Om att våga flytta till landet

Jag får ofta frågor från folk som drömmer om att flytta ut på landet, men inte vet var de ska börja eller om de ska våga. Jag kan ju förstår bara prata för mig själv och den plats jag bor på. Jag som är uppvuxen i ett villakvarter i stan och har nu bott på landsbygden i tio år. Många saker är lika – men många saker skiljer sig också åt. De saker som är annorlunda är det jag uppskattar mest.

Många som funderar på landsbygden avskräcks av tanken på att de saknar sammanhang. Man vill flytta dit där man redan känner någon. Men vi kände inte en käft när vi kom hit. Nu har vi flera kompisar här som är lika nära som familj. Vi hade omöjligt kunnat lära känna varandra innan vi flyttade – vänskapen kom efter flytten. Man måste våga ta klivet, även utan ett sammanhang! Och jag tror inte vi varit så nära om vi lärt känna varandra i Umeå. I stan finns all service och man förväntas genom den klara sig på egen hand. Här finns mer bristfällig service så här gäller det att hålla ihop och hjälpas åt! Med att skotta ladgårdstak, skjutsa barn, vakta djur, hitta på aktiviteter i byn, hålla efter byggnader och städa badplatsen.

På en liten plats är alla kändisar. Även om man inte känner varandra känner man till varandra. Och på vissa plan kan jag tycka att det finns en större tolerans för olikheterna än i stan.  Man är ju glad för tillskottet av människor! Alla ungar behövs för att få till ett fotbollslag och alla invånare behövs för att hålla affären igång. Man har inte råd att vara allt för knusslig.

Oftast tror man att man först ska ha ett jobb – sedan flytta.  Men i vår by har vi många inflyttade vänner och inte en enda av dem hade ett jobb när de flyttade ut. De flesta jobbade kvar i stan. Men med tiden har de bytt arbetsplats, till någonting som ligger närmare. Eller rent av i byn. Precis alla som flyttat hit har på ett eller annat sätt startat egna företag. Den här miljön stimulerar företagande och det egna drivet!

Men det är klart att kan man inte jobbpendla till sitt gamla jobb måste man ju skaffa ett nytt. Men det behöver ju inte vara ens drömjobb. Ett jobb för att klara övergångsperioden räcker. Så småningom kommer jobbfrågan nog lösa sig också. Och bor man billigt är det heller inte lika viktigt med en stor inkomst. Man klarar sig på väldigt lite.

Vi bor ju i utkanten av en liten by med affär, skola upp till årskurs fem och bibliotek. Där det finns flera föreningar och många aktiviteter för barn som vill aktivera sig på fritiden. När vi köpte hus tyckte jag att det var synd att huset inte låg mer ensligt. Jag vill egentligen bo själv efter en skogsväg dit ingen annan människa ens kan ta sig,  eller har anledning att åka förbi. Tack och lov tänkte jag lite längre och vi bestämde oss för att det var bättre att bo så här, med tanke på framtida barn. Så att de skulle ha nära till kompisar och skolan och kunna ta sig dit själva. Nu ser jag varje dag att det var rätt beslut.

Jag är så glad att bo så att mina barn kan vara självständiga. Att ha en så trygg utemiljö att barnen får vara fria. Det underlättar också mycket för oss vuxna. Bertil kan cykla till skolan själv. Det är ungefär två kilometer dit, men inga farliga vägar – bara en enda lite större korsning. Bertil kan själv få gå och handla åt oss. Och i byns lilla mataffär känner man alla. Ingenting kan hända där. Bertil kan få cykla själv till sina kompisar. Han får vara ute själv och leka. Skogen och bäcken och ängen är hans.

På den här bilden syns en snart tvåårig Folke som på eget initiativ gett sig ut på morgonen, endast iklädd blöja. Först hämtat en gurka i växthuset och sedan gått ner till pappa på åkern som höll på att rensa ogräs. Den friheten kan man inte sätta pris på!

Och för mig som ständigt drömde om djur som liten är det fantastiskt att mina barn får växa upp med hundar, får, höns och grisar. Det var helt enkelt inte möjligt när vi bodde i stan.

En vanlig fördom om landsbygden är att den är likriktad och tråkig. Men det beror ju såklart på vad man jämför med. Mitt villakvarter i stan och skolan jag gick i från ettan till nian var betydligt mer homogen än den som mina barn går i idag. Framförallt vad gäller utbildningsnivå och inkomstnivå. Här finns en mycket större spridning av människor. Både arbetare och akademiker i samma klass. Och betydligt fler original! Vi träffar också äldre människor på ett helt annat sätt än när vi bodde i stan.

Bertil går i en liten byaskola med sjutton barn i klassen. Och rakt över gården går lillebror i förskola. Flera av fröknarna bor i byn och  personalomsättningen är liten. Utemiljön kring förskolan är fantastisk – granne med skog och badplats. Och de hittar på så många skojiga saker på förskolan. Det märks att pedagogerna försöker göra det där lilla extra för barnen! Innan jul tog fröknarna till exempel alla ungar på sparkar och åkte hem till en dagiskompis som fyllt år. Där hade de tårtkalas och på hemvägen blev de bjudna på pepparkakor av en äldre dam som bor i närheten. Hur fantastiskt är inte det? Den utflykten pratar Folke om fortfarande.

Och jag blir glad när jag ser hur pass obrydda lantisbarn är om kläder och stil. De är verkligen barn mycket längre än jämnåriga stadsbor. Dessutom får de betydligt mer kultur än jag fick som liten. Folke har till exempel normkritisk dans i förskolan och har fått åka på teater med sin förskolegrupp flera gånger bara under höstterminen.

Men är allt bara underbart på landet då? Nej, självklart inte. Alkoholism, depression och destruktiva relationer finns ju här precis som i städerna. Men sånt som verkligen skiljer landet från staden. Allt sånt är bara fördelar i min värld.

Här finns mer gemenskap med människor. Större frihet för individen. Fler personer som tar saken i egna händer istället för att vänta att kommunen eller någon annan ska komma och hjälpa en. Vill man ha något gjort ordnar man det själv. Här finns också tystnad och lugn. Närhet till naturen och billiga levnadsomkostnader. Så att man inte måste lägga alla sin tid på att tjäna pengar för att betala av huslånen.

Om du är sugen. Våga ta klivet! Det finns så mycket att vinna. 

Annons
Clara grimaserar mot kameran med gristryneaktig min och sin syster Anna som hänger på ryggen.

