag på Bertils student. Att allting rusar snabbt. Jag är så oerhört medveten om att jag och Jakob bara har barnen en kort stund. Nu är Bertil åtta år. Nyss var han min bebis. När jag blundar och öppnar ögonen igen kommer han vara arton och vi ska ordna studentfirande. Vad vill jag ha gjort under dessa år när barnen fortfarande är mina? Hur ska jag ha levt?

Med barn gäller kvantitet framför kvalité. Inte att göra så himla märkvärdiga saker ihop. Utan att finnas där jämt, jämt, jämt. Jag kommer vara så tacksam över långa sommarlov med barnen. Alla kvällar med fredagsmys i soffan. Att jag suttit med barnen i knäet och druckit kaffe efter maten. Alla våra badkarsbad. Pysselstunder. Läsa läxor och läsa sagobok. Över allt slams och kittel. Köra långt med bilen och prata om högt och lågt. När barnen flyger ifrån mig, vill jag att de ska tänka tillbaka och minnas att det alltid fanns tid. Att jag inte bara var försjunken i mitt jobb och massa måsten. Att jag inte satte min värld framför deras. Och att när de återvänder som vuxna har jag fortfarande all tid i världen för dem.

Jag är 33 år och hade lika gärna kunnat börja försöka skaffa barn nu. Istället har jag fått njuta av att vara mamma i åtta långa år. Jag är så glad att vi vågade. Att vi kunde och att det funkade. Och att jag får baka skolavslutningstårta, gömma påskägg, se luciatåg. Och fortsätta hänga ballonger i träden för mina barn varje försommar.

Vi står knapp ut

Jag började städa direkt jag vaknade imorse. Ända till halv tio ikväll höll jag på. Gnodde rent badrummet, såpskurade golven och dammade mattor. Tvättade fem tvättmaskiner och vek in världens största tvättberg. Det här var tredje dagen av städande. Men vi hade så igengrott hemma att det verkligen tog tid.

Men nu har jag badat, gjort härinpackning och gått en sväng i trädgården och plockat in rosor, akleja och jättedaggkåpa till nattygsbordet. Något vackert måste man ju belöna sig med efter allt slit.

Lillälsklingen sover så gott och vi vet knappt vad vi ska ta oss till. Han är så förtvivlat söt. Vi står nästan inte ut. Och jag har nog sällan sett någon mer förälskad än vad Folke är i sin lillebror. Och jag är kär. Oj så kär.

Njuter av att sova tillsammans. Somna med min hand om hans lilla fot. Känna hans fäktande armar och ben när han blir hungrig. Möta hans klara stjärnögon på morgonen. När han liksom upptäcker mig igen. -Jasså är du här? Så underbart. Tack för vänligheten.

Jag vill leva resten av mitt liv med näsan i hans halsgrop.

Himlen är regntung inatt. Och jag borde verkligen sova. För klockan är 01.20. Och vem vet när han vaknar och behöver ammas? Men jag kan inte. För jag vill bara ligga här och känna doften från det såpskurade golvet, rosbuketten på nattygsbordet och hans aprikosskimrande bebishud.

• annonssamarbete Astrid Lindgrens Värld •

Ett besök i Astrid Lindgrens Värld

Förra veckan tog jag och barnen nattåget till Göteborg och mötte upp min syster Anna och hennes barn Juni och Lykke för en tredagars resa till Astrid Lindgrens värld. En resa vi peppat inför i flera år och som nu äntligen skulle bli av.

När Astrid Lindgrens Värld fick höra att jag planerat att åka dit undrade de om jag ville skriva om upplevelsen på bloggen? Såklart jag ville! Här kommer alltså en redogörelse för vår resa.

Anna hämtade oss med bil i Göteborg och vi satte genast kurs mot Vimmerby. Vi kom fram dit vid fyratiden på eftermiddagen efter några loppisstopp och pauser för att fika. Vår första anhalt var museet på Näs (nästan det jag var mest peppad på). Att få se Astrids barndomshem, utställningarna om hennes liv och de underbara sagolika trädgårdarna. Vi blev inte besvikna.

