• SÄSONGSPREMIÄR FÖR EN UNDERBAR POD! •

Hjälper det att vara visionär?

Absolut! Min trädgård är ett paradis i februari. Alla lökar blommar, det prunkar i krukorna och tänk – häcken är precis lagom tjock och hög! I mitt huvud alltså. Februari är rätt tid att lägga upp visioner för hur det ska blomma och allt är möjligt nu när jag pillar ner små frön för framtiden.

Jag har en liknande känsla inför mitt hälsoår. Som ett tungt stenblock har jag börjat maka mig in i det. Små förändringar gör att jag redan mår lite bättre – lovar att jag berättar mer konkret i avsnittet!

Blir så förvånad när Erica berättar att hon aldrig känner någon kick av att träna. Men hon gör det ändå. Hur har det har gått efter några månaders alkoholstopp? Tryck på play vettja och den sjunde säsongen av En Underbar Pod är igång!

Musik: Olov Antonsson. Illustration: Frida Hammar.

Du kan lyssna i valfri poddapp – prenumerera gärna på En Underbar Pod så missar du inga avsnitt!

Du kan också lyssna direkt här på bloggen där alla avsnitt är samlade (senaste först).

De som fotar tallriken innan de äter njuter mer av maten

Allt fint ligger framför oss

Efter vad som känts som evighetslånga dagar med snöfall och mulet väder kom solen äntligen idag! Och för första gången sedan november fylldes vårt hem med solens strålar. Eller en glimt av dem i alla fall. För det handlade i ärlighetens namn bara om några minuter med sol i köket. Hann knappt dokumentera innan det försvann.

Som jag nämnt förut ligger vårt hus på en liten bergsluttning och under de mörkaste månaderna orkar solens strålar inte riktigt fram till vårt hus. Vi ser solen såklart. Men själva huset ligger i skugga. Fast det gör inte så mycket för det gör bara att det första solskenet genom rutan blir ännu mer magiskt när det väl kommer. När jag såg strålarna på köksskåpet gallskrek jag till Folke -DET ÄR SOOOL I KÖKET! Han kom rusande med världens fart. Lika upphetsad som jag.

Tack gode gud. Vi klarade den mörkaste perioden. Nu har det hänt. Nu har det vänt. Känner förväntanspirr i hela kroppen! Allt fint ligger framför oss.

Clara i isande blå mössa tittar in i kameran

Iskall favorit bland vinterns färger

Baka bröd, bullar och limpa!

Snöig bänk utomhus på vintern med renfäll och en kopp varm choklad.

Bästa receptet på varm chokladdryck

Tjärnen på berget

Idag var det riktigt busväder – med snö som ven och letade sig in mellan krage och mössa, handskar och jackärm. Men det stoppade inte oss. För vi hade bestämt oss för en skidutflykt till tjärnen på berget. Med matlagsgänget.

Ulf packades ner under ett fårskinn i skidpulkan och storbarnen snörade på sig sina pjäxor och fäste snölåsen under sulorna.

Finns inget dåligt väder…osv

Det kändes lite motigt först men väl ute var det fullkomligt magiskt i skogen. Och snöfallet upphörde. (Om ni vill se lite rörligt så la jag ut några filmer på instastories förresten)

Folke och Bertil skidade på trots klabbföre.

Och Stina och Ulrika kämpade på trots bakhalt. Inte lätt med föret alltid. Eller skidor överhuvudtaget. Ulrika är ju från Halmstad och Stina uppvuxen i Karlstad så de är inte jättevana skidåkare. Bra då att åka med barn i lugnt tempo.

Ulf var nöjd med läget.

Ylva-Karin likaså.

Och jag som är uppvuxen på skidor kände mig hemskt självgod och stöddig i skogen. Tills klabbföret satte stopp, jag drattade på arslet och bröd av båda stavarna i en enda ljudlig snärt. Det lät som att någon skjutit ett skott. Blev så himla häpen. Och det snöpliga fallet föranledde en sådan svår skrattattack att jag inte kunde resa mig på många minuter.

Genom att jag fick låna en av Emils stavar tog vi oss tillslut fram till vindskyddet.

