Fick den här frågan av läsaren Mia, efter att jag berättat att vi åkte och hälsade på våra kompisar som bor en och en halv timme bort.
Måste fråga, 90 min med bil till din vän, är det ett normalt avstånd för er i norr att bara hälsa på en vän för en dag? Jag är nästan i Örebro på den tiden från Stockholm. Känns avlägset att göra en sån tur till en vän om det inte är för en längre visit på kanske en helg. Det där med avstånd är så intressant.
Skrattade när jag läste för det lät ju helt absurt när Mia beskrev det som att man nästan hinner från Stockholm till Örebro på den tiden. Det är ju jättelångt! Men i min egen vardag, i mitt eget sammanhang är det inget konstigt avstånd. För mig som har många vänner långt bort är en kompis som bor 90 minuter bort med bil närmast ”nästgårds”. Det är ju liksom ändå en sträcka man kan köra utan att blir trött eller behöva ta paus. Det betyder inte att man åker dit hur ofta som helst – men det är liksom ingenting att orda om.
Minns att Jakob hade en kursare från Stockholm som berättade att han förlorat kontakten med sin farmor sedan hon flyttade trettio minuter bort. För honom var det tydligen ett avstånd som inte gick att överbrygga. För mig lät det löjligt. Trettio minuter är ju noll och intet?!
Så fort jag åker in till stan är det en bilresa på 10 mil t&r och den resan gör jag åtminstone två gånger i veckan. Och det är många i min by som pendlar den sträckan vare dag – min son till exempel. Många tar den med tåg eller buss, men det är inte alla som det fungerar för. Då får man istället köra.
Jag tycker att det är roligt att köra bil och jag är bekväm med att köra långt. Har själv kört de hundra milen till min syster i Borås flera gånger, med bara några raster efter vägen. Det är jobbigt men bra för när jag gör den resan så blir resan till min sommarstuga på 65 mil t&r inte alls farligt lång. Det är härligt att vara självständig och våga och orka köra dit man vill!
Här kommer en särdeles fin vecka i backspegeln. Har fyllt den med roliga jobb och kompisar och känner mig så rik!
I måndags skrev jag manus och spelade in två pangpoddar med Malin. Släpps på onsdag. När jag kom ner efter jobbet hittade jag Folke och Dahlia i soffan. Han hjälpte henne med matten och hon förhörde honom på glosor. Så fina, fina kompisar!
På kvällen var det matlag hemma hos Albin.
En rejäl paltgryta stod på bordet.
Så mysigt här med alla mattor, soffor, växter och uppstoppade djur.
Barnen hade roligt
Och efter maten härjade de runt i gamla Konsum-delen och lekte tagen. Albin har ju köpt byns gamla butik och utrymmena är enorma.
På tisdagen var jag i stan och skulle jobba och jag var så sur för allting bara jävlades. Bloggen krånglade, fick ingen skrivro, hade ett obehagligt möte att beta av. Fick inte gjort en vettig sak på hela dagen. Och sedan skulle jag träna vilket jag hade absolut noll lust med. Men då var ilskan bara bra. Orkade lyfta tungt på rent raseri!
På kvällen var det syjunta hemma hos Stina. Jag hade med mig saffransbullar.
Det lappades och lagades
Men till slut låg vi bara i varsitt soffhörn och vräkte oss och skrattade och snackade skit och plötsligt var klockan halv tolv. Ajajdå.
På onsdagsmorgonen spelade Uffe sjuk. Han låg under täcket och jämrade sig.
–Jag är förkyyyyld!
–På vilket sätt känner du det?
Lång tystnad för att tänka efter
–Det enda sätt som finns
-Jasså, på så vis. Var har du ont någonstans då?
– I….armen
Det avgjorde saken. Uffe fick gå till förskolan som vanligt.
Jag var i stan på förmiddagen. Operan hade utförsäljning av sitt kostymförråd och jag hade tänkt stanna kvar tills dess men kände mig krasslig (ej i armen). Så när det dessutom blåste upp till snöstorm begav jag mig istället hem. Man ska inte vara ute på vägarna i snöyran om man kan undvika det.
Hade ett roligt möte med SVT när jag kom hem. Alltid sminkkoll i photo-booth innan för att se om allt är okej. Det var det!
Bertil var krasslig och hemma. Folke och Dahlia hämtade Uffe från skolan och de stretade hem tillsammans i snöstormen. Som belöning fick de varm choklad och mackor av mig.
På kvällen spelade vi Vildkatten och ansträngde oss för att Uffe skulle få vinna.
Sedan skjutsade jag till scouterna och passade på att promenera runt med Elina i lurarna.
På torsdagen var det full storm, jag arbetade inomhus och skrev på boken.
På kvällen gjorde Jakob eld i bastun
Och så genomförde vi vår traditionella torsdagsbastu. Bästa som finns en blåsig, kall vinterkväll och ett härligt avslut på arbetsveckan. Då känns fredagen som en liten parantes sedan.
Eftersom jag hade krassliga barn var jag hemma på fredagen. Julstjärnor sattes upp.
Och jag filmade ett recept till min instagram.
Kålrotslåda, närmare bestämt.
Tog en promenad med Essa bland snöiga granar
Och höll utkik efter barn på väg hem från skolan.
Till fredagsmiddag åt vi hamburgare och sedan såg vi Dumbo, som jag somnade ifrån som vanligt.
Kvicknade till när barnen gått och lagt sig så då drog jag fram julpyssel och var uppe och skapade till ett på natten.
Ska visa er vad rart jag har gjort! Ska bara fota det i dagsljus först.
På lördagsmorgonen visade termometern -12 grader och solen strålade. Fullt av fåglar vid vårt fågelbord!
Vi inledde dagen med att städa. Nu var barnen friska, men Jakob ruggig och hängig.
Jag gjorde ett blomsterarrangemang som jag skulle ta med som gåbort-gåva.
Vaxat papper, en vacker tråd, lite vitmossa jag plockat på berget och några flugsvampar. Tillsammans blev det en rar liten julgrupp. La till en jultidning, lite hemkokt paradisäppelgelé och några härliga flaskor från Rscued och det blev värdinnegåvan.
Tog på en klänning och svängde ihop mitt ostyriga hår. Och sedan hoppade jag och pojkarna in i bilen och körde på slingriga vägar genom hisnande vackert snölandskap. Termometern visade på sina ställen hela sexton minus och vi jublade åt den riktiga vintern och skrålande julsånger.
Tills vi kom fram till våra vänner på Lyckobacken.
Malin och Johan och deras barn som bor så vansinnigt fint, en och en halv timmes bilväg ifrån oss. Älskar att hälsa på här. Det är så hemtrevligt och varmt.
Vi satte oss genast ner för att fika och prata ikapp lite. Efter maten stack barnen ut och lekte med varandra – de har så kul ihop!
Malin drog fram chips och vegansk romröra som var himmelsk. Samt Blossas mousserande glögg med härliga julkryddor i glaset. Ska göra en copy paste på detta nästa gång jag får besök. Sedan satt vi och surrade i timmar och hann prata ikapp om allt, medan barnen hade roligt för sig. Att vara hos Malin är att bli bortskämd i varje detalj. Så mycket omsorg och kärlek nedlagd i mat och hem.
Jag satt som en padda på deras kökssoffa och bara åt och pratade och blev bortskämd. Malin gjorde en god vegansk yakiniku till middag och äppelpaj till dessert.
Vi hade så roligt att vi blev kvar nästan hela kvällen och åkte hem under stjärnhimlen med två av tre barn snarkandes i baksätet. Kände mig så glad över den dagens bestyr!
På söndagsmorgonen var vi trötta och sega i starten.
Men sedan drog jag fram julpyssel och då ville pojkarna såklart vara med.
De tillverkade julklappar till morfar och farmor och jag gjorde små juldekorationer.
Delikat kristyr, inspirerad av kristyrerna på Skansen. Tyckte dock inte riktigt att jag fick till det. Behöver bättre spritspåsar och sprits.
På kvällen träffade Bertil några av sina gamla klasskompisar och såg på film. Jakob och småpojkarna vilade i soffan och jag åkte till kyrkan för nattvardsgudstjänst. Väldigt stämningsfullt och välbehövligt. Och stärkande att få skråla några klassiska lovsånger ur Segertoner.
När jag kom hem gick jag på promenad med Elina och Essa och fångade snöflingor med tungan och tänkte på hur rik jag är. På vänner, familj och tro. Livet har verkligen sina prövningar – men jag är glad över allt fint som omger mig.
Det snöade och stormade så under natten att jag knappt fick en blund i ögonen. Vaknade ideligen, oroade mig för huset och gården och när jag väl slumrat in en stund, letade sig stormen in i drömmarna. På morgonen väckte jag Ulf, klädde på honom i värmen under täcket och gav barnen skjuts till skolan. Att gå i det här vädret kändes svårt.
På förskolegården lekte snön i vilda virvlar och Uffe gjorde bomben i en snöhög som plogats upp under natten. När jag kom hem släppte jag ut Essa medan jag skottade framför garaget. Det hade drevat så att det var knädjup snö på sina ställen. Essa rullade sig i snön, dök i dikena och hoppade efter snöflingor. Hon kände livet i sig, som man ju gör när det är riktigt väder ute!