Ingen står ut med mig och syrran!

Blå ugnsform i emalj med grönkål, rödbeta och ost i skivor.

Ugnsbakade betor med chevreost

Ljusa hemstickade vantar med rosmönster som ligger på en pinnstol.

Presenter som gör mig glad!

Om att låta mitt ego vila en aning

Det är så härligt att ha barn i så många olika åldrar. I vår kommer jag ha en åttaåring som flossar och lär sig engelska och att åka skridskor baklänges. En fyraåring som vet att han är jordens räddare som ordnar upp alla situationer. Alltifrån att hjälpa trött mamma i behov av kramar och fotmassage, till att följa en mörkrädd storebror upp på vinden och hämta ett gosedjur. Och så kommer jag ha en bebis som bara ligger och fäktar och har spasmer och försöker fästa blicken på sina bröder. Ammar och sover så att jag får snusa, gosa och vara totalt nära.

Innan jag fick egna barn tänkte jag att barn mest är gulliga upp till sexårsåldern ungefär. Men herregud så fel jag hade! Snart fyller Bertil åtta och han är så söt att man kan dö. När han trycker upp sina glasögon längs näsroten med långfingret, när han sjunger ABBA-låtar på svengelska och dansar tango med haltande koordinationsförmåga. När han skriver berättelser med felvända bokstäver och ritar märkliga teckningar eller klättrar upp i träd och sitter och jojkar. Hjärtat går nästan sönder.

Sånt jag tyckt var pisstråkigt är ju bara roligt med barn! För att jag får uppleva det genom dem. Jag ser på riktigt fram emot Melodifestivalen. Att ordna myskväll och låta Bertil stanna uppe sent och känna sig som ett storbarn. Och sedan höra honom diskutera Edward Bloms förträfflighet med sina bästa kompisar. Hur kan det inte vara livets fröjd och mening?

Jag behöver inte uppleva många spännande saker för egen del. Just nu får jag leva genom barnen och låta mitt ego vila en aning. Det känns så oerhört befriande.

Det är skillnad på vad man är bra på och vad som är bra för en

Årets tolv mest engagerande inlägg

Det är roligt att veta vilka inlägg som väckt mest engagemang hos er läsare under 2018. Det är nämligen ganska sällan de inlägg jag lagt ner mest tid på blir de som får mest spridning. Ibland är det väldigt oväntat vad som ska dra igång er läsare. Men jag har sammanställt en lista på de tolv mest kommenterade inläggen jag gjort under det gångna året. 

Plats 12. Varje dag blir du lite mer din egen (125 kommentarer)

Ett inlägg jag skrev en kväll när jag lagt Bertil för att sova och kände mig lite vemodig men så full av kärlek att jag inte visste riktigt vart jag skulle ta vägen. Ni lämnade så fina kommentarer!

Tecknad husmor står vid diskbänk och gör hushållssysslor med rinnande vattenkran.

Plats 11. Snåla och spara – era bästa tips (137 kommentarer)

Förra februari hade jag en temavecka – snåla veckan. Med billiga recept och spartips. Dessutom efterlyste jag era bästa snåltips – och ni bidrog verkligen! Kommentarsfältet med tips svämmade över.  Läsvärt igen, nu så här efter julhelgerna när börsen känns tunn.

Plats 10. Vad jag vill ha på julbordet (144 kommentarer)

Ett inlägg om vad jag vill ha på julbordet. Skrivet rakt upp och ned i all sin enkelhet.  Aldrig hade jag väl anat att det skulle generera sånt engagemang. Fick många uppslag från er kring vad man måste ha på julbordet.

Plats 9. Ingen vill ta ansvar bara utkräva det av andra (158 kommentarer)

Ett blogginlägg om en krönika jag skrivit för Expressen som handlar om begrepp som triggervarning och om att bara utkräva ansvar av andra istället för att arbeta med sin egen inställning. Helvete vilket liv det blev i kommentarsfältet. Det här är en typisk sådan krönika jag skrev och visste på förhand att jag mest skulle få skit för. Men som jag skrev ändå. På grund av viktigt.

Plats 8. Illa, jag mår illa (170 kommentarer)

Skrev ett inlägg om mitt gravidillamående och om hur absurda proportioner det tagit. Mådde till exempel illa av gula parasoll och uteplatser på kortsidor på hus. Det föranledde massor med roliga kommentarer från er om vad ert gravidillamående hakat upp sig på. Bland annat Google-loggan, nyinköpta ballerinaskor och den egna brevlådan. Sammanställde senare några av era kommentarer till inlägget Sånt som får er att spy. Underbar läsning!

Plats 7. När bröst plötsligt blir äckliga (183 kommentarer)

Så less på det här ämnet men kunde inte låta bli att ryta ifrån när amningsdebatten ännu en gång blossade upp. Jädrar vilket drag det blev i kommentarsfältet.

Plats 6. Här kommer julpolisen och hon är förbannad (193 kommentarer)

Skrev ett humoristisk inlägg om galenskapen i att stöka bort julen innan den är slut. Trodde inlägget skulle vara en obetydlig parantes men det blev liv i luckan och en väldig massa delande på facebook.  Visade sig att vi är många arga julpoliser där ute!

Clara utomhus i miss clarity -klänning

Plats 5. Vikten av att ha bra under (198 kommentarer)

Som svar på en vanligt återkommande fråga om vad jag använder för typ av underkläder sammanställde jag ett inlägg med mina tips och reflektioner. Hade på känn att det kunde bli känsligt – men fullt så känsligt hade jag väl aldrig trott att det kunde bli? Sedan skrev Bloggbevakning en post mot bakrund av mitt inlägg och då blev det ännu värre. Min kompis konstaterade att jag måste vara den bloggaren med “störst procentuell andel Prussiluskor bland läsarna”. Kan fortfarande känna att jag blir arg när jag tänker på reaktionerna jag fick. Jag kan fan inte ens ha vilka trosor jag vill! Det är så orimligt vilka krav vissa läsare har på mig. (Dock inte alla – 97  procent av er som läser är underbara och rimliga!).

Plats 4. Fattiga är de riktiga miljöhjätarna (241 kommentarer)

Gjorde en nypublicering av en gammal Expressenkrönika. Delades enormt på Expressen när den publicerades och nu fick den nytt liv. Så less på när övre medelklass ska vara så miljöduktiga och skryta med det –  trots att det innebär noll inskränkningar i deras egen härliga livssstil. Bara skjortor och skinnskor av lite finare kvalitet. Outhärdligt hyckleri! Trampade på flera ömma tår med detta inlägg, men det var det värt för att få säga ett sanningens ord.

