En fin present

För en tid sedan fick jag ett paket av min vän Sofia på Gotland. Mjukt att klämma på och inslaget i brun makulatur med rödrandigt snöre. Jag blev pirrig av glädje. För jag gissade att det var någonting hon stickat till mig. Hon gör nämligen det ibland – denna underbara människa.

Och jag gissade rätt. Paketet innehöll de mest fantastiska vantarna man kan tänka sig. Sofias egen design dessutom! Har burit dem nonstop sedan dess. För den finaste känslan jag vet är att bära något som någon gjort för hand. Särskilt om det är någon man tycker om.

Är så glad för mina vantar. Blir väldigt sugen på att lära mig sticka bättre så jag också kan skapa hantverk som det här. Eller åtminstone något som är en tiondel så fint. Någon gång vill jag följa med på ett sånt där stickretreate som Sofia ibland är ledare på.

Tips förresten – om du till skillnad från mig är stickkunnig så kolla in Sofias egendesignade stickmönster. De finns att beställa via Ravelry.

Så påskpysslar jag med barnen

Baka min goda tårta i marsipan!

Folke utklädd till påskkärring med huckle, sitter och håller i en blå kaffepanna i emalj.

Stolt att min pojk vill vara en kärring

En onsdag anstormad av vår

Vaknade helt vimmelkantig imorse efter en natt med oroliga, märkliga drömmar. Men så fort jag kommit upp ur sängen och mött solen genom sovrumsfönstret kändes allt lite lättare. En dag i taget. Läste VK och drack kaffe och hade sällskap av Ulf som var på supersoligt humör.

Att våren ändå är här – det är en sådan lättnad.

Plötsligt är det liksom så friskt och härligt här hemma. Med solen som kastar gula rektanglar på golv och väggar.

Efter frukosten tog jag den sedvanliga turen runt huset och såg till alla krukväxter.

Sedan satte jag igång att pyssla till ett jobb jag ska ha klart nästa vecka. Så mysigt när jag får göra pysseljobb. Händer inte så ofta längre. Lyssnade samtidigt på podd och funderade över vilket första avsnittet i poddcirkeln ska bli. Kul att ni var så många peppade!

Sedan var det dags för Ulf att ta sin lur medan jag pysslade vidare. När han vaknat igen hoppade jag i mina gympaskor och knatade byn runt med en vän. Helt fel med gympaskor i mars i Västerbotten – men eftersom jag såg att det smält fram asfalt lite här och var kunde jag inte motstå. Sneakers mot asfalt – det var typ ett halvår sedan sist!

Jag kom hem och åt en väldigt enkel plocklunch. Tycker om sånt här. Ett äpple. Oliver. En rejäl bit god ost. Åt på verandan. Och beslutade mig sedan för att ta tag i projekt storstädning av den. Skura golv och torka lister och göra vårfint så vi kan börja sitta där ute!

Tog ut en stor skål med vatten och trasa för att dammtorka

Sedan hällde jag ut en tiolitershink med linoljesåpavatten och skurade loss med borste. Golvet är oisolerat så man kan göra så. Det doftar så friskt och är så härligt efteråt. Och Ulf plaskade med skurhinken under tiden.

Det är det bästa med att städa med linoljesåpa – att det är så milt. Använder det till och med som handtvål i badrummet. Så Uffe fick leka och plaska med vattnet så mycket han ville. Halvnaken och lycklig.

Lyssnade på min lista Vårstäda med Underbaraclara när jag städade – den är så peppig.

Så bar jag ut ett bord och in ett annat. Strök en duk och plockade fram en pelargon.

Kokade kaffe och ammade Ulf på kökssoffan och fy fasen vad jag njöt av den trettio grader varma verandan.

Hur det nu än är – så är i alla fall våren på intåg med stormsteg!

Vårdag med djuren och jorden

Pigga upp dig med min tiramisu!

