Det här med att läsa igenom tjugo års bloggarkiv är mer mentalt ansträngande än jag hade föreställt mig. Det dyker upp många minnen och ledtrådar till varför livet blev som det blev. Ibland gör det ont.
Under läsningen av 2012 fastnar jag för hur många texter som handlar om stressen. Att få ihop mammalivet med att driva företag, att inte ha någon avlastning i mitt arbete och att allt mer vara i fokus för folks granskande blickar. Samtidigt saknade jag rutiner, vanor och struktur som kunde hjälpa mig på vägen. Inte konstigt att jag kraschade tre år senare!
Jag ser det maniska draget så tydligt. Det som jag hade innan jag blev utmattad och som nu nästan inte finns kvar. I bra sås reder sig själv skriver jag om ilen jag fick när jag blev helt besatt av någonting och hur jag kämpade för att orka med när jag tog fan i båten.
Men det blir också tydligt hur jag kämpade med mina värderingar kring att downshifta och nöja mig med enklare för att kunna leva mer. För samtidigt som jag hade dessa värderingar snurrade mitt liv allt snabbare. Och det jag behövde välja bort för att få ett rimligare liv – det var en rolig karriär. Och det hade jag inte tänkt så mycket på. I mina tankar om downshifting handlade det mer om att våga avstå från trista jobb för att leva enklare materiellt och ha mer tid och frihet för sin passion. Men om passionen ÄR ens jobb, vad händer då? Minns att jag brottades enormt med prioriteringarna och skrev om det i inlägget ett år utan chaufför.
Samtidigt såddes under den här tiden ett frö kring vad som så småningom blev matlaget och en mer kollektiv livsstil. Vi började umgås mer med Albin och Ulrika och jag bloggade om att låna varandras bebisar under barnledigheten för att turas om att vila. Och att bytlåna leksaker som barnen tröttnat på. Jag skrev också mycket om hur roligt det var att äntligen ha blivit mamma.
Jag tycker att jag passar så himla bra som mamma! Allt sådant som små barn gillar – det gillar jag. Men sedan sena tonåren har det känts allt konstigare att göra dessa sysslor själv. Jag har förstått att man inte ska vara så lättroad som ung vuxen, utan lite mer blasé. Därför är det perfekt när jag nu har fått ett barn att göra allt roligt med och liksom » skylla« aktiviteten på.
Ja, jag passade så himla bra som mamma – och det gör jag fortfarande. De sju år som jag hann vara vuxen (18-24) utan att ha barn tyckte jag ärligt talat var rätt trista. Och i inlägget den bästa morsdagen märks lyckan över att vara förälder.
Och vi kan ju inte gå igenom 2012 utan några av bilderna som eventuellt tar er ner längs minnenas allé.
Pojkmamman som själv var en flicka. Verkligen fortfarande en flicka på så många sätt.
Oj som vi lekte och donade.
Och utforskade världen tillsammans.
Min älskade mormor Rut och Beppe. Tänk att hon levde ända tills Bertil fyllde åtta.
Så tacksamt med små barn = viljelösa offer för ens egna stilideal.
Och lyckan i att ha en barnvagn och bebis som matchar ens estetik så bra.
Bertils första födelsedag. När jag ser den här bilden minns jag bara att någon tyckte att det var såååå olämpligt att visa brösten på detta sätt. Haha! Ständigt dessa moralpoliser i farten.
Och så lite om klädstilen:
Som var….speciell.
Många croppade små jackor.
Och åttiotalsklänningar av olika slag.
Hattar…
…och peplum var tydligen grejen 2012.
Plus nitar på armband.
Och nitar på bälten.
Nitar av alla slag.
Jag använde flitigt denna åttiotalsklänning och bär den fortfarande ibland.
Tyvärr har jag skänkt bort dessa Moschinojeans, som jag fyndade på en loppis i Borås. Badonkadonkdonk! Borde haft dem kvar.
Jackan, sparkdräkten och bältet. Allt finns ännu i min ägo – fjorton år senare. Stylas dock på ett annorlunda sätt.
Skrev också ett blogginlägg om när…
Pippilotta kom och hälsade på.
Givetvis ska ni också få en kik på estetiken i hemmet 2012.
Det var väldigt gulligt, kitchigt och inspirerat av Cath Kidston.
Rutor, prickar, blommor och knalliga färger.
Randiga mattor i plast, lapptäcken med blommor och rutor, inramade planscher med Tintin och Babar och pastellfärger precis överallt.
Sovrummet med sin sänggavel av gamla dörrar, en ljusslinga med pappmuggar från Lagerhaus trädda ovanpå. Och det hemmasnickrade soffbordet av en gammal champagnelåda. Det här var under den mest intensiva DIY-eran när ALLA pysslade så fingrarna blödde.
Jag ville ha en sådan där fin, dyr Roberts Radio med kul mönster. Hade dock inte råd så jag köpte en på Clas Ohlson, målade den gul och pimpade den med stjärnor i vinylplast.
Och min ateljé – idag vårt sovrum. Vet inte hur många inredningstidningar det rummet medverkade i? En fullkomlig pastelldröm.
Läs mer på temat:
