Årets längsta natt inföll precis. Förr trodde man att vintersolståndet var en farlig natt när övernaturliga väsen var i rörelse. Det är lätt att förstå rädslan när man betänker hur mörkt det var om vintrarna förr. Jag märker det när jag är i stugan, där det saknas gatlysen. Där är nätterna lika kompakt svarta som för hundra år sedan – och plötsligt blir morfars berättelser väldigt begripliga. De om hur otäckt det var att som barn gå ensam mellan stugorna när mörkret fallit. Hur han tyckte sig se spöken och gastar i lador och skjul.
Jag var uppe sent igår med bara stearinljusen tända. Gick runt och myste i mörkret som ligger som svart yllefilt runt gården. Det mörka känns tryggt och omslutande – jag längtar inte bort. Men jag känner ett försiktigt pirr i magtrakten när jag tänker på att det faktiskt har vänt. Nu går vi mot ljusare tider och till slut besegrar ljuset ändå mörkret.
4 svar
Det var fint: “men jag känner ett försiktigt pirr i magtrakten, när jag tänker på att det faktiskt har vänt. Nu går vi mot ljusare tider och till slut besegrar ljuset ändå mörkret.” Man kan älska mörkret och ändå längta efter ljuset!
och idag fyller min son år, han kom på morgonen när ljuset vände. tacksam.
Det är fint: “men jag känner ett försiktigt pirr i magtrakten när jag tänker på att det faktiskt har vänt. Nu går vi mot ljusare tider och till slut besegrar ljuset ändå mörkret.” Man kan älska mörkret och ändå längta efter ljuset!
Åh skulle du inte snälla kunna tänka dig att dela med dig av recepten på pizzorna och efterrätten? Ingredienserna framgår ju men proportioner och så. Man kanske borde fatta det men jag är tyvärr något av en katastrof i köket. Älskar dock god mat (olycklig kombo, jag vet). Har köpt din bok och har – hör och häpna – lyckats med alla recept som jag tagit mig an hittills! Så det måste jag få tacka för! Önskar dig en fantastisk jul!