Kategori: Claras träning och hälsa

Vad duktig du är som tränar. Får man ofta höra när man tränar. Och har jag ofta sagt till folk som tränar. Men grejen är att det inte är ett dugg duktigt. Det är tränarnas hemlighet. Att det faktiskt är skönt. Att det blir ett beroende. Att träning frisätter en massa lyckohormoner – endorfiner – som efter ett tag gör att träningen känns som välmående-doping. Man vill träna, för man vill få den där kicken.  Det visste jag inte när jag började springa för två år sedan och därför var det så tungt i början. Jag kände bara lidandet. Ansträngningen. Inte glädjen. Men nu vet jag att det är så. Så trots att jag är otränad nu och det är jobbigt att springa rent fysiskt, så vet jag det där och känner redan nu hur glad jag kommer bli efter ett träningspass.

Det är lite som med godis fast tvärtom. Godis är ju godast innan. När man tänker på det goda. Och under tiden när man äter. Men sedan efteråt, då går glädjen bort väldigt fort. Träning är jobbigast innan, väldigt jobbigt under tiden. Men efteråt sitter glädjen i väldigt, väldigt länge.

En annan sak jag noterat med träning är att ju mer jag tränar – desto mer orkar jag göra andra präktiga saker som jag vanligtvis undviker och som inte har ett dugg med träning att göra. När jag tränar orkar jag till exempel använda tandtråd. Jag väljer nyttigare mat. Jag går och lägger mig tidigare. Jag ringer samtal jag gått och skjutit upp i en vecka.  Jag lägger tillbaks grejer där jag tagit dem istället för att slänga dem på golvet. Jag städar bakom spisen.

Det är tränande personers hemlighet. Inte ett dugg duktigt utan en ganska rejäl payoff för en tämligen liten insats.

Bara för att jag bloggade om löpning igår så kunde jag inte låta bli att sticka ut och testa senare på dagen. Lämpligt nog skrapades vägen ren från snö och is så plötsligt gick det att springa efter vår lilla grusväg. Jag pluggade i hörlurarna, slog på RunKeeper och min löparlista och gav mig av. Tänkte jogga lugnt, min kortaste vända som bara är två kilometer. Men när jag sprungit dit var jag inte alls trött så jag körde på i tre kilometer. Och vet ni? Jag sprang med ett brett leende hela vägen. Och jag hade till och med energi kvar att spurta på slutet!

Uppenbarligen har skidåkningen bäddat lite för detta. Men det är också väldigt psykologiskt. Jag ska ju springa en mil i sommar – då måste jag ju orka tre kilometer nu. Tre kilometer är en  piss i Mississippi. En kort liten löptur jag sprungit många gånger förut.

Men när jag började springa för två år sedan, med noll erfarenhet i ryggen var mantrat jag upprepade under löpturen (bokstavligt talat) ”Hel-ve-te-jag-dör-jag-dör. Hel-ve-te-jag-dör-jag-dör. Hel-ve-te-jag-dör-jag-dööör…” Nu lät mantrat istället ”Jag-är-fri. Jag-är-fri. Jag-är-fri”. Som något hämtat från en frikyrkokör. För det är precis så det känns. Jag är fri! Efter en jobbig graviditet och en ganska stillasittande tid efteråt känner jag en enorm frihetskänsla av att vara ute och springa igen.

Jag har haft en himla fin påsk. Vi var uppe hos Jakobs mormor och firade med hans familj. Sedan lämnade vi kvar Bertil för några dagars extra påsklov medan vi åkte hem för att hinna jobba lite. Med växthusbygge och andra saker som behöver fixas på gården. Och det är fasligt vad mycket vi hinner när vi bara har ett barn. Den extra tiden försöker jag  ägna åt att träna! Det spritter det i hela kroppen av längtan efter att jogga och bli stark igen.