En övning för att komma ner i varv

Plikten stillar oron

Jag tror vi alla går runt med overklighetskänslor just nu. Och frustration över att inget säkert veta. Jag läser Aftonbladet, Expressen, DN, BBC, VK och Sveriges Radio i en enda loop. Varje gång är det som att jag tänker att jag vid just den här genomläsningen kommer få reda på något som berättar något om framtiden. Lika frustrerande varje gång att jag inte blir klokare. Jag skulle vilja snabbspola fram ett halvår för att det är så jobbigt med ovissheten.

Jag har gått med så mycket ovisshet i perioder. Över godartat och elakartat. Över avslut och uppstart. Det tror jag vi alla gjort. Det värsta är att vara sysslolös i sådana situationer. Och hamnar man dessutom i isolering kan det bli extra svårt. Liksom påtvingad sysslolöshet.

“Vi har viruset och vi har oron. Och just nu sprider sig oron snabbare än viruset”

Hörde något klokt från professorn i global katastrofmedicin – Johan von Schreeb. Han sa att vi har två problem just nu: Vi har viruset och vi har oron. Och just nu sprider sig oron snabbare än viruset. Men det är vår plikt att hålla huvudet kallt och inte dras med i paniken.

För att lindra oro så tycker jag att det hjälper att hålla sig sysselsatt. Uträtta något. Göra nytta. Sortera igenom skafferiet. Rensa i strumplådan. Komma ut i friska luften och få lite dagsljus och syre. Organisera om viktiga papper eller hjälpa någon som mår sämre än en själv.

Vi hade matlag igår kväll och pratade om hur vi ska lösa det framöver. En total skolstängning verkar vara nära förestående. Och hur gör vi då? Hur hjälper vi varandra? Vad gör vi med barnen? Hur ska vardagarna se ut? Kan vi hjälpas åt att handla och göra ärenden? Hur kan vi göra det vi måste utan att belasta någon annan? Vi satt uppe sent och pratade och planerade och det kändes lite lättare. Att ha tänkt efter innan i lugn och ro. Innan nästa skede.

Att lyssna på statsministerns fasta uppmaningar hjälper mig också. Ger mig en syssla när jag ingen har. Att göra sin plikt känns som en tröst när det är ovisst. Vi har alla ett ansvar för att kunna härbärgera vår egen oro och frustration. Inte låta den gå ut över andra och mångdubblas. Vi måste trots ovisshet fortsätta utföra det arbete vi har blivit ålagda. Vilket det än är. Och där finns också lindring. Sin plikt kan man alltid försöka göra.

När du jobbar hemifrån – här är mina bästa tips!

Hur man nöter ihop till sina steg

Förra veckan testade jag att gå tiotusen steg per dag under sju dagar i rad. Det är en bedrift för mig. För förra mars var jag höggravid och kom med nöd och näppe upp i tusen steg per dag. Jag vet inte om det nödvändigtvis hänger ihop men jag mådde så bra förra veckan och var helt utan ångestkänningar. Har inte svår ångest längre. Däremot kan jag få känningar av begynnande ångest mot kvällen – när jag stressat en dag och allting börjar lugna ner sig och jag märker hur trött jag är.

Så efter en lyckad vecka försöker jag mig nu på en vecka till med samma recept. Som idag när jag träffade jag min kompis Elina och åt lunch. Och istället för att sitta kvar i soffan och prata efteråt tog vi en promenad med bebis och hund och allt. Helt rimligt. Det var ju så vi umgicks hela tonårstiden. Vi bara gick och gick och gick och pratade nonstop.