Vi gjorde upp en rejäl brasa att värma händerna på och blöta ullstrumpor vid.

Barnen kröp in och vilade benen

Medan vi brassade käk. Fläsk är det bästa att grilla. Klår allt annat.

Att ta sig ut med tre barn på utflykt och få ihop både utrustning och matsäck. Det kan föranleda en hel del irritation för de arma föräldrarna. Men så fort man får umgås med andra arma föräldrar blåser irritationen bort. Älskar att vara med min storfamilj!

Jag drack kaffe och grillade marshmallows på löpande band.

Medan Ulrika höll koll på småttingarna.

Och sedan vi fikat färdigt

gjorde barnen några rejäla snögubbar. Varmkorv som näsa och tättsittande kottögon.

Och innan orken börjat tryta packade vi ihop för att bege oss hem.

Hejdå skogen för den här lördagen!

Trebarnsmamman

Igår efter att barnen kommit hem från förskola och fritids var det ett sjungande, lekande och busande bland brorsorna. De krälade på golvet och spelade innebandy med slevar och lekte charader och sjöng musikal. Jag pratade i telefonen med vårdcentralen just då och sköterskan skrattade och tyckte vi hade ett härligt fredagsparty i bakgrunden. Fredagsparty indeed! Stämningen var hög. Jag blir hög av att ha alla mina pojkar nära mig. Jag är så obeskrivligt glad för att det blev just tre stycken. Vi var inte kompletta innan Ulf kom.

Jag har aldrig haft några förväntningar på att mina barn skulle älska att få småsyskon. Jag var själv helt ointresserad av småbarn som liten och förutsatte inte att mina barn skulle vara annorlunda. Bertil visade sig dock vara en helt underbar storebror till Folke. Kärleksfull, omhändertagande och klok. Bertil är Folkes stora förebild och idol i livet.

Hur Folke skulle bli som storebror var däremot lite av ett wildcard. Han var ju så mycket lillebror. Men han har vuxit de sista tio månaderna. Och älskar att vara stor och få ta om hand. Han tycker att ljuset i livet är hans två brorsor som han skulle gå genom eld för. Eller i alla fall försvara mot varje stöddig storkille som försöker sig på något.

Nu har det gått tio månader sedan vi blev tre i familjen. Ulf har blivit allas vår snuttefilt och gosegris. Vår tröst när vi är ledsna. Den unge som gråter över något ropar HÄMTA UUUULF och så får Ulf komma och trösta. Bara genom sin närvaro. Vi skrattar så mycket åt honom, iakttar hans framsteg. Jublar när han lär sig vinka, klappa händerna, gå och säga titta. Vi hjälps åt att räkna hans nya tänder och turas om att läsa böcker. Tillsammans är vi en trygg flock på fem.

Och fast jag fysiskt sett känner mig helt utsliten och förbrukad. Fast jag inte haft ork att ta hand om mig själv på länge. Fast jag har smärtor i leder och fogar och rent objektivt aldrig sett så bedrövlig ut som nu. Så har jag heller aldrig känt mig rikare eller mer värdefull. Mer förnöjd och duglig som människa. Det känns lite ovant. Men mina tre barn har flyttat min blick till det som är viktigast. Och deras kärleksbetygelser väger tyngre än allting annat.

Att få tre vackra söner. Det är nästan inte rimligt att en människa ska bli så rikt välsignad.

Fånga februari – imorgon kör vi!

Tack för alla roliga, knasiga förslag på teman till #fångafebruari! Instagramutmaningen med ett nytt foto på ett nytt tema varje dag i februari! Imorgon kör vi igång. Och ni kan posta varje dag eller bara någon dag och ni kan också posta på blogg eller FB om ni hellre vill det! Meningen är att man ska få lite ny fart och inspiration i sitt fotograferande.

Och om det är svårt att läsa vad jag skrivit kommer månadens också teman här.

