Idag var det dags för ännu en intensiv teveinspelning till Claras Gård. En stor del av inspelningen skedde i mitt växthus. Det är lååånga dagar när man spelar in. Idag avrundade jag och stökade bort det sista vid halv tio på kvällen – efter tolv timmar av förberedelse och fotografering. Men bra blire! Och resultatet kan ni se på tisdagkvällar i Go’kväll – eller då jag lägger ut klippen här på bloggen.

Min gula klänning är en favorit från min garderob  och var ursprungligen tänkt att vara med i min kollektion för Jumperfabriken. Den föll dock bort eftersom fabriken som tillverkade just det tyget gick i konkurs. Klänningen finns med andra ord bara i ett enda exemplar så jag är väldigt rädd om den!

Nu ska jag skynda mig i säng för att få några timmars sömn – för imorgon reser jag bort för att göra en föreläsning.  Så roligt att vara igång med föreläsningarna på allvar igen.

På söndagar försöker vi göra något med familjensom innebär ledighet – och inte har ett dugg med något företag, jordbruk eller renoveringsprojekt att göra. Jag tog en långpromenad på morgonen och passade på att plocka lite blåbär och sedan åkte vi in till stan

Gick på museum

Och kollade på fina gamla saker och käkade en god lunch!

Sedan en sväng förbi mammas grav. En oerhört fridfull plats och besöken där lockar fram en massa frågor och funderingar hos fyraåringen

Vi var bjudna på surströmmingsmiddag hos min kompis Elina på kvällen. Så sanslöst gott! Åt fem eller sex klämmor.

Till efterrätt var det mintchokladmousse och när vi ätit upp den och pratat en lång stund packade vi in ungarna i bilen och åkte hem igen. En väldigt fin söndag. Men nu är det dags att hoppa i säng för imorgon väntar teveinspelning här hemma. Roligt men intensivt!

Lördagen började med sovmorgon för mig då Jakob steg upp och skötte pojkarna. Melker bekantade sig med gunghästen

Sedan öppnade vi gårdsbutiken Marstorps Mat

Och vilken anstormning! Hela första timmen var det lång kö. Känns så fantastiskt att se att det finns en marknad för småskaligt, närodlat och grönsaker fria från bekämpningsmedel

Det känns också väldigt roligt att så många från byn och grannbyar kommer och handlar. Vår önskan är ju faktiskt att göra något för bygden vi bor i! Det är bland annat därför vi valt bort att stå på Bondens Marknad inne i Umeå, även om jag har förstått att det är väldigt bra att stå och sälja där.

Vår lärdom till nästa år är att försöka femdubbla skörden. Vi behöver helt enkelt mycket mer grönt för att kunna möta efterfrågan!

Som vanligt bakade jag och sålde sockerkaka på våra egna ägg

Folke lekte med pinnar och jagade höns

När det lugnat ner sig en aning tog vi en kaffepaus i solen

Och när butiken stängt för dagen gick Bertil och Ada runt och ”köpte” grönt för egna slantar. Väldigt populärt.

Flera har frågat om de fina växterna som syntes i min mormorsrabatt i första avsnittet av Claras Gård. Jag har faktiskt en ritning med alla sorter uppskrivna, som jag gärna delar med mig av. Rabatten är åtta meter lång och två meter djup så det gick åt rätt så många växter. Min önskan var att få en rabatt med klassiska mormorsblommor, så som rosor, flox, astilbe och löjtnantshjärtan. En rabatt som passar tidsmässigt med vårt trettiotalshus.

Eftersom Gunnel Carlson bor utanför Malmö och inte är så van att anlägga rabatter så här långt norrut så tog hon lite hjälp med sortvalen. Hanskogs plantskola i Umeå gjorde den utmärkta skissen med växter som passar på den här platsen, i zon 5/6 där jag bor. Som ni ser så satte vi växterna ganska tätt så om några år kommer jag få dela på perennerna – men det tycker jag bara är bra för på det viset har jag ju en egen liten ”plantskola” på tomten – som jag kan hämta växter ifrån.

Gunnel sa något som jag tog fasta på och det är att perenner ofta trivs bättre i norra Sverige än i södra. Då snön ger ett skyddande täcke och nätterna är kortare om sommaren. Det kan vara en fin sak att tänka på som norrlänning – då man lätt blir lite misslynt över allt som inte går att odla så här långt norrut…

Jag blev så glad när jag idag – på  jakt efter ett par barnstövlar på vår vind – istället hittade en låda med gamla undanstoppade favoritklännigar. Lådan har inte öppnats på bortemot åtta år och innehöll flera gamla klänningsfynd! Som den här godbiten – den perfekta fodralklänningen som jag ärvt av min moster som hade den på sextiotalet.