Jag har motionerat regelbundet sedan nyår och mitt sätt att få till det är att försöka hitta den glömda tiden jag har över utan att jag märkt det. Som att gå till tåget och möta Erica när vi ska podda. Och under promenaden avhandlar vi allt surr vi annars ändå hade avhandlat med kaffekoppen vid köksbordet. Eller så belönar jag mig med att ringa en vän jag vill långprata med men inte har ro till annars. Och när jag jobbar försöker jag ta en riktig lunch. Inte en sådan där snabb på tio minuter. Eller jag kanske äter på tio minuter – men först efter att jag ägnat lunchrasten åt en skidtur i skogen. När det kommer ett nytt avsnitt av någon favoritpodd sätter jag på den och går i en riktning tills halva podden passerat. Sedan går jag tillbaka medan jag hör klart resten.

Det viktigaste för att motionen ska bli av är att jag verkligen letar efter de där passande luckorna. Och att jag alltid har med mig ett par sköna skor. Plötsligt utan att jag riktigt fattat hur har jag fått ihop mina steg!

Usch jag hör ju hur präktig jag låter i det här inlägget. Vill nästan ge mig själv en örfil. Förstår om ni också vill det.

Smaskens!

I veckans poddavsnitt möter jag hårt motstånd när jag ställs mot mina söner i en rafflande smakduell. Men hur får man egentligen barnen att äta middagsmaten? Mössa för ögonen kanske kan vara ett vinnande koncept!

Dessutom senaste nytt om kärleksturerna med Fredrik Wikingson och Gustaf Skarsgård!

Det här måste du höra innan du pratar lån med en telefonförsäljare!

Min kristna fasta

Jag fastar just nu. I fyrtio dagar. Eller jag ammar ju fortfarande så jag fastar inte från mat. Jag avstår socker och andra godsaker och ägnar mig åt bibelläsning. Sockret är något jag offrar. Bibelläsningen är något jag lägger till. I flera års tid har jag tänkt att jag skulle genomföra en kristen fasta. Och nu var det dags.

Jag blir så less på mig själv när det känns som att jag tappar det andliga perspektivet på livet. Det gör mig spänd, orolig och ger meningslöshetskänslor. Varje gång jag kommer på att jag är en andlig varelse i en fysisk kropp känns allting lite lättare.

Jag längtar efter mer relation med Gud. Och mer eftertanke i mitt liv. Under fastan läser jag förutom bibeln främst min gamla minutbibel jag fick av mina troende kompisar när jag blev kristen i tonåren. Jag klottrade så mycket i den då. Och blir både ledsen och rörd av att tänka på allt som hänt sedan dess.

Min fasta är väldigt snäll variant. Bryter fastan gör jag en gång i veckan, som traditionen påbjuder. Men vilken veckodag har varit lite olika. Jag tror att det hade varit bättre om jag bestämt en särskild dag. Som söndagen. Men det får bli nästa år. För den här fastan har gett mig blodad tand – jag vill ha mer! När jag inte längre ammar ska jag göra en mer traditionell variant. Avstå svårare saker. Lägga till ännu mer andlig praktik.

Jag frågade i ett inlägg på instagram om erfarenheter från fasta. Jag fick så fina svar från både kristna, muslimer och människor som av en eller annan anledning valt att fasta ifrån någonting.

Lisa: Ett år fattigdomsfastade jag. Gav bort hälften av min inkomst till kyrkans fasteinsamling som hjälpte utsatta barnfamiljer både hemma i Finland och i ett utvecklingsland. Det var förhållandevis lätt att ge bort hälften av min lilla inkomst som student. Nu när jag har vuxenlön känns det jätteskrämmande att ge bort hälften. Men det var en så stark och positiv upplevelse att jag överväger att göra det igen.

Freja: Jag tycker att fokus ska vara att lägga till något och inte ta bort; lägga till tid med Gud, lägga till bön, lägga till gudstjänstengagemang. Ta bort för att få fokus på det som är viktigt och meningen med fastan. Jag ber tidebön och läser fastebok istället för att slöscrolla vilket ger en väldigt intressant förändring i livet till slut, relationen med Gud utvecklas.

