Kategori: Claras mammaliv

Nästa helg är det Underbara Barn – mässa i Älvsjö i Stockholm och jag kommer att medverka. På söndagen den 11 oktober klockan 10.00 bjuder jag tillsammans med Saltå Kvarn och Naturskyddsföreningen in till en härlig Drömmorgon med tema mat och barn. Jag kommer föra ett samtal med experten Emelie Hanson från Naturskyddsföreningen om hur man kan välja bättre mat för sina barn. Varför är ekologiskt viktigt? Vilka är de värsta klimatbovarna i mataffären och varför? En serie enkla tips som hjälper småbarnsföräldrar när de går och handlar – och som peppar och inspirerar till nya bättre vanor.

Tidigare drömmorgnar (då i Saltå Kvarns butik på söder) har varit en succé och nu hoppas vi att fler vill vara med. Förutom samtalet så bjuder Saltå Kvarn på en härlig grötfrukost framför scenen och en goodiebag i Saltå Kvarns monter. Biljetten kostar 130 kronor och för det får ni inträde till mässan, grötfrukost, goodiebag från Saltå Kvarn och förstås får ni lyssna på samtalet vid Underbara Barnmässans stora scen. Biljetten bokar ni här – först till kvarn!

Bilden på mig och Emelie är från en tidigare Drömmorgon för två år sedan då jag var högggravid med Folke…time flies!

Snart är det oktober – och oktober är definitivt en tjocksockemånad. Oktober till början av april är det tjocksockeväder i vårt gamla hus med dragiga golv. Som visserligen blev varmare sedan vi slipade bort lacken och linoljesåpade dem. Men ändå. Lite svalt är det ju och jag hatar att frysa om fötterna

Blev så glad när jag med posten fick fina tjocksockar till pojkarna av min vän Pia med underbara bloggen Queen of Kammebornia. Folke fick med hjärtan på och Bertil med röda och gröna dinosaurier. Helt underbara. Just att ha stickade grejer till barnen känns så fint. Men är också något jag sörjer lite. För min mormor som är duktig på att sticka är nu för gammal för att ägna sig åt sådant. Och mamma som jag vet skulle stickat åt mina barn hon lever ju inte. Då  finns någonting väldigt fint att någon annan stickat åt mina barn. Tack kära Pia!

4 favoriter – stickade vantar jag älskar

Jag försöker bjuda in barnen att vara med i hushållsarbetet. Som idag när Bertil ville dammsuga när vi städade. Det går oändligt långsamt och jag får göra om det efteråt. Och jag som har så bråttom när jag städar vill bara hasta vidare och inte låta det ta ännu längre tid. Men jag försöker sansa mig. Om han någon gång vill dammsuga så är det väl oerhört korkat att inte låta honom vara med? Likadant försöker jag resonera med matlagning, tvätt och andra uppgifter här hemma. Folke gillar till exempel att stå och slita ut blöt tvätt ut maskinen och langa vidare den till mig. Och egentligen är det ju ganska svårt att veta vad man ska göra av tiden tillsammans med en ettåring så att tvätten tar dubbelt så lång tid är ju ingen katastrof.

Det finns något fint i att hela familjen hjälps åt. Som liten brukade jag och min syster vara med och städa med mamma och pappa. Och aldrig njöt man väl så av att det var städat som när man själv varit med och hjälpt till. Jag minns den rena duken mamma la på köksbordet och ljusen hon tände för att liksom markera att nu var det klart. Nu var det färdigfejat. Och jag gör precis likadant. Ikväll brinner ljus på matrumsbordet bredvid en vas med blommor från rabatten. Och hela huset känns sådär harmoniskt och rent.

Jag är nyfiken på det där med att ha en bestämd skärmtid för barn. Har ni det? Vi kör med totalt max en timme per dag av filmtittande/spelande på paddan för storbarnet. Någon teve har vi inte så det är paddan som är populärast hos oss. Och jag gillar inte när Bertil sitter hukad framför skärmen med gamnacke, fullkomligt försjunken och frånkopplad omvärlden. För det påminner nämligen om mig själv och mitt allt för myckna mobilscrollande.