Barnen sprang omkring som vildar. Kollade in kaninerna, lekte inte stöta mark, gungade slänggunga…

Och klättrade upp i fågelboet.

Blev så otroligt inspirerad av trädgårdarna. Fick massa uppslag på vackra växtkombinationer till mitt eget hem. Och njöt stillheten och vilsamheten. Som dock avbröts lite av barnen som suttit instängda i bil i flera timmar och rasade av sig.

Trevliga guiden Pia visade oss runt och berättade om Astrids vision när hon återställde Näs till sin forna glans. Vi fick också (vilket var höjdpunkten på hela resan!) en guidning inne i Astrids barndomshem. Tyvärr fick vi inte fota – men ni kan tro att det var fint. Vi fick se skrivbordet där Astrid satt och författade och rummet där hon och hennes bror Gunnar lekte Inte stöta mark som barn.

Ulf sov nöjt medan vi strosade omkring. Jag önskar bara att vi avsatt mer tid på Näs, för att ordentligt hinna utforska museet. Går lätt att fördriva 4-5 timmar där och sedan äta något gott i caféet.

När Näs stängde begav vi oss till vårt boende. Vi hyrde ett hus i gästboendet inne på området vid Astrid Lindgrens Värld. Två minuters gångväg från parken. Det var helt perfekt! En liten stad i miniatyr, med fantastiska hus och gränder. Bilfritt så att barnen kunde springa runt utan fara och med roliga lekställen överallt.

Det som slog mig (och som jag hört så många berömma med Astrid Lindgrens Värld) är kvalitén. Omsorgen om varje liten detalj. Gammaldags, vackert, välbyggt. Hemtrevligt, trivsamt och med barnen i fokus.

Som i vår lilla länga. Där barnen sov i våningssängar och det mellan sängarna fanns en liten bro att krypa över till varandra på. Den här bron pratar barnen fortfarande om.

Och kolla här! Pärlspont, platsbyggda sittbänkar. Rutigt golv och vackert handfat. Högspolande toalett och skomakarlampor med tvinnade trådar. Varenda liten detalj var en dröm. Jag njöt så mycket av allt det här.

På kvällen lekte barnen till sent, på en av områdets alla mysiga lekplatser. Sedan somnade de svettiga och utmattade och fulla av intryck allihopa.

Morgonen därpå var det så äntligen dags att gå på Astrid Lindgrens Värld. Vi hade beställt frukost på Majkens Mat. Där kan övernattande gäster äta frukost och sedan smita in i parken innan den öppnat för allmänheten. Även här golvades jag av detaljerna. Ingen skräpmat på frukostbuffen. Bara bra, gott och nyttigt. Lokalproducerade råvaror och de godaste prinskorvar vi någonsin ätit. När barnen tryckt i sig ordentligt med mat gick vi in på området. Med namn & telefon-band fastsatta kring handlederna på alla barn (de finns att hämta vid entrén) så att barnen kan hitta sina föräldrar om de kommer bort.

Bertil ville ABSOLUT börja med att se sin favorit Ronja Rövardotter. Så vi startade där. Hann leka runt i borgen innan föreställningen började.

Blev golvad. Så duktiga skådespelare, så bra miljöer och så genuint. I föreställningarna förekommer hästar, en gris och riktiga duvor. Alltihop skapat med sådan omsorg. Effekten på barnen blir verkligen magi.

Njöt också av att höra Mattis svordomar eka över Mattisborgen när han fick veta att Birk flyttat in där olovandes. Älskar att man inte mesat till något utan att det är precis så mustigt som Astrid Lindgrens skrivit det.

Efteråt smög Juni fram och hälsade på Ronja och Skalle-Per. Att få interagera med karaktärerna var höjdpunkten för de lite mindre barnen.

En av de roligaste föreställningarna var när Pippi blev jagad av Kling och Klang. Folke och Juni tjöt av skratt och skrek instruktioner åt både Pippi och poliserna. Helt uppslukade av föreställningen.

Efteråt kom Pippi fram och skvätte vatten på Bertil och Lykke. Mycket uppskattat.