  1. Hot stuff
  2. Good enough
  3. Rosa
  4. Upptäcksfärd
  5. Vem har ställt det här här?
  6. Knoppar
  7. Längst ner i väskan
  8. Tröttmössa
  9. Skit på skärmen
  10. Pålägg
  11. Botemedel
  12. Det här står jag inte för
  13. Fönsterfägring
  14. Levebröd
  15. Bokhyllan
  16. Vilken jäkla cirkus!
  17. Baksida
  18. Upphittat
  19. Ernst Kirchsteiger
  20. Den ska bort
  21. Röv!
  22. Bokhyllan
  23. Min form
  24. Ståpäls
  25. Favoritfett nummer 1 (fettisdag)
  26. Hela härligheten
  27. Handtag
  28. Snart i mål
  29. Extra allt!

Mes-skräck, formfnul och bloggrenovering

I onsdags hade jag och Erica redaktionsdag. Eftersom vi är redaktionen. Bien sûr. Det har vi några gånger per termin och då diskuterar vi bloggen och instagram och ibland också podden och funderar på hur allting kan utvecklas, förändras och förnyas. I onsdags var det lite extra att fnula på eftersom jag efter fyra år med samma bloggdesign planerar en renovering. Skönt att ha Erica att bolla med.

Jag vet inte riktigt vad jag flaxade om här

Men viktigt är att stärka sig med mycket bibimbap innan man sätter igång.

Peppad Erica! Och jag likaså. För redaktionsdagarna är definitivt en av de bästa arbetsdagarna på terminen. Som att jag får ha utvecklingssamtal med min mentor, redaktionsmöte och party i ett!

Studio Lidström & Nyberg har ett väldigt gulligt kontor med en väldigt gullig innegård. Eller hur?

Äntligen har snön kommit för att stanna även i Umeå. Har typ snöat en halvmeter sista dagarna…

Jag kanaliserade mitt inre kraftdjur. Tror på att inte vara för mesig i bloggen. Skräcken när jag kommer på mig själv med att mesa ur för att jag tycker att det är jobbigt att skapa dålig stämning och röra upp känslor. Den sidan hos mig själv måste jag hålla undan!

Vi turades om att klottra ideer på vår stora whiteboard.

I vanlig ordning klottrade Erica mest. Den här gången gick vi igenom rubrikerna Bra! Utveckla! Ta bort! Sånt man behöver fundera på efter att ha jobbat med samma sak i tretton år.

Väldigt mycket som är kryptiskt för en utomstående.

Efter att ha stärkt oss med kaffe och rawchokladboll kunde vi arbeta på i ytterligare några timmar.

Och precis innan det skymde skildes vi åt. Med fullproppade anteckningsböcker och roliga ideer på lut.

Men det var i onsdags det. Idag är det fredag och jag ska springa tusen ärenden på stan medan Ulf är hos morfar några timmar. Sedan tar jag helg!

• annonssamarbete Bixia •

Sunt bondförnuft i eluttaget

En viktig åtgärd för att minska sitt klimatavtryck är att dra ner på sin konsumtion. Men vissa saker måste man ju lägga pengar på. Som till exempel mat, el och transporter. Här finns oftast en outnyttjad förbättringspotential. Ta elen till exempel. När man kollar  i tabeller över vilken klimatbesparing olika livstilsförändringar utgör ser man att det är större skillnad att välja förnybar el än exempelvis att återvinna sitt avfall. Så vilket elbolag ska få dina pengar?

En långsiktig samarbetspartner jag har är elbolaget Bixia. De säljer el från lokala elproducenter, oftast helt vanliga privatpersoner som har ett vindkraftverk eller vattenkraftverk på sin gård. Eller som har satt upp solpaneler på taket. Eftersom de handlar el utan mellanhänder går pengarna direkt tillbaka till producenten, som därmed kan investera i ännu mer förnybar el. Hur det funkar bloggade jag om här när jag träffade en av alla deras småskaliga producenter – Ove i Lemesjö – som producerar el i ett över hundra år gammalt vattenkraftverk på sin gård. Det mötet inspirerade och påverkade mig. Men på vilket sätt kommer jag berätta om inom kort…

Bixia erbjuder el med sunt bondförnuft. Och i sin serie Bixia besöker Bonde träffar de bönder som börjat producera egen förnybar el. Besök gärna bixia.se/besokerbonde för att se hela filmserien om Gustav och hans elproduktion.