Jag har inte burit den sedan jag var tjugo år men den är fortfarande lika perfekt i modellen. Jag hoppade genast i den utan att ens bry mig om att stryka. Klänningslycka – det är bra grejer det!

Jag är nyfiken på det där med att ha en bestämd skärmtid för barn. Har ni det? Vi kör med totalt max en timme per dag av filmtittande/spelande på paddan för storbarnet. Någon teve har vi inte så det är paddan som är populärast hos oss. Och jag gillar inte när Bertil sitter hukad framför skärmen med gamnacke, fullkomligt försjunken och frånkopplad omvärlden. För det påminner nämligen om mig själv och mitt allt för myckna mobilscrollande.

Jag vill ju att han ska leka och röra på sig – inte sitta framför en skärm dagarna i ända. Men det kräver ju lite mer av mig för skärmen är en himla smidig barnvakt. Och jag vet att så fort jag själv kollar mobilen vill barnen också kolla saker. Mitt beteende är i högsta grad smittsamt. Så istället för att moralisera över att barnen dras så mycket till skärmarna försöker jag bestämma mig för att själv välja bort skärmen. Dock är det ganska svårt för skärmar av olika slag är precis lika hypnotiserande för oss som för de små. Hips vips har man surfat bort en timme av sin kväll på kattklipp, arga krönikor och diverse amerikanska mat-instagramare!

Jag är nyfiken på hur alla ni bloggläsande föräldrar gör? Hur mycket får era barn sitta vid skärmar och hur funkar tidsbegränsningarna?

Det mest otillfredsställande som finns är att inte leva som man vill leva. Inte göra det man vill göra. Jag vet inte om jag är överkänslig eller bara bortskämd – men jag är sjukt dålig på att stå ut med den känslan. Att det finns något annat som jag hellre vill göra – men som jag inte gör. Som nu. Jag och Anna pratade om att åka till mormor i september för att fiska och hänga med henne. Men dålig planering och lite för mycket att göra med mitt jobb har gjort det omöjligt. Trots att det sliter i hjärtat av längtan efter att åka dit. Varför gjorde jag det så dåligt för mig själv när jag istället kunnat göra det bra? Och varför planerade jag in så mycket jobb den här hösten när jag hade kunnat avboka hälften? Så dumt och så frustrerande i backspegeln.

Jag kan ibland känna mig som en bluff här på bloggen när jag skriver om downshifting och att vi borde ta det lugnare samtidigt som jag i vissa perioder nästan går på knäna av min arbetsbörda. Fast jag har i och för sig aldrig påstått att det är lätt att välja ett enklare liv. Det kräver en massa svåra beslut som inte alltid är självklara att fatta. I vissa perioder lever jag som jag lär och vill, men i andra perioder är det precis tvärtom. Dessa perioder påminner mig om varför jag ändå strävar efter att downshifta…för det är fasen inte kul att stressa.

Jag kämpar. Hela tiden från ett dike till ett annat. Att hitta den där sabla balansen som är så svår, för att inte säga omöjlig att uppnå. Speciellt när barn finns i bilden som plötsligt blir förkylda och kräver fem dagars extra vård och omsorg så att mitt välplanerade, luftiga schema plötsligt blir betydligt svårare att genomföra.

Men jag vill ju leva ett  liv där lite vabbande inte är någon katastrof – utan till och med härligt. Där det finns marginaler för allting. Marginaler för struliga barn och trötta föräldrar. För sjukdom och för sömnlösa nätter. Där lite grus i maskineriet inte orsakar en katastrof utan är just det – bara lite grus i maskineriet.

Jag strävar på för att komma dit, till marginalerna. Även om det hackar lite mer än vanligt i motorn just nu.

[svtplay id=”3255304″ size=”large”]

Igår var det då äntligen premiär för min nyinspelade serie Claras Gård för SVTs Go’kväll! I första avsnittet gör jag en vacker mormorsrabatt  – mitt i byggkaoset – och får hjälp av självaste Gunnel Carlsson.

Jag lovar att fota mer när rabatten vuxit på sig lite och cortenstålet och gruset kommit på plats på rätt sätt. Allt är ju som ni märker halvfärdig på tomten än så länge…men i sista avsnittet kan jag förhoppningsvis visa det fina färdiga resultatet.

Hoppas ni ska gilla och att vi ska kunna göra fler och längre avsnitt så småningom!