Rutorna är täckta av frost
Och idag ska jag bara sitta här klädd i ullbyxor, ulltröja och ulltofflor. Gunga gungstol och skriva på mitt bokmanus.
Tacksam för att få arbeta hemifrån i ovädret.
Essa håller mig sällskap
Liksom väggklockans tickande.
Huset jämrar sig i vinden och det tända stearinljuset fladdrar i draget från fönstret. En mysig, stormig vintertorsdag.
”Snälla Clara ta upp igen hur man gör ljust och fint i en vinterträdgård med hjälp av belysning. Vi har totalt kolmörker både i trädgården och runtomkring. En väg utan belysning och noll grannar. Det är som att titta rätt in i en vägg efter klockan 16 på eftermiddagarna. Jag får ångest bara jag skriver detta för det är så läskigt. Vi har en stor och grann björkhäck runt nästan hela tomten, går det att pynta den med belysning? Får inte in i mitt huvud hur det skulle bli snyggt riktigt. Har pyntat runt en av husets uteplatser för där fanns en bjälke men i övrigt är det bara huset och tre lampor i trädgården (fast belysning). Alla som bor på detta sätt med noll grannar och noll närhet till stad vet hur totalt mörker känns och ser ut. Några fjuttiga lampor hjälper nada, det lyser upp en kvadratmeter på sin höjd. Vad göra? Hjälp!!”
Så skrev signaturen Nat och jag är helt med på hennes linje. Bor man på landet med långt till grannar och kanske till och med utan gatlyktor kan det vara ruskigt mörkt och deprimerande på gården under vinterhalvåret. Här kommer lite tips och lärdomar jag gjort genom åren.
Den fasta belysning som finns på vår gård är först och främst en brolampa. Sedan har vi också små enkla lampor som Jakob köpt på Amazon och skruvat upp. Inga fasta elinstallationer utan det är sladdar som ligger ute året om. De smålamporna lyser upp där vi ofta rör oss. Som vid garageportarna, källaringången och husknuten med stentrappen. Här tycker jag att man ska tänka på att hellre ha fler lampor med svagare styrka, än färre och starkare. Annars blir man bara bländad.
Ett år använde Jakob också dessa lampor för att ljussätta träd och buskar. Det var superfint, men eftersom det snöar så mycket var det svårt att hålla efter belysningen. Man fick hela tiden hissa upp och skotta av den. Så nu har vi slutat med det.
Och om vi pratar ljusslingor tycker jag att det är bättre att lägga lite krut på en ordentligt stor ljusslinga än flera små. Ser ibland att det säljs ljusnät som är 1 x 1 meter – men det är ju liksom ingenting. Knappt att det räcker runt en vissen pion ens? Nä, köp istället ett lite större nät som faktiskt täcker in någonting. Hellre ett litet äppelträd fullkomligt invirat i ljus än ett stort träd med en liten lösa slinga som mest ser ut som en tarm. Man får mer per pang för pengarna på det viset! Se verandabilden ovan för bevis. Pilträdet ser ju ut som en liten kristallboll.
Problemet med utebelysning är att den oftast sitter på fasaden, eller nära huset. Så att man istället för att bli vägledd fram till gården blir bländad. Och när man trevar sig fram till ytterdörren känns det som man deltar i ett polisförhör.
Så flytta ut belysningen en bit i trädgården. Då lyser den dels upp vägen fram till huset – dels ser du den också inifrån. Har du inget lämpligt träd eller buske så kan du kanske trycka ner en utegran och klä in den? Eller så hittar du andra strukturer i trädgården som kan kläs in. Som tex en rosenbågen, som här ovan. Har faktiskt beställt en väldigt enkel rosenbåge för några hundralappar som jag tänker klä i granris och slingor och sätta i häcken vid vägen, så att det blir en pampigare entré. Det får bli ett projekt för någon helg här framöver.
Ett tips är också att nu i vinter notera var belysning saknas – och till sommaren plantera för det. Det var så jag gjorde när jag insåg att det behövdes en grön thuja utanför mitt köksfönster, som alltid skulle kunna agera utegran. Har faktiskt planterat otaliga buskar och träd med baktanken att de ska vara ljusklädda vintertid.
Det finns ju också fristående ljusträd. Hade under några år dessa från Clas Ohlson och de förgyllde nedre delen av trädgården, där vi saknade något att hänga slingor i.
En upplyst fågelbur (eller lykta) på ett trädgårdsbord kan också blir ett trevlig blickfång och ljuspunkt. Kan placeras ut lite varsomhelst.
Har man några oömma trädgårdsmöbler så tycker jag att man kan låta dem stå ute i trädgården som en dekoration. Våra gröna i järn står ute året om. I februari är de helt översnöade men fram tills dess är de ett vackert motiv och en plats att liksom dekorera kring med ljus. Här hänger slingor mellan pilträdet och en stör nedstoppad i en kruka. Slingorna skapar en härlig rumslighet i trädgården, så att man nästan vill sätta sig ner.
Det är fint att mixa stora ljus med små, för övrigt.
Man ska heller inte glömma att ljus i fönster adderar till i trädgården. Har till exempel alltid en stor julstjärna i vårt garagefönster. Det ger extra ledljus, men är också en trädgårdsdekoration.
Skulle också vilja tipsa om att satsa på något ordentligt stort. Tycker i regel att kransstommar och kransar som säljs är alldeles för små och taniga för att göra ett hus rättvisa. Här köpte jag istället en tunn metallstomme från Blomsterlandet, typ är 80 cm i diameter. Var inte alls dyr. Sedan virade jag runt lite gröna fuskslingor (äkta gran är förstås finare ) och därefter en ljusslinga på sex meter. Då blev det en rejäl dekoration.
Men på vår veranda ger den ju ändå ett ganska nätt intryck. Så var inte rädd för att fläska på!
Vi har några uttag på utsidan av huset, för motorvärmare och sånt. Där stoppar jag i sladdvindor med flera uttag i. Har totalt tre sladdvindor i trädgården som placeras ut strategiskt för att täcka alla behov. Efter ett tag snöar de över och syns inte mer. Var alltid noga med att välja en sladdvinda för utomhusbruk.
Ett problem med att träd och buskar växer är ju att samma slinga sällan passar mer än två år på samma plats. Första åren satte jag slingor i alla pilträd – men det finns inte en chans att kunna göra det nu. Och förut satte jag nät i alla syrebuskar men de har också blivit för stora. Vare år får jag tänka om med mitt dekorerade och nu är det snarast mina rosenbuskar som är lagom stora för att hålla ett ljusnät.
I år ska det här lilla aroniaträdet föräras med ett ljusnät, för första gången. Tidigare år har det varit för liten för att kunna bära upp det.
Slutligen tycker jag att det är fint att hänga ljusslingor kring själva fasaden. Kring ledstången på en farstubro, eller takutskjutet ovanför trappen. Både dekorativt och hjälpsamt i mörkret.
Som svar på Nats konkreta fråga så tror jag att det kan vara svårt att på något snyggt sätt hänga en ljusslinga i en lång häck. Risken är att den vingkar omkring i häcken och mest ser tanig ut. Snyggast vore förstås att lägga ett nät över hela häcken – men det blir jättedyrt och är nog inte riktigt realistiskt. Finns det något halvhög buske framför häcken som istället kan prydas av nät? I sådana fall så tror jag på det!
Utebelysning kostar en rejäl slant, men några av mina slingor har jag ju haft i åtta-nio år. Och med tanke på att de lyser halvårsvis så är kostnaden inte så stor om man slår ut den. Men det går inte att komma ifrån att de förstås ändå innebär en investering vid själva införskaffandet. Jag är därför tacksam för alla i byn som dekorerar så fint i sina trädgårdar, och skapar små öar av ljus i mörket för mig att gratisnjuta av!
Jag är SÅ glad och stolt idag för jag har fått veta att Hemmets Almanacka är nominerad till Adlibrispriset i kategorin Livsstil. Så lycklig över det fina mottagandet av den här bokserien jag nu kickat igång. Underbara Vinter vann ju förra året Adlibrispriset för Årets kokbok och det var extra roligt eftersom det ju är folkets bokpris – där läsarna får rösta.
Vill också passa på att säga tack till dig som köpt Hemmets Almanacka och som ser till att den två månader efter släpp fortfarande ligger på topplistorna. TACK!
I fredags firade jag med Erica, att det går så bra för Hemmets Almanacka! Jag bar en loppad angorajumper och en kjol från Jumperfabriken.
Och Erica bar blondinens bästa blå färg.
Vi åt Wallenbergare och hade så mycket att prata om. Så glad att Erica finns i mitt liv.
På kvällen var Jakob på punkkonsert och jag hade fredagmys med barnen. Det kliade i hela kroppen efter att istället för att se på film byta gardiner, organisera i lådor, möblera om och spika upp tavlor. Men efter att vi sett på film (såg Hitta Nemo som barnen inte hade sett) var jag så trött att jag la mig samtidigt som barnen. Fast jag hann i alla fall såga till två rundstavar och betsa dem innan jag somnade. Så att de skulle vara redo till dagen därpå.