Jag hade noga instruerat barnen vad de skulle göra om de kom bort: Gå fram till en vuxen, visa upp sitt armband och be om hjälp att ringa till numret på armbandet. Detta löste barnen med bravur. Inte mindre än tre gånger ringde det i min mobil när de barnen var “borttappade”. Samtliga tre gånger visade det sig dock att vi bokstavligt talat stod runt knuten från varandra. Hehe. Kanske blev de lite för snabba med att fatta hela den här ringa efter mamma-grejen?

Nytt för i år är att Nils Karlsson-pysslingvärlden renoverats. Och alla barn var eniga om att det här var topp tre i hela parken. Så mycket roligt att leka med och på. Och känna sig preciiis som en pyssling i storlek.

På bild ser det faktiskt helt galet ut!

På lördagen var det så varmt (26 grader och sol) att vi höll på att smälta bort i värmen. Vattenflaskor och solhattar hjälpte oss lite på traven. Jag hällde vatten i håret och över kläderna på barnen för att få lite svalka. Vi hittade också till vattenleken vid Kvarnen och de vattensprutande stenarna strax ovanför entrén till parken. Där fick barnen välbehövlig svalka

Vi tog också en sen lunch i Stadsmästargården och åt isterband och köttbullar. Så prisvärt och gott och just när vi åt var vi typ enda gästerna på restaurangen. Lönar sig att välja en annan mattid än alla andra…

Något jag verkligen uppskattade med hela parken är att det inte säljs en massa skräpmat och sötfika överallt. Maten är rejäl och riktig. Småländska isterband, raggmunkar, köttbullar och pannkaksbuffe. Ingen Coca-Cola i kioskerna utan saft och äppelmust. Och inga skrikiga glass-skyltar som föranledde massa extra tjat från barnen.

Barnen älskade föreställningarna. Men platserna anpassade för frilek blev populärast. Som i handelsboden på Junibacken där de fyra kusinerna blev kvar en lång stund. Själv satt jag och njöt av den vackra färgsättningen, rekvisitan och pärlsponten som jag drömmer om att klä in min hall med.

I nästan alla små hus på området kunde barnen gå in och leka. Och överallt fanns trädgårdar, rabatter och dammar anlagda. Här är bryggan där Madicken och Lisabeth trillar i.

Men jag själv var mest intresserad av att se miljön där Lotta på Bråkmakargatan spelades in. Lottas och Tant Bergs hus är ju min inspiration.

Man blev inte direkt besviken

Fotade massor av bilder på trädgårdarna för att sno rabattidéer och annat hem till mig själv.

Lottas kök var inspirationskällan när vi renoverade vårt 2010.

Tant Bergs kök som snarare är min inspirationskälla just nu.

Vill bo i det här

Och det här. Så fint att man nästan gråter.

Men allra, allra populärast bland oss alla var ändå Törnrosdalen och Bröderna Lejonhjärta. Här hade man byggt grottor precis som i Karmanjaka och massor av små gulliga hus med rosenbuskar slingrande kring fasaderna.

Här blev vi i flera timmar och bara utforskade de små stugorna.

Otroligt vackert och lekvänligt.

Jag och Anna blev serverade rätt efter rätt av barnen, som lagade mat, städade sina små hus och lekte skola.

Och sedan såg vi två föreställningar. Ruskiga båda två. Inte minst Slutstriden – med en enorm, eldsprutande Katla som dök upp bakom bergen. Vilken upplevelse!

Vi både skrattade och grät och blev lite rädda. Sedan hängde vi kvar och lekte så länge att vi närmast stängde parken för kvällen. Kunde inte slita oss.

Det jag tycker utmärker Astrid Lindgrens Värld är den genuina känslan. Att allt är så välbyggt och vackert. Fräscht och barnvänligt. Och feststämningen är hög. Det känns liksom påkostat. I entén möttes vi av ett grupp jazzmusiker som spelade svängiga arr av Lindgrenska låtar. Kling och Klang hälsade välkomna och på andra ställen i parken stötte man på karaktärer som gick omkring och pratade med barnen. All personal var anmärkningsvärt vänlig och hjälpsam. Satte sig på huk och pratade med barnen när de skulle köpa marknadskarameller och Herr Nilsson-gosedjur.