Kan vi fånga februari?

Nä nu får det vara nog! Så här tråkigt kan vi inte ha det! Stålgrå himmel, bleka ansikten och isande kalla vindar. Nu måste vi piffa till denna anrättning kallad februari. Förra februari postades 5000 bilder under min hashtag #fångafebruari. Ska vi klå det i år eller?

Fånga Februari är en fotoutmaning på instagram med en bild per dag under en förutbestämd rubrik. Ni var massor som hakade på och fotade på teman som Troslådan, Tomma kalorier, Ögontröst och Urringat.

Och nu är det dags igen! På lördag kör vi! Och jag har spikat nästan alla rubriker för februari men lämnat några luckor eftersom ni alltid kommer med de bästa förslagen. Hit me med din roligaste/knasigaste/härligaste rubrik för att #fångafebruari !

14 16 18

En av de fina sakerna med att ha en blogg är att kunna gå tillbaka och läsa vad man gjorde den här dagen för precis ett år sedan. Eller för fem år sedan. Jag minns mycket mindre än jag tror och ofta blir jag glad och lite förvånad. Jamen just det! Det var ju den där gången vi hade överraskningsfest, åt tårta till frukost, hade mormor på besök, tapetserade om hemma…

Låt oss se vad jag skrev om den 28 januari 2018, 2016 och 2014.

Den 28e januari 2018 skrev jag inlägget Äntligen Hemma. Hade precis kommit hem från London och var så glad att få vara med pojkarna igen. De hade fått söta matchande pyjamasar med röda bussar på.

Och jag hade min egen nya pyjamas från Anthropologie. Som var snordyr och som jag hann använda en enda gång innan den krympte i tvätten (tålde tydligen bara 30 grader) och blev mer lagom i storleken för min son.

Skrev i inlägget Den här söndagen har jag åkt skidor med Bertil, sett Harry Potterfilm med barnen, somnat på soffan och badat badkar tillsammans. I övrigt har inte mycket av värde skapats. Precis som en söndag ska vara!

Låter fortfarande som ultimata söndagsaktiviteter tycker jag.

I Januari 2016 skrev jag blogginlägget Torsdagen det vände. Jag var hos min syster i Borås och vilade upp mig. För jag var utmattad men hade inte skrivit om det på bloggen ännu. Klarade inte av det. Och jag mådde så obeskrivligt pisssdåligt. Men just den dag jag bloggade var jag glad. Kände ett korn av livslust och pepp inför framtiden.

För jag och Erica hade precis bestämt oss för att starta podden och börja arbeta ihop. Och att jag skulle sluta på Amelia och börja blogga i egen regi igen. Det bästa beslutet! Även om det var mitt i en utmattning. Och även fast Amelia var fina mot mig och man såklart får mer trafik till sin sajt om man ligger på en tidningsportal än för sig själv. Värt det tusen gånger om.

Mådde som sagt skit. Men inte just den här dagen då allting kändes enkelt. Rubriken Torsdagen det vände anspelade ju på det. Fast fy vad jag ropade hej innan jag kommit över bäcken. Efter utmattningen blivit aningen bättre blev jag istället deprimerad. Och fick massa mer panikångest.

Den 28 januari 2014 skrev jag inlägget Häromdagens. Med en häromdagens outfit. För just när jag skrev inlägget satt jag hemma i mjukisbyxor och drack hälsofil och pustade ut över att Bertils magsjuka genat förbi mig. Trodde jag. Några dagar senare låg jag däckad i århundradets vinterkräksjuka. Har sällan varit sämre. Dessutom gravid i snart fjärde månaden. STOPP. Hur i helvete kan man ha en sådan här midja när man är gravid i fjärde månaden? Det är otroligt. Det fick jag äta upp när jag väntade Ulf. Då det var lite mer av gräddfylld semla över min uppenbarelse.

Nu vet jag var hemma är

I april har vi bott i vårt hus i elva år. Så här skrev jag på bloggen när jag berättade om vårt beslut att lämna staden för landet.