Lördagen inleddes med städning av huset. Var så trött och sur, trots att jag sovit ordentligt. Det enda som fick mig att orka städa var tanken på att sedan få göra fint! Rundstavarna blev nya gardinstänger med gamla fästen, till köket. Har tänkt ordna detta i säkert fem års tid, men aldrig kommit till skott.
Se vilka fina, vintriga gardiner jag satt upp i de lite bredare stängerna! Handvävda i stadig ull. Vintertid vill jag ha ordentliga gardiner så att det inte känns som kylan och snön strålar in i huset.
Satte årets sats av glögg. Har faktiskt kvar sedan förra året, så jag gjorde bara en liten sats. Men vill inte vara utan detta, då det doftar så gott i hela huset.
Glöggen ska ju stå i minst fyra veckor i rumstemperatur och det får hela nedervåningen att dofta julkryddor! Receptet hittar du bland annat i min bok Underbara Vinter.
Jag monterade en gardinstång ovanför köksfönstret ner mot åkern och hängde upp en rutig röd sak. Här har jag aldrig haft gardinstång förut, men kände att det behövdes.
Farmor kom och hälsade på och det spelades spel, ritades ritgubbar och så var de ute i trädgårdens mörker och lekte knutgubbe.
Efter middagen påbörjade jag ett julpyssel
Och barnen var med på ett hörn, tills de började se på film med Jakob och jag fick pyssla själv.
Se på film är någonting jag nästan aldrig har lust att göra. Vill mycket hellre skapa, måla, baka eller plocka med mina saker. Och min storasyster kan typ inte se på film. Inte utan att handarbeta samtidigt, eller tillverka ett halsband eller något. It runs in the family. Kan för övrigt aldrig sitta helt still när jag sitter still. Skakar alltid på en fot eller ritar lufthjärtan med stortårna. Erica brukade behöva lägga en lugnande hand på mitt lår när vi spelade in En Underbar Pod ihop….
Jag hade till min enorma glädje sett att det skulle börja snöa på kvällen och jag kunde inte somna förrän jag försäkrat mig om att det stämde. Vid midnatt gick jag ut och fick syn på det här! Och sedan kunde jag äntligen sova sött.
Och vakna glad till det här.
Bar ner alla pelargoner på vinterförvaring i veckan. De blommade som tokar och var helt enorma, men jag var LESS på dem! Nu förtjänar de att vila. Och jag förtjänar att vila från dem. Dessutom skymde de allt ljus utifrån och det vill jag inte.
Har ni sett vilka otroligt vackra gardiner förresten? Hittade dem hos Anettes byggnadsvård i Nordmaling. Jugendgardiner som jag parat ihop med riktigt gamla spetsgardiner. Vackert så man dånar.
Barnen har återupptäckt det här spelet. Ibland behöver man bara plocka bort och ställa fram saker igen för att de ska kännas fräscha och roliga. Gäller både för barnens leksaker och mina.
Efter frukosten gick jag ut för att plocka bort alla ruttna pumpor och äpplen.
Men är inte så peppad på att dekorera farstubron, innan vi fått tillbaka dörren som bytt färg. Klart jag passar på att byta färg på den när den ändå ska målas. Var lite djärv den här gången och är faktiskt osäker på resultatet. Om jag snabbt kommer tröttna på den alltså? Men när den väl är grundligt renoverad så kan jag ju enkelt måla om den igen, när andan faller på. Och det ger mig mod att vara lite djärv.
Så vit som en snö.
Hängde upp och fyllde fågelmataren med frö. Den är så ful tyvärr. Men tycker inte att jag hittar någon riktigt fin i butik heller, så den här får hänga med en vinter till.
Sedan gick jag in och satte en saffransdeg. Var så sugen på att baka någonting. Och medan den jäste…
…bakade jag också en sats saffransskorpor. Båda recepten från min egen bok.
Fast nu varierade jag mig och tillsatte hackad mandel.
Uffe hjälpte till och formade korvarna
Sedan åkte Jakob till vårt lilla badhus med pojkarna. Och jag fick njuta ensamheten, lyssna på podd och baka.
Målbild för loppisfyndet. Check på den!
Det blev väl en sisådär femtio goda bullar av degen och under tiden lyssnade jag på tre Söndagsintervjun med Martin Wicklin. Ronny Ambjörnsson (så berörande, vackert och fullkomligt prestigelöst) Britta Marakatt-Labba (som både gjorde mig rasande och hoppfull) och slutligen Marcus Samuelssons starka intervju som jag tror gjorde extra starkt intryck efter min egen resa till Etiopien. Att tänka på var han kommer ifrån och hur långt han har tagit sig trots rasism, diskriminering och allt han fått utstå.
Tre fina intervjuer om olika slags ”klassresor” genom samhället. En arbetargrabb, en samisk flicka och en adopterad pojke från Etiopien. Som alla mött motstånd och utmaningar och reflekterar intressant kring dessa. Kände mig både tankfull och inspirerad av att lyssna. Och så grät jag en skvätt. Söndagsintervjun när den är som bäst!
Saffransskorporna var klara. Nu har jag och Jakob något litet gott till morgonkaffet.
Mörkret sänkte sig och barnen kom hem trötta, hungriga och blöta i håret.
Uffe är helt otrolig när han badar. Han dyker från kanten vid djupa delen som är 180 cm. Ner till botten utan puffar, simmar och hämtar ringar och tar sig upp på kanten igen. Är övertygad om att det är hans hejdlöshet som liten som nu tar nya, vettiga vägar när han är fem år. Lång näsa åt de som förfärade sig över att han var så ”ouppfostrad” och ”vild”.
Med vänlig hälsning, Alma Svensson i Lönneberga.
Medan jag lagade middag eldade Folke i vedspisen och blev förhörd på sina engelskaglosor av storebror. Och efter en kort tupplur orkade jag masa mig till ett halvtimmespass på gymmet och därefter en promenad. Vidrigt jobbigt och noll procent kul. Men jag gjorde det ändå!
Hela helgen har jag varit trött, men med ett otroligt kli i fingrarna efter att skapa. Behöver få göra någonting kreativt med händerna varje dag – annars känner jag mig rastlös och missnöjd. Jag är också i den här konstiga mellanperioden när jag är som en otålig häst i startfållan. Inför första advent är det ungefär som inför vårens ankomst till Västerbotten. Man väntar, väntar och väntar och får inte börja. Det går inte att börja! För trädgården är full i snö och det är kallt. Men sedan över en natt blir det vår och då känner man sig direkt försenad. Som att man borde ha börjat för en månad sedan. Och precis sådan är känslan i november. Jag kan inte dra igång med allt redan nu, men jag vet att när jag väl får dra igång så kommer jag att känna mig försenad.
Eftersom vi firar jul hemma i år kommer jag dock påbörja julmaten betydligt tidigare. Köttbullar, kålrotslåda, grönkål, brunkål och lite andra saker mår inte dåligt av att förberedas i god tid och frysas in. Så det ska jag göra de närmsta helgerna. Julkakor ska också bakas, även om risken är att man hinner äta upp dem om man gör dem för tidigt.
Idag är jag i alla fall glad och vintrig till sinnet efter att snön har återvänt. Det snöade inatt och nu snöar det igen och det verkar ska snöa flera dagar den kommande veckan. ÄNTLIGEN! Usch och tvi för en november med barmark i Västerbotten.
Eftersom flera av er ville det, frågade jag Bertil om han kunde ställa upp på en intervju om sin nattliga skogsutflykt i ensamhet. Det kunde han.
Hej Bertil. Varför ville du sova själv ute i skogen?
För att det kändes roligt att göra någonting utomhus, även fast det inte är sommar. På sommaren sover jag ju ofta ute men nu när det är lite kallt känner man sig lätt begränsad. Så jag ville bevisa för mig själv att jag visst kan vara ute.
Vad tog du med dig?
Sovsäck, varma kläder, liggunderlag. Pannlampa, mobiltelefon och frukost.
Vad gjorde du för frukost då?
Te och mackor.
Hur visste du var du skulle gå
Vi brukar ju gå lite överallt där uppe i skogen så jag tog bara och gick upp till bergskammen.
Hur valde du ut platsen du skulle ligga på?
Jag la mig under en gran ifall det skulle börja regna. Jag försökte hitta en plats som var lite lugn och vindstilla. Men jag la mig tyvärr i en grop så det var inte så skönt efter ett tag.
Gick det bra att somna, då?
Jag somnade ganska snabbt. Fast först låg jag och tittade på stjärnhimlen och norrskenet. Det var mysigt och läskigt och jag tyckte att jag hörde prasslande i skogen, som från ett djur.
Är du inte rädd för vilda djur då?
Vad hade de gjort mig? En björn eller älg attackerar väl inte ett sovande barn i skogen? Dessutom sover björnarna nu.
Frös du?
Litegrann. Jag var lite för kallt klädd och småhuttrig om benen.
Ska du göra något annorlunda nästa gång?
Inte ligga i en i en grop, ta på mig lite mer kläder och en varmare sovsäck
Rekommenderar du fler barn och vuxna att gå ut och sova i skogen?
Ja det tycker jag, det är kul!