Eva: Jag har fastat från oro och bekymmer. Varje gång jag oroade mig för något fick jag istället tänka – vad gör jag? Jag fastar ju! Och så fick jag lägga det i Guds händer istället. Det här hände under en period när jag hade mycket bekymmer. Och det hjälpte mig verkligen!

Har du ett problem?

Illustration Lukas Möllersten

Tänkte starta denna måndag med att dela med mig av en bild som hjälpt mig mycket i orosperioder. Några av er kanske igen den här illustrationen från min och Ericas bok Hjälp jag är Utmattad?

Jag använde den mycket när jag mådde som sämst och använder den fortfarande ofta som påminnelse när jag märker att mina tankar bara snurrar okontrollerat och tillslut ger mig ångest.

Oro är som att gå åt fel håll i en rulltrappa. Du kommer absolut ingenstans. Men det tar all din tid i anspråk och ger svår hjärtklappning.

Längtan i mars

Vi har haft en underbar helg med alltifrån badhusbesök till slalomåkning. Är helt slut i kroppen nu – på ett skönt sätt. Har avslutat söndagen med att ligga i badkaret i över två timmar ikväll och lyssna på radioföljetong och spela Gummy drop. Nu är jag russinskrynklig över hela kroppen och borde verkligen gå och sova. För imorgon stundar en ny arbetsvecka och Erica kommer hit för att spelar in pod.

Men när jag låg där i badet gled tankarna iväg till sånt jag drömmer och längtar efter lite extra. Så jag var tvungen att blogga istället.

Jag drömmer om första badet när isen släppt. Fyra grader i vattnet och liv rusande genom hela kroppen.

Jag drömmer om ett rejält vårregn. Efter en snöig vinter är det något helt otroligt över det första riktiga regnet. Som smälter bort snön. Som doftar vår. Som smattrar mot rutan. Jag vill bara ligga inne och mysa i pyjamas och äta smågodis och läsa Maria Lang.

Jag längtar efter att solen ska lysa starkt och värma verandan så att man kan sitta där ute i marskvällen och spela spel i nattlinne.

Eller för all del sitta där i den ljusa majnatten och läsa under en varm filt, med fotogenlampa som enda belysning. Med sjöns tusen fågelljud som hörs lika starkt som om jag vore utomhus.

Jag längtar efter att hänga första tvätten ute och låta torka i vinden. Ta in och bädda och känna klorofyllet ända in i drömmen…

Och så längtar jag efter att få dra på mig blåstället och gå ut på gården och bli riktigt lerig, skitig och trött i ryggen av allt arbete. Fy farao vad jag längtar!

Tur att allt det bästa ligger framför oss. Som en stor chokladkaka som man ännu inte öppnat men snart ska få hugga in på.

Lördagsbestyr och stiff upper lip

Idag har solen strålat från klarblå himmel. Så härligt att vakna av ljuset istället för väckarklockan. Vi bestämde oss att göra vad vi redan planerat i veckor nämligen att åka till badhuset. Bertil fick ju en utflykt till Paradisbadet med sina bästa kompisar istället för ett kalas när han fyllde år. Och medan han åkte på den utflykten passade jag på att ta Ulf och Folke till badhuset i stan tillsammans med farmor.

Det var extremt lugnt och skönt. Och viktigt såklart – att vi fortsätter leva våra liv. Följa råden från Folkhälsomyndigheten noga. Men inte ha panik. På landet är det lätt än så länge. Det är precis lika lite folk som vanligt i rörelse. Och de saker man vill göra gör man oavsett. Folk kör skoter, åker skidor, fikar hos grannen eller ligger hemma och ser på teve precis som vilken annan helg som helst.

Bunkrat har vi såklart inte gjort. För vi har ju ALLTID bunkrat här hemma. Tre frysar fulla med mat och ett helt litet Lill-Konsum med torrvaror. Det är bara sunt förnuft när man bor på landet. Tror dock inte att det här är en situation där bunkring ens är nödvändig.