Vi var där under premiärhelgen för högsäsongen. Det var mycket folk och hade vi åkt igen hade vi nog valt att gå dit måndagen efter öppningshelgen. Då är alla karaktärer på plats men trycket i parken lite lägre. Trots det tyckte jag inte att parken upplevdes trång. Den har många grönområden och lekytor så att man alltid hittar någonstans att dra sig undan litegrann.

Jag vill tipsa om att hyra en skrinda i entrén (att dra griniga, trötta barn i) samt att ta med vattenflaskor och enkel matsäck. Så man hela tiden kan fylla på energinivåerna hos barnen. Glöm inte solkräm och solhattar under varma dagar. Solen steker på rätt bra när man sitter och ser teatrarna. Och läs gärna böckerna på nytt, som uppladdning inför resan. Eller se filmerna tillsammans. Det blir roligare för barnen när karaktärerna känns igen.

Och ladda för guds skull hem appen som hör till Astrid Lindgrens värld. Där finns en karta över området, information om dagens program samt annat matnyttigt man kan behöva hålla koll på. Och låt sedan barnen bestämma tempot! Vi hade bara bestämt två föreställningar som vi absolut ville se. Resterande snubblade vi över medan vi strosade runt parken. Och det oväntade var nästan roligast! Under de två dagar vi var i parken hann vi se tio stycken föreställningar utan problem. Men vi hann inte med riktigt hela parken. Så det finns fler roliga ställen att upptäcka till nästa besök!

Skulle jag sätta betyg skulle jag ge vårt besök på Astrid Lindgrens värld fem stjärnor av fem möjliga. Allt gott jag hört om den stämde verkligen. Och nu planerar jag och Anna att åka dit en sväng på höstlovet igen. Vi längtar nämligen tillbaka allihopa!

Försöker få rätsida

Åh. Luften gick ur mig vid skolavslutningen och semesterns start. Och än har den inte kommit tillbaka. Den här veckan har Jakob dessutom börjat sitt sommarjobb som sjukgymnast vilket betyder att jag är själv med tre barn. Visst jobbar han i vanliga fall – men då mest på gården. Milsvid skillnad mot när han åker vid 06.30 på morgonen och kommer hem först på eftermiddagen.

Dessutom är tremånaders-tröttheten nu ikapp. När bebisen blivit tre månader och den bristfälliga nattsömnen börjar ta ut sin rätt. Minns det från både Bertil och Folke. Att det tog ungefär tolv veckor innan jag började bli sådär riktigt trött. Måste försöka sova middag varje dag nu. Blir en hemsk mamma när jag inte sover åtminstone tjugo minuter per dag under bebistiden.

Försöker nu alltså få någon rätsida på den nya vardagen med tre hemmavarande barn som behöver både frukost, lunch, middag och aktivering. Samtidigt som jag har några eftersläpande jobb jag måste få färdiga. Folk mailar och jäktar på för att de vill få klart allt innan de går på sin semester. Det förstår jag verkligen. Kruxet är ju bara att jag redan ÄR på min semester. Och jag vill ju också vara ledig. Tur att jag har Charlotte, min assistent, som håller koll på det mesta åt mig.

Så. Ja. Lite trött småbarnsmamma här. Som inte riktigt kommit in i ledighetslunken och fått den att fungera. Men som ändå är rätt så glad och hyfsat tillfreds.

Sommarlov

Imorse var det då dags för skolavslutning i byns bönhus.

Barnen tågade med flagga från skolan och inte ett öga var torrt.

Ylva-Karin var lika gullig som alltid. Och Ulrika såklart. Matchande kläder!

Är så glad att jag nu har anledning att fira skolavslutning på riktigt igen. Har varit några tråkiga år mellan 20 och 31 då jag fått klara mig utan.