Plats 3. Korsetter och kritik (295 kommentarer)

Med anledning av inlägget Vikten av att ha bra under skrev jag strax efter svarsinlägget Korsetter och kritik. Så skönt att få bemöta alltihop. Och det blev en betydligt rimligare diskussion i kommentarsfältet.

Clara ler utomhus och visar en tydlig liten gravidmage som syns genom klänningstyget.

Plats 2. Nu ska ni få höra något roligt (328 kommentarer)

Föga förvånande blev det här årets näst mest kommenterade inlägg. När jag berättade att vi väntar en trea! Blev så glad av all kärlek ni visade här.

Plats 1. En rundtur av mitt hem (369 kommentarer)

En kort film med en rundtur från mitt hem renderade mest kommentarer på hela året. Och sjuka mängder trafik och delningar. Filmade den när jag var irriterad över hur jävligt och stökigt vårt hem var. Jädrar i min lilla låda! Allt man inte vet och anar.  Som att ett inlägg som tog en kvart att producera skulle generera allra mest respons från er följare. Kul!

Närbild på fågelbur i trä, innan för står en rosaröd ros i kruka.

Detaljerna som gör ett hem

Clara i blå tights och stickad kofta sitter på sofflocket och tittar in i kameran.

Bläckfisk i blå byxor

Marinblå barnvagn i gammaldags stil.

Välj ett gammalt vrålåk till barnvagn

Vi klämmer ut lite till av julhelgen

Åh, det känns vemodigt nu när julgästerna har åkt hem. Som vi pratat och längtat och räknat dagarna tills kusinerna skulle komma på besök. Och innan vi hann blinka var allting över. Då stannade ändå gästerna i nästan två veckor!

Men tro nu inte att jag deppar ihop helt för det. Nej jag och barnen har rest iväg till Jakobs mormor för några sköna juldagar till, medan Jakob är hemma och lägger färdigt garagetaket. Barnen börjar nämligen inte skolan förrän den 10e januari. Här har alla gäster åkt – men allt mysigt julpynt är kvar och julkakor finns fulla frysen. Barnen ska vila bort sina förkylningar, spela spel, dreja och säkert också åka lite pulka och spark.

Jag tänker ligga i soffan framför eldstaden och läsa Ica Kuriren och äta chokladbiskvier. Vilket mys! Och njuta mycket av den här utsikten från deras köksfönster. Idag när vi åt lunch kom en pärluggla och satte sig i fågelbordet och tog en domherre som byte. Stor uppståndelse!

Hoppas ni har fina dagar allihopa.

Sånt jag rekomenderar just nu

Livet på Dramaten i SVT är en serie i sex delar som handlar om just det – livet på Dramaten. Jag spelade teater under hela min uppväxt och tänkte länge att jag ville arbeta med det. Så någon slags teaterromantiker bor ju i mig fortfarande. Att då få följa arbetet bakom kulisserna på en institution som Dramaten är rent godis! Så spännande att se skådisarnas nervositet inför premiären, irritation under repetitionerna, hänget i logen och sminket. Höra regissörens försök att hitta den rätta tonen. Få både det där ovanliga och alldeles vanliga med teatern som arbetsplats.

Mediepodden med Karlsten och Lidbom är tillbaka efter ett långt uppehåll. Tycker mycket om att lyssna och uppdatera min koll på medievärlden. Roligt också att Emanuel Karlsten ofta pratar om och analyserar influencers makt och påverkan på branschen. Och inte på ett nedlåtande förminskande sätt utan upplysande och relevant.

My brilliant Friend heter filmatiseringen av Elena Ferrantes succéserie som nu finns på HBO. Jag är väl den enda om inte läst böckerna –  testade som ljudbok för några år sedan men tappade bort mig i det enorma persongalleriet. Men det är jag bara glad för nu, för då ser jag filmatiseringen med ren blick och inte jämför med böckerna. Jag tycker att det är en riktig femplus-serie! Så sjukt gripande, vacker och svår. Och vilka skådespelerskor! Man dör ju. SE NU!

Say bible – a podcast for the Kardashian konnoisseur. Jag är smått besatt av hela klanen Kardashian. Särskilt av Kim såklart. Och poddden Say bible handlar enbart om dem. Egentligen en ganska epig podd. Ofta kasst ljud, enormt långa avsnitt, och med ett radarpar som ofta ältar och upprepar sig. Ändå måstelyssning för mig att få höra två amerikanska tjejkompisar tjattra med varandra om populärkulturella fenomen. Prata feminism och sororities och knäppa chefer. Ibland är de mitt i prick – men ganska ofta när de ska dra en lans för feminismen blir det istället platt fall. Ändå gillar jag podden. Tror de har säsongsuppehåll just nu – men jag lyssnar ikapp på gamla avsnitt. (Obs – det sista avsnittet för säsongen var crap så hoppa över det).

Krickelins blogginlägg Vi måste våga prata om det är så otroligt modigt och viktigt. Det handlar om hennes upplevelse av att leva i en relation med en man som misshandlar fysiskt och psykiskt. Ja, faktiskt torterar. Och om att småningom lyckas ta sig ur det och skapa ett annat liv åt sig själv. Kristin är en sådan enorm inspirationskälla för mig – om jag hade en promille av hennes mod skulle jag vara stolt.

Jag är periodare som lyssnare av En Varg söker sin podd, med Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Men efter ett uppehåll är jag på’t igen och avsnittet The Madwoman in the refugee camp sammanfattade så mycket av det jag tänkt på sista året. Ett klimat, en nivå på debatten som gjort att jag liksom tappat lusten att prata feministiska frågor. Eller driva frågorna på samma sätt som förut. Jag tror i allra högsta grad fortfarande på feminismen. Däremot har jag svårt att känna igen mig i mycket av det som de tongivande feministerna just nu förfäktar.

Man who has it all är rolig Facebook-sida där alla poster talar till män som tjejtidningar alltid talat till kvinnor. Med uppmaningar som  “Kom ihåg att le, killar! Alla älskar en kille som ler”. Där kvinnor är norm och män är undantag. Men det bästa är inte alls posterna utan det som kommer under posterna. Alla roliga kvinnorna som lämnar smarta kommentarer och eldar på. Som när man efterlyser tips till en produktdesigner som tänker försöka formge en gitarr för män (!).