Jag vill ju att han ska leka och röra på sig – inte sitta framför en skärm dagarna i ända. Men det kräver ju lite mer av mig för skärmen är en himla smidig barnvakt. Och jag vet att så fort jag själv kollar mobilen vill barnen också kolla saker. Mitt beteende är i högsta grad smittsamt. Så istället för att moralisera över att barnen dras så mycket till skärmarna försöker jag bestämma mig för att själv välja bort skärmen. Dock är det ganska svårt för skärmar av olika slag är precis lika hypnotiserande för oss som för de små. Hips vips har man surfat bort en timme av sin kväll på kattklipp, arga krönikor och diverse amerikanska mat-instagramare!

Jag är nyfiken på hur alla ni bloggläsande föräldrar gör? Hur mycket får era barn sitta vid skärmar och hur funkar tidsbegränsningarna?

Det mest otillfredsställande som finns är att inte leva som man vill leva. Inte göra det man vill göra. Jag vet inte om jag är överkänslig eller bara bortskämd – men jag är sjukt dålig på att stå ut med den känslan. Att det finns något annat som jag hellre vill göra – men som jag inte gör. Som nu. Jag och Anna pratade om att åka till mormor i september för att fiska och hänga med henne. Men dålig planering och lite för mycket att göra med mitt jobb har gjort det omöjligt. Trots att det sliter i hjärtat av längtan efter att åka dit. Varför gjorde jag det så dåligt för mig själv när jag istället kunnat göra det bra? Och varför planerade jag in så mycket jobb den här hösten när jag hade kunnat avboka hälften? Så dumt och så frustrerande i backspegeln.

Jag kan ibland känna mig som en bluff här på bloggen när jag skriver om downshifting och att vi borde ta det lugnare samtidigt som jag i vissa perioder nästan går på knäna av min arbetsbörda. Fast jag har i och för sig aldrig påstått att det är lätt att välja ett enklare liv. Det kräver en massa svåra beslut som inte alltid är självklara att fatta. I vissa perioder lever jag som jag lär och vill, men i andra perioder är det precis tvärtom. Dessa perioder påminner mig om varför jag ändå strävar efter att downshifta…för det är fasen inte kul att stressa.

Jag kämpar. Hela tiden från ett dike till ett annat. Att hitta den där sabla balansen som är så svår, för att inte säga omöjlig att uppnå. Speciellt när barn finns i bilden som plötsligt blir förkylda och kräver fem dagars extra vård och omsorg så att mitt välplanerade, luftiga schema plötsligt blir betydligt svårare att genomföra.

Men jag vill ju leva ett  liv där lite vabbande inte är någon katastrof – utan till och med härligt. Där det finns marginaler för allting. Marginaler för struliga barn och trötta föräldrar. För sjukdom och för sömnlösa nätter. Där lite grus i maskineriet inte orsakar en katastrof utan är just det – bara lite grus i maskineriet.

Jag strävar på för att komma dit, till marginalerna. Även om det hackar lite mer än vanligt i motorn just nu.

Det är inte dumt att vara tvåbarnsmamma. Den stora skillnaden mot för det första barnet är lugnet. Med Bertil ville jag bara att han skulle växa så att jag fick se honom gå, höra honom prata, kunna läsa roliga barnböcker för honom och få höra hans kloka filosoferande. Med Folke har jag inte alls lika bråttom. Han får gärna vara en liten bebis ett bra tag till. För nu har jag ju både en ettåring och en fyraåring och det är en fin kombination.

Det sköna med att ha fått ett andra barn är att jag känner igen faser och perioder och med större säkerhet vet att de går över. Faser passeras. Och fort går det i regel! Till exempel vet jag att ettåringar är ganska jobbiga och att det i backspegeln är den ålder jag gillar minst på barn (om man nu får säga sånt…) Den åldern passar liksom sämst ihop med min personlighet. Men jag vet också att de hips vips blir arton månader och hamnar i en alldeles fantastisk fas som passar mig utmärkt.