Jag förstår faktiskt inte hur man får för sig att börja bunkra toapapper av alla saker? Att rengöra stjärten måste väl vara det minsta problemet i dessa tider? Fråga bara en miljard indier som tvättar sig för hand… nä vi svenskar som har så gott om rinnande vatten ska nog klara oss även utan skithuspapper. Förmodligen vore det bara en klimatbesparing,

Jaja. Nu ska jag inte låta raljant. Jag hör att jag låter raljant och arrogant. Jag tycker såklart också att det är väldigt obehagligt allting. Och självklart oroar jag mig för alla som är i riskgruppen. Och hur all redan hårt pressad sjukvårdspersonal ska orka. Och så oroar jag mig för de som behöver vårdas för andra sjukdomar men som nu får stå tillbaka. Vem vet hur landet ligger ens om en vecka? Men jag är i alla fall glad att de som styr Sverige inte drabbats av panik utan tills vidare håller skolor öppna som vanligt. Känner mig helt trygg med våra myndigheter och väljer att lyssna på dem. Tycker att det är vår plikt just nu. Att vara lite mindre hysteriska höns och istället praktisera lite mer stiff upper lip och stoiskt lugn.

Fredagsmorgonen

Mina barn var oerhört förvirrade när de vaknade imorse. Var det helg? Lov? Pappa låg nämligen och sov när de steg upp. Och han tar ju vanligtvis alla mornar med dem. Men han hade bytt till sig en sovmorgon av mig. Så jag steg istället upp med alla tre ungarna och gjorde dag.

Ute lyste solen och jag kände helgpirr i hela kroppen.

Två fredagspeppade barn. Kokade varm choklad och tog fram tekakor och gjorde smörgåsar. Lite extramysigt kan det ju få vara när det är sista dagen innan det blir helg.

Vad ska ni göra i helgen? Vi ska hitta på lite utflykter. Slalombacken är tack och lov en ganska coronasäkrad zon. Och så ska Bertil sjunga solo i kyrkan så det måste vi såklart åka och kolla på!

En själslig övning i äggkokning

Illustration Lukas Möllersten

Boken Hjälp jag är utmattad skrev Erica och jag när vi höll på att tillfriskna från utmattningen. I den finns massor av övningar och tankeknep som hjälpte oss när vi var som sämst. Ett är “Det kokande ägget” som Erica ofta praktiserade. Jag tänkte dela med mig av den övningen idag. Kanske kan den hjälpa någon <3

När jag var som sjukast fick jag tips om en lugnande övning. Den går ut på att titta på ett ägg medan det kokar. Att göra det och inget annat. Tycker du det låter konstigt? Det tyckte jag också.

Men jag tog fram en kastrull med vatten, la i ett ägg och slog på spisen. Sedan drog jag fram en köksstol intill spisen och satte mig för att vänta.

Den första halvminuten hände ingenting. Jag började fundera på att kanske ta ett glas vatten medan jag väntade … nä just det, övningen gick ju ut på att bara titta på ägget tills det kokat.

Minuten som följde fick jag flera impulser att hitta på andra saker som jag kunde göra under tiden. Lägga på ett lock för att skynda på kokningen, kolla bäst-före-datum på äggkartongen, hämta en lapp för att skriva upp en tanke som just slagit mig, ta fram mobiltelefonen för att klocka koktiden och så vidare.

Att bara göra en sak i taget är svårare än vad man kan tro. Det krävs fokus för att inte följa de impulser som dyker upp. Att inte gå igång på alla infall är utmanande för en människa som länge gjort allt för att effektivisera vardagen.

När vattnet började bubbla tyckte jag att övningen blev enklare. Då fanns något att titta på och det räckte för att min hjärna skulle känna sig i alla fall lite sysselsatt. Jag behövde inte kämpa lika hårt med känslan av att mer borde göras samtidigt.