Ni lyckans ostar som bor i södra Sverige kan ju jogga i skogen men i våra skogar är det fortfarande snö så här får man hålla sig till vägarna ett tag till. Jag har dock inte riktigt vågat jogga ännu men tänkte smyga igång nästa vecka. Är lite rädd för att skada mig efter graviditeten och känner mig lika flåsig och otränad som i april för två år sedan  när jag först började träna springa. Skillnaden den här gången är att jag vet att man på några månader kan bli riktigt vältränad och att jag kommer kunna springa milen i sommar om jag bara vill. Den insikten hjälper mig att komma igång. Jag har gjort det förr och jag ska göra det igen. Tänker också att vinterns pass i skidspåret borde byggt åtminstone lite kondition att bygga vidare på.

Jag är så glad över att ha kommit igång med träningen nu.  Jag har tränat regelbundet i några veckor men ökat på frekvensen den sista tiden. Veckan som gick både joggade, skidade och styrketränade jag. Jag har lyckats få in någon slags träning varje dag. Och jag kan ärligt säga att det är LJUVLIGT att vara igång! Jag hade nästan glömt bort hur det kändes att vakna på morgonen och ta ett litet skutt upp ur sängen och känna värken i kroppen. Men inte värken av ömmande gravidfogar eller en stel nacke som jobbat för länge framför datorn. Utan träningsvärk i muskler som fått ta ut sig till max i skidspåret. Muskler som växer sig starkare!

Förra gången jag började träna så här regelbundet var våren 2013. Det var egentligen första gången i mitt vuxna liv som jag gjorde en aktiv insats för att förbättra min hälsa och stärka upp min kropp. Innan dess hade jag en självbild som sa jag är inte en sådan där träningsmänniska. Jag gillar mest att sitta stilla. Träning är verkligen inte något för mig. Och speciellt inte löpning. Några månader senare sprang jag milen utan större bekymmer.

Men nu efter ett otroligt inaktivt år startar jag om från noll igen. Med en relativt nyförlöst mammakropp med de flesta muskler sorgligt understimulerade. Ändå är min självbild inte alls sådan som den var förut. Självbilden börjar inte om från noll igen. Tvärtom ser jag på mig själv som en människa som tycker om att röra på mig. Som verkligen tycker att träning är något för mig och alldeles särskilt löpning faktiskt.

Det är ganska otroligt hur man kan förändra sin självbild. Och hur de förutfattade meningar man har om sig själv sätter en massa käppar i hjulet för förändring.

Jag brukar inte ge så många nyårslöften. Men jag tycker att det är lite sorgligt att många (inklusive jag själv) undviker att ge dem ”för att de ändå är så svåra att hålla och man inte vill bli besviken”. Så tråkigt att inte våga hoppas och arbeta för förändringar i sitt liv i rädsla för att misslyckas innan man ens har börjat. Och det är visserligen inte ett dugg enkelt att hålla sina nyårlöften om alltifrån viktnedgång till att sluta röka. Men ingen annan kan ju förväntas göra det åt en i alla fall. Så ska det bli av får man ta tag i det själv. I år har jag faktiskt två stora nyårslöften. Och även en strategi för hur de ska kunna genomföras. ’

Det första löftet stavas teknik

Jag hatar verkligen teknik och att behöva lära mig ny sådan. Men den attityden funkar ju inte riktigt med det yrke jag har valt. Så 2015 ska bli året då jag får ordning på min teknik. Tidigare har jag har glömt att göra backup på bilder och texter och dessutom saknat system för det hela ända sedan jag startade mitt företag för drygt tre år sedan. Det är bara ett under att jag inte förlorat en massa oersättligt material under den här tiden. Men nu är det dags att ta itu med det här på riktigt. Ett backupsystem med bildorganisering är fixat, jag tar ju några tusen bilder i månaden så det behövs verkligen. Plus att min dator nu är ominstallread och rensad. Jag hade typ 37 000 bilder på den innan jag rensade och den var fruktansvärt långsam och fördröjde mitt arbete. Mitt nyårslöfte är alltså att hålla den nya ordningen och maximera mina system. (Till hjälp att rensa och organisera upp för framtiden tog jag min kompis företag Krokodil webbyrå – kan jag verkligen rekomendera). Jag har dessutom investerat i ny kamerautrustning. Just nu plåtar jag min sjunde bok så jag tyckte att jag kunde motivera en uppgraderad utrustning.

Det andra nyårslöftet stavas (som för så många andra) hälsa.