Den här underbara pojken. Som hade renskrubbade naglar men okammat hår. Aldrig att jag lyckas pricka av båda grejer på samma gång.

Det var högtidligt och fint i kyrkan. Så imponerad över alla frimodiga barn som vågar ställa upp och sjunga solo, spela instrument och läsa dikter.

Efter fin sång i kyrkan skulle barnen förevigas tillsammans. Här de stora matlagsbarnen. Hoppas de får vara vänner för livet. Så tror jag att det kommer bli.

Jag minns för övrigt detta evinnerliga fotograferande vid varje skolavslutning. Mamma skulle fota mig och Anna med varandra. Med henne och pappa. Med min moster. Med våra bästisar. På scenen och på fikat i klassrummet efteråt. Är glad för det idag. Varje skolavslutningsutstyrsel har jag särskilda minnen kring. Att ha fått åka in till stan och välja var väldigt märkvärdigt.

Folke tröttnade dock snabbt på att vara med på bild.

Sedan blev det dags för fika för barnen i bönhuset. Bertil, Folke och hans kära Dahlia.

Sedan pep vi hem och fikade lite mer. Och fotograferade ännu mera.

Jag dukade jag upp tårta till oss och morfar. Av honom fick barnen varsin peng att köpa något roligt för i sommar. Förra året gick de loss på loppis i Borås och fyndade! Få se vad det blir i år.

Jordgubbstårta är obligatoriskt på skolavslutningen. I år bakade jag en extra maffig och hög sådan. Och så tog jag fram min loppade silverkaffepanna och använde för första gången. Med matchande mjölkkanna till.

Och så fikade vi.

Rejäla tårtbitar och småkakor och körsbär dessutom.

När fikat var färdigt och morfar åkt hem blev ungarna helt perplexa. Vad skulle de göra nu? När nio lediga veckor ligger framför dem? De rusade omkring planlöst och sparkade på småsten, gjorde kullerbyttor och kände livet i sig. Första dagen på sommarlovet var en sådan enorm frihet när jag var liten. Att inte behöva göra någonting. Inte behöva passa en enda tid. Bara vara ledig och ha roligt. Eftersom pappa var lärare kunde vi vara hemma hela loven och slapp fritids. Var inget fan av fritids när jag var liten.

Efter en stund kom en leksugen vän och barnen försvann iväg ut i skogen. Och eftersom Ulf snarkade på verandan skyndade jag mig att byta om och gå ut i trädgården. För att plantera alla sommarblommor jag köpt hem. Också jag har ju fått sommarlov idag. Bäst att passa på att göra det roligaste först!

Kvällen före sommarlovet

Kvällen innan skolavslutningen. Jag stannar uppe långt efter alla andra. Brer grädde på tårtan. Sköljer jordgubbarna och lägger på hushållspapper. Stryker den rutiga bordsduken och finkläderna till hela familjen. Plockar fram porslinet och ställer iordning. Kaffekoppar med blå blom. Kaffekannan av silver. Går ut en sväng i trädgården med sax. Knipsar blommor till buketten. Akleja, spetsmössa, förgätmigej och några späda syrener. Skira stänglar av myskmadra. Fastän det snart är midnatt är solen fortfarande uppe.

Tänk att det blev så här. Att jag är den här. Att jag har tre pojkar. Den här fina gården, min man. Vi som blev varandras just vid den här tiden för fjorton år sedan.

De som vi var då är borta. Nu är han en annan. Nu är jag en annan. Och att vara mamma till tre. Ordna skolavslutning, finkläder, tårtkalas med morfar. Det är vad som kommer naturligt för mig. Och glädjen är störst över att kunna ge vidare till mina barn, det jag själv fått av andra.

Imorgon är det skolavslutning och jag är lite trött. Borde sovit för länge sedan. Men vill stanna uppe lite till och låta betydelsen landa. Nio veckors ledigt – en evighet tillsammans. Dagar när de får ta emot och uppleva, vad de en dag ska föra vidare till någon annan.