Efter att ha gjort den här övningen några gånger märkte jag att jag övade upp min förmåga att stänga ute impulser och istället koncentrera mig. Jag kunde njuta av övningen redan innan de kokande bubblorna kom.

Att sitta och titta på ett kokande ägg kan låta knäppt, men den här övningen är ett enkelt sätt att öva sig i att komma ner i varv. Du som har blivit utmattad har troligen övat mycket på att vara uppe i varv. Kan det vara värt några minuter av ditt liv att pröva något annat?

En bild mot oro

Vill du ha en poddcirkel med mig?

Jag lyssnar på väldigt många olika poddar. När man jobbar hemma i ensamhet så hinner man med några dussin per vecka. Och nästan alla mina samtal med vänner börjar med att jag berättar vad jag nyss hört i en podd, vad det fick mig att tänka och vad jag tycker om det. Men eftersom nästan ingen jag känner lyssnar på samma poddar känns det lite trist. Jag har liksom ingen att dela upplevelsen med. Poddlyssnandet är visserligen en utmärkt ensamsyssla men efteråt vill man ju följa upp med diskuterande. Och de behöver man ju göra ihop!

Så nu undrar jag om du vill vara med i min poddcirkel? Som en bokcirkel alltså – fast vi lyssnar på poddar? Snälla, säg att du vill! När vi såg Skam ihop och diskuterade den hade vi ju så roligt!

Jag tänker mig att jag väljer ett avsnitt av en podd som jag tycker att vi ska lyssna på tillsammans. Och sedan en bestämd dag diskuterar vi det avsnittet. Jag skriver mina reflektioner i ett inlägg och så kan vi prata vidare i kommentarerna? Vi diskuterar alltså inte en hel podd utan ett utvalt avsnitt från någon podd. Det behöver inte vara ett helt nytt avsnitt av en podd – även om det för det mesta säkert ändå kommer vara det. Men riktigt bra poddavsnitt kan man ju lyssna på även efter flera år.

Jag tänker mig en blandning av högt och lågt i poddvärlden. Samhällspoddar, intervjupoddar och rent tramsiga kompispoddar. Utlovar dock ingen som helst regelbundenhet i början. Tänker att lusten får styra det tills vi ser vart poddcirkeln tar vägen.

Nå? Vad tror du om saken? Vill du ha en poddcirkel med mig?

Tekakor – perfekta utflyktsbrödet

Tekakor är perfekt utflyktsbröd. Galet gott, saftigt och barnvänligt. Bakar alltid dubbel sats när jag väl är i farten. Det här är Leilas recept ursprungligen och då förstår ni att det är pålitligt och bra!

Saftiga tekakor

Du behöver ca 25 st

1 liter mjölk

8 dl havregryn

1 msk salt

2 msk sirap

300 g smör

50g färsk jäst

16 – 17 dl vetemjöl

Gör så här

Hetta upp mjölken och häll sedan i havregryn, salt och sirap. Låt svälla i 20 minuter.

Smält smör och rör ner i havregrynen

När blandningen är fingerljummen kan du smula i jästen och blanda ordentligt. Tillsätt sedan vetemjöl, lite i taget tills du får en lös deg.

Jäs övertäckt i ca 40 minuter

Sätt ugnen på 250 grader

Knåda degen på ett mjölat bakbort och dela i mindre bitar, ca 25-30 stycken beroende på storlek. Kavla ut till runda kakor ca 1 cm tjocka

Nagga lätt med en gaffel och lägg på plåt med bakplåtspapper. Jäs under bakduk i en halvtimme. Grädda därefter gyllenbruna i mitten av ugnen ca tio minuter.

Vilken ilska håller du inne?

Att kodas som arg har lett till en identitetskris för Erica. Jag försöker tröstande smeka henne över håret. Svårt när man har boxarhandskar på!