I augusti när gårdsbutiken är öppen handlar allt om Marstorpts Mat på helgerna. Det är väldigt mysigt att hänga där hela lördagen och prata med kompisar och kunder

I lördags var Folke med och knaprade morötter

Annakarins underbara mormor Greta, 98 år gammal, kom också och hälsade på. Tänk att det skiljer nästan ett sekel mellan dem.

Två skäggiga bönder på en bänk i solen. Jakob och Albin. Vi skrattar lite åt hur lika de har blivit varandra sista året.

Jag fikar nonstop på lördagarna – i utemöbler Ulrika fyndat lite varstans. Hon lyckas alltid fynda så bra grejer.

Nu har fönsterna på gårdsbutiken målats senapsgula. Väldigt fint ihop med det grå!

Och när butiken stänger för dagen plockar vi ihop den del av skörden som ska levereras till de två restauranger vi säljer grönsaker åt, nämligen Granö Beckasin och Älvtåets gröna. 

Vår tomt är under ständig bevattning. Min stackars häggmispelhäck som planterats om på ett nytt ställe har fått en smärre chock och gått i dvala för vintern. Men vattnas behöver den alltjämt. Den här renoveringen har – utan konkurrens – varit det jobbigaste jag upplevt i denna väg! Att ha så mycket folk, maskiner och ljud omkring sig under så långt tid. Och få in så fruktansvärt mycket grus och skit i huset – det känns lite som att jag just nu inte har någonstans att ta vägen. Jag jobbar ju dessutom hemifrån så det är ju inte som att jag kommer ifrån det på jobbet heller.  Att renovera kök var i jämförelse med detta hur smidigt som helst! Och då gjorde vi ändå det mesta själv istället för att leja bort det…nåja, jag ska nu inte klaga för det är ju ändå roligt att göra om och göra bättre!

Jag flydde fältet denna söndag och drog in till stan för att göra ärenden. Och dra på trissor – jag köpte ett par byxor! Ett par superhöga utställda sjuttiotalsdoftande jeans.

399 kronor från H&M. Som hittat då jag insåg att jag nog ändå behöver åtminstone ett par byxor i garderoben.

Men strunt i byxorna ett tag. Här ser ni utsikten från vår grusade gårdsplan. De är inte färdig – bara nästan – och mellan gårdsplanen och gräsmattan ska det stickas ner ett cortenstål. Och jorden ni ser längst bort ska bli gräsmatta såklart. Den sår jag in om någon vecka när grävningarna är färdiga

Nu räknar vi ner tills allt grävande och grusande är klart på gården – förhoppningsvis är det inte mer än någon vecka bort. Det känns hoppfullt!

Jag önskar att jag kunde spara energi. Att alla dessa varma augustidagar på något vis gick att plocka fram och peta in i novemberslasket. Riktigt varma soliga dagar brukar jag föreställa mig hur samma plats kommer ser ut om ett halvår. En solig eftermiddag på stranden i juli jämfört med en kolsvart eftermiddag i december.

Jag har alltid tyckt bra om vintern men sedan jag fick småbarn så har den blivit jobbigare. Det är så mycket besvärligare att klä på och få iväg två barn till förskolan när de först ska byltas på med en massa ytterkläder och bilen ska skrapas och borstas och man har glömt vantarna och valt fel sorts skor så att snön tränger in vid anklarna…

Jag vet att jag inte kommer vilja spendera hela vintrarna här uppe i resten av mitt liv. Vi leker med tanken på att vara borta sex, sju veckor någon gång mellan januari-februari varje år. I år kommer det inte bli så men kanske nästa år. Jag håller tummarna för det!

Det roliga med att ha bloggat så länge som jag har gjort (nio år) är det enorma bildmaterial jag samlat på mig. Ibland sitter jag och läser och förundras över klädstilar och frisyrer och hur fasen jag egentligen inredde. Och så tänker jag på hur långt vi kommit med vårt hus ändå. Den här bilden med en ung Melker är tagen i det som då var en mörk skrubb med norrläge och endast ett fönster – men som idag är vårt matrum. Väggen bakom skåpet rev vi förra året och ändrade på så vis hela planlösningen på nedervåningen. Och fick plötsligt ljusinsläpp från alla fyra vädersträck. Hemskt läskig förändring att genomföra då jag egentligen tycker att man ska vara försiktig med att ändra om i gamla hus. Men det blev ju bra till slut. Och ljust inte minst!

Det är inte dumt att vara tvåbarnsmamma. Den stora skillnaden mot för det första barnet är lugnet. Med Bertil ville jag bara att han skulle växa så att jag fick se honom gå, höra honom prata, kunna läsa roliga barnböcker för honom och få höra hans kloka filosoferande. Med Folke har jag inte alls lika bråttom. Han får gärna vara en liten bebis ett bra tag till. För nu har jag ju både en ettåring och en fyraåring och det är en fin kombination.