Eftersom jag under största delen av 2014 var invalidiserad på grund av kraftig foglossning har jag inte kunnat träna ordentligt på ett drygt år. Det suger. Att springa ger mig så mycket livsglädje och ork och inspiration att jag inte vill vara utan det en sekund. Men jag jagar inga tider. Jag jagar känslan av att löpa en mil inte ska var jobbigare än en rask promenad. Känslan av att jag är frisk och stark och använder min kropp till annat än att slappa. Så nu börjar hälsoåret. Inser att det låter väldigt typiskt nyårsafton-aktigt men det skiter jag i. Dessutom tänker jag detta år gå ner till min normalvikt igen. Inte för hälsan utan bara för min egen trivsel. Det är totalt sju kilo som ska bort. Jag kommer använda mig av samma strategier som när jag la om livsstilen under 2013 vilket funkade väldigt bra för mig. Men mer om det i ett senare inlägg.

Har ni några nyårslöften?

Fördelen med att ha en blogg är att man kan hålla koll på sig själv och de faser man gått igenom. Nackdelen är att man också kan hålla koll på alla sina tillkortakommanden. Hittade ett blogginlägg jag skrev för ungefär två år sedan med lite tankar och förhållningsorder jag hade då och som hjälpte mig att må bra. När jag läser dem gapar jag bara för att de är så präktiga och för att jag  faktiskt inte lyckas pricka in någon av punkterna just nu. Hur gick det så snett om det nu var så bra? Men eftersom jag faktiskt minns precis hur bra det var att leva så där är väl bara att bita ihop och försöka sätta igång med dessa saker igen:

– Börja reglera min arbetstid. Aldrig kolla mejlen efter klockan sju på kvällen, ej heller under helgen. Aldrig arbeta på kvällen utan endast under dagtid. En svintuff vecka är lättare att ta sig igenom om man vet att man får vara ledig varje kväll, utan undantag.

– Gå och lägga mig i tid. Aldrig senare än tio göra mig redo för sängen. Även om jag inte sover då ska jag från den tiden går jag ner i viloläge.

– Försöka att äta regelbundet, så att jag aldrig bli vrålhungrig och får blodsockerfall. Inte längre än tre timmar mellan målen.

– Röra på mig varje dag. Promenader, gympa, skidåkning. Allt möjligt helt enkelt!

Återstår att se om jag om två år hittar dessa regler igen och är lika förvånad – eller om jag faktiskt lyckas hålla i dem någotsånär.

När jag precis fått Folke var jag superpeppad på att komma igång med träningen och kände mig så lätt och smidig jämfört med när jag var gravid. Men efter någon vecka försvann den där lätta känslan och ersattes av deppighet över hur svag, otränad och faktiskt klen jag blivit. Det är ju inte så roligt för en stackars kvinnokropp att bära på ett barn. Det är en enorm påfrestning – och då var jag ändå i bra form när jag gick in i graviditeten.

Senaste veckorna har jag försökt komma igång så smått – trots att det verkligen är som att börja om från noll. Det blir en del raska skogspromenader med Melker, vilket får mig att flåsa som om jag sprungit en mil. Dessutom har jag precis börjat träna vattengympa en dag i veckan och ska också träna tabata en dag. Vattengympan passar min otränade kropp alldeles perfekt eftersom jag inte behöver vara rädd att jag ska skada mig på något sätt. Tabatan har jag inte testat ännu men jag bävar lite inför den eftersom det verkar väldigt jobbigt! Men jag tänker att jag får anpassa en del övningar så att det inte blir för ansträngande för magen. Och förutom allt detta kör jag också appen Mammamage som många läsare tipsat mig om. Jag skrattade rått när jag såg de första övningarna eftersom de såg så löjligt  enkla ut. Tjugo minuter senare grät jag för att jag omöjligt kunde genomföra dem. Jag hade helt enkelt ingen kontakt med mina magmuskler. Men efter bara en veckas tränande med appen börjar det redan bli bättre. Rekommenderar den varmt till alla kvinnor som fött barn!

Det är alltid lite motigt när man ska komma igång med träningen efter ett långt uppehåll. Men jag försöker tänka på det som en kärlekshandling. Att jag ger min kropp kärlek och omvårdnad i form av träning. Som belöning för att jag burit, fött och nu gött världens sjunde underverk.