Nu sedan jag fått egna barn har jag till fullo fattat hur mycket en människa präglas över vilken plats i syskonskaran den får. Att komma först till en familj som längtar efter att man ska bli stor, eller komma sist i en barnaskara där alla vill att man fortsätter vara liten. Själv är jag en lillasyster och känner igen mig  så mycket i Folke och min storasyster i Bertil. Han är precis lika snäll, generös och undervisande som min storasyster alltid varit.

Ibland får jag lust att ta en vit månad när jag hör hur pigga, glada och utvilade människor som slutar dricka blir! Själv lever jag ett vitt liv men känner mig lika trött och mosig för det. Kan också känna en enorm lust att sluta röka. När man hör hur syreupptagningen förbättras på bara någon dag och hur smak och luktsinnet förstärks och hyn blir fantastiskt. Själv röker jag ingenting och tycker ändå att jag är konstant täppt i näsan och hyn är det inte mycket bevänt med.

Jag tränar, äter nyttigt och varken röker eller dricker men inte känner jag mig så särskilt sund, duktig eller energifylld för det. Vad ska jag ta mig till? Är det småbarnslivet som spökar? Som gör att orken är låg och att jag helst av allt bara vill ligga på en soffa och moffa chips? Å andra sidan var jag inte särskilt mycket piggare innan jag fick barn. Även då var jag ganska trött och bekväm av mig.

Vad ska man ta sig till? Bara att acceptera att människan är ett trött djur? Som koalabjörnen fast på två ben? Eller finns det något man kan göra? Dopa sig med massa järn?

Innan jag fick barn tänkte jag inte så mycket på rekreation. Jag bara tog mig den tid jag behövde för att göra det jag måste för att må bra. Men nu måste jag göra det aktivt för att det ska bli av. För att jag ska komma ihåg att fylla på Clara-kontot. Med rätt saker dessutom. Tänker på de saker jag får energi av

– Att baka

– Att möblera om och pyssla på här hemma

– Promenader i skogen – eller egentligen vart som helst. Däremot är löpning inte rekreation för mig. Min träning är mer som ett jobb som ska utföras. Som visserligen ger energi men också tar massor

– Att läsa böcker. I motsats till att kolla internet och instagram som jag snarare blir stressad utav

– Att laga mat (när jag inte har ont om tid)

– Hålla på i trädgården

– Rita

– Plocka bär och svamp

– Umgås med kompisar

– Se på bra serier

– Skriva dagbok

– Lyssna på musik och dricka te och ligga och tom-stirra ut i luften när ingen är hemma eller alla sover

Ska försöka påminna mig om att göra något av allt detta nästa gång jag är uttröttad – istället för att fastnar i Facebookscrollande eller insta-gluttande.

Åh vilken lång dag – och jag har arbetat och gnott från morgon till kväll. Barnen är fortfarande hos sin farmor så jag är själv hemma. Det finns en frihet i att ha fått arbeta en hel dag i högt tempo. För det utmanande med att vara barnledig är att man varken kan slappa eller köra på i högt tempo. Istället nöter man på i en sakta mak som gör en både trött och frustrerad på samma gång. Så den tröttheten som övermannar mig efter en superintensiv dag med massa kroppsarbete – det är en befriande trötthet. Fri från den vanliga frustrationen över att inte hinna det jag vill hinna – och sedan inte orkar när jag väl får tid.

Men imorgon kommer småttingarna hem igen och det ska bli riktigt roligt. Sedan stundar sommarlovets sista dagar innan vardagen drar igång igen. Liiite skönt ska det nog bli, när jag verkligen känner efter!

Den så kallade ”semestern” tär på många småbarnsföräldrar. Hela långa året har man kämpat med magsjukor och förkylningar och påklädningar och jobbpendlingar. Och på några futtiga sommarveckor ska man sedan hinna vårda sitt äktenskap, umgås med sina (stundtals mycket uttråkade och frustrerade) barn samt hinna både sola, bada, träna och renovera huset. Kanske är man också fast i någon sommarstuga med släktingar man skulle må bättre utan. Det är som upplagt för besvikelser.

Förra sommaren gick jag ofta och längtade bort. Bort från min stora mage och otympliga kropp. Längtade efter Folke som snart skulle komma. Samtidigt tänkte jag med bävan på den här sommaren då jag visserligen inte skulle ha en stor mage – men å andra sidan en vild ettåring. Lite oklart vad som är arbetsammast.

Jag har varit så fruktansvärt trött hela den här sommaren och känner mig ärligt talat inte ett dugg piggare efter en månads semester. Det tror jag att många småbarnsföräldrar kan känna igen sig i. Till på köpet ska folk som inte haft småbarn på många decennium komma med välmenande råd i stil med ”passa på att njuta av bebistiden för den är snart förbi och då ångrar du att du inte njöt mer av den bästa tiden i livet…”. Snacka om att stjälpa istället för hjälpa och dessutom påföra skuld! Inte nog med att småbarnsföräldrar är trötta och slitna – de förväntas samtidigt njuta av det eftersom det tydligen är det bästa livet har att erbjuda.

Mitt sätt att komma runt dessa känslor är att försöka tänka att sommaren inte är ett sommarlov när man har småbarn. Utan bara en lite annorlunda vardag. För om man tror att man plötsligt ska få eoner av energi och ork bara av att själva lönarbetet upphör så blir man besviken. Det får man nämligen inte. Semester betyder faktiskt bara att man ägnar mindre tid åt lönearbete och mer tid åt hemarbete. Och det är såklart fantastiskt att få hänga massor med sin familj –  men okomplicerat och enkelt är det inte.

Sommaren kan i bästa fall användas som en tid att få perspektiv på sin vardag. Vad som funkar och vad som inte funkar. Och ifall man har möjlighet också prioritera om lite inför jobbstarten. Själv sitter jag och avbokar många jobb och skjuter upp storslagna projekt jag hade tänkt att påbörja i höst. För min ”semester” har fått mig att känna att jag den här hösten behöver en lite lugnare vardag med färre jobbutmaningar. Det är utmaning nog att ta hand om två barn och hantera att vi numera har ett jordbruk och två företag och lever i ett renoveringsprojekt.  Jag måste liksom inte addera fler projekt till den ekvationen.

Den insikten är vad min ”semester” har lett fram till. Och vila får jag väl göra när småbarnsåren är slut. Och då lovar jag att småbarnsföräldrar som upplöses av trötthet aldrig från min mun kommer höra att de just nu upplever ”den bästa tiden i sitt liv”.

Den så kallade ”semestern” tär på många småbarnsföräldrar. Hela långa året har man kämpat med magsjukor och förkylningar och påklädningar och jobbpendlingar. Och på några futtiga sommarveckor ska man sedan hinna vårda sitt äktenskap, umgås med sina (stundtals mycket uttråkade och frustrerade) barn samt hinna både sola, bada, träna och renovera huset. Kanske är man också fast i någon sommarstuga med släktingar man skulle må bättre utan. Det är som upplagt för besvikelser.

Förra sommaren gick jag ofta och längtade bort. Bort från min stora mage och otympliga kropp. Längtade efter Folke som snart skulle komma. Samtidigt tänkte jag med bävan på den här sommaren då jag visserligen inte skulle ha en stor mage – men å andra sidan en vild ettåring. Lite oklart vad som är arbetsammast.

Jag har varit så fruktansvärt trött hela den här sommaren och känner mig ärligt talat inte ett dugg piggare efter en månads semester. Det tror jag att många småbarnsföräldrar kan känna igen sig i. Till på köpet ska folk som inte haft småbarn på många decennium komma med välmenande råd i stil med ”passa på att njuta av bebistiden för den är snart förbi och då ångrar du att du inte njöt mer av den bästa tiden i livet…”. Snacka om att stjälpa istället för hjälpa och dessutom påföra skuld! Inte nog med att småbarnsföräldrar är trötta och slitna – de förväntas samtidigt njuta av det eftersom det tydligen är det bästa livet har att erbjuda.