Om du skulle ge tips till någon som vill sova i skogen. Vad skulle du säga då
Kolla vädret innan, hitta en vindstilla plats, ha någon form av skydd från himlen. Berätta för någon exakt var du går och gå inte till ett ställe du inte känner till om du inte är säker på att du hittar hem.
I måndags snöade det för fullt. Så mysigt ute när jag hämtade på förskolan efter jobbet.
Och vi kom hem till det här.
Till middag blev det pannkakor, grädde, hjortronsylt och morotsstavar. Sedan gick jag en långpromenad och pratade med min kompis Susanne. Medan pojkarna var ute och hade snöbollskrig och lyckades panga en fönsterruta.
På tisdagen jobbade jag i stan, skrev på min bok, hämtade ut min symaskin från service och avslutade med ett träningspass. Hade inte tränat på nästan två veckor så det gick tung och jag var jättedålig. Hade dessutom glömt hörlurarna så jag kunde inte lyssna på något för att distrahera mig. Kände mig så sur.
Till middag den dagen blev det grönkålssoppa och surdegsbröd jag köpt på NK-konditoriet i stan.
Uffe dukade till Grogu som förstås också ville ha mat.
På kvällen hade vi syjunta hos Ulrika. Hon hade bakat bröd och gjort chokladbollar och vi satt i vardagsrummet och fikade.
Jag hade med mig kläder att laga. Det är helt otroligt att det alltid finns något att laga! Projekten tar liksom inte slut i en familj på fem. Sedan flyttade jag ut knappen på en kjol som alltid känns för trång. Vi hade så mysigt och så mycket att avhandla att syjuntan höll på i sex timmar! Halv två på natten kom jag hem, helt vimmelkantig.
På onsdagen hade jag inte mycket för mig. Försökte få lite skrivande gjort men behövde åka till tandläkaren med barnen och ordna massa praktiska saker. Så nästan hela arbetsdagen föll bort.
På torsdagen fick jag besök av vår kompis Johan. Han driver Johan Harjus måleritjänst och han ska renovera vår ytterdörr på verandan och våra pardörrar mellan matrum och vardagsrum.
Van kulturmålare och byggnadsvårdare – känns skönt att kunna lägga detta i Johans händer. Vi diskuterade färgsättning och spikade de exakta nyanserna.
Och sedan fick jag sån energi att jag hann skriva färdigt mitt första kapitel på nya boken och skicka till min förläggare för översyn!
Folke och hans kompis Dahlia kom hem efter skolan och vi fikade tillsammans och jag fick höra allt om dagen som varit och hur det gått på historiaprovet. Mellanstadiet är en ganska stor förändring. Plötsligt börjar man ha riktiga prov och allt är liksom lite mer på allvar.
Vissa värmde sig vid vedspisen
Och sedan vid middagstid drog vi till Stina för matlag med mammorna!
Hon hade gjort tacos i stora lass.
Och alla åt som vargar. Märks att det är stora barn nu. De äldsta äter lika mycket som oss vuxna, om inte mer.
Så fint att får sitta och höra surrandet och få veta vad som försiggår i allas liv. Alla dessa barn jag har så nära mitt hjärta ända sedan de var pyttesmå!
Medan vi satt i köket och pratade härjade ungarna ute i mörkret och inne i vardagsrummet.
På fredagen tränade jag i stan och kämpade sedan vidare med ett nytt kapitel av boken. Men jag kände mig så fruktansvärt ur form – mentalt och fysiskt. Det var som att jag var helt hudlös, rasande och ledsen på samma gång. Kunde inte få mycket gjort och otåligheten rev runt i min kropp. Till slut gav jag upp och bestämde mig för att uträtta några ärenden istället.
Åkte till Anettes byggnadsvård och hämtade några saker hon gjort iordning åt mig. En sak i den här bilden blev min. Ett impulsköp. Gissa!
Blev kvar en lång stund och kikade på allt fint. Och sedan hämtade jag Bertil som slutat skolan, åkte hem och tog helg.
Trött fredag med slitna barn och slitna föräldrar.
Middagen blev rotsaker i ugn med kryddiga korvar. Och sedan såg vi på Alladin och jag halvsov i soffan.
På lördagsmorgonen stärkte vi oss med kaffe innan vi satte igång med veckostädningen.
Jag svärtade spisen, med svärta jag köpt på Anettes byggnadsvård. Här är vänstra sidan svärtad, men inte högra.
Se så fin spisen blev!
Plockade också ner alla burkar och dammtorkade dem.
Myshörnan redo.
Nu måste jag bara komma ihåg att ringa och beställa ett till lass ved, så att vi har inför vintern. Vi eldar några brasor per dag och en himla massa ved varenda gång vi badar bastu.
Medan jag pyntade och höll på gick storpojkarna ner till dammen och åkte skridskor. Sedan mötte de upp farmor och Felicia som kom med tåget, och traskade hem.
När det började skymma gick jag ut och påbörjade projektet med att hänga upp ljusslingor i trädgården. Bertil var med och hjälpte till och gjorde fint.
Här anas lite av julbelysningen. Är så nöjd med min strategiska placering av en thuja utanför köksfönstret. Tanken var hela tiden att ha något vintergrönt som också kunde agera julgran varje år. Och det gör den med den äran.
Jag minns tyvärr inte vad farmor säger på denna bild för att få så skeptiska miner från barnen. Hon retas nog som vanligt!
Uffe skrev brev till grannarna och tillverkade farsdagskort åt pappa
Och jag tillverkade middagen. En pasta med paprikapesto, grädde och ugnsrostade morötter.
Blev himla gott om jag får säga det själv. Och vem ska stoppa mig?
Efter middagen tog gästerna tåget hem igen och när det blev kväll bestämde sig Bertil för att han ville sova ensam ute i skogen. Inget tält, utan direkt under en gran bara.
Så han packade sin sovsäck, ett liggunderlag, en pannlampa och lite frukost och traskade iväg i mörkret upp på det höga berget.
Lite ängslig blir jag när han gör sånt här själv. Men också glad! Klart han ska sova ensam ute under stjärnhimlen och norrskenet om han har lust. Förstår precis hur mysigt det måste vara. Och äventyrligt.
På morgonsidan kom han hem igen
Jag var uppe med tuppen och bakade. Pappa, moster Mia och min kusin Jonas skulle komma på Fars dags-fika.
Jag blir så lycklig av att baka, när ingredienserna är i fina burkar. Socker i en prickig sockerburk, vaniljsocker i en gammal plåtburk avsedd för ändamålet. Bakpulvret i en genomskinlig flaska med porslinslock och mjölet i en enorm godisburk som rymmer fem kilo mjöl. Gäller bara att minnas vilken ingrediens man stoppat var – om texten på burken inte är samma som innehållet.
Gjorde en saffranssockerkaka
Med snöig frosting.
Syltkakor med äppelmarmelad och brysselkex med strössel.
Barnen stack och åkte skridskor vid dammen. Den mesta snön har smält bort, men nu har det varit flera minus så isen har fryst på i alla fall.
Dammen är alltså vår badplats sommartid. Den töms på vintern och då är det bara en liten isspegel på botten. Perfekt att åka på för skridskosugna barn.
Finns inget djupt vatten här utan bara en liten bäck.
Såååå roligt att äntligen ha fått tagit fram grillorna!
Jag svidade om och dukade fint
Ost, chark, kex och paradisäppelgele som jag gjort själv.
Den snöiga sockerkakan och småkakorna.
Morfar hade med sig mina gamla barbiedockor till Uffe som gillar sånt. Han hade fullt upp att leka med dem.
Släkten stannade kvar några timmar medan mörkret föll utanför och vi pratade, åt och hade mysigt.
När de åkt hem och jag skulle brassa på middagen hade gasen till spisen tagit slut och affären var stängd. Så då lagade jag mat på vedspisen.
Det gick också.
Och det var min vecka i bilder, det. Nu hoppas jag på mer snö och kallare temperaturer. För denna slaskiga november orkar jag bara inte med.
”Nästa år ska jag inte tveka utan sätta upp stjärnorna redan i mitten av november. Livet blir så mycket lättare då. Plötsligt gick novembermörkret från hotfullt och deppigt till vintermysigt och vackert”
Så skrev jag en november för några år sedan och i år ska det banne mig ske! Till helgen ska julstjärnorna upp och fördriva det värsta mörkret ur huset. Brukar ju försöka vänta med stjärnorna av rädsla för att tröttna, men förra året stannade de uppe ända till Kyndelsmäss, utan att jag blev det minsta less. Så nu kör jag bara!
Att skriva en blogg i vårt avlånga land är svårt vid årstidsskiften. Medan dahliorna fortfarande frodas i Helsingborg ligger snön uppe i Västerbotten. Får ibland bloggkommentaren ”Usch snö, det är alldeles för tidigt!” Som att det var något jag kunde kontrollera och anpassa efter läsarnas önskemål?!
Själv längtar jag ihjäl mig efter snö varje november. Att slippa snö i november eller december påverkar inte hur less på snön jag är i slutet av april. I slutet av april är jag ALLTID less på snön. Och nu vill jag ALLTID ha den och firar när den faller.