Vi längtar efter är lugn och ro. Att odla egna grönsaker.  Att ha en stor tomt och fria vidder och en skog bakom knuten. Att ha nära till en badsjö och fina skidspår. Och nu har drömmen blivit verklighet! Vi flyttar i april så hela våren kommer gå åt till att plocka fram trägolv och tapetsera väggarna med romantiska blommor.

Vi var så peppade och pirriga på vårt nya liv. Under ungefär ett års tid hade vi letat hus utanför Umeå. Gammalt och gärna avsides. Men det var inte mycket vi hade råd med eller fastnade för. Och när vi såg annonsen med den här gården var det långt ifrån kärlek vid första ögonkastet. Visst var det gammalt och låg avsides. Men för långt bort från stan och dessutom sönderrenoverat på sjuttiotalet.

Men en decemberkväll åkte vi ändå för att kolla på huset. Vi lämnade ett regnigt, glashalt Umeå och ju närmre byn vi kom desto kallare blev det. Väl framme var det riktig vinter. Typiskt inlandsväder som jag som älskar snö tog som ett gott tecken. Och efter bara en kort stund kände vi att huset – om än inte våra drömmars hus – var både snällt och välkomnande. Varmt, ombonat och knäpptyst. Med vackra originalfönster och ett skafferi man kunde gå in i. Jag kände på en gång att det var ett hus som ville oss gott.

Jag letar vidare i arkivet för att hitta vad mer jag skrev inför flytten. Och det märkliga är att jag knappt skrev någonting? Idag när ett bostadsbyte är bloggmaterial för flera år så är det någonting rart med att vi fattade ett enormt och avgörande beslut i våra liv, att bosätta oss på landet, utan att det fick större avtryck i bloggen än så. Just då i alla fall.

När vi flyttade från radhuset vi hyrt i stan skrev jag.

Vi plockar ner det hem vi byggt upp. Bit för bit. Gardinstänger skruvas ner. Tavlor läggs i högar med tidningspapper mellan. Porslin och glas sveps in i silkespapper och jag klottrar AKTA med röd text på lådorna. Det är sorgligt. Mest för att mamma var med och gjorde i ordning allt. Delade vår glädje när vi flyttade hit. Jag önskar så väldigt mycket att hon fick dela vår glädje över det nya huset. Hon skulle gå runt och stryka med handen över väggarna och ge förslag på färgsättning. På det där ödmjuka milda sättet mamma hade. Hon skulle erbjuda sig att sy gardiner och klä om fåtöljerna och så skulle hon letat i sina gömmor efter saker vi kunde få överta. Jag saknar henne verkligen. Hela tiden

Tänker fortfarande mycket på hur det skulle varit om mamma levt. Alla goda råd i trädgården, alla förslag på färgsättning och möblering. Hon var ju en stjärna på sådana saker. Och det hade varit så roligt att få dela det här med henne. Flytten som inte handlade om något så futtigt som en ny bostad. Utan om ett nytt liv. Vi stakade ut en ny livsriktning.

Bondmoran är mitt ideal. Just nu är jag lycklig då jag tänker på alla bondmoraaktiga saker jag ska få ägna mig åt i framtiden. Jag klurar på vilka frön jag ska beställa hem. Kryddträdgården jag vill plantera. Potatislandet vi ska anlägga. Köksskafferiet jag ska ställa i ordning…

Jag minns hur otåligt jag kände mig när jag skrev de här orden. Otålig att få sätta igång! Vi hade ju så många drömmar för framtiden. Om att odla för självförsörjning och om att ha egna djur. Men det skulle dröja flera år till innan det förverkligades. När vi bott i huset några veckor skrev jag

Alla som kommer hit undrar var våra möbler är. Vi konstaterar alltid att det inte finns några fler möbler. Det här är allt vi har. Två sminkbord. Två fåtöljer. Två sängar. Och så några stolar och ett bord.  Det finns mycket fint att investera i framöver.