It doesn’t need that curved space for boobs, so it could just be a rectangle.

Must be blue and should also be at least 50% more expensive than the standard women’s version?

Why can’t they play the same guitars as women, (albeit poorly)? Will this pandering never end? What’s next? Drum sets for boys?

It has to have space for the penis, so maybe make it a little smaller than the women’s version?

You could get a great female guitarist to be an ambassador for males playing guitar.

Could it have a demo button like a keyboard so they can press that and pretend to play along? It will give them a feel good feeling so they don’t get down when they aren’t as able as other people are.

Perhaps just make it a small ukulele? They will mostly be playing children’s songs anyway and it’s easy to put away when it’s time for housework.

En eftertänksam nyårsafton

Jag hade stora planer på att dokumentera nyårsafton men tog bara denna enda bild i pappas kök. Folke som gjort sig fin i skjorta, väst, glitternagellack och melonhårspänne. Juni i sin vintagekimono från Tokyo och Bertil i sin flamencooutfit – komplett med lösmustasch dagen till ära. Han och Juni bjöd senare på tangouppvisning. Riktig styrdans med enorm inlevelse. Underbara kufiga ungar.

Årets nyårsafton spenderade vi alltså inne hos pappa i stan. Sist jag firade nyår där var när jag bodde hemma. Så det var fint att göra det igen. Hela huset tjockt med folk och så hade pappa gjort så festligt och mysigt. Men en person saknades och det var mamma. Den 25 januari är det elva år sedan hon dog. Och även om sorgen känns mindre intensiv så är det ändå så att hon fattas. Varje sekund, minut och timme. Inte minst när vi är där med alla barnbarnen som jag vet hade älskat sin mormor. Hon var liksom bäst med barn! Istället får vi visa gamla vhs-filmer från 1998 och säga  “så där såg mormor ut” eller “så där  sa alltid mormor Marianne”. Men allting känns blekt och fattigt när man ska återberätta det för någon annan.

Det var hemskt att vara utan mamma när barnen var nyfödda och pyttesmå. Inte ha min mamma att rådfråga i allt. Men nu när barnen blir större är det ännu värre. Att jag inte får visa mamma mina barn. Att hon inte får se deras personligheter blomma ut, lära känna dem, vara nära. Så som jag fått ha min mormor nära i alla år. Det är så hemskt att jag nästan inte kan tänka på det, för då blir jag galen av sorg. Och livet är ju som det är ändå. Man måste bara orka och uthärda det svarta.

Men jag blir glad när jag ser mina barn visa samma kärlek och uppskattning för släkt och familj, som jag fått med mig hemifrån. När jag ikväll frågade Bertil vad som hittills varit bäst på jullovet sa han utan en sekunds tvekan “att träffa släkten”. Jag hade tyckt att det var rimligare om han svarat julafton, att få massa paket, när tomten kom eller något annat som en sjuåring tycker är roligt. Men att han har vett att uppskatta sin stora, kärleksfulla släkt är det finaste jag kan tänka mig. På det sättet lever min mammas arv ändå alltid kvar. För det är genom mina föräldrar jag lärt mig värdet av starka släktband, nära relationer och djupa, trygga rötter.

Nyårslöftet – hur gick det sedan?

Nu har jag funderat lite på mina nyårslöften för 2019. Men innan jag skriver om det måste jag ju utvärdera 2018 års löften! Då hade jag två löften – snälla, peppiga löften jag hade lust att hålla!

Mer kultur var mitt första löfte var. Det gäller det att fylla på med ny inspiration för att inte fastna i samma maner och upprepningar när man har ett kreativt jobb. Och jag kan verkligen sakna inspirerande kulturupplevelser. Mitt löfte var att kolla igenom årets teater och konsertprogram och köpa två biljetter till 3-4 föreställningar under året. Sedan bjuda med mig en kompis varje gång och således få både kompishäng och kultur och inspiration

Hur gick det med löftet då? Väldigt, väldigt dåligt. Gick inte på en enda teaterföreställning – men kom samtidigt underfund med att jag visserligen gärna konsumerar kultur – men att teater nog är fel form för mig. Det är ju att gå på museum som är min grej! Jag ÄLSKAR museum. Och under året har jag besökt högt och lågt – bland annat British museum, Tate Modern, Picassomuseeumet i Malaga, Ajtte i Jokkmokk, Borås Textilmuseum, Fotografiska, Bildmuseet, Kvinnohistoriskt Museum, Skogsmuseet, Västerbottens Museum, Palazzo Giardino Giusti i Verona, Arena di Verona, Colosseum, Peterskyrkan och Vatikanstaten (i sig själv kanske inte museum men klart museala värden att uppleva). Så det har ändå varit ett år fullt av kultur. Och det är jag väldigt glad över! Kommer fortsätta i den andan, det gör att livet känns rikt.

Exponera mig själv för ny kunskap var mitt andra löfte. Att oftare försätta mig i situationer där jag har möjlighet att lära mig nya saker. Som unconference på Studio Lidström & Nyberg, att läsa andra sorters böcker böcker och tacka ja till tillfällen som genererar ny kunskap. Det här har jag också uppfyllt ganska bra och gillat att ägna mig åt. I alla fall första halvan av året. Andra delen har gått i halvfart på grund av graviditeten. Men det känns helt okej. Orkar inte ta in så mycket nytt nu. Försöker bara klara av det jag står inför varje dag.

I år har jag två nyårslöften:

Respektera min mammaledighet. För första gången tänker jag ta en riktig mammaledighet. Det betyder inte att jag kommer vara helt ledig (är jag det så är jag arbetslös när jag återvänder). Men däremot jobba mycket mindre och mer strukturerat med hjälp av Charlotte och Erica. Men jag vet ju hur det blir – det kommer något roligt erbjudande “man inte kan säga nej till” eller ett väldigt välbetalt jobb. Och då gäller det att vara ståndaktig. Tänka på att jag inte måste dra in mer i företaget än det som täcker fasta omkostnader. Det här året är inte det då jag slår omsättningsrekord eller gör karriär. Det här är ett mammaår. OCH JAG VILL HA DET SÅ! Men då måste jag våga respektera mammaledigheten. Det är inte säkert att jag kommer vilja ha fler barn och då är det här sista chansen.