Mitt sätt att komma runt dessa känslor är att försöka tänka att sommaren inte är ett sommarlov när man har småbarn. Utan bara en lite annorlunda vardag. För om man tror att man plötsligt ska få eoner av energi och ork bara av att själva lönarbetet upphör så blir man besviken. Det får man nämligen inte. Semester betyder faktiskt bara att man ägnar mindre tid åt lönearbete och mer tid åt hemarbete. Och det är såklart fantastiskt att få hänga massor med sin familj –  men okomplicerat och enkelt är det inte.

Sommaren kan i bästa fall användas som en tid att få perspektiv på sin vardag. Vad som funkar och vad som inte funkar. Och ifall man har möjlighet också prioritera om lite inför jobbstarten. Själv sitter jag och avbokar många jobb och skjuter upp storslagna projekt jag hade tänkt att påbörja i höst. För min ”semester” har fått mig att känna att jag den här hösten behöver en lite lugnare vardag med färre jobbutmaningar. Det är utmaning nog att ta hand om två barn och hantera att vi numera har ett jordbruk och två företag och lever i ett renoveringsprojekt.  Jag måste liksom inte addera fler projekt till den ekvationen.

Den insikten är vad min ”semester” har lett fram till. Och vila får jag väl göra när småbarnsåren är slut. Och då lovar jag att småbarnsföräldrar som upplöses av trötthet aldrig från min mun kommer höra att de just nu upplever ”den bästa tiden i sitt liv”.

Den här tiden för ett år sedan var jag tämligen irriterad och övervänt på att ungen aldrig föddes och dagarna bara gick.  Men så hej hopp nästa morgon så vaknade jag av värkar och bara visste att det var nu det skulle ske. Idag – en dag för tidigt – firade vi Folkes ettårsdag med ett himla kalas och 21 gästande släktingar

Vi hade bakat hallongrottor, kaffekyssar, kanelbullar, chokladbollar och tre sorters tårtor. Tog nästan i så vi sprack och som tur var räckte fikat och blev över!

Folke var dresssad i samma outfit som Bertil hade på sitt ettårskalas. Men den här stackars ettåringen hade jag helt glömt bort att köpa present till. Det hade däremot gästerna ombesörjt.

Fast vad ska man ge till en lillebror vars storebror redan har allt och lite till?

Jag dukade med lite blandat pastelligt porslin och dekorerade borden med ängsblommor och diverse fynd från vår skraltiga trädgård

Anna var en bra hjälpreda under kalaset!

Sedan fikades det och lektes i flera timmar…

Serpentiner, loppisfyndad vas från Upsala Ekeby och Jakobs lillasyster Johanna

Bertil och Juni var kittade i matchande outfits!

Utespan mot hönsen och växthuset

När kalaset tog slut var jag så trött att jag blev liggande resten av kvällen i sängen. Håhåjaja. Men det går förstås inte att jämföra med hur trött jag var vid den här tiden för precis ett år sedan. Tack och lov att jag aldrig behöver vara med om några fler förlossningar….!

Man kan ju ändra sig

Mer bilder och inspiration för barnkalaset

Jag undrar om inte Bertil blir påverkad av andra barn (på förskolan exempelvis) att inte ha på sig kläder som anses flickiga? Min son är fem och även om han får ha på sig det han vill så skulle han aldrig vilja ha på sig såkallade flickkläder. Det går i actionfigurer och kläder som anses vara coola. Han är nog också påverkad en del av tv och youtube, låter du Bertil se på det? Jag är imponerad av att han ser ut och leka med bara ordentliga leksaker (inte plastiga spiderman och turtels) och inte har fula gubbar på kläderna.

Jag har fått den här frågan några gånger så jag tänkte förklara lite hur vi tänker. För det första – vi har alla möjliga kläder hemma. Både poliströjor och piratkläder, prinsesskjolar och massa klänningar! Och de får han välja fritt mellan. Vissa dagar har han drakkläder och vissa dagar har han sommarklänning. Hittills är det inga vuxna eller barn som anmärkt på hur våra barn klär sig. Någon gång i framtiden kommer han säkert att välja annorlunda och då får han förstås göra det. Jag kommer inte tvinga honom att bära vare sig det ena eller andra. Men det känns viktigt att möjligheterna till val finns. Hur ska man veta om ens son gillar blommigt om han inte har något blommigt i garderoben?!