Och så var det. När Jakob och jag flyttade hemifrån flyttade vi direkt ihop och vi fick hyra ett möblerat funkisradhus i stan. Därifrån flyttade vi efter 18 månader till vårt hus på landet. Så vi ägde i stort sett ingenting när vi kom hit. Huset ekade tomt och vi saknade också pengar. Allt vi hade gick åt till att köpa huset som kostade oss 210 000 kronor. En struntsumma. Men hisnande mycket pengar för oss på den tiden. Jag kommer ihåg att vi köpte takfärg på Jula eftersom det var billigare än väggfärg och så använde vi det för att rolla allt i hela huset vitt. En dålig ide. För färgen var verkligen självlysande vit och så fort man nuddade i den fick den fläckar.

Tänk att man kan bli så glad över att få köpa en industridammsugare. Att hämta ut ett paket på posten som innehåller linoljesåpa och en skurborste. Att få köpa ett paket skruvar för att fästa en golvlist. Att längta efter en varmkompost istället för nya klackar. Nu sitter jag och skriver en artikel men i tankarna såpskurar jag golv och klipper ner häcken.

Så skrev jag första våren i huset. Då vi hade en enorm energi och så mycket längtan efter att bara få hugga i och ta oss an gården.

Men jag ska inte ljuga. Vi tvivlade många gånger på om vi fattat rätt beslut. För vad skulle Jakob arbeta med? Jag kan ju arbeta hemifrån – men hur skulle han hitta en försörjning som inte krävde att han pendlade i timmar varje dag? Det var ju inte därför vi flyttat till landet. Och dessutom. Om man köper ett hus ska det väl vara ens drömmars hus? Inte ska man nöja sig med mindre? Det här var ju inte den fantastiska Västerbottensgård vi drömt om. Och inte heller det ensligt belägna hemmanet med sjöutsikt. Borde vi ha väntat med att köpa hus tills vi hade råd med något bättre? Var vi inte skyldiga oss själva att maxa våra drömmar? Skulle vi verkligen kunna trivas i längden när det inte var allt vi drömt om?

Idag är jag så otroligt glad att vi slog till! Jag synar bluffen om att det perfekta huset ens finns och att man måste maxa alla drömmar. Saker kan också vara tillräckligt bra. Att nöja sig med lagom kan skänka stor frid. Och elva år senare tycker jag att det ÄR mina drömmars hus i mina drömmars by. Och nu är byn faktiskt viktigare än gården. Mina barn älskar att bo här. Vi har massa vänner. Vardagen är trygg och gemenskapen stark. Och jag kan inte tänka mig att någonsin flytta härifrån.

Men dessa känslor hade aldrig kommit ifall vi inte börjat bo här. Börjat våga skapa oss ett sammanhang. Vi hade aldrig kunnat få insikten utan erfarenheten. Man behöver faktiskt återvända till en plats några hundra gånger för att själen ska förstå vart hemma är.

Nu vet jag.

Skriska loss på en lördag

Idag vaknade vi till en härligt solig morgon med sju minusgrader ute. Så vi bestämde oss för att åka skridskor med ungarna. Matlaget hängde på och vi drog till byns skridskobana. Eufori! Har ju inte åkt skridskor på flera år på grund av graviditet och annat och jag var minst sagt skakig i benen. Men det gick ju riktigt bra, hockeyrören till trots (åker alltid på konståkningsskridskor annars).

Ulf satt i sitt babyskydd och blev runtskjutsad i världens fart.

Hur nöjd som helst

Storbarnen övade på baklängesåkning, åttor och andra små tricks.

Ylva-Karin var lika glad som alltid!

Jag fick ta paus efter någon halvtimme på grund av otränade skridskofötter…

Men tre barn satt målvakt.

Medan vi dukade fram

Tände grillen och kirrade lunchmiddag till allesammans

Man blir lite kall av att först skridska sig svettig och sedan sitta still.

Så efter några timmar på skridskobanan packade vi ihop och begav oss hem igen. Så trötta att vi däckade ett tag allesammans. Ja, jag sov faktiskt som en liten gris i nästan två timmar. Klart lämplig lördagsaktivitet!

Lyssnat, sett och läst

Via bloggaren Hjartesmil fick jag nys om podden The Office Ladies. En nördig podd för alla fans av amerikanska The Office. Den görs av Jenna Fischer och Angela Kinsey som spelade Pam och Angela i serien och är bästa vänner i verkligheten. Tillsammans ser de om hela serien och gör ett poddavsnitt av varje The Office-avsnitt. Eftersom det gjordes nio säsonger av serien kommer detta bli en riktig långkörare.