Att leva med en yogi är ju lite…speciellt. Och det färgar av sig på barnen minst sagt. Bertil älskar att göra samma yogaövningar som sin pappa och ropar ”titta mamma jag gör baddha konasana! Titta jag gör vira vadrasana”. Dessutom är min man ett hopplöst fall som aldrig bara kan sitta vanligt på en stol utan rätt vad det är vänt omkull den och trätt den över huvudet typ. Plus att han står på händer och i brygga och gör massa konstiga fysiska övningar dagarna i ända. Jag har slutat reflektera över hur knasigt det är att jag kan samtala med Jakob en lång stund om någon politisk fråga, medan han hänger upp och ner i en dörröppning. Den tanken slår mig bara när vi har besök.

Här har vi precis ätit middag och det avslutas med att killarna står på händer och huvud medan jag dricker kaffe och ammar. Inget konstigt med det. Nejnej. Varför vara vanlig när man kan vara sig själv?

Idag var en stor dag för mig. För idag har jag kunnat ta min första riktiga promenad sedan i december. Och viktigaste av allt  – min första promenad utan att känna smärta. Jag har kämpat på med korta promenader hela graviditeten eftersom jag inte stått ut med att inte få gå. Men på slutet har ”promenaderna” sällan varit längre än 200 meter. Men idag tog jag alltså på mig mina träningskläder och gick min första promenad och jag var så glad att jag var tvungen att dokumentera det hela när jag kom hem. För jag hade inte ens ont! Inte ens lite. Och jag är så tacksam att jag får känna så.

Men även om jag längtar efter att börja jogga tänker jag vänta tills i vår med att göra det så att kroppen får återhämta sig ordentligt. Istället ska jag börja med att ta lugna promenader.  Så småningom börja simma, i vinter åka skidor och så parallellt med detta träna yoga. Ska be Jakob sätta ihop ett program åt mig (något ska man ju få för att man är gift med en man som är både sjukgymnast, yogalärare och personlig tränare) så att min stackars mammakropp får sig lite kärlek.

När jag bestämde mig för att börja träna förra våren var målbilden att jag ville bli gravid under hösten och därför vara i toppform inför det (på grund av hur dåligt min kropp mår av att framställa barn). Men nu får jag sätta upp ett nytt mål för nästa år. Kanske att springa tjejmilen? Det vore roligt! Men just nu är jag bara så tacksam över att kunna gå igen så det räcker långt för mig.

En av de saker jag kommer njuta mest när bebisen är ute är möjligheten att röra mig igen! Jag har jag lovat mig själv att ta tillvara på och njuta av min friska kropp. Efter förra graviditeten längtade jag inte alls efter rörelse på samma sätt. För innan den graviditeten hade jag inte tränat någonting och var ganska fysiskt slö. Kontrasten däremellan blev inte så stor. Men innan den här graviditeten var jag i mitt livs bästa form och sprang flera mil i veckan. Ni vet hur man kan kolla på barn och se hur det har spring i benen? Hur de liksom bara måste kuta istället för att gå? Så kände jag förra sommaren. Spring i benen. Ork i kroppen. En rörelseglädje jag inte känt sedan jag var liten. När jag badade tog jag en extra lång simtur bara för att det var så härligt. När jag gick i skogen med Melker vrålkutade jag plötsligt bara för att jag kände för det.

När jag simmat i sommar har rörelseglädjen delvis kommit tillbaka. För när jag simmar känner jag ingen smärta. Och då har jag kommit ihåg hur det är att inte ha smärta hela tiden. Att inte behöva hjälp upp ur soffan. Att inte behöva sitta på en stol och leka med Bertil för att jag är för trött för att hänga med i hans tempo.

– Mamma, när bebisen har kommit ut. Kan vi leka igen då? sa Bertil härom dagen. JA, det kan vi! Fy tusan vad vi ska leka!