Fortsätta odla mitt sociala liv. Jag är visserligen introvert – men något jag lärt mig det här året är att jag mår så mycket bättre när jag träffar kompisar! Bjuder hem släktingar på fika, tittar förbi en granne och dricker kaffe eller bara rent generellt inte isolerar mig så mycket. Att ha ett kravlöst socialt sammanhang gör så mycket för livskvalitén. Som matlaget. Förutom graviditeten var matlaget en av de mest positiva saker som hände mig 2018. Så jag ska fortsätta odla mitt sociala liv och mina relationer det här året. För att det gör mig gott!

Har ni några nyårslöften?  

Jullovsbestyren

Jullovet rullar på i sakta mak. Anna och hennes familj är fortfarande kvar. Och trots vattkoppor, hemsk förkylning och ögoninflammation gör vi det bästa av det. Vi sparkar lite varje dag, eller åker pulka och skrana.

En dag åkte vi skridskor också.

Storskrinnarn från Bullerbyn

Det kliar i mig både att åka skridskor och längdskidor. Men jag får stå över. Vågar inte på grund av magen. Anna däremot – hon åker skidor varje kväll.

Vi har klättrat upp i gigantiska snöhögar och åkt rutschkana. Eller vi och vi. Jag stod på marken och kollade på. Men det var härligt ändå.

Nya julklappsspel och pussel har vi också ägnat oss åt.

Alla är med och hjälper till så gott det kan.

Eftermiddagsfika är dagens viktigaste hållpunkt. Glögg, Jokk, saffransbullar och fruktkaka. Och så en stunds vila för allesammans.

Och så lite mer spelande ovanpå det.

Julgranen håller fortfarande stilen och har ännu inte barrat loss totalt.

Dessutom får fåren varje dag sin beskärda del av omtanke och uppmärksamhet. Mysigt att gå ut till dem en stund och bara sitta!

I övrigt då? Jo, jag sover middag fyra gånger per dag, försöker kurera min förkylning och undrar hur jag någonsin ska orka jobba igen. Alltså NÅGONSIN? Så här trött har jag inte varit sedan utmattningen. Tydligen är järnet så dåligt nu att jag kanske måste få dropp efter jul. Hoppas på det. Att pumpa in lite kemisk ork i mig själv hade inte varit fel.

Puss på er och hoppas ni har fina mellandagar allesammans!

Det är dagarna som går som är livet

Att ha en blogg har höjt min uppskattning av livet flera hundra procent. Att dokumentera de bra dagarna, det finaste och härligaste. Det tränar mig i att rikta ögonen mot det vackra. Att lägga märket till det och uppvärdera det. Nej, det är inte kattskit att solen skiner in genom fönstret, att en vän kommer förbi och äter bullar, eller att följa med barnen och mata fåren. Det är värt att föreviga.

Jag läste en undersökning om att de som fotar maten innan de äter den njuter mer av maten. Tycker att det låter helt rimligt. Och det gäller allting. Jag njuter mer av sjödoppet när jag fångat vattenblänket. Jag njuter mer av stunden på kökssoffan när jag fångat den i eftermiddagssolen. Jag njuter mer av lussekatten som jag dokumenterat under tiden jag bakat den.

Att dessutom kunna gå tillbaka i efterhand och läsa och se allt vi har gjort – det är så värdefullt. Det skapar ytterligare en nivå av glädje och tacksamhet. “Hur ska det bli för dina barn som får hela sin barndom dokumenterad” har jag hört folk oja sig ibland. Som att det var ett problem. Själv tänker jag på vilken rikedom det är för dem att som vuxna kunna gå tillbaka och läsa om allt vi upplevt ihop.

I kategorin Vardagsbestyr samlar jag alla inlägg som dokumenterar vardagarna. Både de märkvärdiga och de vanliga. Jag läser och minns valborgsförmiddagen, matlaget med kvällsbad i sjön, en perfekt majlördag, årets första bad, skolavslutningendagarna hos mormorfiskeveckanden första riktiga vinterdagen. Och jag vet inte om det är för att jag är gravid och hormonell – men när jag tittar tillbaka på året som har gått sitter jag och gråter. Så många fina stunder, dagar, veckor. Hur kan jag ha blivit så rikt välsignad? Hur kan någon unnas allt det här?  Det är faktiskt nästan orimligt.

Här kommer julpolisen och hon är förbannad

Nä nu måste vi prata om det här bisarra med att folk slänger ut julen i mellandagarna. Det är ORIMLIGT! Jag blir verkligen stressad av människor som går från att snacka julgran till att börja prata krispiga våriga tulpaner över en natt. Herregud! Krispiga tulpaner? Det är ju midvinter! Visa vintern lite respekt. Att prata vår i december är ju som att ta studenten och drömma om hur skönt det ska bli att snart gå i pension. Snacka om att hoppa över det mest väsentliga!

För mig är julen inte bara den härliga adventstiden. Eller de magiska dagarna kring själva julafton. För mig är julen också veckorna efteråt. Detta vakuum i vardagen. Snuttefilten i det mörkaste och kallaste. Firandet pågår till trettondagen, minst. Och pyntet stannar till Tjugondag Knut. Basta.

Att hålla på och påbörja sitt nya liv i mellandagarna, drömma om våren och kasta sig in i jobbtankar. Det är en avancerad form av självbedrägeri. Ja, det är nästan obehagligt när folk så snabbt förkastar det som ägnats veckor av omsorg åt att bygga upp. Som att julfriden är en punkt att stryka på en lång och tråkig lista. Det här vår-ivrandet i december känns som ett tecken på vårt sjuka slit och släng-samhälle. Ut med skiten. Nästa!

Jag undrar i mitt stilla sinne vad har folk så bråttom till? Vad de flyr ifrån? Efter att ha läst allt som finns skrivet om utmattning och återhämtning vet jag att det inte finns en chans att man hinner vila ikapp en hel hösts prestation på två till tre dagar. Försjunka i verkligt lugn och frid. Nej, på sin höjd har man bara börjat komma ner en smula i varv. Vilket i sin tur kan utlösa en stressreaktion av rastlöshet och ofrid. Som kan förväxlas med nystartspepp, men som egentligen bara handlar om flykt. Det är nämligen jobbigt för hjärnan när tempot sänks och man plötsligt kan höra sina egna tankar. Istället för att stå kvar och lyssna är det lättare att sätta igång hjärnan med nya intryck. Men för att verkligen komma ner i varv och bli återhämtad måste man vänta ut den här jobbiga perioden. Genomlida den. För först därefter infinner sig möjligheten till riktig vila! Det är samma logik som under sommarsemestern.