• annonssamarbete Länsförsäkringar Västerbotten •

Försäkran om det bästa

Nu har vi tre barn. Tre skatter som ger oss glädje – men inte sällan ont i magen av oro. Fastän jag aldrig varit någon hönsmamma. Tvärtom var jag avslappnad och cool till och med som förstagångsförälder. Oroade mig egentligen inte för någonting. Vad skulle kunna hända? Åtta år senare är jag däremot inte så säker på att jag bara var skön och avslappnad. Kanske också lite omogen?

Min syster fick nämligen barn några år efter mig och frågade då vilken barnförsäkring vi hade. Barnförsäkring? Behöver man en sådan? Det hade vi ju inte! Men täcker inte den försäkring som de får i skolan och förskolan ordentligt? Njae…vad svaret när jag började undersöka frågan. De försäkringarna täcker i regel inte kvällar, helger och lov. Oftast täcker de heller inte sjukdomar utan bara olycksfall. Och barn som inte börjat förskolan har ingen försäkring alls.

Ojdå.

Men varför ska man ha en barnförsäkring? Är inte vård gratis för barn i Sverige? Har inte unga som drabbas av sjukdom rätt till behandling? Visst är det så. Men en barnförsäkring kan göra stor skillnad rent ekonomiskt. Om ens barn exempelvis får en allvarlig sjukdom, eller är med om en olycka. Försäkringen kan hjälpa tiden direkt efter – men också vara en resurs om barnet på grund av olyckan eller sjukdomen inte kan arbeta som vuxen. Och även för mindre skador kan man ofta få ersättning. Blessyrer som uppstår vid lättare olycksfall. Just det missar också många som faktiskt redan är försäkrade att kolla upp.

Idag är alla tre barn försäkrade. Det känns tryggt och bra för vår familj. Och då undrar jag såklart. Har ni som läser försäkrat era barn eller ej? Och hur har ni resonerat kring det beslutet?

Och psst – vill du läsa mer om barnförsäkring eller kanske teckna en barnförsäkring – kolla in på Länsförsäkringar Västerbotten och ta reda på mer!

• annonssamarbete Albert •

Räkna roligare

Förra gången jag tipsade om matte-appen Albert så var ni flera hundra som valde att ladda hem den och prova. Så roligt! Hoppas ni haft lika mycket användning för den som vi har.

Jag har ju skrivit om Albert förut men för er som inte vet så är det alltså en virtuell mattelärare och ett mattespel i ett. Tanken med appen är att förbättra barns förståelse för matematik. Göra inlärningen roligare och enklare och förbättra skolresultaten.

Folke är den som använder appen mest just nu. Han är rätt nöjd med att få hålla på med samma spel som storebrorsan om man säger så. Även om han såklart har en betydligt lägre svårighetsgrad.

Det funkar eftersom Albert är anpassad för barn mellan 3-17 år. Ungar i alla åldrar kan använda tjänsten. Albert är kopplad till läroplanen och vet vilka mål barnet behöver uppnå. Men man kan också själv välja vad man vill öva mer på.

För småttingar som Folke är Albert mest på lek. Men större barn och ungdomar har också nytta av matteläraren Albert som pedagogiskt kan förklara och hjälpa att hitta lösningen om man kör fast i sin mattebok.

Det är möjliggörs genom AI-teknik. Albert är nämligen programmerad på ett sätt som gör att han lär sig för varje gång han används. Och ju mer han används desto bättre blir han på att hjälpa till!

Förra gången jag tipsade om appen var det någon som beklagade att den kostnadsfria provperioden inföll precis i slutet av terminen – när det står så mycket annat på barnens schema. Så här kommer nu en rabattkod som kan användas under sommarlovet. När det inte är så mycket annat som stör. Eftersom matteappen är mer som ett spel känns det ändå inte som skolarbete.

Vill du och ditt barn testa Albert?  Allt du behöver göra för 30 dagars kostnadsfri provperiod är att skapa ett konto via den särskilda sidan för mina följare, det gör du HÄR!

Hur hinner du med?

Hur får du tid och energi till allt med en nyfödd och två andra barn? Jag har precis fått mitt första barn och är konstant trött och superglad bara jag hinner till toan” så skrev signaturen Isabella under ett blogginlägg.