Hurra! För Jenna är precis lika charmigt geeky i verkligheten som i serien och Angela är precis som Jen. De pratar i munnen på varandra med gälla röster, gråter till rörande minnen, skrattar högt och och ger massa fun facts till serien. Dessutom intervjuar de gamla skådisar och manussförfattare från The Office. Och till min stora glädje får man veta att Steve Carell är precis så snäll som man tänker sig och att The Office verkligen var som en riktig familj! Guldlyssning för alla som precis som jag älskar The Office men inte har någon att prata om det med. Ser om hela serien kan ni förresten göra på HBO Nordic. Rekommenderar att göra det ihop med Jen och Ang!

Cheer på Netflix är en dokumentärserie om ett cheerleadinglag från hålan Corsicana i Texas. Laget är ett av världens bästa och under ett halvår får man följa ungdomarnas väg mot den stora cheerleading-tävlingen i Daytona. Serien följer sex ungdomarna med olika bakgrunder som kämpar och riskerar livet (!) för att få en plats i det pristigefyllda laget. Men också deras stenhårda demontränare Monica. En konservativ Texas-lady som inte tar bullshit från någon. Men som vinner ungdomarnas respekt och så småningom blir som deras extramamma.

Flera av kidsen i laget kommer från fattiga, eländiga förhållanden. Morgan bodde ensam i en husvagn – övergiven av sin familj. Och Jerry blev både hemlös och föräldralös i tonåren. Cheer är en gripande serie om klass, utsatthet, gemenskap och förstås sporten Cheerleading. Som verkar vara något av det farligaste man kan ägna sig åt i träningsväg. Bara se den! Och gör sedan som jag och börja följa alla i serien på instagram. Man blir så lycklig när man ser att de gästar The Ellen Show och blir hyllade som stjärnorna de faktiskt är.

Jag är sist på bollen när jag tipsar om boken Klubben av Matilda Gustavsson. Men jag gör det ändå. Här skildras hela förloppet kring Svenska Akademien under #metoo. Sara Danius, Kulturprofilen och alla offer som fick sina liv förstörda. Kände mig verkligen galen av ilska när boken var utläst. Och förtroendet för Svenska Akademien i allmänhet och Horace Engdal i synnerhet är längre än noll. Inte för att det var särskilt högt sedan tidigare. Allmänbildande måsteläsning som dessutom lyckas med konststycket att vara underhållande.

Vägen till lanthandeln

Härom dagen när jag skulle till vår lilla men väldigt välsorterade lanthandel för att kirra ingredienser till ett brödbak tog jag också med kameran i sparklådan. Sparklådan rymmer ungefär tre matkassar så den är perfekt att åka och handla med.

Hejdå gården!

Susade förbi en räcka granngårdar längs vår grusväg.

Stannade till vid hästhagen och sa hej till pållarna. Min dröm sedan många år är att jag skulle bli fri från min allergi och kunna ha en egen häst. En nordsvensk eller ardenner allra helst. Nå. Det stannar på drömstadiet. Har inte ens suttit i en hästsadel sedan jag var liten.

Det var en särdeles solig och krispigt kall dag.

Vi bor ju på en ganska ordentlig höjd. Så till affären är det bara nedför. Hem är det istället brant uppför. Bra benträning! Minns att vi flera år innan vi köpte vårt hus var och tittade på ett annat hus i den här byn (faktiskt det röda huset som skymtar till höger på bild nummer tre i detta inlägg) och vi tvärnitade vid den här utsikten. För att det var så ovanligt vackert. Och vi gapade över att någon kunde vara så lycklig att de fick bo här. Och nu bor vi här?! Fem getingar på det!

Skön utförslöpa där det gäller att hålla tungan rätt i mun när man styr sparken. Den går i världens fart.

Och vips är man nere på “storgatan” i min by. Alldeles lagom stor tycker jag.

Sedan framme vid affären.

Och det var det hela. Så nu vet ni!