Det sköna med att ha fått ett andra barn är att jag känner igen faser och perioder och med större säkerhet vet att de går över. Faser passeras. Och fort går det i regel! Till exempel vet jag att ettåringar är ganska jobbiga och att det i backspegeln är den ålder jag gillar minst på barn (om man nu får säga sånt…) Den åldern passar liksom sämst ihop med min personlighet. Men jag vet också att de hips vips blir arton månader och hamnar i en alldeles fantastisk fas som passar mig utmärkt.

Nu sedan jag fått egna barn har jag till fullo fattat hur mycket en människa präglas över vilken plats i syskonskaran den får. Att komma först till en familj som längtar efter att man ska bli stor, eller komma sist i en barnaskara där alla vill att man fortsätter vara liten. Själv är jag en lillasyster och känner igen mig  så mycket i Folke och min storasyster i Bertil. Han är precis lika snäll, generös och undervisande som min storasyster alltid varit.

När mitt eget hem är ett enda gytter av lera, traktorer, sand, byggskräp och bröt från förr och nu – då är det så underbart att kunna öppna datorn och fly hem till någon annans fina värld istället. Jag blir inte stressad av att se vackra bilder från vackra hem och trädgårdar. Jag jämför mig inte med det jag ser. Jag försöker bara att njuta av bilderna som ger mig ro, inspiration och en stunds estetiskt vila. Det är ett sätt att skärma av mitt eget liv – när det för stunden inte är särskil trevligt. Också ett sätt att fokusera på det fina som ska bli istället för det fula som just nu är.

Så denna vackra augusti där det är stört omöjligt att njuta på vår egen gård – denna månad ägnar jag åt att lite mer än vanligt dyka in i andras världar och njuta av deras vackra bilder. Som den här – från Kammebornia – där allting är slitet på det rätta, vackra och vilsamma sättet!

Min kockvän och Go’kväll-kollega Susanne har gett ut och sålt massor (!) av böcker. Och nu är jag så himla glad för jag har fått äran att vara med och fotografera hennes nya bok. En otroligt spännande utmaning. Visserligen är jag ju fotograf till alla mina egna böcker men det är ju en helt annan sak att jobba på uppdrag av någon. Och det är fantastiskt roligt och lärorikt. Susanne är ju inte bara kock utan också en väldigt erfaren matstylist så jag iakttar noga och försöker lära mig alla bra trix. Hon har dessutom lånat världens snyggaste buss av en annan känd Umeåbloggare – Anna Wii – så vi cruisar runt i den och dokumenterar mat i höst. Ganska så magiskt!

Och här sitter jag i träningstajts och kofta och njuter av solnedgång och världens godaste mellis. Det bästa med matfotograferingarna är att man får äta upp det goda man fotar!

Skolstartstider är fina tider! I alla fall för mig som tillhörde den grupp lyckligt lottade barn som faktiskt älskade att gå i skolan alla år (förutom sjuan). Så den här tiden på året innebär massor av pepp för mig! Veckorna innan skolstarten gick jag alltid och och funderade på min nya stil; ska jag vara svarthårig och tuff – eller karamellig och färgglad? Och vad ska min nya personlighet vara? Kaxig och framåt eller plikttrogen plugghäst? Så många nya ryggsäckar, bänkpapper, pennfodral och höstskor som flimrar förbi när jag tänker på mina höstar. För mig var skolstarten en chans att transformeras och göra något annorlunda av mig själv.

Full av goda föresatser bestämde jag mig för att sluta skjuta upp läxan, inte tramsa bort mattelektionen och ta med en frukt så att jag orkade sista kemilektionen på torsdagar. Oftast kom de goda föresatserna på skam –  men ibland blev de verklighet. Som efter sjuan när jag skolkade och mådde jättedåligt men helt transformerade mig tills åttan där jag blev en plugghäst. Direkt efter skolan städade jag rummet och satte mig vid skrivbordet för att plugga flera timmar koncentrerat. Sedan låg jag på sängen och läste Jane Austen och skrev upp alla svåra ord i ett block. Ord som jag sedan slog upp i SAOL för att utöka mitt ordförråd – därefter ordnade jag egna glosförhör….håhåjaja. Det där plugg-ilet höll i sig ända till slutet av nian, men i gymnasiet tappade jag pluggpeppen igen och var lite mer av en medelmåtta.