Har fått den här frågan några gånger så jag tänker att jag svarar på den i ett inlägg

För det första hinner jag inte allt. Det är så mycket jag inte gör. Men det bloggar jag inte om. Vore ju tråkigt med en uppräkning av allt jag inte gjort under en dag. Det kan vara viktigt att komma ihåg. För det är så lätt att drabbas av additionssjukan och addera ihop allt man ser andra göra och tänka att samma person hinner och orkar alltihop. Så är det förstås inte.

Men sedan är det en enorm omställning att gå från noll barn till sitt första. Man ska liksom bli förälder. Komma in i det där med att ta ansvar för någon 24 timmar om dygnet. Det är väldigt jobbigt och kan kännas närmast chockartat. Och visst blev det bättre för mig redan när jag fick Folke. Ändå funderade jag på hur i hela friden jag skulle kunna lägga Bertil på kvällen och samtidigt ta hand om en bebis. Nu med Ulf har jag inte ens hunnit oroa mig över det. Har gått av bara farten.

För några helger sedan reste Jakob bort med storbarnen. Och jag var själv med bebisen. Hade Jakob lämnat mig själv med Bertil när han var fyra veckor hade jag inte varit glad. Nu var jag euforisk. Vilken frihet! Själv med en bebis – rena semestern. Så hade jag inte varit förmögen att känna med Bertil. Egentligen knappt när Folke var bebis. Men nu känns det så. För att jag är van.

Slutligen handlar det förstås om barnet. Man får det barn man får. Har man en bebis med stort behov av närhet, som inte är riktigt nöjd och aldrig sover längre stunder. Då är det klart att man inte hinner eller orkar nästan någonting. Jag har dock haft tur och har världens enklaste bebisar. Skönt med tanke på att jag har haft så jobbiga graviditeter. Ulf ligger helst och jollrar på någon filt. Han äter ungefär var fjärde timme och ännu glesare på nätterna, så att jag får sova ganska bra. Dessutom har han två självständiga brorsor som roar honom när han är vaken. Och som själva är så stora och duktiga att de får hjälpa till med nappen, bära och trösta om han är ledsen.

Så. Det är anledningen till att jag orkar och hinner göra någonting annat än att bara amma och sova under spädbarnstiden. Inte för att jag är någon slags övermänniska. Om någon nu fått för sig det.

Mammor och barn

Om barn bara visste hur mammor oroar sig för dem. Om de förstod hur tätt en mammas längtan. Sitter ihop med barnets. Jag åker till badplatsen mitt i natten. För att leta efter väskan med nyckelpigemönster på. Den oumbärliga, full med samlade stenar. Jag anmäler till simskola och trombon och tänker att i en teatergrupp. Där skulle han få gå. Jag letar efter tecken. Mår han bra? Vad drömmer han om? Hans vardag är en värld jag inte har tillträde till.

Om barn bara visste hur mammor oroar sig för dem. Hur deras drömmar är sammanvävda, aldrig kan skiljas åt. Jag tänker ut små överraskningar. Och roliga saker att se fram emot. Vill göra deras liv en liten smula magiskt. Jag letar efter glimten i ögat. Visst är den där ännu? Jag väger för och emot. Var jag för mjuk eller för hård? Jag måste sätta gränser. Men vart ska den gå?

Om barn bara visste hur mammor oroar sig för dem. Jag ligger vaken. Tryck över bröstet. Ska han få göra det han tycker om? Det han är bra på. Ska han hitta någon att älska? Kommer han fortfarande vilja komma hem och hälsa på mig då?

Jag har så mycket hopp för mina barn. Så många drömmar. Så mycket oro. Så många böner över deras liv. Nu förstår jag min egen mamma. Hennes ängsliga frågor. Hur älskad jag var och hur jag tog det för givet.

Jag vill älska mina barn så att de tar det för givet. Aldrig villkorat. Aldrig med förbehåll. Men jag är glad att de inte vet hur jag oroar mig. En dag får de egna barn att oroa sig för. Då kommer de förstå.