Jag är verkligen ingen morgonmänniska. I vintras låg jag och Bertil i sängen till åtta nästan varje morgon för att sedan skynda oss att äta frukost så vi skulle vara färdiga för förskolan på en halvtimme. Jag prioriterar min sömn på vintern för jag är en så himla outhärdlig människa annars. Men den här årstiden försöker jag göra annorlunda. Nu har jag ställt klockan på en halvtimme innan Jakob och Bertil vaknar och så går jag ut med hunden. Av någon anledning är det alltid soligt den tiden och så fruktansvärt skönt att vara ute och gå själv och vakna till långsamt. Det känns som att jag fått ett försprång på dagen.

Nästan hela förra sommaren steg jag upp först i familjen och stack ut och joggade eller promenerade och kom hem lagom till frukost. Så det är det jag försöker återskapa nu. Den här suddig instagrambilden är tagen just en sådan morgon! Ljuvligt är ordet.

Mitt säkraste vårtecken är nog när min man börjar med morgonyogan. På vintern tränar han mest på kvällarna men under den ljusare tiden av året tränar han i gryningen. Ett recept för ett lyckat äktenskap måtte vara att leva med en person som gör yoga varje morgon (eller någon annan träning). Det är rent otroligt hur fridfullt det är att umgås med någon som lever så! Som har vaknat och samlat sig inför dagens bestyr – innan man ska sätta igång att samarbeta och interagera. Själv har jag ett oerhört dåligt morgonhumör och är väldigt morgontrött dessutom. Det har verkligen förstärkts sedan jag fick barn. Innan kunde jag ju ta hänsyn till mitt humör och sitta och ta det lugnt någon timme och morna mig. Nu är ju det oftast omöjligt. För det enda som riktigt hjälper mig är att få vara ifred. Så lösningen på det har stavats träning. När jag tränade som mest mellan april och september gick jag på hundpromenader eller joggade tidigt innan någon annan hunnit vakna. När jag kom tillbaks igen var jag som en helt ny människa. Då hade jag hunnit samla mig inför morgonen och samspelet med familjen och allt som rör jobbet.

Det händer ju inte nu däremot, när jag hasar mig ur sängen på morgonen och börjar dagen med att mödosamt dra på mig mina stödstrumpor (gravidförnedringen). Just därför är jag så extra glad för att min man tränar igen. Så att åtminstone en av oss är samlad, stabil och nöjd om morgonen. För det är ett smittsamt tillstånd.

När jag känner mig så sjuk som jag stundtals känner mig under graviditeten. Då förvandlas jag mentalt till min mamma när cancern började härja i hennes kropp. Trött, ledsen, svårt att gå, ont, dålig aptit och håglös. Jag känner riktigt hur jag blir min sjuka mamma. Jag såg henne må dåligt under så många år att när jag själv mår dåligt är det som att vi smälter ihop till en och samma. Jag får så ont i magen av att veta att min mamma måste mått så här. Fast ännu värre ännu längre. Det är en fruktansvärd känsla. Och jag påminns om varför jag vill träna och äta hälsosamt och ta hand om min kropp. För att förhindra att jag ska bli sjuk. Alla sjukdomar går inte att stoppa med träning – men väldigt många går att förhindra – och sjukdomsförloppet går att påverka genom en stark fysik och bra kost. För att inte tala om den ökade livskvalitet man får när man är i bra form!

2013 var det första året sedan mamma blev sjuk och dog som jag kände mig som den ”riktiga Clara”. Detta efter hela tio år som en blekare kopia av mig själv. Tio år då jag faktiskt hann glömma mitt riktiga jag och börja tro att jag alltid ska vara så här.  Skör, kantstött och trött. Upptäckten och hågkomsten av vad som är mitt riktiga jag har varit euforisk!  Det har också lett till att jag kunnat ta tag i bitar av mitt liv som jag inte kunnat hantera tidigare. En av de sakerna är träningen och kosten. Plötsligt längtade jag efter att väcka min kropp från det avdomnade tillstånd jag levt med så länge. Och det häftiga är att när jag började ta hand om min kropp löstes en massa själsliga åkommor på köpet.