I helgen ska jag alltså hänga upp julstjärnor i fönstren och hänga upp ljusslingor i trädgården. Men sedan får det sjåa sig lite med resten. Är för övrigt så glad att advent infaller i november i år – så att det inte blir sådär rumphugget som förra året när fjärde advent var på julafton. Det var ju som att bli bestulen på en hel julhelg!
Jag läste inte ut någon bok i september men påbörjade desto fler som jag sedan läste ut i oktober.
Existensboosten – Siri Helle
En handbok om livets stora frågor. Hur blir jag lycklig? Vad är meningen med livet? Hur slipper jag oro och åldersnojor och står stark när livet blåser? Så står det på baksidan av denna självhjälpsbok, skriven av psykologen Siri Helle. Jag plöjde boken ganska snabbt, men först efter att ha slängt den åt sidan i vredesmod. Det var något med tonen i inledningen som jag inte tålde och som sköt upp läsningen med flera veckor. Den kändes liksom för säljigt amerikansk på något vis. Men så småningom tog jag upp den igen och fann flera läsvärda passager, bland annat relaterat till lyckoforskning och vikten av ytliga sociala relationer. Några av de intressanta sakerna pratar jag om i i det här poddavsnittet.
Ibland kan jag dock känna att självhjälpslitteratur som spänner över ett för stort ämne blir ytlig. Det är inget unikt för denna boken utan ett vanligt problem. Men att smalna av ämnet hade paradoxalt nog kunnat göra boken mer användbar. Nu är inte det här ett konkret exempel, utan mer än idé om hur det kan kan låta i många självhjälpsböcker.
”Forskning visar att människor som lever i dåliga relationer mår sämre. Lever du i en dålig relation? Gå i parterapi. Om det trots det inte funkar ska du överväga att göra slut”. Det är ju knappt ens ett råd? Man kan skriva en hel bok bara om hur man börjar gå i parterapi, eller hur man vågar bli kär eller vågar göra slut. Att svepa förbi så stora ämnen med några meningar är helt poänglöst. Och i vissa passager tycker jag att Existensboosten är precis så. Att den är mer som en buffé som visar upp vad man skulle kunna göra och fördjupa sig i. Men inte hur man verkligen gör det.
Herr von Hancken – Hjalmar Bergman
Jag minns att Herr von Hancken gick som SVTs juldrama 2000 och att vi såg den hemma hos mormor och morfar. Minns inte vad den handlade om – mer än att jag tyckte att den var fantastiskt rolig. Särskilt Per Oscarsson i rollen som den koleriske Von Hancken. När jag hittade boken i hyllan på stadsbiblioteket ryckte jag raskt åt mig den.
Herr von Hancken är en både tragisk och komisk individ, en slags svensk Don Quixote, som lever i föreställningen han egentligen föddes till riddare och kavaljer, men att ödet livet igenom berövat honom möjligheten att visa sitt sanna, storslagna jag. När han på ålderns höst får beskedet att han endast har en kort tid kvar att leva drabbas han så av storhetsvansinne, vilket får förödande konsekvenser.
Jag har inte läst Bergman förut men tyckte mycket om språket. Dråpligt, roligt, oväntat och med många underfundigheter. Men trots att jag är van att läsa äldre litteratur tyckte jag att boken är ganska svårgenomtränglig. Många meningar fick jag läsa om för att förstå ordentligt. Det fick mig att känna mig lite trög och dum och bromsade upp läsningen. Men den var ändå väl värd att läsa klart! Blev sugen på att se om teveserien igen på Öppet arkiv och sedan kanske läsa Markurells i Wadköping, som är en annan känd Bergmanbok. Att beta av svenska klassiker är givande på så många plan! Känner mig rik av att bli mer allmänbildad och liksom få en förståelse för hur litteraturen utvecklat sig.
Pythian Pratar – Liv Strömquist
Vi lever i en kultur som mer och mer handlar om att optimera vår hälsa för att leva länge, men som fortfarande saknar svaret på VARFÖR vi bara ska fortsätta pinna omkring på klotet så extremt jävla länge som det är fysiskt möjligt. I sin nya bok ger Liv Strömquist sju livsråd för att hjälpa mot livsråd. Vi möter experter, förebilder och livsrådgivare, som på olika sätt ägnat sig åt att ge råd. Med hjälp av filosofer, psykologer, sociologer och poeter diskuterar Liv Strömquist hur vi ska leva och varför.
Alla Livs seriealbum är läsvärda, men för mig har Inne i spegelsalen hittills varit favoriten. Nu har dock Pythian pratar tagit dess plats. Den känns så generös och djuplodande. Liv vänder och vrider på självhjälpsfenomenet och beskriver det ur en rad olika perspektiv. Om precis som alltid lyckas hon göra det med ögonöppnande formuleringar som får mig att frustskratta genom näsan.
Mest skrattade jag åt (och skämdes lite) när jag läste sidorna om att det finns forskning som visar att människor som ger råd mår bättre – medan människorna som tar emot dessa råd mår sämre. Och att råd som inte går att följa faktiskt gör direkt skada för mottagaren. Och jag tror att det kanske är därför bloggandet är så kul? Jag får berätta vad jag gjort för att komma till rätta med min utmattning, komma igång med min träning eller hur jag organiserar hemmet. Och det befäster mina egna goda beteenden och hjälper väldigt mycket för mig. Men egentligen är det tveksamt hur mycket det hjälper dig som läser. Jo, kanske några av er som är lika mig och kan applicera det på ert eget liv. Medan andra faktiskt bara mår sämre av mina ”råd. Det var både rörande, roligt och en smula patetiskt att få denna utifrånblick på sig själv.
Cal Newport – Slow productivity
Georgetown-professorn Cal Newport har skrivit flera kända böcker, varav hans mest lästa är Digital Minimalism, Deep Work och så denna nyutkomna pärla. I Slow Productivity pratar han om vikten av att göra färre saker, jobba i sin naturlig takt och tillåta sig att vara “obsessed” av kvalitén på det man skapar. Skrev ett helt blogginlägg om boken här som genererade 106 kommentarer där många verkade känna sig provocerade.
Slow productivity är nog den bok jag pratat om och citerat flitigast denna höst, inte minst när jag diskuterat med min syster. Så många intressanta funderingar kring hur man kan organisera sitt arbetsliv för att inte drunkna i pseudoproduktivitet utan istället uträtta saker av verkligt värde.
Slow productivity erbjöd en hel del aha-upplevelser. Men framförallt bekräftelse på sånt jag redan vet och praktiserar, men som är otroligt skönt att någon annan sätter ord på. Och om jag nu använder insikterna från Pythian pratar blir det tydligt att jag uppskattade den här boken extra mycket eftersom den gav råd som verkligen passar mig och som jag själv skull kunnat ge till någon annan. Jag fick alltså spegla mig när jag läste boken. Därmed är det inte alls säkert att råden i den kommer hjälpa dig på samma sätt. Tur att det finns fler många böcker att välja på!
Kanske är det för att jag sov för lite inatt. Kanske är det för att november är så särdeles mörk och svart och för att oroligheterna runtom i världen tränger sig på. Eller så är det bara utgången av det amerikanska presidentvalet som gör att jag har ett tryck över bröstet idag, tårar bakom ögonlocken och misströstar om mänskligheten. Man kan tycka olika om politiska reformer och förslag. Men att så många människor verkligen inte bryr sig om personlig etik och moral – det är nedslående. En man kan vara kriminell, dömd våldtäktsman, prata om att skjuta politiska motståndare och journalister, ta kvinnor på könet och vara allmänt misogyn och rasistisk. Och folk kan ändå tycka att denna man är lämpad att leda världens största demokrati. Eftersom han företräder just de reformer som man själv önskar.
Jag känner en hopplöshet som jag inte vet om jag någonsin känt tidigare. Inför klimatet, inför demokrati, inför krigen som rasar i så väl Europa som utanför dess gränser. Inte på grund av den som har vunnit – utan på grund av de miljoner människor som röstade fram honom. Som inte tvekade att ge makten till någon som företräder deras egna intressen – oavsett hur olämplig han har visat sig vara som människa. För han är verkligen en usel människa, helt utan etisk och moralisk kompass. Och det förnekar inte ens hans egna supportrar. Den amerikanska väljaren som i en intervju säger ”Ja, han är en skurk men han har bra ekonomisk politik”. Hur kan man ens säga båda dessa saker i samma mening? Hur kan inte benämningen skurk omöjliggöra alla andra positiva egenskaper?
Jag tänker mycket på det underskott av etik som finns i samhället. På hur vi förväntar oss så lite av de som leder och har makten. På hur vi går med på räv- och rackarspel hos de som styr, så länge det gynnar våra egna intressen. När ens egna politiska företrädare beter sig olämpligt ser vi genom fingrarna, för att de trots sin bristande moral och etik ändå företräder våra egna intressen.
Men hur kan någonting gott komma från någonting ont? ”Fisken ruttnar från huvudet” säger ordspråket. En rutten ledare sprider förruttnelse.
Det finns tusentals intressanta politiska analyser att göra kring ett presidentval, och jag gör inte anspråk på att sitta här och ha någon smart take. Jag känner bara förtvivlan.