Berätta gärna om din egen ilska och hur du hanterar den! Vi älskar lyssnarkommentarer 🙂

Stort tack för alla fina roliga berättelser om hantverkare efter förra veckans poddavsnitt! Vi har fått många reaktioner på senaste poddavsnitten – du har väl inte missat dem? I så fall finns alla samlade här!

Musik: Olov Antonsson

En sportlovsrevansch

Kan inte minnas att jag någonsin längtat efter ett sportlov mer än jag gjorde i år? Förra sportlovet var jag ju höggravid med Ulf. Fullständigt slut i kroppen och med ångest krypande under huden. Jag gick upp varje natt och kylde benen med snö. Benen som plågades av restless legs. Underlivet som dunkade av åderbråck. Fogarna som gjorde att jag jämrade mig vid varje steg. Det var en hemsk vinter. Evighetslång eftersom jag inte kunde göra något av det jag älskar mest med vintern. Bara sitta still, vänta och ha ont.

Så i år tog jag revansch. Varje dag har jag unnat mig långa skidutflykter och promenader. De flesta i ensamhet. Några med barnen. Jag har stått och kisat mot solen och känt kinderna hetta. Jag har lett så stort att det börjat ila i framtänderna. Jag har njutit av känslan att få träna mig utmattad i stället för att vakna utmattad.

En enda utflykt orkade jag mig på förra sportlovet. Ner till sjön. Då tog jag bilen dit och satt sedan som en padda och kunde knappt grilla min egen korv.

Vi gjorde samma utflykt i år. Men nu skidade jag dit med barnen. Och en tung ryggsäck med fika på ryggen. Och en tung ryggsäck med ved på magen.

Och istället för att ligga upp och ned och pressa med huvudet mot min urinblåsa. Satt Ulf på en filt i snön och var oemotståndlig.

Gammor och Ulf. Skiljer 81 år mellan dem. Hon drog ner honom till sjön i en pulka i djupsnö. Tur att han har en sådan rivig gammor att förlita sig på!

Det växer en gran på taket till vindskyddet. Den står där och ser söt ut och varje gång måste vi fundera på om den trivs i sin upphöjda position? Vad andra större granar tänker? Har lillgranen hybris?

Jag får förresten enorm vårkänsla av den här bilden. Solen! Snön! Den knallblå himlen! Som inte varit så här färgstark sedan september.

Om du bor där det aldrig är snö kan jag förstå om du tycker att det här bara ser ut som en vanlig snörik vinterdag. Men det är stor skillnad. Solen värmde så jag fick klä av mig. Satt i snödrivan med t-shirt och barnen tog av sig och sprang barfota i snön. Ackompanjerade av kvittrande vårfåglar.

Fast det där med t-shirten och barfotaspringet var när vi kommit hem till solväggen igen. Vid sjön var alla påbyltade något enormt. Vilken lyckad bild förresten. Om man med lyckad menar att mössor, järnpinnar och vantar passar bra framför ansiktet.

Det finns en enda bild på mig från det här sportlovet. Bertil tog den när jag inte var beredd. Och den är förfärlig. Man är verkligen ALDRIG så ful som i marssolens sken. Visst är jag blek i november – men då är det ju så mörkt att det inte märks. Nu däremot. Nu reflekterar solen mitt eländiga anlete. Torrt, fnasigt, kritvitt. VETTSKRÄMT. Och håret är elektriskt och torrt så man får stötar. För att inte tala om alla oplockade ögonbrynsstrån som visar sig när man plötsligt har dagsljus igen. Fula vinterkläder har jag också. En nopprig mössa som borde eldas upp.

Ja, huva vilket gammalt skåp jag är. Men det bryr jag mig inte om. Vem har tid att störas av sitt utseende när man kan åka skidor igen och grilla sin egen korv? Till och med ha packning både på fram och baksidan av kroppen!

Den här veckan har varit min sportlovsrevanch. Och om du just nu är höggravid och mår piss. Då lovar jag dig.

En dag får du din revansch också.