Jag vet att jag framstår som en riktig gnällkärring i det här blogginlägget. Och det är också min mening. Visst får folk göra precis som de vill – men de borde göra precis som jag vill! Det är jag som är julpolisen med svart bälte i firande!  Tyvärr har jag inte mandat att vidta några tvingande åtgärder mot jul-hädare. Så jag får nöja mig med att avfölja och hålla mig borta från deras flöden. Men för min egen del bannlyser jag alla nyttiga och framåtsyftande aktiviteter. Allt jobbtänk, allt rastlöst plockande och all stimuli av hjärnan. Istället ordinerar jag sociala medier-fasta, sällskapsspel och stora mängder sött fika. Det är det enda rimliga i en orimlig värld.

Årssammanfattning 2018

Så har det blivit dags för den traditionsenliga årssammanfattningen! Brukar ju göra den här varje år. Här hittar ni 2017,  20162015201420132012 och 2011 och 2010. Ni får gärna låna listan till era bloggar! 

Gjorde du något 2018 som du aldrig gjort förut? Blev gravid för tredje gången

Genomdrev du någon stor förändring? Ja, många. Men att anställa en assistent och jobba mindre var de två viktigaste grejerna!

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja, Anna Ileby till exempel! Fast hon var ju redan förälder. Men fick en till!

Vilket datum från år 2018 kommer du alltid att minnas? Bertils skolavslutning den 13 juni. Den dagen var som en dröm. Att äntligen ha ett litet skolbarn jag få gå i kyrkan och fira av, ordna tårtkalas för och stryka skjortan till. Ryser av glädje bara jag tänker på det.

Dog någon som stod dig nära? Nej.

Vilka länder besökte du? Spanien, Finland, Schweiz, England och Italien

Bästa köpet? Lådcykeln! Om jag ska vara helt ärlig så skedde ju köpet sent på hösten 2017 men då hann vi aldrig använda den. Men i våras small det till! Så sjukt bra investering. Vi sålde vår andra bil och skaffade istället cykeln. Och som jag cyklade med ungarna i den i våras!

Gjorde någonting dig riktigt glad? Maj månad. Jag undrar om jag har haft en lyckligare, gladare och mer tillfreds tid i hela mitt liv? Kanske som litet barn då? Maj var som att gå runt och vara hög på någonting.

Saknar du något under år 2018 som du vill ha år 2019?  Regn under sommarhalvåret.

Vad önskar du att du gjort mer?  Målat med ljudbok i lurarna

Vad önskar du att du gjort mindre? Slösurfat på instagram

Favoritserier från året som gått?  My Brilliant Friend. Utan konkurrens!

Bästa boken du läst i år?  Spraka, blixtra, blända av Jenny Jägerfeld, Mina drömmars stad – serien av Per Anders Fogelström.

Största musikaliska upptäckten? Har börjat lyssna på gamla låtar av Magnus Uggla. Det började som en olyckshändelse och nu kan jag inte sluta. Så fort ungen är ute och fogarna håller ska jag ut och jogga till låten Jag Skiter. Sjukt bra!

Vad var din största framgång på jobbet 2018?  Att vi gav ut Hjälp jag är utmattad och att den fick ett sånt enormt fint gensvar från er läsare. Och så mycket press som jag gjorde i april har jag aldrig gjort tidigare. Är så stolt över den här boken och resan jag gjort med Erica.

Största framgång på det privata planet?  Att bli gravid en tredje gång. Ingenting jag tog för givet men tack och lov gick det bra.

Största misstaget? Att backa sönder min nya bil. Inte bara en utan två gånger den här hösten.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Så sjukt mycket gladare! Kan inte minnas sist jag hade ett bättre år. Sedan har tråkiga saker hänt – på sensommaren hände ganska många till och med. Men fram tills dess var det ett jäkla toppen-år!

Vad spenderade du mest pengar på? Blommor till perennrabatten, en ny uppvuxen häck och så garagebygget!

Något du önskade dig och fick? Sinnesfrid i den fråga som oroat mig allra mest sedan 2015, och som haft en stor del i min utmattning.

Något du önskade dig och inte fick? Ja. Att alla närstående skulle få vara friska och må bra. Så har det inte varit.

Vad gjorde du på din födelsedag 2018? Jag var i Stockholm och gjorde pressarbete för Hjälp jag är utmattad. På kvällen bjöd Erica mig på bubblig dricka på en uteservering.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Ja, att ingen jag känner skulle ha behövt vara sjuk.

Vad fick dig att må bra? Matlaget, trädgårdsarbete, att bada varje dag hela sommaren. Att känna att jag besatt kraft och energi (innan jag blev gravid alltså – sedan dog den) att exempelvis kunna företa en lång bilsemester själv med barnen.

Vem saknade du? Jakob. Han var borta och jobbade i Spanien väldigt mycket och under sommaren såg jag knappt till honom då han både jobbade som sjukgymnast och var bonde.

De bästa nya människorna du träffade? Det står helt stilla. Träffade jag verkligen några nya människor i år? Jag minns inte riktigt.

Mest stolt över? Att mina barn artar sig till såna fina varelser. Och att jag fattat aktiva beslut för en bättre vardag och hälsa.

Högsta önskan just nu?  Att någon jag känner som är sjuk ska få bli frisk.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?  Jag tänker vara mammaledig. För första gången någonsin! Vi får se hur det går.

Min julafton

Oj. Jag försvann visst lite mitt i julstöket när gästerna anlände i lördags. Men vilken fin julafton vi fick! Min faster och hennes man skulle ha kommit men blev tyvärr sjuka så det blev ”bara” vår familj, min pappa och min systers familj. Nio stycken. Som vanligt serverades julfrukost bestående av kakor. Mycket viktig tradition! Inget nyttigt får finnas på bordet.

Vi tände vartenda ljus på nedervåningen,

Och granen såklart.

Ute visade termometern på -18 grader.

Moster Anna snodde åt sig en kram.

Fyra småbarn i huset. Livat värre!

På julafton får barnen alltid något litet paket i strumpan, att pyssla med under dagen. Den här julen var inget undantag. De fick massor av cernitlera att dega med (fast det kanske heter fimolera nu för tiden?)

Jag och Anna blev så fast i degandet att vi inte kom ur morgonrockarna förrän vid elvatiden.

Men då klädde vi på oss och gick ut.