Att ha en utbildning och kunna ett hantverk är något av det mest avgörande för att kunna lyfta sig själv ur fattigdom. När jag var i Addis i Etiopien besökte vi Bright Star Centre som Läkarmissionen samarbetar med. Ett center för människor som lever i fattigdom och hemlöshet, där man på olika sätt försöker hjälpa dem att stå på egna ben.
Här finns bland annat en frisörskola där kvinnor och män får lära sig att klippa hår, styla, göra frisyrer, raka och trimma skägg. Här sitter jag och ser på när deltagarna blir fina!
Först tränar kvinnorna på dockor. Här övar man på att använda locktång.
Det är inga moderna eldrivna locktänger här, inte. Utan de värms på en gaslåga tills de uppnått rätt temperatur.
Utbildade handledare undervisar kvinnorna i olika klipp och stylingtekniker.
Med ökad kompetens får kvinnorna snart börja öva på varandra och på andra deltagare i Bright Stars program. När vi var där stod radion på och det skrattades och skvallrades som på vilken frisörsalong som helst.
Männen tränas i klippning och rakning. Det är många frivilliga som står till förfogande. Att se representabel ut är viktigt både för självkänslan och när man är ute och söker jobb.
Snabbkoll i spegeln om frisyren blev bra. Den fick full pott!
Mitt på dagen delas det ut lunch som lagas på centret. Injeera med olika sorters röror till, som äts med händerna.
Här hackas grönkål till en gryta. De som lagar maten är tidigare deltagare i programmet som blivit upplärda och nu fått anställning. Många bröd blir det och stoooora grytor.
Utanför grindarna köar hundratals hemlösa och hungriga.
Många mammor med små barn
Som får äta, dricka, tvätta sig och träffa andra i liknande situation.
Många är håglösa, trötta och sjukliga. Men att få äta sig mätt och vila en stund från det hårda livet på gatan – det är dagens höjdpunkt.
Vi lekte med de små och skojade med mammorna. Trots att vi inte talar samma språk är moderskärleken universell och överbrygger all språkförbistring.
Många som lever på gatan har varit med om fruktansvärda saker. Sexuella övergrepp, våld och trakasserier. Flera kommer från regioner i Etiopien med stora oroligheter, där de förlorat alla sina familjemedlemmar. På centret erbjuds därför både enskild terapi och gruppterapi. Man gör hälsoundersökningar och hjälper till med kostnaderna kring sjukvård. Det erbjuds kläder och mikrolån till deltagarna och förstås också utbildning i ett hantverk. För att förhoppningsvis kunna bryta spiralen av fattigdom och utsatthet.
Jag känner en sån stor beundran för de som jobbar på Bright Star Center. Många av de vi träffade har själva varit hemlösa eller levt i extrem fattigdom och nu när de har det bättre fortsätter de att arbeta för att lyfta andra människor.
Jag är stolt månadsgivare till Läkarmissionen sedan många år och den känslan har inte minskat sedan jag besökte Etiopien och Bright Star. Hjälp till självhjälp är fantastiskt!
Svarthalka. långa nätter. Grå morgnar. Att leva i november är en nedstigning i mörkret. Blåsten har rivit av det som var vackert och tillsammans med regnet rört ihop allt till en brun sörja. I den trampar jag runt i vardagen. Som många andra vill jag ta sovmorgon, men jag måste hjälpa barnen att komma i väg till förskola och morgonlektionerna i matematik.
Det går lite sämre för varje dag. Brunsörjan suger runt stövelskaften och hela familjen vardagskämpar i varje steg. En av sönernas kroppar ger upp och får feber. En annan sluter ögonlocken, lägger huvudet på frukostbordet – vill bara vila lite till.
Själva livsrytmen förändras när jag går in i den mörkaste tiden. Jag äter frukost i dunklet med ett tänt ljus och ser hur natten dekorerat fönsterglasen med regndroppar. Jag brygger en stor kanna te och gör en ostsmörgås med smaklösa men vackra tomater. I dubbla ullkalsonger sitter jag och arbetar. Sjalen om axlarna känns som en omfamning. Men visst isar det i glipan mellan byxben och strumpa? Ingenstans får kylan hitta fäste.…
Så inleds min bok Underbara Vinter: med november månad och dess umbäranden. Tanken var att skriva en bok som man kan ta fram den här tiden varje år och ha som sällskap, tröst och glädje och sedan fortsätta ta fram år efter år. Så småningom låta det tummade exemplaret vandra vidare till barn och barnbarn, precis jag själv har sparat mormors välanvända kokböcker.
Underbara Vinter är en fin present. Påminner om att du just nu kan köpa den för 299 kr inklusive frakt och få den signerad, med två vackra julkort i A5. Du kan köpa den här.
Vaknade imorse av att jag kände mig bländad. Vad är det för himla ljus jag har i ögonen?! Vaknade till lite mer och insåg att det var snön som lyste mot mig, Genast flög jag upp ur sängen, fram till rutan och bev stående med näsan tryckt mot den för att verkligen insupa den första snön.
Nere i köket hade Jakob gjort en redig brasa.
Och jag kurade ihop i min morgonrock med dagens första kaffe.
Såg ut på snön som börjat falla allt häftigare.
Fick en sådan vinterkänsla att jag rotade fram det här gulliga gamla pusslet och la medan jag åt frukost. Sedan väckte jag och småpojkarna Bertil genom att dra upp rullgardinen, kasta oss över honom och hojta att det snöade ute! Han kom snabbt på benen han också. Fascinationen och glädjen över den första snön delar jag med mina barn.
Bertil kokade gröt till frukost. En skål till honom och en skål till mig. Älskar att ha ett stort och omtänksamt barn!
-Du kan ju fota min skål om du vill mamma, för din skål ser så trist ut.
Efter frukosten stack barnen ut och började göra snögubbar. Fick föreviga dem genom rutan. Och medan barnen snörade på sig pjäxorna och drog fram skidorna sminkade jag mig och tog på en finklänning för att åka till kyrkan.
Närmar bestämt vårt lilla bönhus där det hölls Allhelgonagudstjänst.
Det var så fint och rörande och jag förbrukade en ansenlig mängd snytpapper. Precis alla mina känslor behövde få komma ut.
Tände ljus för alla som jag har förlorat och kände gemenskapen med alla andra som var där och gjorde samma. Efteråt var det kyrkaffe och först hade jag tänkt åka direkt hem, men sedan insåg jag att gemenskap och en pratstund över kaffe var precis vad som behövdes denna söndag.
Livet kändes lite lättare och varmare när jag klev ut på kyrktrappen efteråt.
50 % Prussiluska och 50% pimp. Så kände jag mig i kyrkoutfiten! Hade på mig min nya gamla femtiotalspäls som jag funnit på loppis och som är helt otrolig. Så vacker, varm och gosig. Skulle aldrig köpa en nyproducerad päls men tycker absolut att vi ska ta vara på och använda det som finns begagnat.
Skorna från Sezané, klänningen från Jumperfabriken och handskarna från Åhlens.
Försökte gosa med Svea men hon visade mig bara rumpan.
Kände mig helt andäktig av den blå himlen, vita snön och det tysta och rena. Älskar, älskar, ÄLSKAR snön!
Trädgården har sett så anskrämlig ut att det är en befrielse när den täcks över.
Ska bara rensa pumorna från bron och lägga i komposten.
Måste också få upp fågelbordet i veckan.
Missar man att mata i tid på hösten så kommer det tyvärr inte så många fåglar sedan.
Efter ett tag gick jag in och packade upp resväskorna och städade sovrummet. Skruvade upp en ny helfigursspegel och bäddade rent i sängen. När det började skymma ville Folke och Uffe ut igen. Så då hakade jag på.
Uffe ville åka bob och Folke skidor. Så vi tog en tur tillsammans.
Nej, det blev visst ingen städning av växhuset den här hösten heller. Får ta nya tag till våren.
Glädjen när man får ta fram sparken och skidorna är lika stor som glädjen när man får ta fram cykeln om våren!
Essa blir helt sjövild när snön kommer. Hon kastar sig på rygg och åker rutschkana ner i diket. Själv blir jag sjövild av tanken på att slippa allt grus hon dragit in senaste veckorna.
Det skulle provåkas i varenda backe och provhoppas i varenda dike.
Och innan vi gick in tände vi ljus på gården, för farfar och mormor och gammelmormor och morfar och Melker och alla andra vi förlorat och saknar.
Till middag lagade jag en god gryta medan jag lyssnade ikapp på amerikanska politikpoddar.
Så fruktansvärt spännande med valet på tisdag! Tänk om Trump vinner? Tänk allt som står på spel! Inte bara aborträtten utan sånt som vaccinationer. Med en antivaccare vid makten riskerar skolbarn i USA att inte längre ha tillgång till sånt som poliovaccin och mässlingvaccin. Det blir verkligen en återgång till tidigt 1900-tal…
På kvällen gick jag en långpromenad med Stina och stannade och spanade på stjärnhimlen.
Sista söndagen på höstlovet blev en fantastiskt fin upptakt och inledning till vintermånaden november. Inatt ska det bli sex minus och jag har räddat in mina sista pelargoner från puschverandan.