Gällande kläder med actiongubbar/superhjältar etc så är det ingenting jag köper hem.  Jag och Jakob bär själva inte kläder med loggor och reklamtryck så det är inget vi skulle köpa till barnen. Gillar inte riktigt känslan att de ska gå omkring och göra reklam för multinationella företag. (Inte för att jag på något sätt moraliserar över att andra föräldrar tänker annorlunda i frågan)

Vad som räknas som ”ordentliga” leksaker är nog olika för alla föräldrar. Så jag är lite osäker på exakt vad du syftar på. Men vi har medvetet försökt välja andra material framför plast vad gäller leksaker. Ett undantag är dock en hiskelig dinosauriesamling  –  då han älskar just dinosaurier! Och Lego såklart. Just actiongubbar är inget vi köper – vi fick ärva ett gäng från när Jakob var liten men de plockade vi faktiskt bort. Mest för att plasten i 30 år gamla leksaker kan vara rätt skum. Men också för att actiondockorna ledde till tämligen enahanda lekar.

Angående filmer som påverkar barn  (vilket jag är övertygad om att de gör) så har vi ingen teve. Något jag tycker jag är jätteskönt! För då har vi större möjlighet att välja ut vettiga barnprogram och risken är inte lika stor att han bara blir sittande framför något vi inte aktivt valt. Sedan är ju könsstereotypa barnprogram snarare regel än undantag. Så det gäller ju att sålla litegrann.

Slutligen tycker jag ändå inte att man ska överdriva risken av ”fel” sorts leksaker för barn. Ett barn kommer leka krig med barbiedockor om det är krig hen är sugen på att leka. Istället för att moralisera så mycket över barns krigslekar kan vi ju grubbla över om det inte vore bättre att vi vuxna slutade kriga så mycket?

Sommarlovet känns så extra meningsfullt nu när jag har små barn. Att få ge Bertil ett helt litet pärlband av dagar och upplevelser att minnas. Jag inser varför mina egna sommarlov upplevdes som så enormt långa. För de är långa när man är liten och saknar klocka och kalender och varenda dag är händelserik som en hel vecka! På kvällen vid läggning räknar vi upp allt han upplevt under dagen. Sånt vi gjort. Badat, bakat bullar,  lagt pussel, läst böcker, smällt myggor, badat vattenspridare naken i växthuset, köpt glass, lekt med farmor eller gammor eller farfar eller morfar eller någon annan av alla släktingar som kommer och hälsar på.

Vi gör inget särskilt märkvärdigt det här sommarlovet. Det gör vi förresten aldrig den här tiden. Varken barn eller vuxna behöver det. Vi behöver bara tid ihop, en aning solsken, lite extra sömn och att vi vuxna har stora snälla öron som orkar lyssna lite extra engagerat på allt spännande som händer. Jag såg en trollslända som var tuuuusen meter lång mamma! Jag kan springa så snabbt som en räjserbil! Det låg en humla i mitt saftglas! Jag räddade den med en pinne! 

Att varje kväll får avslutas med orden. – Vad för roligt ska vi hitta på imorgon då?!

Min fina lilla kille som snart fyller ett och upplever sin första sommar. Allt är så spännande. Att krypa i gräs. Att suga på en kotte. Att känna vinden mot naken kropp och håret som rufsar sig. Höra humlor och fåglar och bli bländad av sol och blöt av regn. Känna doften av björklöv, hägg och syren.

Det är fint att få gå bredvid och se alltsammans

När ungarna skriker -Vad ska vi gööööra? Vi har inget att göööra! Då tar man fram en ballong. Först blåser man upp den utan att knyta. Sedan släpper man den så att den far som en projektil genom rummet. Det kan man roa sig med i bortemot en timme ungefär.