Jag kan sakna skolstarterna. Omstarterna. Känslan av att ha ett vitt blankt papper utan rester från våren som gått. Nu som vuxen såsar årstiderna ihop sig lite mer. Jag gör dock vad jag kan för att få skolstartskänsla på hösten. Jag försöker avsluta så många saker som möjligt i juni för att slippa fortsätta med dem i augusti. Jag rensar kontoret och köper nytt anteckningsblock och sorterar bland mina pinaler. Jag köper också någon ny klänning och tänker att det här det är min nya stil. Nu har jag äntligen hittat den! Nu är jag den jag är tänkt att vara och behöver aldrig ändra mig. Åtminstone inte förrän nästa höst.

Ibland får jag lust att ta en vit månad när jag hör hur pigga, glada och utvilade människor som slutar dricka blir! Själv lever jag ett vitt liv men känner mig lika trött och mosig för det. Kan också känna en enorm lust att sluta röka. När man hör hur syreupptagningen förbättras på bara någon dag och hur smak och luktsinnet förstärks och hyn blir fantastiskt. Själv röker jag ingenting och tycker ändå att jag är konstant täppt i näsan och hyn är det inte mycket bevänt med.

Jag tränar, äter nyttigt och varken röker eller dricker men inte känner jag mig så särskilt sund, duktig eller energifylld för det. Vad ska jag ta mig till? Är det småbarnslivet som spökar? Som gör att orken är låg och att jag helst av allt bara vill ligga på en soffa och moffa chips? Å andra sidan var jag inte särskilt mycket piggare innan jag fick barn. Även då var jag ganska trött och bekväm av mig.

Vad ska man ta sig till? Bara att acceptera att människan är ett trött djur? Som koalabjörnen fast på två ben? Eller finns det något man kan göra? Dopa sig med massa järn?

Den här soliga augustihelgen har vi hängt i gårdsbutiken

Lika trevligt som alltid!

Massa fina grönsaker…

Folke stod utanför och käkade jordgubbar

Jag hade bakat citron – och vallmokaka samt en chokladsockerkaka

Hönsen solbadade och hade det skönt

Folk shoppade loss och vi åt samma sak tre dagar i rad…

Nämligen sånt vi har mycket av i landet. Som ugnsbakade rödbetor, gulbetor och lök med fetaost eller chevre samt honung och valnötter ovanpå!

Åh, förlåt tystnaden här på bloggen sista dagarna. Är så överhopad av arbete att jag inte hunnit kika in. Vad har jag då gjort? Jo jag har spelat in en miniserie för SVT Go’kväll med avsnitt från gården. Programmen kommer sändas i höst med start om bara några veckor. De kommer handla om livet här på gården med odlingarna, renoveringarna och djuren. I första avsnittet kommer underbara Gunnel Carlsson och hjälper mig att planera och plantera en riktigt mormorsrabatt. Jag och mamma brukade se på hennes program Gröna Rum tillsammans när jag var liten. Det var min mammas favoritprogram och jag tycker att det är så roligt att tänka på att nu 20 år senare kommer Gunnel hem till mig och hjäper mig med min trädgård! Jag kan säga att jag hade en helt fantastisk inspelningsdag igår med Gunnel som är en otroligt inspirerande och varm kvinna!

Jag hojtar när programmen börjar sändas. Och så håller jag tummarna för att SVT fattar att de ska låta mig göra riktiga långa program nästa sommar. Entimmesavsnitt från Claras värld. Vore inte det roligt? Det är ju på tok för lite höns, norrlänningar och ekologiskt jordbruk i rutan…

Igår hade jag en himla massa grejer för mig, på den första arbetsdagen för hösten. En av grejerna var att min vän Susanne kom förbi för ett uppstartsmöte för två roliga saker vi ska göra ihop! Susanne – denna underbara människa som vet att vi har mycket att göra och så kaosigt här hemma. Hon ställde sig och bakade två sorters pajer, tog med sig sallad och dressing och sedan en blåbärspaj till efterrätt med vaniljvisp. Vem gör sånt? Jo, Susanne. vilken pärla!

De vänner jag har de är värda sin vikt i guld. Funderar ofta på vad jag kan ha gjort för att förtjäna så många fina människor i mitt liv. Tycker själv att jag har så lite tid och ork för att vårda alla mina nära relationer – ändå har jag så trofasta fina personer som orkar med mig. Jag får mycket mer kärlek och hjälp och stöttning än jag någonsin gjort mig förtjänt av. Susanne, Elina, Annakarin, Erica, Albin och Ulrika med fler. Ja, jag börjar nästan gråta när jag tänker på det här…speciellt klockan halv elva på kvällen efter en lång dag med alldeles för många projekt och tankar där första pausen för att blogga infaller nu – strax innan jag ska gå och sova.