Jag skrev på min instagram i veckan om hur jag råkade slå på min springlista i Spotify av misstag och började gråta för att jag längtar så otroligt mycket efter att vara pigg igen. Att kunna dra ut och träna när jag är frustrerade, ledsen, stressad eller trött. Det finns nog ingenting som är så läkande. Självmedicinering på hög nivå! Och den stora prövningen med den här graviditeten är att det känns som att jag skickats fem år tillbaka i utvecklingen. För nu vet jag hur bra jag kan må, vilket gör kontrasten till hur skitdåligt jag mår nu extra stor. Samtidigt är jag så otroligt tacksam att graviditeten är just en graviditet och ingen kronisk sjukdom som förhindrar ett aktiv livsstil för resten av mitt liv. När min bebis är född ska jag komma i mitt livs bästa form. Av ren och skär tacksamhet för att jag är frisk, stark och för att jag kan! För att det är så fantastiskt att ha makten över sin egen kropp.

Jag är så fruktansvärt avundsfrisk på alla er som är ute och joggar, gymmar, lyfter skrot eller ens kan gå långpromenader. Jag ska inte glömma den här jobbiga upplevelsen när jag är ute på andra sidan. Jag ska kanalisera känslorna till att bli superstark igen! Den tanken klamrar jag mig fast vid de här dagarna när jag knappt tar mig ur sängen.

Älskar nyår! Känslan av att ett helt nytt år ska påbörjas. Jag gillar att tänka på allt det som varit och allt det som ska bli. När jag tänker tillbaks på 2013 är det särskilt en sak som sticker ut: Att jag började träna. Det var ett av de bästa beslut jag fattat i mitt liv. Det var lite trögt till en början men jag startade ju i april på min födelsedag så jag hade det fantastiska vårvädret som morot. I princip varje dag mellan april till september tränade jag. Ibland var det en joggingtur i skogen och ibland milslånga promenader. Och mer jag tränar desto mer vill jag träna. Jag ställde klockan tidigt på morgonen, innan resten av familjen vaknat. Och sedan tog jag på mig träningskläderna och gav mig ut i spåret. Alldeles knäpptyst förutom fågelsången. När jag kom in igen var jag helt hög! På semestern hos Jakobs mormor där jag annars brukar slå personbästa i soffpotatis, började jag varje morgon med en rask promenad och så ett nakenbad i sjön som avslutning. Sedan hem och äta en nyttig frukost! Det var så enkelt. Knappt något motstånd. Mest bara glädje och endorfiner. Träningen har gett mig så mycket det här året: energin, styrka, livspepp, självförtroende, acceptansen för min kropp!

Jag har varit rätt sjuk i höst och inte kunnat träna mycket alls, vilket verkligen har försämrat min livskvalitet. Men nu ska jag ta revansch igen. Mörka, sega decembermorgnar har jag sett jag den riktiga vintern framför mig. Hur jag återigen ska ut och motionera! Så fort det blir skidföre ska jag åka skidor varje solgnistrande morgon. Och när snön smält bort ska jag promenera i skogarna igen. Lycka är vad det är! Att vara frisk, stark, kunna röra på sig och orka springa en mil när man förut knappt klarat en kilometer.

Förra vecka gick jag på mitt första gympapass sedan i maj och eftersom det var precis samma gympapass som då så kunde jag mäta skillnaden. I sommar har jag sprungit och promenerat flera mil varje vecka, samt tränat lite styrka. Jag gick från att knappt orka jogga en kilometer i våras till att orka jogga en mil i augusti! Och när jag gick hem från passet förra veckan kände jag mig euforisk. Träningen har gett helt fantastiska resultat. I kväll däremot så gick samma träningspass så himla dåligt. Dagsformen var urusel. Man får vad man förtjänar när man jobbat mycket några dagar och inte sovit ordentligt eller ätit balanserat. Det dumma är att man så lätt känner sig nedslagen efter ett träningspass där man varit lite hängig. Istället för att tänka att det är fantastiskt att man överhuvudtaget gjorde något och att lite träning är bättre än ingen träning. Och att om man är hängig så är det förmodligen kroppen som försöker signalera att man ska ta det lugnt. Att inte lyssna på det är ju vansinnigt!

Så nu har jag gjort en drink på ingefära, morötter, äpplen, citron och banan som jag sörplar i mig från viloläge på soffan. Jag tänker att det jagar väck det där ursliga som bor i min kropp just nu.