• annonssamarbete Pricerunner •

Tråkiga men nödvändiga köp

Vi har ett par riktigt tråkiga inköp framför oss närmsta tiden. Sådär som det blir när man har hus. Framförallt sjunger vår diskmaskin på sista versen. Porslinet är smutsigare efter att de diskats än innan. Jag vet inte om det är vår brunn med extremt kalkrikt vatten som är skurken – men sista månaderna har maskinen bara gett upp. Vi har provat allt – ättika, maskinrengöringsmedel, att städa ur hela diskmaskinen samt peta med tandpetare i varenda spolhål får att få bort eventuella stopp. Ingenting verkar hjälpa. Så just nu diskar vi det mesta för hand.

Eftersom vi har en liten integrerad diskmaskin med 45 cm bredd finns inte jättestort utbud av produkter att välja på. Men vi vill ha ett kvalitetsmärke i alla fall – ett energisnålt sådant – och har bestämt oss för en från Bosch. Dyr men förhoppningsvis riktigt bra.

Och som alltid när vi gör lite större inköp är det värt att prisjämföra. Det kan handla om att spara tusenlappar. På pris och produktjämförelsesajten PriceRunner ser jag att den billigaste återförsäljaren av diskmaskinen tar 7495 kronor medan den hos den dyraste kostar 13 883. Över 6000 kronors skillnad! Det fina är att PriceRunner också har en prisbevakningsfunktion där man enkelt kan klicka i en ruta för att få mail ifall varans pris sänks ytterligare. Har inte direkt lust att betala mer än jag måste för en trist vitvara.

Dessutom har PriceRunner flera smarta filter att använda sig av när man söker. Såklart kan man filtrera på märke och energiklass men också kapacitet, ljudnivå och miljömärkningar. Tips, tips!

Jag har några fler nyinköp som jag planerar att göra – men det är roligare grejer som det inte är akut att få tag i. Så de sakerna ligger just nu på vänt och prisbevakning hos PriceRunner. För att slå till när priset sänks.

Bland annat inväntar jag bästa pris på ett par vandringskängor i modellen Lundhags Park. Lånar alltid Jakobs två nummer för stora men vill ju ha ett par egna att gå in. Planen är ju att börja vandra mer i skog och fjäll framöver. Och Lundhags gör riktiga kvalitetskängor – men smakar det så kostar det. Dock skiljer det 800 kronor i pris mellan dyraste och billigaste webbshoppen. Och nu prisbevakar jag alltså för att se om det kan sjunka ytterligare innan jag slår till.

En annan sak jag villhöver jag ett sånt där multiverktyg med skruvmejsel, sax, kniv och allt möjligt annat Har kollat på ett från Leatherman wingman som verkar toppen när man är ute i skog och mark. Har skickat länken till farsan eftersom jag hoppas på att få det i födelsedagspresent. Dessutom väntar jag på ett bra pris på en jägarpanna från Murikka. En slags ihopfällbar murikka-stekpanna att ta med på utflykten och laga mat i. Och sedan bara haka fast på ryggsäcken när man vandrar vidare.

Slutligen prisbevakar jag ett startkitt för Bokashi. Det är en japansk komposteringsmetod – helt överlägsen en vanlig varmkompost. Har läst på massor i olika odlingsforum och planerar att börja till våren. Någon av er som har testat?

Tävling!

Kanske har du också något dyrt och tråkigt måste-köp framför dig – eller för all del något härligt du behöver införskaffa i vår? Nu tävlar pris och produktjämförelsesajten PriceRunner ut ett presentkort på Clas Ohlson värde 2000 kronor. För att delta i tävlingen – kika in på deras sajt!

Snart drar vi igång igen – men vad undrar du?

Snart, snart är det säsongspremiär för En Underbar Pod! Som vi längtat efter att sätta igång igen!

Några har önskat ett nytt frågeavsnitt då vi besvarar era spörsmål om högt och lågt – och självklart kan vi ordna ett sådant.

-Har du en fråga som du vill att vi ska svara på i podden? Skriv den då här! Eller om du har önskemål kring ett specifikt temaavsnitt så är det förstås också välkommet. Vi läser allt ni skriver med spänt intresse!