Då gick vi till fåren och sa god jul. De har fått flytta hem till oss nu – efter att ha bott några månader hos Albin i granngården. I växthuset ska de få bo ända till våren. Både våra två gotlandsfår och deras fina gutefår.

Så snälla får! Till och med baggen är kelsjuk.

När vi matat fåren tog vi sparkarna och gjorde sparktåg!

Förbi gulliga grannstugor inbäddade i vispgrädde

Storkusin och lillkusin

Så otroligt vackert på himlen!

Och med naturen som är så kuperad.

Jakob och Clemens var arbetssamma  och la färdigt sista varven på garagetaket. Men först fick de sopa bort all snö.

När vi blev kalla gick vi in och värmde oss. Fotbad till Folke.

Lykke fick vila en stund med paddan och gosa med Melker.

Båda pojkarna har fått vattkoppor så orken är inte på topp. Skönt med en stunds spelande och vila i kuddpölen.

Medan barnen vilade kirrade vi jullunch.

Känns så fint att det mesta på julbordet kommer från gården. Både köttet och nästan alla grönsaker.

Barnen fick på sig finkläderna. Precis som vi vuxna.

Jag och Anna hann till och med förevigas ihop innan det skymde helt.

Som jag letat efter en fin röd klänning som rymmer min stora mage. Hittade tillslut den här på loppis för 200 kronor. Satt som en smäck. Men förvirrad och tankspridd som jag är la jag senare på kvällen ett levande, tänt ljus (!) i knät på mig själv så att det smältes ett stort svart hål. Herregud alltså…

Dukade med min uppsättning Asiatisk Fasan som jag ärvt av min faster, och silverbesticken jag ärvt av min farmor och en lummerkvist draperad över bordet.

Till det antika kristallglas.

Efter att vi vräkt i oss mat hela eftermiddagen avslutade vi med en suverän efterrätt…

Nämligen den här apelsinsalladen. Precis vad man är sugen på när man ätit massa tung mat.

När maten dukats undan flyttade vi in i vardagsrummet och gjorde iordning där i väntan på tomten. La fram alla julklappar under granen (tomten kommer ju bara med någon liten sak till varje barn).

Bertil var kalasklädd i Blaou och Juni i en antik kimono från Tokyo.

Vi väntade spänt på jultomten som strax därefter kom gående ute på den mörka vägen, med lyktan i högsta hugg. Väldigt spännande! Speciellt för Bertil som var övertygad om att pappa eller morfar skulle klä ut sig till jultomte. Istället kom en riktigt sådan.

Av tomten fick barnen varsin glittrig skattkista full med smycken och hårspännen (Anna hade tömt sina smyckesskrin och kompletterat med loppisfynd och lite glittrigt nagellack). Folke var så söt i sitt bjäfs! Han ville ha på sig nästan allt på en gång.

Bertil fick bland annat en loppad kostym i vilken han såg ut som om han skulle börja dansan flamenco eller något. Så underbar, gravallvarlig uppsyn! Bertil gillar ju att dansa flamenco – så det passade på pricken! Han svidade om på en gång.

Anna var tjusig och delade ut paket under granen. Och kors i alla tider – det var bara glada miner på barnen under utdelningen. Det slår annars aldrig fel att någon unge blir ledsen eller besviken, för att de är övervänta och helt uppskruvade av att ha gått och väntat hela dagen. Men juklappsutdelning redan vid femtiden på dagen är alltså ett vinnande koncept. Nästa år tar vi det ännu tidigare!

När barnen öppnat färdigt paketen tog jag fram Risalamande med körsbärssås (jag har lärt mig receptet av Jakobs danska släktingar). Och när vi glufsat i oss fick barnen gå och lägga sig. Alldeles glada och uppspelta lyckades de tillslut komma till ro. Då kom vi vuxna in i andra andningen! Fram med julgodiset och sällskapsspelen och sedan njuta lugnet. Bandu blev kvällens spelval och vi höll på ända till midnatt när också vi gick och knöt oss.

Vilken fin jul det blev!

Är det så farligt att julhandeln slår rekord?

Julhandeln förväntas slå rekord i år igen. Och vi förfasar oss och oroas. Och ja, visst är det bekymmersamt. Men inte särskilt konstigt. Vi tenderar att tänka att julhandelns rekord bara handlar om att vi köper fler julklappar. Men i julhandeln räknas all konsumtion under december månad in. Inte minst maten. Och här har ju hänt något. Ja det räcker med att titta på de senaste tjugo åren. Vi firar så långt och utdraget! För min mormor fanns det inte på kartan att börja äta julkakor innan jul. Nåja, pepparkakor och lussekatter till lucia var väl undantaget. Men all annan julmat väntade man med tills på julafton. Man åkte heller inte och åt julbord titt som tätt. Begrepp som glöggmingel och adventsfest existerade inte. Knappt för mina föräldrar. Men själv har jag bakat juliga kakor sedan slutet av november och haft folk hemma på juligt fika varje helg sedan dess. Säkert har jag tredubblade matkostnader i december månad.

Och när jag jobbade i butik kom den stora delen av omsättningen i december inte från julklappar – utan från folk som kom in och letade julklappar men istället hittade någonting till sig själv. Som det lätt blir när man springer i affärer och utsätts för frestelser. Och ska man gå på massa glöggmingel och julbord december igenom så är det klart att man också kan känna behovet av fler festliga kläder och trevliga gå bort-presenter till värdparet. Det är inte så konstig, egentligen. Även om det är onödigt.

Julpyntet har tyvärr blivit väldigt trendbetonat -medan det för mormor var viktigast med traditioner. Det försöker jag hålla fast vid. Jag struntar i trenderna och kör samma varje år. Och så gott som allting är fyndat på loppis. Men sammantaget har jag ändå mycket mer av allt. Mer julblommor, fler julstjärnor i fönstret, fler tända ljus och fler pumlor i granen.

Jag vet inte om vi vill ha mindre julfirande egentligen? Är det dumt att fira länge? Själv tycker jag om att julen får börja tidigt – men inte om det betyder att den ska rensas bort på annandagen. Sånt gör mig stressad. Jag vill låta julen ta sin rättmätiga plats. Och visst måste den högtiden få kosta extra. Maten, festen, ljusen. Något annat tror jag är orimligt. I kostnaderna för mitt julfirande är dock konsumtion av klappar den minsta posten. Det som drar iväg är allting annat. När jag kryper ur den dimmiga höstens isolering och börjar träffa folk igen. Det är där pengarna läggs.