Sedan blåser man upp ballongen och gnuggar den mot håret och visar magin när den fäster på väggen! Slutligen bollar man med den och leker inte nudda mark. Det finns ingen hejd på hur kul det är för en fyraåring. När man tröttnat på leken så pangar man ballongen och det är det roligaste av allt. Klart slut!

Den här våren har förresten varit så kall att jag fortfarande kan plocka blommande pärlhyacinter i rabatten. En av få fördelar med iskalla vårar!

Den här nationaldagen har regnet vräkt ner och något firande har det ju inte direkt varit tal om. Jag började dagen med en löptur med min kompis Charlotte  – sedan har jag pysslat på här hemma medan Jakob och Albin har stängslat åt grisarna. De ska få flytta ner till ån som rinner genom byn så att det inte blir så mycket vattenbärande som det är för tillfället.

Folke har fått en gunghäst som både kan gunga och åka på hjul. Ett loppisfynd som blivit en favorit även om han inte greppat hur man ska göra ännu.

Otroligt gullig lite pålle. Synd bara att svansen av tagel har lossnat. Kvar sitter bara en liten kort stump!

Den här dagen för prick ett år sedan var det 27 grader i skuggan och jag badade. Det har jag ju inte lust med idag direkt. Men faktiskt slängde sig Bertil och Ada i vattnet igår efter förskolan. Tippar på att det var omkring tretton grader varmt men det stoppade dem inte och jag hade inte hjärta att säga nej. När jag var liten älskade jag också att bada och det spelade ingen roll om det knappt var plusgrader. Önskar att jag var lika modig nu för tiden!

Det jobbigaste med att ha småbarn är den lågintensiva ansträngningen. Jag är en person som är väldigt mycket på eller av. Antingen flyger jag runt huset och städar och röjer och möblerar om. Eller så ligger jag i soffan och gör ingenting. Men med barn är båda dessa scenarier omöjliga. Man är aldrig helt på men heller aldrig helt av. Städar jag och röjer blir jag ideligen avbruten och kommer aldrig in i något flow. Lägger jag mig och vilar så blir jag ideligen avbruten och kommer aldrig in i någon vila.

Spädbarnstiden har varit underbar med båda mina barn. Fram till ungefär sju månaders ålder har de bara legat på diverse filtar och varit nöjda medan jag kunnat antingen härja runt eller ligga och vila. Men så fort de börjar krypa börjar det eviga passandet. Jag tycker ärligt talat att åldern mellan 8 och 18 månader är pissjobbig. Ja, man älskar ungarna lika mycket som vanligt såklart. Men det är så vansinnigt mycket jobbigare att vara förälder då!

Men det positiva är att jag nu är tvåbarnsförälder och med säkerhet vet att detta är en fas. Som går över. Bara att blunda och härda och hänga fast i det mysiga som också är. Rätt vad det är har ungen fyllt fyra år och kan konversera och gå själv på toa och roa sig med egna lekar medan jag kollar instagram och tjuväter choklad.

Vår lilla marsipangris fyller tio månader den här veckan! Så glad att jag får vara mamma till honom. Det är väldigt spännande att se på vilka sätt syskonen liknar varandra – och skiljer sig åt. Den ena är försiktig och rädd för vatten – den andra är sjövild och börjar inte gråta trots att han hamnar under ytan och får världens kallsup. Den ena är klok och eftertänksam – den andra verkar närmast sakna vett i skallen. Men båda två är trygga och självklara och sitter gärna hos precis vem som helst och suger på tummen. Vilken gåva <3

Å vilka långsamma dagar. Jag har varit så jäkla förkyld sedan i måndags. Samtidigt har jag för första gången på vad som känns som år fått vara just sjuk och vila istället för att vara sjuk och samtidigt passa ännu sjukare barn. Mellan alla tupplurar har jag hunnit klämma samtliga Gudfaderfilmerna och äta en massa smågodis. Så det har nästan känts lite lyxigt på något vis. Men nu är Folke krasslig så jag gör mitt bästa för att roa honom och samtidig vila lite själv. Går sådär ärligt talat. Får nog ta och avbryta bloggandet nu…