Nu sitter jag på tåget hem med pojkarna efter ett särdeles härligt höstlov. Själva resan har gått bra, även om det varit rätt långsamt att åka dagtid. Men det är stor skillnad nu när barnen börjar bli äldre. Bonus: jag har lärt mig spela Skipbo. Roligt!
Anna hämtade oss i Herrljunga och sedan kom vi fram till ett mysigt och varmt hus
Eld i spisen och middagen redo.
Ett tämligen mosigt gäng som slog sig ner och tog höstlov. Som vi längtat efter att ses sedan vi skildes åt i stugan i somras.
Dagen efter tog vi det extremt lugnt. Dukade fram målargrejer, pärlplattor och läste böcker.
Och spelade spel. Skönt nog var det uselt väder så att vi kunde vara inne med gott samvete.
Och kura framför elden.
Pumpor skulle karvas
Och frön skulle rostas. Otroligt gott. Bara att skölja av fröna och slunga i lite olja med salt och rökt paprikapulver. Kör på 175 grader i ca 15 minuter.
Barnen ansiktsmålade varandra som övning inför Halloween.
Roligt med villiga offer.
En särdeles god middag bestod av hasselbackspotatis och souvas i grädde och soja.
Man blir hemskt trött av att vara med sina kusiner en hel dag och dessutom agera liten djävul.
En dag packade vi väskorna för en rolig utflykt! Jag skulle nämligen göra ett jobb för Liseberg så vi hoppade på bussen till Göteborg. En stor dag för Uffe som inte viste med sig att han någonsin åkt buss och framförallt ingen tvåvåningsbuss. Han blev så exalterad att han drack upp hela min take-awaykaffe.
Sååå mysigt på Liseberg. Annas familj åker alltid hit på höstlovet men för mig var det första gången. Har bara varit här på sommaren.
Hela parken är så söt och rolig att gå runt i. Vackert dekorerad och precis lagom läskig.
Inget av mina barn har varit på en nöjespark förut (om man inte räknar Lyckolandet på Lycksele djurpark) och ingen av dem har åkt någon bergochdalbana förut (om man inte räknar Larven på Lyckolandet). Och jag hade missat att berätta för mina barn hur det går till och att det kan vara bra att testa sig fram lite försiktigt, för att veta vad man tål.
Menen första attraktion Bertil åkte var Valkyria. Och sedan råkade jag lura både mig själv och Folke att åka Helix, Skandinaviens längsta och mest maxade bergochdalbana med dubbla accelerationer till 4,3 G-krafter i upp till 100 km/h. Han var vit som ett lakan efteråt och jag var helt grön i ansiktet. Men VANSINNIGT nöjd över att jag fortfarande vågar sånt här och inte bara sitter på sidan och väntar. Men om jag ska vara helt uppriktig tycker jag att Rabalder är en alldeles tillräckligt läskig bergochdalbana för mig.
Efter att ha åkt oss håglösa fick vi fylla på med korvtallrik
Och sedan åkte vi vidare. Vackrast var det i Kaninlandet vid skymning, när vi körde bilbanan uppe i luften.
Sicken stämning i parken!
Mysigaste attraktionen var nog ändå Morotsresan med rökmaskinerna, musiken och den lilla båten som snurrade runt bland de enorma pumporna. Vi åkte den två varv, jag och Uffe.
Och när vi blev trötta fyllde vi på med sockervadd.
Är så imponerad av barnen och särskilt Ulf. För vi var där vid 12 när de öppnade, till när de stängde vid 23. Jag och storpojkarna testade den nya attraktionen/spökhuset Gasten och det var väldigt skoj. Skrek mig hes. Och när allting lugnat ner sig kring stängning körde vi fyra varv i Flumride och vrålade ännu mer. Sååå roligt att uppleva det med barnen.
Efteråt tog in på hotell Liseberg Grand Curiosa över natten och nästa morgon begav vi oss ut på stan.
3 av 4 tillfrågade ville möta hösten i Haga.
Salta gänget gör Göteborg.
Inget av mina barn har åkt spårvagn förut, så bara det var en rolig erfarenhet. Och sedan gick vi på Lakritsroten, Fåfängans, Myrorna och diverse andra butiker. Och givetvis ett långt stopp på Sci-fi bokhandeln för att köpa rollspelsgrejer och annat viktigt.
Eftermiddagen tillbringade vi på Universeum och spanade på hajar. Och sedan tog vi bussen tillbaka till Borås igen, fullkomligt utmattade.
Men så roligt att vara med mina barn i en stad för en gångs skull. Vi semestrar ju annars bara i diverse träsk och byhålor: Som jag förvisso älskar men gott kan variera en aning.
Vädret har varit hemskt trist men barnen har i alla fall dragit ut och lekt litegrann. Jag har haft skrivuppdrag att göra medan Anna varit på sitt jobb. På eftermiddagarna har vi däremot hittat på mysiga saker som att grilla korv inomhus när det regnade för mycket för att gå ut.
Vi dukade upp och satt kring soffbordet och åt.
Och efterrätten blev det s’mores.
Som barnen själva fick grilla.
Och till slut blev det då äntligen Halloween. Barnen hade dekorerat trädgården genom att gräva ner skelett
Och läskiga händer
Och pyntat farstubron med ett peppat skellet.
Och en gipsad och mumifierad docka.
Jag gjorde pizzor med halloumispöken, spindlar av svarta oliver och champinjoner i formen av (nåja) dödskallar.
Anna gjorde ett grönsaksfat av modellen läskig clown.
Och karvade en hjärna ur en vattenmelon.
Vi dukade med dödskallar och spindelvävsduk
Och gjorde ögon av små mozzarellakulor och svarta oliver.
Barnen hade klätt ut sig och sminkat sig efter eget huvud.
Ruskiga typer
De drack hallonsaft ur blodpåsar
Och efter maten gick de Bus eller Godis och kom hem med groteska mängder snask. Så kul att gå i ett villakvarter och inte i en liten by som annars.
En dag tog barnen (utom Uffe) bussen in till stan och gick på biblioteket och lånade hem böcker. Här läses anime för fullt! Är det läslov så är det.
Ett evigt pianoklinkande och tevepelande pågick också.
Barnen lånade min kamera och dokumenterade dagen.
Anna som drack te och tomstirrade.
Och jag som helst bara läste vidare i Middlemarch. Overkligt bra bok.
Större delen av tiden var det bara jag, min syster och alla barn hemma, eftersom Annas man var iväg och klättrade i alperna. Han är så sjukt duktig och klättrar med schweiziska alpinistlandslaget. Vi andra klättrade mest på väggarna efter en hel dag inomhus.
Så då klädde vi oss varmt
Och gick ut i efterdyningarna av stormen Jakob
Vi hann precis ut innan mörkret föll.
Och gjorde oss en rejäl brasa
Drack varm choklad och åt dammiga Bragokex
Och barnen försvann sedan ner för att utforska några grottor.
Ett mysigt avslut på vårt höstlov.
Så tacksam över ha fått vara med kusinerna en hel vecka och göra roliga och vilsamma saker. Det var precis vad vi behövde. Och till min stora glädje kommer vi nu hem till snö. Det har fallit ungefär en decimeter och ska fortsätta att snöa under natten. Perfekt sätt att inleda november månad på!
Malin har nästan varit med om en hemsk bilolycka och behöver mig för att ta sig igenom svallvågorna. Malin tycker att man visst kan ge sig på den som ”i alla fall gör något.” Spänningen är olidlig om jag ska hålla med. Det handlar om Taras Moshizi attack på secondhand-influencers och hur duktig man egentligen ska känna sig för att man handlar loppis.
Vem är den nyttigaste idioten, men framförallt: vem är den onyttigaste idioten? Vilken klimathjälte flyger mest i hela Sverige? Och varför funkar förresten inte menskopp? Slutligen så tvingar Malin mig att tycka något om det som alla håller med om.
Vi har ett sånt härligt höstlov hos syrran, jag och barnen! Hinner knappt öppna datorn för att säga hej, men här kommer i alla fall en dagens-outfit jag fotade förra tisdagen men glömde lägga upp. När det var onaturligt varmt och koftväder i Västerbotten. Den här tiden förra hösten låg redan snön och jag hoppas verkligen inte att det blir en sådan där äcklig, snöfri och blöt november i år. Det var länge sedan vi behövde utstå en sådan! Nä det ska vara kallt, krispigt och gärna snö om du frågar mig…
Tillbaka till outfiten. En gammal jumper från mormor med halvpolo, en rutig kjol från loppis som jag haft i hur många olika kombinationer som helst. Dock används den bara vintertid till strumpbyxor eftersom att den är så kort.
En underbar ullkofta från Jumperfabriken, gammal skolväska jag inte minns märket på, vinröda strumpbyxor från Lindex och grönt nagellack från Depend. Samt svarta skor jag äntligen funnit efter lång tids sökande, på rea från &Otherstories.
Känns som att jag borde läsa på typ The University of Edinburgh istället för att trava omkring hemma i Västerbotten i den här outfiten.
Hejdå! Nu ska jag återgå till att elda i kaminen, pärla pärlplattor och spela Skurkarnas Skurk med barnen.