Jag blir deppig när rekord slås för julhandeln.  Men fokuset blir samtidigt fel när vi stirrar oss blinda på och jagar upp oss över siffrorna. För det handlar väl om vad vi lägger pengarna på? Om vi väljer att äta ekologiskt, närodlat och fairtrademärkt. Och när det gäller festkläder, dekorationer och klappar – först och främst köper begagnat. Då kanske julen kan få vara en tid av överdåd. Men med hyfsat gott samvete.

Eller vad tror ni?

Vårt hem i juletid

Nu ska ni få följa med hem till mig på en rejäl rundtur i mitt julpyntade hem.  Förbered er på en julig bildbomb! Så här ser det ut när man kommer in på gården. Vår veranda är lika fin i snö som grönska. Kanske till och med finare nu.

På dörren hänger en granriskrans med en julröd klocka på.

Inne på verandan är det kallt. Här sitter vi inte vintertid, men använder verandan som en sval. På bordet ligger en handbroderad julduk jag köpt på loppis i Borås. Går man ut genom de röda dörrarna hamnar man på baksidan av huset. Vi har dörrar på båda kortsidorna av verandan. Ett par till framsidan och ett par till baksidan.

Granrisknippen är fina som snittblommor!

Skor och lite ved. Måste skaffa en ny och bättre vedkorg!

När man öppnat ytterdörren och kommit in i hallen ser man det här rakt framför sig. Vardagsrummet.

Vår gran som är nästan tre meter hög.

Rummet från andra hållet. Tycker så mycket om den antika mattan jag fått bytlåna med min syster. Allt här inne utom soffan är köpt begagnat.

Genom pardörrarna ser man in i matrummet.

Här sitter vi och äter och umgås. Utsikten vätter ner mot åkrarna och skogen.

En kökssoffa behövs för att göra varje hus till ett hem. Här ligger man och filosoferar och vilar och har det skönt.

Det gamla skåpet är extra fint i juletid. Och nu håller min novemberkaktus på att slå ut för fullt.

Ovanpå porslinsskåpet står en stor, gammal tomteparad.

Bredvid matrummet finns köket. I alla rum finns fönster i alla vädersträck. Det skapar sådan rymd och ett härligt ljus inne. Är svårt förtjust i mina redalådor i porslin, den handbroderade paradhandduken, julbonaderna och alla små plåtburkar.

Men det här är nog ändå min favorithörna i hela huset. Karmstolen bredvid vedspisen. När jag känner mig frusen sitter jag här och eldar, med radioapparaten trivsamt brummande ovanför huvudet.

Ciselerade nejlikoapelsiner i en gammal träskål från 1800-talet. Både vackert och väldoftande!

I köket finns en liten matplats, som vi mest bara fikar vid ibland – och som huvudsakligen används som köksö. Och så en till kökssoffa såklart! Kan aldrig få för många.

På bordet står amaryllis, tomten med julnötterna och så min urgamla ljusstake med bjällra och allt.

Stora pepparkakshjärtan pryder fönsterna. De luktar så gott!

Och utanför fönstret skymtas verandan.

Ännu mer granris…

Gulliga gamla hyllremsor med julmotiv vill jag inte vara utan. Alla plåtburkar används som förvaring för ingredienser – ingenting är enbart för dekoration. Som grytunderlägg använder vi de här gjorda i luffarslöjd.

Här tycker jag om att stå och laga mat och baka och titta ut. Lika fint nu som på sommaren.

Köket åt ena hållet.

Och åt andra. Det är detaljerna som gör det. En gammal flugsmälla på en spik, en sliten liten julbonad. En plåtburk med rostfläckar och en tygficka för kork och snören.

Men nu lämnar vi köket och går upp på övervåningen. Genom hallen och upp för trappen.

Till barnens rum. De har störst rum i hela huset med stora, härliga fönster ner mot åkrarna.

Så här är utsikten.

 

I kammaren innanför sover de tillsammans.  Och bakom ryggen på mig (när jag fotograferar den här bilden) finns Folkes gamla sovrum som nu är mitt kontor. Dock är det så stökigt att jag inte ens iddes öppna och försöka fota. Det får jag visa en annan gång.

Allting är så pyttigt och gulligt i den lilla sovkammaren.

Går man ut i trapphuset igen (som jag glömde fota – men tro mig ni missar inget, den ska renoveras efter jul) och väljer en annan dörr så kommer man in i vårt sovrum.

Min fristad. Här är det enda stället i huset där barnen inte får leka och härja. Har ska lugn råda!

Utsikten från sängen går inte av för hackor. Tycker om att bo där det är så kuperat.

I fönstret hänger en loppisfyndad julstjärna som tydligen är från 1940-talet någon gång. Den här julstjärnan har jag legat och tittat på varje skymningstimme i december. För det är i sovrummet jag spenderar mest tid nu när jag har så ont i kroppen. Då är det skönt med ett fridfullt vackert sovrum och något fint att fästa blicken på.

Och nu när vi fått jullov, all julmat är klar, alla paket inslagna och huset städat och pyntat klart. Nu kan julgästerna komma! Eller rättare sagt – imorgon kommer de. Som vi längtar! 

En social månad

Igår kväll fick jag besök av mitt gamla tjejgäng från gymnasiet. En något decimerad skara visserligen, på grund av sjukdomar och resor. Men fint var det. Varje jul försöker vi samlas och ses igen. Och det är som att ingen tid har passerat.

Jag gjorde blond glöggsangria som inte gick av för hackor.

Runda, goda saker.

Vi hade så mycket intressant att prata om. När den ena är advokat och den andra barnpsykolog och den tredje jobbar med krisberedskap. Att ha vänner som lever helt andra liv och arbetar med annorlunda saker än mig – det berikar mitt liv så mycket.

Jag är så nöjd med den här decembermånaden. Jag hade bestämt mig för att verkligen låta det sociala få ta plats. Ha vänner hemma varje helg och gärna på vardagarna också. Bjuda på många fikan, kalas, fester och spontana häng. Efter hösten då jag alltid blir ganska isolerad och ensam vill jag att december ska vara en stor, varm famn.  Jag har verkligen insett att även fast jag är introvert kan det bli för mycket av det goda. Att komma ur min bubbla gör så mycket för mitt mående. Och så älskar jag att få ordna mysigt, vackert och gott för andra. Att folk kommer hem hit och jag får allt det här sociala – utan att behöva åka ifrån min favoritplats.