Nu när det är läslov vill jag ge några härliga bilderbokstips, för små och stora barn. Vi börjar med tipsen för de minsta.
Det här är tre underbara böcker som både jag och barnen är svårt förtjusta i. En märklig mamma av sydkoreanska Baek Heena är precis nyutkommen.
”Jojos mammas dag är komplicerad. Hon är på jobbet när skolan ringer henne för att Jojo har fått feber och de har bett henne hämta hem honom. Mamman ringer nervöst sin egen mamma för att be henne åka och ta hand om Jojo, men kommunikationen misslyckas och meddelandet hamnar istället hos någon annan … Någon märklig. En älvgudmor? En molngudinna? En stödjande ängel …”
Heenas barnböcker är förtrollande, fantastiska och suggestiva. Tidigare har vi läst Joni och grottans hemligheter och den vill Uffe ofta höra, även om den är lite skrämmande. Heenas bildvärldar är så mystiska och märkliga att man vet inte riktigt vad man ska tro när man läser, varken som vuxen eller som barn. Bilderna skapade av handgjorda dockor gör att vi blir sittande länge och tittar.
Baek Heena har bland annat vunnit Almapriset till Astrid Lindgrens minne.
En barnbok som jag alltid börjar gråta när jag läser är Jag hatar kaniner och blommor och barn av Per Nilsson och illustratören Lisen Adbåge. Berättelsen om någon (vem?) som hatar kaniner men älskar kissfläckar, att jaga fåglar och äta och korv med lite sand på. Så vansinnigt rolig att läsa högt med butter röst för sina barn som försöker förstå vem det egentligen är som uttalar sig? Rörande, rolig och med de mest underbara illustrationer man kan kolla länge på. Spana in den här tjocka bebisen med tung kissblöja och nöjt ansikte till exempel. Hjärtat orkar knappt med.
Den Augustprisbelönade barnboken Gropen av Emma Adbåge.
Dom vuxna hatar Gropen. Dom tycker inte att vi ska vara där och leka för man kan dö. ”Åtminstone ramla och slå sej!” säger Eva.”En gång ramlade jag och slog mej”, säger jag. ”Men det var inte i Gropen för det var i kuddis när Hannes skulle hoppa från ribbstolen och kom på mej istället för på tjockmattan”.Eva svarar inte. Hon bara gör liten mun och tittar bort.”Gropen är ändå dålig” mumlar hon. Gropen ligger bakom gymnastiksalen. Någon tog bort en massa grus där förr i tiden, nu växer det sly och stubbar och man kan vara där och leka. Hur länge som helst, hur roliga lekar som helst. Alla älskar Gropen – utom de vuxna. De hatar Gropen!
Sällan har jag läst en bok med sådan total igenkänning från min egen barndom. Att hitta en fantastisk plats att leka på där tid och rum försvinner – men sedan bara uppleva motstånd från vuxenvärlden som vill att vi ska leka som de vuxna vill. Men i Gropen segrar barnens fantasivärld över vuxenvärldens inskränkthet.
Illustrationerna i den här boken får mig att skratta rakt ut. Så mitt i prick! Läs högt för dina barn och ge dem upprättelse för alla gånger vi tråkiga vuxna hindrar dem från att leka.
Och så vill jag förstås tipsa om tre bilderböcker för oss vuxna barn.
Först ut är Lotta Kühlhorns nya bok Mönster: en bok om att repetera färg och form. Här får man en inblick i en konstnär och formgivares hjärna. Hur man kan tänka, vad man kan inspireras av och vad man ska göra för att komma loss när man har fastnat i sitt skapande. Vid första anblick ser det här ut som en bok om mönster. Men den är mycket mer än så. Det är en livsbejakande, inspirerande, utbildande och fullkomligt underbar bok om kreativitet.
Lottas manifest. Är väldigt stolt över att få skapa mina böcker tillsammans med detta form-geni.
Hanna Wendelbos Blommande rabatter kom ut i våras och jag har spenderat otaliga timmar med att sitta och bläddra i den och drömma mig bort. Här finns inspiration och praktiska knep, skisser och ideer för att skapa blomstrande rabatter. Som både är vackra, erbjuder trevliga snittblommor och gynnar pollinatörererna.
Tycker mycket om att fördjupa mig i skisser av denna sort.
Slutigen vill jag tipsa om att Sofia Karlsson (tidigare Kammerborn) nya bok Stickning: En värmande kärlekshistoria precis kommit ut i handeln. Jag är usel på att sticka men älskar stickade plagg och att läsa Sofias beskrivningar och se de vackra bilderna är både mysigt och inspirerande. Har ett par vantar som Sofia stickat till mig för många år sedan. Varma som sjutton och jag bär dem med vördnad. Länge leve hantverk och slöjd! På Ravelry kan man köpa fler av Sofias stickmönster.
Och för er som söker lästips till barn i mellanåldern finns här ett inlägg med 157 böcker som jag och mina läsare rekommenderar.
Förra hösten hade jag en period av ganska svår ångest. Mest var det oro för barnen som ansatte mig och jag låg vaken om nätter och vred mig. Önskade mig försäkringar från Gud, slumpen och ödet om att ingenting ska hände dem och att de ska vara trygga i all evighet, amen.
Freedom school Addis Abeba
Sedan åkte jag och Bertil till Etiopien. Kanske inte det mest rationella beslutet, om man är besatt av att ha det tryggt? Men direkt vi landade i Addis och jag kände doften av asfalt, brinnande sopor, avgaser och myllrande människor så försvann all oro. Det blev helt lugnt inuti. Etiopien var precis det som behövdes för att skakas ur min egen trygghet, min inskränkthet och mina futtiga problem. Och att få möta människor med oändliga utmaningar framför sig – men som har sådan resiliens! En sådan otrolig resiliens inför livets motgångar och svårigheter. Och jag vet att mötet med dessa människor hjälpte mig mycket mer än jag förmår att hjälpa någon av dem. Men jag vill göra mitt bästa för att ge tillbaka.
Det blev så tydligt för mig att en strimma hopp i hopplösheten, är vad som håller oss människor vid liv. Och att få bidra till det hoppet för någon annan är något av det största som finns.
Mekides och dottern Amina fem år. Engelska är Aminas favoritämne.
För föräldrarna i Addis slumområden kan det hoppet vara att deras barn, till skillnad från dem själva, får gå i skolan några timmar varje dag. Att deras barn, till skillnad från dem själva, får lära sig att läsa och får skor så att de slipper gå barfota. Att deras barn får lunch i en skolmatsal och inte behöver gå hungriga.
Det är den typ av hopp och förbättringar som får människor att orka. Att våga tro att framtiden kan blir annorlunda, precis som det blivit här i Sverige som för bara 150 år sedan var Europas fattigaste land. Och tänk att kunna få bidra till det hoppet hos någon annan? Vilken gåva!
Guara Freedom Schoo i Addis Abeba Etiopien
Jag och Bertil besökte bland annat Entoto Freedom school och Guara Freedom School som ligger i särskilt utsatta områden i Addis där det bara finns två skolor på 45 000 invånare. Här går många barn i små lokaler som är illa anpassade för verksamheten. Ändå är skolan hela skillnaden för dessa barn. Och alla barn vi pratade med älskade att komma hit.
Freedom school Addis Abeba
En svår utmaning beskrev rektorn Elisabet som den generella bristen på bildning. Barnen kommer från hem där det inte finns några leksaker, böcker eller vuxna som har tid för dem. Skolan är med andra ord viktig på många fler plan än bara för att lära sig läsa och räkna.
Jag slogs verkligen av den värme som fanns hos alla pedagoger och hur de kämpar för barnens bästa. Men också hur svårt det är att räcka till med så knappa resurser. I just det här utrymmet förvarades leksaker för utlåning. Och här delades det ut och hölls register över vilka barn som fått skor och skoluniformer och vilka som gjort hälsoundersökningar och fått vård.
På skolgården i Guara Freedom School leker man samma lekar som våra barn leker i sina skolor. Kull, fotboll och kurragömma.
Och alla föräldrar önskar samma saker för sina barn som vi gör: mätt mage, glädje och trygghet. Möjligheten att utvecklas och få ett gott liv.
Trots de stora behoven åkte vi därifrån med hopp för de barn som faktisk får gå i skolan. Men också med insikt i hur många fler som skulle blir hjälpta om det bara fanns fler platser i skolan, fler lärare och större lokaler. Det är sådant som våra pengar kan gå till när vi blir månadsgivare. Jag vet att många av er som läser bloggen redan är månadsgivare och jag hoppas att ni förstår hur viktigt ert bidrag är. Att ni är med och ger hopp till någon som annars kanske skulle vara utan.
Jag och Bertil pratar ofta om vad vi upplevde under vår resa till Etiopien. Den gjorde nämligen outplånliga intryck. Bertil tänker bli utrikeskorrespondent när han blir stor, så att han får resa, dokumentera och berätta mer om hur andra människor har det här i världen. Alla som inte hade vår tur att födas till trygghet, fred och välstånd.
Om du vill ta steget att bli månadsgivare till Läkarmissionen, så får du min nya bok Hemmets Almanacka som ett litet tack för ditt beslut. Hoppas att ni är många som vill!
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.
